I förra kapitlet: "Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Orden slant ur min mun utan svårigheter. Jag stammade inte och snubblade inte på orden, vilket jag nästan varit helt säker på att jag skulle göra då jag var väldigt nervös över hur Melanie skulle reagera. Hon skulle reagera kraftigt, det visste jag, men jag visste inte på vilket sätt. Skulle hon bli arg eller skulle hon bli ledsen? Ville hon att jag skulle hålla om henne eller inte? Skulle jag gå nu, direkt när jag fått ur mig orden, så att hon kunde få vara ensam? Nej, jag tänkte inte lämna henne själv. Jag hade ingen aning om vad hon skulle kunna få för sig att göra. Hon fick bli förbannad på mig, hon fick skrika åt mig, men jag skulle under inga omständigheter gå härifrån - det hade mamma varit noga med att poängtera. Utan att syna hennes reaktion tog jag ett steg mot henne och sträckte ut mina armar mot henne, så att det vidrörde hennes höfter, och drog henne sedan in i min famn. Om hon skulle bli arg kunde jag genom denna positionen försöka lugna henne och om hon skulle bli ledsen kunde jag försöka trösta henne. Det kändes bäst att ha henne nära mig, i min famn, där hon inte skulle kunna ha en chans att skada sig själv. För det var det värsta som skulle kunna hända. Jag skulle aldrig kunna stå ut med tanken att det var mitt fel att hon på något sätt skadades. Visserligen, så skadade antagligen detta henne psykist, men jag kunde i alla fall skydda henne från att skadas fysiskt. Åtminstone så länge hennes föräldrar inte var hemma. För jag kunde inte skydda henne mot hennes pappa. Trots att jag ville så hade jag inte den makten. Det bästa vore att anmäla honom, men Melanie skulle aldrig gå med på det. Hon skulle aldrig, trots hur mycket hon ogillade hennes föräldrar, anse att något var deras fel. Hon ansåg att det var henne det var fel på. Att det var hennes fel att hennes pappa slog henne. Det skrämde mig en aning. Jag hade aldrig i hela mitt liv träffat någon med en så dålig självbild och självförtroende som Melanie hade. Och jag förstod inte hur hon inte kunde se vilken fantastisk person hon var. Hur vacker hon var.
"V-vad menar d-du?" stammade Melanie hackigt fram. Min blick sökte sig ner till hennes ansikte och åsynen av det fick en skarp smärta att ila i mitt hjärta. Hon såg panikslagen ut. Hårt bet jag mig i läppen för att inte börja gråta av bara åsynen av henne. Det gjorde ont att veta att jag orsakade detta. Det gjorde ont att veta att det var mitt fel att Melanie nu hade panik. Försiktigt släppte jag greppet jag hade, med hjälp av mina tänder, om min läpp och tryckte Melanie ännu närmare min kropp.
"Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Jag såg dem inte... Jag menar, jag visste inte att de hade fått bilder på oss. Men Scooter ringde och-" Tårar vällde ur Melanies ögon och rann nerför hennes kinder. Det kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Det var jag som orsakade detta. Det var jag som orsakade Melanies tårar.
"M-men min pappa, mina klasskompisar, dina fans..." stammade Melanie fram. "De k-kommer hata mig ännu mer nu. Alla kommer hata mig. J-jag kan... Jag kan inte. Jag-" Jag förflyttade en av mina händer till hennes huvud och tryckte lätt mot det, så att hon lade sitt huvud mot min axel, vilket gjorde att hon slutade prata. Sedan strök jag henne lugnande över ryggen samtidigt som jag vaggade oss fram och tillbaka, precis som jag brukade göra med mina småsyskon när de var ledsna.
"Det kommer bli bra, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig. Och det kommer min mamma också att göra. Ingen kommer hata dig. Ingen kan hata dig. Det är omöjligt att hata dig."

Melanies Perspektiv
Försiktigt tog jag bort mitt huvud från Justins axel samtidigt som jag förgäves försökte torka bort alla de tårar som rann nerför mina kinder. Jag ville inte att Justin skulle se mig såhär. Jag ville inte att han skulle se mig gråta, trots att han redan hade sett det förut. Jag ville vara själv. Jag ville sova och stanna i min säng tills hela den här karusellen hade gått över. Jag ville inte att folk skulle veta vem jag var. Jag ville inte att mina klasskompisar skulle se bilderna och med hjälp av dem hitta på något det kunde reta mig för, istället för att bara behandla mig som luft. Och jag ville definitivt inte att min pappa skulle se bilderna så att han skulle få ytterligare en anledning till att slå mig. Jag var ett stort misslyckande och det faktum att jag inte kunde hålla tillbaka mina tårar framför Justin gjorde mig bara till ett ännu störe misslyckande. Jag var pinsam. Försiktigt tog jag ett steg ut från Justins hårda, trygga omfamning och förflyttade sedan snabbt min blick till golvet.
"Förlåt, jag... Jag är trött, jag vill sova. Och jag behöver tid att tänka." hasplade jag sedan hastigt ur mig som ursäkt, innan jag snabbt snurrande runt och skyndade mig mot trappen som ledde till övervåningen, där mitt rum befann sig. Jag ville inte berätta för Justin att jag gick på grund av det faktum att jag visste att mina tårar snart inte bara skulle vara tårar, utan höga snyftningar, vilket jag inte ville att han skulle höra. Jag ville inte att han skulle känna att det var hans fel att jag grät, för det var trots allt mitt fel. Det var jag som inte hade varit tillräckligt uppmärksam och därmed missat att paparazzis fotade oss. Och jag ville heller inte att han skulle se vilken stor misslyckad varelse jag var, hur bräcklig jag var och hur extremt töntig jag var.
När jag kom in i mitt rum stängde jag fort dörren bakom mig, innan jag skyndade mig mot min säng där jag med en suck la mig på mage, med mitt ansikte inborrat i min vita, fluffiga kudde. Först då kunde jag släppa ut de höga snyftningarna som jag hade kämpat med att hålla inne ända sedan Justin uttalat meningen som hade fått mitt hjärta att stanna för en nanosekund. Jag var rädd. Livrädd. Jag skulle inte vara osynlig längre. Folk skulle veta vem jag var. Jag kunde inte gömma mig bakom mitt röda hår längre. Jag var offentlig och jag kunde inte göra något åt det. Och det faktum att min pappa antagligen skulle se bilderna var det som skrämde mig mest.

Justins Perspektiv
Med tankarna på annat håll bläddrade jag igenom kanalerna på den stora plasma TV:n, som fanns hemma hos Melanie, i jakt efter ett bra program. När jag kollat igenom i stort sett alla kanaler för tredje gången gav jag upp mitt sökande och halade istället fram min mobil ur fickan. Den digitala klockan visade att klockan snart var kvart över elva på kvällen, vilket innebar att Melanie hade rusat upp till sitt rum för ungefär en halvtimma sedan. Kanske hade hon somnat? Jag hoppades nästan på att den tanken stämde. Då skulle hon åtminstone inte behöva oroa sig för paparazzis, och de bilder de hade fått på oss, för ett litet tag. Beslutsamt stängde jag av TV:n i samma stund som jag reste mig upp från soffan som jag tidigare suttit i. Försiktigt, inte helt säker på om detta var en bra idé, gick jag tyst mot trappan, uppför den och stannade inte förrän jag kom fram till dörren som tillhörde Melanies rum. Jag ville se hur hon mådde. Jag vill se att hon var okej. Men eftersom att hon bara hade sprungit upp till sitt rum, utan någon speciellt bra förklaring, så ville hon antagligen inte prata med mig just nu. Och om hon nu sov, vilket jag hoppades på, så ville jag inte väcka henne. Men, intalade jag mig själv, jag skulle aldrig kunna sova, eller tänka på något annat, så länge jag inte visste om hon var okej eller inte. Med det i åtanke sträckte jag försiktigt fram en hand och greppade tag i handtaget som tillhörde dörren som ledde in till Melanies rum. Så tyst som möjligt öppnade jag dörren och klev in i Melanies rum. Jag brydde mig inte om att stänga dörren efter mig, utan lämnade den vidöppen bakom mig. Tyst tassade jag fram till Melanies säng, osäker på om hon sov eller inte.
"Melanie?" Täcket som täckte hela Melanies kropp rörde sig en aning och inom kort hördes hennes vackra, bräckliga stämma.
"Mhm?" Jag tog ett steg närmare sängen och det var först då som jag fick syn på Melanies ansikte. Hennes kinder var våta av alla de tårar som sipprat ner för dem och hennes ögon var rödsprängda på grund av alla de tårar som bildats i dem. Det var som att mitt hjärta stannade vid den synen. Att veta att hon var förkrossad över något som angick mig, och inte henne, gjorde ont. Det var mitt fel. Allt var mitt fel. Om jag bara hade varit lite mer försiktigt hade detta inte hänt. För det var inte Melanie i sig som paparazzis ville ha bilder på. Det var det faktum att hon umgicks med mig, som gjorde henne intressant. Jag var nästan hundra procent säker på att det cirkulerade rykten om att hon var min flickvän. Så fort som jag umgicks med en tjej, skapade pressen en massa rykten om att det var min flickvän. Visserligen så hade jag faktiskt kysst Melanie, men vi var ändå inte mer än vänner. Jag visste inte varför jag kysste Melanie. Det bara hände, och jag valde att inte tänka mer på det. Melanie verkade ha lagt det bakom sig och det skulle jag med göra. Melanies sårbara röst väckte mig ur mina djupa funderingar.
"Ville du något speciellt?" hon försökte sig på ett leende, men det såg istället bara ut som en grimas. I vanliga fall skulle det vara något som jag skulle kunna skratta åt, men just nu kunde jag inte vara glad. Allt jag kunde tänka på var tjejen som låg i sängen framför mig och hur förkrossad hon var över något som jag hade orsakat. Jag blötte mina krustorra läppar, med hjälp av min tunga, och öppnade sedan munnen. Men det kom inga ord ut från min mun. Jag harklade mig och öppnade sedan munnen ännu en gång.
"Jag... Jag skulle bara kolla hur du mådde. Men," jag slog ut med armarna i en gest som talade om att jag menade Melanies rödsprängda ögon och våta kinder, "det verkar som att du inte mår så bra." Jag tog ytterligare ett steg närmare sängen, så att jag stog med mina ben tryckta mot sängkanten. "Kan jag?" Melanie, som verkade förstå vad jag menade, flyttade sig en bit längre in på sängen, så att jag kunde få plats att ligga bredvid henne, samtidigt som hon sakta nickade på huvudet i en jakande gest. Inom kort la jag mig i sängen, tätt bredvid Melanie, med täcket över mig. Jag la en av mina händer över hennes midja, och tryckte henne ännu närmare mig, så att jag nästan kramade henne.
"Förlåt, Melanie. Allting är mitt fel. Jag-" Melanie la bestämt en av sina händer över min mun, vilket gjorde att jag tystnade.
"Det är inte ditt fel Justin. Det är mitt fel. Det är alltid mitt fel. Men snälla, kan vi prata om det här imorgon? Jag är trött och jag vill bara sova." Jag nickade. Om Melanie mådde bäst av att inte prata om det just nu, skulle vi heller inte prata om det just nu. När det gällde detta ämnet så fick Melanie bestämma hur hon ville göra. Det var trots allt henne det handlade om. Visserligen så var även jag med på bilderna, men jag var van vid paparazzis. Det var inte jag som mådde dåligt över detta. Det var Melanie. Melanie borrade in sitt huvud i min bröstkorg och inom kort kände jag hur hennes andetag blev tyngre och djupare. Till sist hörde jag en låg snarkning från hennes mun, något som fick mig att tyst fnissa. Jag strök mina händer över Melanies hår och panna, och efter ett tag kände även jag hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre, och till sist hade jag svävat in i drömmarnas land jag också.

Jag vet att jag har använt den översta bilden förut, men jag orkade inte leta efter någon ny. Jag ber om ursäkt för det :).

Jag skrev klart detta igår, så detta är alltså ett tidsinställt inlägg. En av mina läsare kommenterade nämligen på Instagram och skrev att hon fyller år idag, så då tänkte jag att jag kan skjuta upp kapitlet till idag, så att hon får detta kapitel som en födelsedagspresent. SÅ GRATTIS! 

Detta kapitel ser väldigt kort ut, men det är ungefär lika långt som de flesta andra kapitlen.

KOMMENTERA GÄRNA! :)

I förra kapitlet: "Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.

"Papparazis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Melanies Perspektiv

En tår sipprade nerför min kind i samma stund som jag drog mina ben tätare mot min skakande kropp, och lutade mitt huvud mot dem. Varför var allt tvunget att hända nu, på en och samma gång? Varför hade min pappa helt plötsligt börjat slå mig? Varför var jag snart tvungen att återvända till skolan där alla, som jag tidigare hade varit osynlig för, nu såg mig? Varför hade inte Justin berättat om sina fans? För trots att han inte visste om att jag hade kommit på vem han var redan första dagen jag träffade honom, så måste han väll förstå att jag skulle komma på det någon gång? Han är ju trots allt världens kändaste tonåring. Varför var vi tvugna att möta Justins fans just idag, då allt jag ville var att ha en lugn dag? Hur kunde de ens veta vart vi var, eller rättare sagt han var? Och varför kysste han mig? Han var väll inte kär i mig och jag var väll inte kär i honom? Och om han nu var kär i mig så skulle jag aldrig kunna bli tillsammans med honom ändå. För det första var jag inte tillräckligt bra för honom och för det andra så skulle jag aldrig klara av allt det hat jag skulle få. Jag var redan på botten och om jag skulle bli hatad av flera miljoner människor skulle jag antagligen sjunka ännu längre ner, om det ens var möjligt. Varför tänkte jag ens såhär? Justin tyckte inte om mig på det sättet och jag tyckte inte om honom på det sättet. Vi var bara vänner och skulle heller aldrig bli något mer än bara vänner. Kyssen betydde ingenting. Den hade bara hänt. En hög suck lämnade min strupe. Jag klarade inte av alla dessa tankar. De hade ett järngrepp om min hjärna och jag hade ingen aning om hur jag skulle bli av med dem. Som i ren reflex flyttade jag mig från kudden jag satt på och drog fram min dagbok som låg gömd under den. Kanske skulle tankarna försvinna om jag skrev ner allt, varenda lilla tanke, i dagboken? Jag nickade åt mig själv. Det var en bra idé. Dagboken hade hjälpt mig så många gånger tidigare, och den skulle säkerligen kunna hjälpa mig även denna gången. Hastigt greppade jag tag i den rosa bläckpennan, som satt fastklämd med hjälp av en klämma på dagbokens rygg, och bläddrade fram till en tom sida i den välskrivna dagboken. Sedan lät jag pennan, med hjälp av min vänstra hand, dansa över det vita pappret.

En hög, lättad suck lämnade min strupe när jag slängde ihop dagboken och satte tillbaka pennan på dagbokens rygg. Jag kände mig lättad över att jag skrivit klart allt och inte behövde skriva mer med min skrivkrampande hand, men jag kände mig även lättad över det faktum att de jobbiga tankarna inte hade ett järngrepp om min hjärna längre. Det kändes åtminstone inte som att de skulle kväva mig längre. Och jag kände mig, på något konstigt sätt, lycklig. Glatt hoppade jag upp från min säng och rusade ut ur mitt rum. Med vetskapen om att mina föräldrar inte var hemma och jag kunde få hoppas att allt var bra för en stund, sprang jag snabbt ner för trappan och in i köket där jag hastigt rotade fram en gömd Ben&Jerry ur frysen. Fort slet jag av locket på förpackningen och rotade fram en sked i en av kökslådorna, för att sedan stoppa skeden i glassen och tillsist låta en smak av choklad träffa mina smaklökar. Chocolate Fudge Brownie, min favoritsmak. Lyckligt slickade jag mig om läpparna och var precis på väg att lämna köket, för att sätta på en film, när jag upptäckte en vit post-it lapp på köksbordet. Fundersamt rynkade jag på pannan, men förstod inom kort vad det var för något. Det hade nästan blivit som en vana att upptäcka en vit post-it lapp på köksbordet minst en gång i månaden. Mina föräldrar använde alltid post-it lappar för att berätta att de hade lämnat staten. eller i vissa fall landet, för att arbeta och jag misstänkte att det var precis det som skulle stå på lappen - att de hade åkt iväg på affärsresa. Beslutsamt skyndade jag mig mot köksbordet och greppade tag i den vita lilla lappen.

"Affärer i London. Kommer hem om två veckor, om allt går bra."

Ett stort leende spred sig på mina läppar, men tonades snart ner på grund av de kalla orden som stod på pappret. De två meningarna signalerade inga känslor alls. Det fanns ingen kärlek i orden. Det fanns inget "puss och kram, vi älskar dig", eller något sådant. Men jag var van. Mina föräldrar älskade mig inte och jag ville egentligen inte höra något sådant, då jag visste att det i så fall bara skulle vara lögner. De hade aldrig älskat mig och skulle heller aldrig göra. Om de hade älskat mig hade de inte lämnat en post-it lapp där de förklarade att de hade åkt iväg. De hade pratat med mig, frågat mig om jag var okej med att de åkte iväg och förklarat att de hade lagt pengar, som jag kunde köpa mat för, i kassaskrinet. Men, intalade jag mig själv, det var bra att de bara åkte iväg och lämnade en lapp. Jag behövde inte se dem de kommande två veckorna och jag behövde därför inte oroa mig för att bli slagen av min pappa de kommande två veckorna. Jag fick dessutom göra som jag ville. Jag kunde vara hemma och göra vad jag ville, utan att smyga omkring. Det tidigare stora leendet, som hade uppstått över mina läppar precis efter att jag hade läst lappen, började långsamt synas över mina läppar igen. Jag behövde inte oroa mig mer. Jag behövde inte gå runt och ha ont i magen på grund av att jag var rädd för att bli slagen av min egen pappa. I alla fall inte för två veckor.

En knackning på ytterdörren fick mig att förvånat släppa blicken från min laptop, där filmen Never Say Never spelades. Försiktigt reste jag mig upp från soffan och la i samma rörelse ifrån mig datorn på glasbordet som stod strax framför soffan. En aning skrämd trippade jag ut från vardagsrummet och fram till ytterdörren. Vem ville mig något nu? Ingen ville någonsin mig något. Ingen ville prata med mig eller vistas med mig. Ingen ville veta om min existens. Ingen, förutom Justin och Pattie. Men det var knappast Justin eller Pattie som befann sig bakom dörren just nu. Klockan var trots allt runt elva på kvällen och eftersom att jag bara lämnade Justin på morgonen, utan en bra förklaring, var chansen väldigt stor att han inte ens ville vara min vän längre. Kanske var det en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som befann sig på andra sidan dörren? Tanken fick en kall kår att gå igenom min kropp och jag vände mig snabbt bort från ytterdörren och gick istället in i köket där jag greppade tag i en kökskniv. Kanske var jag fånig, larvig och extremt barnslig, men om det nu var en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som stod utanför dörren ville jag åtminstone ha en chans att försvara mig. Med kökskniven i min hand banade jag skrämt min väg fram till ytterdörren ännu en gång. Livrädd öppnade jag dörren, nästan helt säker på att jag skulle behöva använda kniven för att försvara mig. Men, till min lättnad, mötte jag istället ett par välbekanta guldbruna ögon. Justins ögon. Förvånat stirrade jag på honom, med min blick inborrad i hans. Vad gjorde han här? Vad ville han mig såhär sent på kvällen? Visserligen gjorde det mig inget att han var här, jag trivdes i hans sällskap, men efter kyssen trodde jag inte att han ville vara min vän längre, så vad gjorde han nu här? Var det nu han skulle berätta för mig att han inte ville vara min vän längre och att jag skulle hålla mig borta från honom? Tanken skrämde mig en aning. Utan Justin skulle jag inte ha någon. Då skulle allt gå tillbaka till det normala igen och jag skulle återgå till att inte prata med någon, till att inte ha någon vän. Men, insåg jag, jag skulle aldrig klara mig utan Justin. Justin hade gett mitt liv en mening. Han var den enda personen som hade fått mig att känna lycka. Och nu när jag fått känna den där lyckan, som stavades Justin, skulle jag aldrig kunna återgå till mitt gamla liv utan att brytas sönder totalt. Om Justin nu kom för att berätta för mig att han inte ville vara min vän längre så skulle det bästa vara om jag hoppade framför tåget, eller om jag åt en massor med sömnpiller som jag visste fanns i badrumskåpet, för jag skulle vara psykiskt död ändå.
"Melanie?" Hastigt vaknade jag upp från mina funderingar, och insåg att jag åtminstone borde säga Hej. Om jag hade tur var inte Justin här för att avsluta våran vänskap.
"Öhm... Förlåt. Ehm... Hej.... Vill du komma in?" slängde jag snabbt ur mig, nervös över det faktum att jag bara hade stått och stirrat på honom, utan att säga något. Han kanske tog min tystnad på fel sätt? Kanske trodde han att jag inte ville ha honom där? Ett varmt, vänligt leende från Justin fick mig genast att lugna ner mig och släppa in honom i huset. Nu när mina föräldrar inte var hemma behövde jag inte smyga med att jag umgicks med Justin. Justin behövde inte smyga in i mitt rum genom att klättra upp på min balkong, och jag behövde inte smyga ut ur huset så fort som jag skulle hem till honom.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade Justin i samma stund som han slängde av sig sina vita skor. Jag skakade på huvudet.
"Nej, de är på någon affärsresa. De kommer hem om två veckor." Innan jag så mycket som hann reagera hade Justin tagit ett steg mot mig och dragit in mig i sin famn. Hans starka armar tryckte mig om möjligt ännu närmare honom, så att mitt öra hamnade precis vid hans mun. Hans varma andetag fick gåshud att spridas över mitt öra, för att sedan spridas över hela kroppen, samtidigt som hans händer strök mig tröstande över ryggen.
"Jag finns för dig, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig." viskade han sedan i mitt öra. "Du kan sova med mig... Jag menar, du kan sova i gästrummet hemma hos mamma. Du kan bo där, med oss, tills dina föräldrar kommer hem igen. Du ska inte behöva vara här själv i två veckor. Du kan följa med mig redan idag. Om du vill alltså... Mamma tycker om dig, hon skulle bara bli glad." Ett stort leende spred sig på mina läppar. Ville han verkligen att jag skulle bo hemma hos honom, hemma hos Pattie, medan mina föräldrar var i London? Var han inte här för att avsluta våran vänskap? Nej, intalade jag mig själv, han var inte här för att avsluta vår vänskap för då hade han aldrig erbjudit mig att bo hos honom i två veckor. Jag vred på nacken, så att jag kunde möta Justins blick, och nickade entusiastiskt.
"Gärna. Jag menar, tack."
Ett gudomligt skratt lämnade Justin mun. "Vet du? Jag är faktiskt glad över att du krockade med mamma. Inte för att du skadade dig alltså, men jag hade kanske aldrig träffat dig annars, och jag har aldrig träffat någon som efter så kort tid betyder så mycket för mig som du gör." Han lät sin ena hand smeka över min ena kind, för att sedan stryka över min rygg igen. "Du betyder så sjukt mycket för mig, Melanie." Mållös lät jag min blick granska honom. Menade han allvar, eller skojade han bara med mig? Jag sökte i Justins blick efter svar, sökte efter den lilla glimten av ironi som skulle förklara att allting bara var ett skämt, men den glimten fanns inte. Han ljög inte. Han menade allvar. Jag hade nyss fått höra de vänligaste orden i hela mitt liv. Utan att tänka hoppade jag snabbt en aning närmare Justin, så att min kropp var hårt tryckt mot hans. Hans starka armar kramade mig inom kort ännu hårdare.

"Kom jag vill-" jag blev abruten av Justins vackra stämma.
"Melanie, jag måste prata med dig." Jag skakade genast på huvudet, helt säker på att det hade att göra med kyssen - vilket jag inte ville prata om.
"Nej, jag vill bara visa dig en sak. Det går fort." Justin nickade och jag tog ett steg ur den hårda, trygga kramen och tog tag i hans arm för att dra med honom till vardagsrummet, där min dator stod på det nyinköpta glasbordet, som mina föräldrar verkade väldigt stolta över. Med hjälp av mina händer tog jag tag i min dator och räckte den sedan till Justin. Oförstående kollade han på mig, men när han lät sin blick glida över skärmen, och såg vilken film jag höll på att kolla på, hördes ett högt fnitter från hans strupe, samtidigt som hans kinder intog en rosa nyans.
"Varför kollar du på den här filmen för?" Jag kunde inte hindra det busiga leendet som övertog mina läppar.
"Nu när jag har sett dina fans och du vet om att jag vet vem du är tänkte jag att jag kunde se din film, så att jag lär känna Justin Bieber också." Ett lågt skratt lämnade hans läppar.
"Men det här var länge sen, jag kan nog hjälpa dig att lära känna Justin Bieber på egen hand, om du vill." Jag nickade.
"Gärna. Kan du inte sjunga? Jag har aldrig hört dig sjunga. Eller jo, på den här filmen, men din röst låter inte likadant nu. Du har mycket mörkare röst nu." Justin la ner datorn på glasbordet igen innan han tog ett steg mot mig.
"Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Ja, nu är ÄNTLIGEN kapitel 15 ute. Det dröjde nästan en månad och nästan fyra veckor, men det skulle ha kommit upp förra veckan men då slutade blogg.se fungera för mig. Nu funkar det och jag kände att det var ett bra läge att lägga upp kapitlet nu, klockan 4 på morgonen. Haha, jag måste verkligen gå och lägga mig nu.

SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA KOMMENTERA. JAG TVINGAR ER ABSOLUT INTE, DET ÄR ERAT VAL, MEN JAG BEHÖVER VERKLIGEN ALL DRIVKRAFT JAG KAN FÅ JUST NU. JAG HAR NÄMLIGEN KOMMIT I EN "DÅLIG" PERIOD MED SKRIVANDET... :)

I förra kapitlet: Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Melanies Perspektiv

Vad höll vi på med? Varför kysstes vi? Varför besvarade jag kyssen? Varför kysste Justin mig? Jag var väll inte kär i Justin och Justin var väll inte kär i mig? Vi var väll bara vänner? Beslutsamt avslutade jag kyssen. Det här var inte rätt. Vänner kysstes inte. Rädd för att möta Justins blick stirrade jag ner i mitt knä. Tänk om vi inte kunde vara vänner längre? Tänk om Justin faktiskt gillade mig mer än som en vän? Nej, så kunde det inte vara. Jag var inte tillräckligt vacker för honom. Jag var inte tillräckligt vacker för någon. Men varför hade han då kysst mig? Diskret slog jag en hand mot min panna för att trycka undan de irriterande tankarna. Jag hade inte tid för dem nu. Jag var tvungen att komma härifrån. Jag kunde inte vara kvar här längre. Jag var tvungen att vara ensam och försöka få bukt på alla de tankar som trängdes i min hjärna. Snabbt reste jag mig upp från Justins famn och ställde mig på det mörka trägolvet som täckte Justins rums golv, men jag kände mig ändå tvungen att förklara för honom att jag skulle gå.
"Jag... Jag måste gå." hasplade jag ur mig med en skakig röst. Allt detta var för mycket för mig. Alla de tankar som trängdes i min hjärna var för mycket för mig. Att min pappa hade slagit mig vid två olika tillfällen var bara det mycket att hantera, men det faktum att jag tidigare idag hade stött på Justins fans och att jag visste att jag snart skulle behöva återvända till skolan, och möta mina klasskompisar, gjorde inte det hela bättre. Sedan fanns alla tankar om den kyss som Justin och jag hade delat. Det var för mycket. Jag klarade inte mer. Det kändes som att vid varje ny förändring, eller negativ händelse så skärde en sten in i mitt hjärta, för att sedan stanna där som ett stort svart hål. Plötsligt kände jag för att gråta, storgråta, och jag fick genast bråttom. Justin fick inte se mig gråta. Han skulle vilja trösta mig, precis som alla andra gånger, vilket som inte fick hända denna gången. Jag behövde vara själv. Därför skyndade jag mig snabbt mot dörren som ledde ut från Justins rum och var precis på väg att lämna hans rum när jag hörde hans varma, ynkliga röst.
"Melanie..." Jag stannade upp ett ögonblick, medveten om att detta kunde vara sista gången jag hörde hans underbara röst, men valde sedan att fortsätta gå. Jag var tvungen att komma härifrån.

Justins Perspektiv
Frustrerat drog jag mina båda händer över mitt ansikte. Vad hade jag gjort? Varför hade jag kysst henne? Jag tyckte väll inte ens om henne på det sättet? Jag var väll inte kär i henne? Nej, intalade jag mig själv, det var jag inte. Det kunde jag inte vara. Och varför gick hon bara? Ville hon inte vara min vän längre? Var våran vänskap ett avslutat kapitel? Jag skakade på huvudet som svar på min egen fråga. Nej, det var den inte. Hon besvarade kyssen. Utan att jag tänkte på vad jag gjorde förde jag två av mina fingrar till min mun och strök dem mot mina läppar, precis där hon hade haft sina läppar. Men kanske besvarade hon kyssen bara för att vara snäll? Med tanke på det änglabarn hon var så skulle det ändå inte vara så konstigt. Tanken fick mig att av ren reflex sänka mina två fingrar från mina läppar. Men det hade ändå varit en bra kyss, erkände jag för mig själv. Om man inte tycker om att kyssa en person så kysser man väll inte så bra? Frustrerat drog jag händerna genom mitt hår och lät sedan ett lågt skratt, som var menat mot mig själv, lämna min strupe. Hon gick, Justin. Det förklarar väll ändå hur hon kände om kyssen? Irriterat reste jag mig upp från min säng. Det var mitt fel. Varför kysste jag henne? Vänner kysser inte varandra. Hon skulle aldrig vilja se mig mer. Hon skulle inte vilja vara min vän längre. Jag hade förlorat min allra bästa vän.
"Fan!" skrek jag, som i ett försök att få ut all den ilska som fanns inom mig. Jag var arg på mig själv, förbannad på mig själv. Varför kysste jag henne för? Jag var väll inte ens kär i henne?

Plötsligt kom mamma inrusande i rummet.
"Vad är det som har hänt?" Förvånat stirrade jag på henne. Hur visste hon att något hade hänt? Var hon en tankeläsare? Tanken fick mig att fnissa, trots att jag fortfarande var förbannad. Mamma stirrade oförstående på mig. Hennes bruna hår hängde löst nerför hennes axlar och hennes överkropp var täckt av en svart tröja och på benen hade hon ett par svarta jeans. Hon var vacker. Mamma harklade sig och lät sedan hennes vänliga, moderliga röst fylla mina öron.
"Du skrek och du brukar nästan aldrig skrika. Har det hänt något?" hon lade huvudet på sned och granskade mig noga. Jag kunde inte undgå att känna mig en aning nervös under hennes blick. Jag ville verkligen inte att hon skulle se igenom mig. Jag ville inte att hon skulle veta att något var fel, för jag var helt säker på att hon då skulle lyckas få mig att förklara vad som hade hänt - vilket jag inte ville göra. Till min fasa verkade jag inte ha turen på min sida. Hon tog snabbt ett steg mot mig och drog in mig i en varm och snabb kram, innan hon tog tag i min hand och drog med mig fram till min säng. Mamma satte sig ner i mitten av min breda säng, med ryggen lutad mot huvudgaveln, och gjorde en gest som betydde att jag skulle lägga mig ner, med mitt huvud i hennes knä. Jag gjorde som hon ville och kröp upp i sängen och la mig på rygg, tvärs över sängen, med hennes knä som kudde. Hon greppade inom kort tag i mitt huvud och strök mig lugnande över kinderna och pannan.
"Berätta vad det är som har hänt, Justin. Jag vet att det är något. Jag ser det på dig. Det har med Melanie att göra, eller hur?" Nervöst bet jag mig i läppen. Hur kunde hon veta allting? Hur kunde hon se igenom mig så lätt trots att jag verkligen hade försökt att dölja att något var fel? Vad skulle jag svara? Skulle jag berätta att jag hade kysst Melanie? Tveksamt öppnade jag munnen. Jag visste att jag var tvungen att säga något snabbt så att hon inte skulle kunna missuppfatta min tystnad på något sätt.
"Jag..." började jag tveksamt, tveksam över om jag skulle berätta för henne att jag hade kysst Melanie eller inte. "JagkyssteMelanie." rabblade jag tillslut snabbt upp.
"Va?" mamma granskade mig frågande. Hon hade antagligen inte uppfattat det jag hade sagt, vilket betydde att jag var tvungen att rabbla upp den extremt pinsamma och idiotiska meningen en gång till, fast långsammare.
"Öhm..." började jag osäkert. Jag harklade mig och försökte sedan förgäves förbereda mig mentalt inför det jag skulle säga, men jag insåg någorlunda snart att jag aldrig skulle bli redo så jag tänkte istället på att det skulle kännas bättre när det var gjort. "Jag kysste Melanie." fick jag ur mig och stängde sedan snabbt mina ögon så att hon inte kunde möta min blick.

Jag vet inte hur lång tid som passerade, men det var tillräckligt lång tid för att jag nästan skulle hinna somna, innan jag hörde min mammas vackra röst.
"Åh, jag visste att det var något speciellt mellan er. Kysste hon dig tillbaka?" Jag vågade försiktigt öppna mina ögon och det första jag gjorde var att möta mammas blick. Hon såg inte alls arg, besviken eller ledsen ut som jag hade förväntat mig utan istället glad och lycklig. Oförstående rynkade jag min panna när jag tänkte på vad hon hade sagt. Det var inget speciellt mellan mig och Melanie? Vi kanske hade en bättre vänskap än vad många andra hade och med tanke på att vi inte hade känt varandra så länge kanske det var ovanligt, men det var inte något "speciellt" mellan oss. Jag svalde en klump som fanns i min hals, som jag inte upptäckt tidigare, och blötte sedan mina läppar.
"Mamma, det är inget speciellt mellan mig och Melanie." förklarade jag långsamt så att hon verkligen skulle förstå varenda ord i meningen. "Hon", jag bet mig i läppen, rädd för de ord som inom kort skulle komma ur min mun. "Hon bara gick direkt efter. Jag tror inte att hon vill vara min vän längre." En lång suck lämnade min mammas mun.
"Tänk inte så, Justin. Hon kommer vilja vara din vän, jag lovar. Ge henne bara lite tid, hon kanske rent av tyckte om kyssen trots att hon var för blyg för att våga besvara den." Utan att jag kunde hindra mig själv öppnade jag snabbt min mun för att motargummentera henne.
"Hon besvarade kyssen, mamma." Ett stort leende spred sig på mammas läppar och hon tog inom kort bort sina händer från mitt ansikte, för att istället försiktigt klappa händerna. Gesten fick mig att fundersamt rynka på pannan. Vad var det med henne? Mamma tycktes plötsligt inse sin konstiga reaktion och hon slutade snart klappa händerna och det överlyckliga leendet på hennes läppar förvandlades till ett vanligt leende.
"Ja men då så, vad är problemet? Du gillar henne, hon gillar dig." sade hon sedan. Intensivt skakade jag på huvudet. Jag var inte kär i Melanie. Det kunde jag inte vara, det var omöjligt. Vi hade inte känt varandra tillräckligt länge för att kunna blanda in sådana känslor i vår vänskap. Jag fick inte vara kär i Melanie, för jag var helt säker på att hon inte kände likadant. Hon skulle åtminstone aldrig klara av allt det hat hon skulle få från mina fans och jag skulle heller aldrig vilja utsätta henne för något sådant.
"Jag gillar henne inte på det sättet, mamma. Jag är inte kär i henne." En låg fnysning hördes från min mamma i samma stund som hon lade tillbaka sina händer på mitt ansikte och strök med dem över mina kinder.
"Du kysste henne, Justin." sade hon sedan och kollade menande på mig. Jag förstod vad hon menade. Man kysser inte någon utan en anledning, iallafall inte Melanie. Jag var nästan helt säker på att kyssen jag gav Melanie var hennes första kyss och jag kände genast hur skuldkänslorna började växa inom mig. Hon förtjänade en riktigt kyss, en kyss som hon tyckte om, som sin första kyss. Hon förtjänade en bättre kyss än vad jag kunde ge henne, som hennes första kyss. Men nu hade jag redan kysst henne och skadan var redan skedd. Om det inte vore så att hon redan hade kysst någon, men det tvekade jag på. Hade jag förlorat henne nu? Skulle hon ens vilja prata med mig igen?

Mamma och jag var båda tysta. Ingen sa ett ord. Tillslut ryckte mamma på axlarna och till min lättnad verkade det som att hon inte skulle fråga mer om kyssen, då hon antagligen förstod att jag inte ville prata om det. För det ville jag inte. Jag ville helst glömma hur dum jag hade varit. Jag ville helst glömma det faktum att jag inte hade en aning om varför jag hade kysst henne. Men, erkände jag för mig själv, det hade varit en bra kyss. Melanie kunde kyssas och jag skulle ljuga för mig själv om jag intalade mig själv att jag inte tyckte om den. För det hade jag gjort, av någon konstig anledning. Men det skulle inte hända igen. Melanie hade visat klart och tydligt genom att lämna mig att hon inte ville kyssas, och jag insåg att det var något man inte gjorde med sina vänner. Man kysstes inte. Om jag hade tur så skulle hon åtminstone prata med mig igen. För jag behövde prata med henne. Det fanns så mycket som jag behövde prata med henne om. Dels så behövde jag prata med henne om mina fans och varför jag inte hade berättat något för henne och dels om det Scooter hade sagt när han hade ringt när mamma, jag och Melanie hade spelat spel. Men kanske behövde jag prata med mamma om det först? För Melanie skulle antagligen få panik och mamma kanske hade några bra råd som hon kunde dela med sig av. Ja, så fick det bli. Försiktigt satte jag mig upp från mammas omfamning och satte mig istället framför henne, så att jag ordentligt kunde se henne i ögonen.
"Mamma?" frågade jag sedan försiktigt, ytterst nervös över hur mamma skulle reagera. Visserligen hade det inte med henne att göra, men eftersom att mamma och Melanie kom så bra överrens så skulle hon antagligen börja oroa sig för hur Melanie skulle reagera. Mamma mötte min blick och log sedan ett litet, vänligt leende.
"Ja?" Nervöst bet jag mig i läppen. Jag var rädd för hur Melanie skulle reagera när hon fick reda -på det här och jag hoppades innerligt att mamma hade några idéer, eller råd, om hur jag skulle göra när jag berättade det för henne. För trots att jag inte visste om hon någonsin skulle prata med mig igen, så skulle jag i alla fall behöva berätta det för henne, innan hon fick reda på det på något annat sätt. Nervöst harklade jag mig och fumlade med halsbandet som hängde runt min hals.
"Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.
"Papparazzis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Hihi, jag kände för att tidsinställa detta kapitel. Så nu får ni ett kapitel tidigare än någonsin tror jag! Nästan alla andra kapitel har ju kommit efter tio på kvällen och nu är klockan bara åtta på morgonen. Perfekt. 

Vad tyckte ni om detta kapitel? Ni fick äntligen reda på vad Scooter hade berättat för Justin! Vad tycker ni om det? Hur tror ni Melanie kommer reagera?

Nu kommer jag försöka skriva minst 2 kapitel varje vecka, då det var vad de flesta av er tyckte. Så det kommer troligen inte dröja särskilt länge tills nästa kapitel kommer!

KOMMENTERA! JAG VILL VETA VAD NI TYCKER! :)

"Fan", muttrade han, "hur kunde de hitta mig?" Han fortsatte spatsera fram och tillbaka framför mig samtidigt som han bet sig i läppen, gjorde allt förutom att möta min blick. "Det här skulle inte hända." fortsatte han sedan. Jag stod blickstilla på min plats, precis bredvid kassan, samtidigt som jag studerade honom. Jag ville hem. Jag ville inte vara här. Jag ville inte behöva möta Justins fans. Inte här, inte nu. Vi skulle bara åka hit, köpa frukost och sedan åka hem till Justin igen. Vi skulle inte möta Justins fans. Det skulle inte bli såhär. Jag öppnade min mun och tog ett djupt andetag, som i ett försök att lugna ner mig själv, innan jag snabbt öppnade munnen igen.
"Jag vill hem, Justin. Jag vill inte vara här mer." fick jag tillslut ur mig. Allt som hade hänt under det senaste dygnet var för mycket för mig. Jag orkade inte mer. Allt jag ville var att lägga mig under täcket i min säng och inte vakna igen förrän allt var tillbaka till det normala. Jag ville inte bli slagen av min pappa mer och jag ville inte behöva möta Justins fans. Justin vände sig mot mig och mötte min blick för första gången sedan vi upptäckt de skrikande tonårstjejerna som trängdes utanför Starbucks dörr och hade som mål att få en autograf från honom, en bild med honom eller rent av bara en skymt av honom.
"Melanie", började Justin försiktigt. Hans ögon lyste av sorg och han såg ytterst nervös ut. Plötsligt kände jag en ilska växa inom mig. En ilska som jag aldrig hade känt förut.
"Nej." jag sträckte upp en hand i luften för att få honom att förstå att han skulle hålla tyst. Jag ville inte att han skulle säga förlåt och förklara sig innan jag hade fått säga det jag hade gått och burit på ända sedan den dagen vi först träffade - att jag visste.
"Tror du inte att jag har vetat om det här?" Justin stirrade på mig som att han inte förstod vad jag menade, vilket jag var helt säker på att han gjorde. "Tror du inte att jag vet vem du är?" fortsatte jag utan att bry mig om hans fejkade, oförstående min. Justin fortsatte att stirra på mig. Jag valde att hålla tyst och inte säga något mer. Jag ville att han skulle svara på min fråga och jag hoppades innerligt att han skulle säga sanningen istället för att komma med en bortförklaring. En lång spänd tystnad uppstod mellan oss. En tystnad så spänd att den fick mig att skruva på mig av obehag. Justins blick var fäst vid min. Hans blick var tom och visade inga känslor över huvud taget. Faktiskt, så såg han helt död ut. Det såg ut som att hans själ hade lämnat hans kropp och det endast var hans kropp som fanns kvar framför mig. Den tanken fick mig att genast vilja krama honom, säga förlåt och berätta att allt skulle bli bra. Men jag visste att jag inte kunde göra det om jag inte ville släppa detta "jag-vet-vem-du-är" ämnet. Jag skulle aldrig kunna fortsätta vara arg på honom om han kramade mig, om han ens rörde vid mig, utan istället gå tillbaka till den person jag alltid varit - den blyga och den tysta tjejen. Till min lättnad så hördes Justins vackra, vänliga röst snart, men endast som en svag och klen viskning. Det lät nästan som att han hade slut på syre i sina lungor.
"Melanie.. Jag kan inte.. Inte här.. Jag menar, kan vi åka hem till mig och prata om det här?" han slängde en blick på något bakom mig och jag vred snabbt på nacken för att få en skymt av det han kollade på. Där stod de två blondinerna, som tidigare hade hjälpt oss i kassan, och viskade till varandra samtidigt som de vägrade att släppa oss med blicken. Det syntes på långa vägar att de hade hört hela vårat samtal och jag kunde inte undgå att känna mig som ett offer under deras intensiva blickar. Därför var jag snabb med att vrida tillbaka min nacke och låta min blick landa på Justin.
"Okej." viskade jag lågt, rädd för att de två blondinerna skulle höra något mer av vårat samtal som, faktiskt, var väldigt privat. Justin nickade och drog upp sin mobil ur sina byxors ena ficka innan han knappade in något på den och satte den mot örat. Inom kort hörde jag hans röst, som jag av någon konstig anledning skulle kunna döda för att få höra, flöda genom fiket och in i mina öron.
"Hej, det är Justin. Jag behöver din hjälp."

Justin lade på samtalet och var precis på väg att ta tag i min arm när jag tog ett steg bort från honom. Han fick inte röra mig. Jag var tvungen att visa att jag var arg, att jag var stark och att jag verkligen ville att han skulle berätta för mig om det faktum att han var en kändis. Om han rörde mig visste jag att han lätt skulle kunna manipulera mig, vilket som absolut inte fick hända. Justin tog även han ett steg tillbaka när han upptäckte min reaktion, men med ett ansiktsutryck som direkt fick mig att vilja gråta. Storgråta. Det såg ut som att han hade fått ett hårt slag i magen och nu var tvungen att kippa efter luft för att få någon luft i sina lungor över huvud taget. Jag var tvungen att placera mina händer bakom min rygg för att inte sträcka ut mina armar och röra vid honom. Justin harklade sig.
"Öhm.. min livvakt hämtar oss. Det ska tydligen finnas någon bakväg." Han vände sig till de två blondinerna.
"Skulle ni kunna visa oss bakvägen? För det finns en bakväg, eller hur?" De två blondinerna slutade viska till varandra och stirrade sedan på Justin. En stor rodnad syntes på deras kinder och de nickade.
"Ja, kom vi kan visa dig." sade den ena blondinen tillslut och tog tag i Justins arm och drog med honom in bakom kassan. Jag följde tveksamt efter. Det var inte förvånande att hon inte hade nämt mig. Jag var osynlig för alla förutom Justin, Pattie och nu även min pappa. Jag följde efter Justin och de två tjejerna som var slingrade runt hans kropp genom något som jag antog var personalrummet, genom en lång kliniskt ren korridor och fram till en vit dörr. De två tjejerna fnittrade hysteriskt och jag ställde mig diskret mot väggen bredvid Justin.
"Vanessa. Jag heter Vanessa", fnittrade den ena blondinen fram med kinder som var blossande röda. Den andra tjejen verkade även hon vara mån om att Justin skulle få veta hennes namn och öppnade därför snabbt munnen.
"Summer." fnittrade även hon fram med kinder som såg precis likadana ut som Vanessas - illröda. Jag kunde inte undgå att fundera på varför de betedde sig som de gjorde. Jag behövde prata med Justin. Jag behövde få veta varför han inte nämnt något om det faktum att han var en kändis tidigare, trots att jag hade vetat om det. Men han hade antagligen inte haft en aning om att jag visste vem han var och därför så räknades inte heller det faktumet. Jag menar, han hade inte berättat något ändå, oavsett om jag inte hade fått reda på det på egen hand. Hur hade han kunnat tro att jag inte visste vem han var? Alla visste vem han var, åtminstone alla i tonåren. Hur hade han kunnat tro att jag inte skulle komma på vem han var? Hur hade han kunnat veta om jag var ett fan eller inte? I och för sig så kanske han känner av sådant. Om jag hade varit ett fan så hade jag säkert reagerat på samma sätt som Summer och Vanessa gjorde och man vore blind om man inte såg hur de reagerade i Justins närhet. Justin verkade plötsligt bli medveten om att jag stod bredvid honom och tog, innan jag ens han så mycket som reagera, ett tag om min hand. Värmen som hans hand sände till min hand, och hela min kropp, gjorde att jag insåg att jag inte ville något annat än att han skulle röra mig. Jag ville inte vara någon annanstans än i Justins närhet. Jag ville att han skulle krama mig. Jag ville krama honom. En sådan sak som att han inte hade berättat för mig om hans kändisskap skulle inte få förstöra våran vänskap. För det var väll egentligen inte en sådan stor sak? Han kanske inte hade berättat något för att skydda mig? Eller kanske för att han var rädd för att mista mig som sin vän? Kanske var han rädd för vad jag skulle tycka om hela den här kändiskarusellen? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Du är patetisk, Melanie. Du är en mes. Du kan inte låtsas som att det är okej att han inte har berättat för dig vem han är. Du kan inte låtsas att du någonsin skulle klara av kändislivet. Du kan inte vara kompis med en kändis, Melanie.

Justins Perspektiv

Bilen, som min livvakt kommit och hämtat mig och Melanie med, rullade innanför grindarna till min mammas hus. Så fort som han hade stannat bilen vände jag mig mot honom, gav honom ett handslag, och hoppade sedan snabbt upp ur bilen. Jag tog snabbt ett steg till den bakre bildörren, så att jag kunde hjälpa Melanie ut. Jag var helt säker på att hon kunde klara det själv, men jag ville hjälpa henne. Jag ville hålla henne i handen igen, jag ville krama henne, jag ville kyssa hennes panna. Jag ville inte att det faktum att hon nu visste vem jag var skulle förstöra vår vänskap. Jag kunde inte mista henne. Jag kunde faktiskt inte se ett liv utan henne. Jag kunde inte låta en sådan vän, som betydde mer än något annat för mig, bara gå. Jag var tvungen att fixa till det här. Jag var tvungen att förklara för henne varför jag inte hade sagt något och jag var tvungen att förklara för henne vad Scooter hade berättat för mig när han ringde igår. Jag var helt säker på att hon skulle få panik. Eller annars skulle hon låtsas som att allt var bra, precis som hon alltid brukar göra. Jag ville inte berätta det för henne, just därför att jag visste att det skulle döda henne inifrån, men jag var tvungen. Jag kunde inte låta henne vara ovetande. Det skulle kännas ännu värre om hon kom på det själv, precis som hon tydligen hade gjort med det faktum att jag var en kändis. Jag skakade av mig tankarna och öppnade bildörren. Snabbt lade jag mina armar runt Melanies kropp och bärde upp henne i min famn. Ett tjejigt, extremt gulligt och underbart skratt lämnade hennes strupe i samma stund som jag försiktigt sparkade igen bildörren och styrde mina steg mot det stora huset. Allt jag kunde tänka på under tiden som jag traskade in genom ytterdörren, genom alla de rum som var på vägen till trappan, upp för trappan och in i mitt rum var tjejen som jag hade i min famn. Tjejen med det röda, sprakande håret. Tjejen med de mörka, vackra ögonen. Tjejen som betydde så otroligt mycket för mig. Tjejen som fick mitt hjärta att bulta hårdare vid blotta tanken av hennes existens. Melanie.

När jag kom in i mitt rum sparkade jag igen dörren bakom mig och var precis på väg att släppa ner Melanie ur min famn när jag kände hennes ena hand landa på mitt kindben. Det kändes som att min hud bokstavligen brann upp under hennes berörning och av ren reflex lutade jag snabbt mitt huvud mot hennes hand så att hon skulle förstå att hon inte skulle flytta på den. Rädd för att Melanie skulle flytta sin hand från mitt kindben lät jag min blick försktigt glida över hennes kropp och sedan till hennes ansikte, till hennes ögon. Melanies ögon skimrade i skenet från den starka lampan i taket av mitt rum, något som gjorde de så otroligt vackra. Vår ögonkontakt var intensiv. Mycket mer intensiv än vad den någonsin hade varit. Det enda som existerade var jag och Melanie. Det var som att Melanie och jag befann oss på en egen planet. En egen planet där inget annat än vi existerade. Utan att jag märkte det vandrade min blick nerför hennes ansikte, förbi hennes näsa och ner till hennes mun. Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Vad hände i slutet, egentligen!? Har Justin känslor för Melanie? Har Melanie känslor för Justin?

Jag vet att min uppdatering har varit sämst. Den har verkligen varit jättedålig. Men jag vet inte vad som har hänt med mig de senaste veckorna. Jag orkar inte skriva, jag orkar inte plugga.. Men jag tänker inte komma med någon bortförklaring!

Om ni följer mig på Instagram har ni säkerligen sett de tankar som jag hade om att lägga ner bloggen tidigare idag. Era kommentarer gjorde det omöjligt för mig att göra det. Jag bara kunde inte. Förhoppningsvis löser sig den saken som hände iallafall!

KOMMENTERA NU! JAG VILL VETA VAD NI TYCKTE OM SLUTET! :)

I förra kapitlet: "Hej, Justin. Jag vet att du är ledig och att du säkert har annat för dig just nu, men jag måste verkligen prata med dig." Jag rynkade oförstående på pannan. Hade det hänt något? Hade skvallertidningarna kommit upp med nya, helt osannolika, falska rykten? Eller var det någon intervju jag var tvungen att åka på?

"Ja, självklart. Är det något som har hänt? Jag menar, det låter som att du har något viktigt att berätta."

"Det är viktigt, Justin. Det är väldigt viktigt."

---

Melanies Perspektiv

"Melanie? Melanie, vakna." Långsamt kämpade jag upp mina ögonlock och upptäckte Justin som stod lutad över mig. Förvånat lät jag min blick svepa över det ljusa rummet som jag befann mig i. Sängen som jag låg i verkade vara placerad i mitten av rummet. På väggen mittemot sängen befann sig en stor plasma TV, på vardera sida om TV:n fanns en mängd av familjefotografier, väggen till vänster om mig var täckt av två gigantiska fönster, mot väggen till höger om mig stod en spegel placerad och i ena hörnet befann sig en stor, ljus fåtölj. Förvånat rynkade jag min panna. Vart var jag någonstans? Justin, som verkade ha uppfattat min reaktion, öppnade snabbt sin mun och inom kort hördes hans vackra stämma genom rummet.
"Du är i gästrummet, Melanie. Du är hemma hos mig." Rynkan på min panna försvann i samma stund som bitarna föll på plats. Min pappa hade slagit mig, Justin hade hämtat mig, vi hade spelat spel med hans mamma och vi hade sett på film. Men hur hade jag kommit in hit? Innan jag så mycket som hann fundera på att fråga Justin om det faktum att jag inte kunde minnas hur jag kommit in hit hördes Justins röst återigen studsa mellan rummets väggar.
"Du somnade när vi kollade på film. Jag ville inte väcka dig så jag bärde dig hit." Förstående skakade jag på huvudet och gav honom ett tacksam leende. Jag förstod inte varför han, Justin Bieber - en världskändis, var så snäll mot mig. Varför var just han så snäll mot mig när ingen annan var det? Han kunde vara vän med i stort sett vem han ville och han hade ändå valt mig -världens största skämt. Jag kunde inte förstå att han ville vara min vän. Min hjärna kunde helt enkelt inte koppla det faktum att han, en perfektion, ville vara vän med en sådan misslyckad varelse som mig. Jag skakade genast av mig mina fåniga tankar. Tänk inte för mycket, Melanie. Var glad över att du ens har en vän.
"Kom, mamma har gjort frukost." Justin räckte fram sin ena hand mot mig och utan att tveka greppade jag den. Med hjälp av Justin hamnade jag snart på fötter på de ljusa träplankorna som täckte rummets golv. En ilande smärta pulserade genom min mage. En smärta som gjorde att mina ben vek sig och snart kände jag hur jag föll mot golvet. Av ren reflex knep jag ihop mina ögon och förberedde mig för slaget mot marken. Förberedde mig för hur min kropp skulle bulta av smärta, förberedde mig för hur min mage skulle göra ännu ondare. Men slaget kom aldrig. Jag träffade aldrig marken. Istället kände jag hur två starka armar greppade tag om min kropp och drog mig upp på marken. Jag var som i chock. Jag visste inte vad som hände, jag visste inte vad jag gjorde och jag visste inte vad jag tänkte. Plötsligt kände jag mjuka lakan under min rygg och jag förstod att jag låg i sängen.

Justins röst drog mig tillbaka till verkligheten.
"Melanie? Melanie, hur mår du?" Jag öppnade sakta ögonen och blev tvungen att blinka ett flertal gånger för att vänja mig vid det starka solskenet som lyste igenom de stora gardinerna som hängde vid fönstren. En dov smärta befann sig i mitt huvud. Vad hade hänt? Jag mindes att jag hade blivit väckt av Justin och att jag sedan hade varit påväg att gå ner till köket eftersom att hans mamma hade gjort frukost. Sedan var allt svart. Jag mindes ingenting. Paniken steg sig inom mig när jag insåg att jag inte kom ihåg någonting av det som hade hänt efter att jag hade ställt mig upp.
"Vad-" Jag svalde hårt. Jag var rädd för att veta vad som hade hänt. Jag var rädd för att jag inte kom ihåg någonting. "Vad hände?" viskade jag. Justin sneglade på något bakom sig och snart satte sig Pattie på sängkanten.
"Du svimmade. Jag tror du måste till sjukhuset, Melanie. Du var borta rätt länge." Borta rätt länge? Hur länge? Varför svimmade jag? Vad var fel på mig?
"Hur länge?" viskade jag. Jag rynkade på pannan. Varför kunde jag inte prata normalt? Varför kunde jag bara viska?
"Så länge att vår doktor hann komma hit. Hon tycker att du borde åka till sjukhuset, Melanie." sade Pattie lugnt. Dock så talade den ytterst oroliga minen i hennes ansikte om att hon var allt annat än lugn. Jag skakade genast på huvudet, men ångrade mig genast då mitt huvud bultade av smärta vid den plötsliga gesten. Jag valde därför att sluta skaka på huvudet och lade ner mitt huvud på den mjuka kudden.
"Nej, inte sjukhuset. Inte sjukhuset. Nej." fick jag istället ur mig med panik i rösten. Jag ville inte till sjukhuset. Jag tänkte inte åka till sjukhuset. Jag hatade sjukhus och jag var helt säker på att de skulle få reda på att jag hade blivit slagen av min egen pappa. Det fick inte hända. Justin bytte plats med sin mamma och strök mig lugnande på kinden.
"Ta det lugnt, vi behöver inte åka till sjukhuset. Inte om du absolut inte vill." Han vände sig till Pattie. "Mamma, kan inte Mrs Davies undersöka henne istället?" Pattie tycktes fundera på de olika alternativen innan hon nickade på huvudet.
"Okej då. Jag ska hämta henne." Hon reste sig upp och försvann ut ur rummet.
"Mrs Davies är vår husdoktor", förklarade Justin, "det är hon som undersökte dig förra gången, du vet när du hade krockat med mamma." Jag gav honom ett förstående leende. Jag tyckte om Mrs Davis. Hon var snäll och förstående och hon verkade även vara en skicklig doktor. Jag var precis på väg att öppna munnen för att tacka Justin för att han hade fått Pattie att hämta Mrs Davies istället för att skicka mig till sjukhuset när dörren flög upp och Mrs Davies, med Pattie i släptåg, kom in i rummet. Mrs Davies bar på en liten väska som jag gissade innehöll alla de prylar som behövdes under min undersökning. Hon gav Justin och Pattie varsin blick som meddelade att de skulle gå ut härifrån och lämna oss ensamna och inom kort försvann de ut ur rummet. Mrs Davies ställde sig vid sängkanten precis bredvid mig och sträckte sedan fram en hand som jag genast tog.
"Hej, Melanie. Mrs Davies är jag, som du kanske kommer ihåg sedan förra gången. Hur mår du?"

Mrs Davies var precis klar med undersökningen på mig när Justin klev in i rummet.
"Är ni klara än?" undrade han försiktigt. Mrs Davies vände sig genast till honom och gav honom en sträng blick.
"Nej, inte riktigt än. Skulle du vara snäll att lämna rummet? Jag informerar dig när vi är klara." Justin gav mig en "vad-är-det-med-henne?" blick innan han snabbt lämnade rummet.
"Sådär, Melanie. Det är inte något allvarligt fel på dig. Har du varit stressad den senaste tiden? Har du ätit bra? Har något allvarligt hänt som du inte har mått bra av?" Hade jag varit stressad? Nej, det hade jag inte. Hade jag ätit bra? Ja, det hade jag. Jag hade iallafall inte ändrat på mina matvanor och de hade alltid fungerat tidigare. Hade något allvarligt hänt som jag inte mådde bra av? Ja, min pappa slog mig men annars är allt som vanligt.
"Nej, inget särskilt har hänt. Det har bara varit väldigt mycket läxor i skolan." ljög jag. Jag kunde inte säga som det var. Jag kunde inte säga att jag inte hade gått till skolan på snart en hel vecka. Jag kunde inte säga att min pappa hade slagit mig. Jag kunde inte berätta allt det som hänt den senaste tiden. Jag var tvungen att ljuga, och faktiskt, så var min lögn en väldigt trovärdig lögn. För hur skulle hon kunna veta om jag hade mycket läxor i skolan eller inte? Mrs Davies gav mig ett vänligt leende i samma stund som hon fiskade upp en burk med tabletter som hon gav mig. Snabbt synade jag förpackningen. 'Ta en om dagen för att motverka stress'.
"Den motverkar stress", förklarade Mrs Davies, "ta en om dagen och se till att ta det lugnt om dagarna så ska du se att du blir som vanligt snart igen." Jag nickade vänligt och ställde sedan ifrån mig den lilla burken på nattduksbordet som fanns precis bredvid sängen. Jag kunde inte äta de där tabletterna. Jag var inte stressad. Jag hade fortfarande ingen aning om vad det var som var fel på mig. Mrs Davies reste sig upp från sängkanten som hon tidigare suttit på och plockade sedan ihop alla de saker hon använt och lade ner de i den lilla väskan som hon hade haft med sig.
"Sådär, Melanie. Då tror jag att vi är klara. Jag hämtar Justin, han verkar vara väldigt ivrig på att få träffa dig." hon vände på klacken och försvann ut ur rummet. Inom kort hördes flera dunsar utanför, som att någon sprang i trappan, och jag insåg att det måste vara Justin. Det visade sig att jag hade haft rätt då dörren snart flög upp och Justin kom rusande in i rummet. Han satte sig på sängen, precis bredvid där jag låg, och sneglade sedan forskande på mig.
"Vad sade hon?" frågade han sedan nyfiket. När min blick svepte över hans ansikte kunde jag skymta en glimt av oro och jag kunde inte låta bli att undra om han var orolig för att det skulle vara något allvarligt fel på mig. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och, till min lättnad, gjorde det inte ont i magen. Det gjorde inte ont någonstans. Ett stort leende formades på mina läppar vid den upptäckten. Kanske var mina sår på magen på väg att läka? Kanske var alla de inre skadorna jag måste ha fått när min pappa slog mig på väg att läka? Justin studerade mig nogrannt och såg både orolig och glad ut. Jag kunde inte komma fram till om han var glad eller orolig. Kanske var han glad för att jag log och orolig för att jag ännu inte hade förklarat för honom vad Mrs Davies hade sagt. Jag slickade mig om läpparna som i ett sett att få lite tid att bestämma mig för om jag skulle berätta sanningen för honom eller om jag skulle ljuga, precis som jag hade gjort för Mrs Davies. Jag kom snabbt fram till att jag skulle säga sanningen. Han förtjänade sanningen. Han visste att min pappa hade slagit mig. Han visste att mina föräldrar inte brydde sig om mig.
"Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig", började jag försiktigt, rädd för att han skulle bli förfannad på grund av det faktum att jag hade ljugit för Mrs Davies. Justin kollade fundersamt på mig. Han lät en av sina händer glida genom sitt mörkbruna, mjuka, välstylade hår och bet sig sedan i läppen. Den gesten fick mig genast att tänka på hur snygg han egentligen var. Som tur var fick Justins mig genast att släppa den irriterande tanken.
"Vad menar du? Hittade inte Mrs Davies något fel på dig?" Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet. Jag visste att jag var tvungen att förklara för honom att jag hade ljugit för henne, men jag var rädd för hur Justin skulle reagera. Jag visste att han lätt kunde bli arg när han var orolig. Fast han brukade aldrig vara arg på mig eftersom det aldrig hade varit mitt fel. Det hade varit min pappas fel. Men nu så var det mitt fel. Det var jag som hade ljugit för Mrs Davies. Ingen annan. Jag släppte taget jag hade med tänderna om min läpp och tittade sedan nervöst ner i mitt knä. Jag vågade inte se honom i ögen när jag skulle berätta för honom.
"Hon undrade om något speciellt hade hänt den senaste tiden och jag kunde inte berätta för henne att pappa hade slagit mig, så jag ljög." rabblade jag nervöst upp. Justin sade ingenting. Allt var tyst. Det enda som hördes var våra lugna andetag. Var han arg nu? Var han så arg att han inte ville prata med mig mer? Var han så arg att han inte ville vara min vän mer?
"Melanie, kolla på mig." Jag lät min blick nervöst landa på Justins ansikte, mån om att inte möta hans blick.
"Varför verkar du så nervös? Tror du att jag är arg på dig?" Förvånat rynkade jag pannan. Hur kunde han veta det? Kunde han läsa mina tankar? Var han inte arg på mig?
"Är du inte arg på mig?" frågan lämnade min mun automatiskt. Justin skakade genast på huvudet i en nekande gest.
"Varför skulle jag vara det? För att du inte berättade för Mrs Davies att din pappa hade slagit dig? Vad tror du om mig egentligen, Melanie?" Skammen sköljde över mig när Justin uttalade den sista meningen. Det hade inte varit meningen att såra honom. Jag ville inte på något sätt såra honom.
"Förlåt." viskade jag samtidigt som jag skamset stirrade ner i mitt knä. Utan att jag var beredd på det drog Justin in mig i sin famn och snart satt jag i hans knä, med mina ben över hans och mitt huvud lutat mot hans bröstkorg.
"Du har inget att säga förlåt för, Melanie. Och du har inget att vara nervös eller rädd för heller. Såklart jag inte är arg på dig. Det är ganska förståeligt att du inte vill berätta för vem som helst att din pappa har slagit dig. Men vad sade du då? Jag menar, vad ljög du om?" Med ett busigt leende kollade jag upp på Justin.
"Jag sade att det hade varit mycket läxor i skolan den senaste tiden." Ett stort busigt leende tog plats över Justins läppar.
"Och?" Jag kollade oförstående på honom. Vad menade han? "Gick hon på det?" förklarade Justin när han såg min oförstående min. Jag nickade och sträckte mig mot nattduksbordet där jag greppade tag om den lilla burken som innehöll stresstabletterna.
"Ja, hon gav mig dem här." Jag gav Justin burken och han granskade den nogrannt.
"Stresstabletter?" Justin skakade roat på huvudet. "Du är nog en liten badgirl, trots allt." Jag skakade bestämt på huvudet och gjorde en låtsad ledsen min. Justins mungipor for genast upp och det dröjde inte länge förrän hans gudomliga skratt hördes.
"Nehe, är du en djävul?" Jag fortsatte skaka på huvudet och höll kvar samma min. Justin fortsatte skratta.
"Nehe, vad är du då?" frågade han sedan. Jag slutade skaka på huvudet och lät den låtsade ledsna minen övergå i ett stort busigt leende.
"En ängel." svarade jag självsäkert och blinkade sedan överdrivet med ögonen i en gest som skulle få mig att se ovanligt snäll ut. Justin log roat och greppade sedan tag i min kropp med sina armar samtidigt som han reste sig upp.
"Okej, Ängel, det blev tyvärr inget med den där frukosten som mamma lagade så vi kanske kan åka till Starbucks och köpa frukost istället. Om Ängeln mår bättre alltså?"
"Ängeln mår utmärkt och skulle gärna vilja åka till Starbucks." Jag tog en paus och gav honom ett överglatt leende. För det var precis så jag kände mig just nu. Jag var jätteglad av någon konstig anledning. "Och förresten, jag älskar det där namnet. Ängel, det skulle jag vilja bli kallad i resten av mitt liv." Ett mjukt, bedårande skratt lämnade Justins strupe.
"Som du vill, Ängel. Starbucks blir det."

Justin körde ut genom husets grindar och inom kort var vi på väg mot Starbucks. Det var inte långt till Starbucks men Justin hade insisterat på att ta bilen eftersom han påstod att jag inte fick gå så långt. Han hade burit mig hela vägen till bilen och jag var nästan helt säker på att om han fick bestämma skulle han även bära in mig på Starbucks, men det tänkte jag inte acceptera. Det gjorde faktiskt inte så ont i magen längre, men jag var medveten om att det troligtsvis berodde på värktabletten som Justin hade tvingat i mig innan vi lämnat huset. Vi satt i en behaglig tystnad ända tills vi såg Starbucks.
"Så, vad vill du ha för något?" frågade Justin i samma stund som han parkerade bilen precis utanför Starbucks.
"Jag vet inte. Jag har nästan aldrig varit på Starbucks". förklarade jag lågmält. Jag hade varit en gång på Starbucks tidigare. Det var för flera år sedan när mina föräldrar hade fått för sig att vi skulle ha en liten familjestund. Dock slutade det inte riktigt som det var tänkt då de båda hade fått åka iväg till jobbet, eftersom att det hade uppstått någon slags kris där, innan vi ens hade hunnit beställa. Det var den enda gången som mina föräldrar hade gjort något sådant med mig. Justin väckte mig ur mina funderingar genom att öppna bildörren åt mig. Försiktigt klev jag ur bilen, för att inte stöta till min mage på något vis, och följde efter Justin in på fiket. Direkt när jag klev in upptäckte jag att det var ovanligt folktomt där. Faktiskt, så var inte en endaste person där. Förvånat rynkade jag pannan. Det brukade alltid vara folk här. Åtminstone varenda gång som jag hade gått förbi här, vilket faktiskt var relativt ofta. Justin banade sin väg fram till kassan för att beställa. De två blondinerna i kassan verkade ovanligt nervösa och de båda två var tomatröda i ansiktet. Det tog mig endast en bråkdel av en sekund innan jag kom på varför. Det var ju självklart att de båda två hade koll på att det var Justin Bieber som stod framför dem. Justin vände sig snart till mig.
"Vad vill du ha för något?" Min blick gled över alla olika kakor, muffins och de olika drycker som fanns att välja på. Det skulle vara omöjligt för mig att beställa så jag valde det enklaste alternativet - att välja samma sak som Justin.
"Jag tar samma som dig." svarade jag tyst, nervös under blondinernas hotande blickar. Justin nickade innan han vände sig mot blondinerna igen och beställde något, som jag gissade skulle vara utsökt. Det dröjde inte länge innan Justin tog tag i en påse och vände sig bort från kassan och började gå mot mitt håll. Jag hade stått en liten bit från kassan då jag kände mig väldigt blottad under de två blondinernas blickar. Justin tog tag i min arm och drog med mig bort mot den mörka, trädörren som ledde ut från fiket. Han lät den tomma handen öppna dörren och tog sedan ett steg ut. När jag kunde se ut var det som att jag frös till is. Nej. Det här fick inte hända.

Egentligen hade jag tänkt att skriva 2000 ord men allting flöt på och när jag kollade hur många ord jag hade skrivit visade det sig att kapitlet blev hela 3000 ord!

Jag vet att många vill veta vad det var Scooter ville men eftersom detta kapitlet endast var i Melanies Perspektiv och Justin inte har berättat för henne vad Scooter ville så kan ni tyvärr inte få reda på det riktigt än.

Vad tyckte ni om detta kapitel? Jag tycker faktiskt att det blev helt okej, vilket är ganska ovanligt. Låt mig veta vad ni tycker! Kanske kommer kapitel 13 redan i helgen om ni kommenterar riktigt ordentligt! :)

I förra kapitlet: "Var har du ont, Melanie?" Melanie vände sig försiktigt om mot mig. Hennes tårfyllda ögon mötte mina och en av mina händer flög automatiskt fram och torkade bort de tårar som rann ner för hennes kinder. Vad hade hennes pappa gjort med henne?

"Jag-" började hon försiktigt. "Här", hon pekade på kinden, "Här", hon förflyttade sin hand och pekade mot magen. Jag strök min hand försiktigt mot hennes mage och hon gnydde till.
"Kan jag få se?" frågade jag henne istället då det uppenbarligen gjorde ont när jag rörde hennes mage. Melanie nickade försiktigt och började dra upp det tunna linnet som hon hade på sig tillsammans med ett par mjukisbyxor. Mina ögon vidgades så fort jag fick syn på det stora blåmärket och de blodiga såren som täckte hennes mage. 
"Herregud, Melanie!"

 

Melanies Perspektiv
Justin granskade min mage samtidigt som han bet sig i läppen. Hela hans ansiktsuttryck talade om att han tog ut sina känslor på sin läpp, vilket resulterade i att han bet sig hårt i läppen. Innan jag ens förstod vad jag gjorde hade jag sträckt ut en hand mot hans ansikte. Jag var tvungen att få honom att sluta. Jag ville inte att han skulle skadas på grund av mig. Jag ville inte att han skulle känna smärta på grund av mig. Försiktigt strök jag min hand mot hans käkben. Till min lättnad fick det honom att slappna av och han släppte inom kort taget som han hade, med hjälp av sina tänder, om sin läpp.
"Justin, jag mår bra." försökte jag förklara för honom med en sådan självsäker röst jag kunde få fram, men till min besvikelse var allt som kom ut ur min strupe en svag viskning. Justin skakade på huvudet och såg med ens väldigt arg ut. Nästintill förbannad.
"Ljug inte för mig, Melanie. Du mår inte bra! Du är fan helt sönderslagen!" Förskräckt, över den hårda tonen i Justins röst, satte jag mig snabbt upp i sängen och tryckte mig bak mot sängens huvudgavel. Den plötsliga rörelsen gjorde att min mage skrek av smärta och jag blev tvungen att bita mig hårt i kinden för att inte släppa ut ett högt skrik av smärta. Tårar samlades i mina ögon och rann snart ner för mina kinder. Tårar som jag inte ens brydde mig om att stoppa då jag visste att de inte skulle sluta rinna iallafall. Vad hade min pappa gjort mot mig egentligen? Vad hade jag gjort mot honom? Varför hade han helt plötsligt börjat slå mig? Han brukade aldrig slå mig. Han brukade ignorera mig och istället, tillsammans med min mamma, skämma bort mig med en massa dyra prylar som i ett sett att täcka över hur dåliga föräldrar de var. Det måste finnas en anledning till att han helt plötsligt hade börjat slå mig. För man börjar inte slå sitt barn, sitt eget kött och blod, utan en anledning. Hade jag varit en större misslyckad varelse än vanligtvis? Hade jag skämt ut mina föräldrar mer än vanligtvis? Hade jag-
"Förlåt, Melanie. Jag menade inte att skrika på dig. Det är inte ditt fel." Justin avbröt mina tankar och när jag kollade upp från mitt knä, som jag hade stirrat ner i utan att jag själv var medveten om det, fann jag honom sitta rakt framför mig, extremt nära. Justin lät sina händer hitta sin väg till mina kinder där han varsamt strök bort mina tårar med hjälp av sina tummar.
"Förlåt, Melanie. Jag bara... Jag... Jag hatar att se dig såhär, Melanie. Såhär svag, ledsen och skadad. Jag hatar att se dig ha ont, jag hatar att inte se ditt leende och jag hatar att inte höra ditt underbara skratt. Det är inte dig jag är arg på, Melanie. Jag är arg på personen som gjorde såhär mot dig. Det är din pappa jag är arg på. Förlåt." Han tog en paus och allt jag kunde tänka på under den pausen var killen som satt framför mig. Killen som verkligen brydde sig om mig och var min enda vän. Killen som jag hade umgåtts med varje dag sedan vi träffades och som betydde mer än någon annan i mitt liv gjorde. Killen vars namn var Justin Bieber. "Det är inte ditt fel, Melanie. Det var fel av mig att ta ut min ilska på dig. Förlåt. Jag... Jag bryr mig verkligen om dig, Melanie. Vet du hur mycket du betyder för mig? Vet du att jag tänker på dig hela tiden? Vet du att jag hör ditt skratt i mitt huvud hela tiden? Vet du att du är den snällaste människan jag någonsin träffat?" Jag satt som paralyserad och lyssnade på alla de vänliga ord som flög ut ur Justins mun och som var ägnade åt mig. Jag var fascinerad över det faktum att han var så vänlig och verkligen ville vara min vän. Att någon ville vara min vän. Innan jag hann så mycket som reagera hade Justin flyttat sig ytterligare lite närmare mig, om det nu var möjligt, och dragit in mig i en hård och mysig kram. Inom kort besvarade jag kramen och tryckte honom ännu närmare mig samtidigt som jag var noga med att inte dra honom tillräckligt nära för att skada min mage ännu mer.
"Förlåt", Justin lämnade en kyss på min panna, "Snälla säg något." Jag blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten och öppnade sedan sakta min mun.
"Jag förlåter dig, Justin", viskade jag, "men du behöver inte säga förlåt. Jag är inte arg på dig och jag är inte ledsen på grund av dig heller." Justin rynkade på pannan och var snabb med att svara på mitt påstående.
"Men du grät, Melanie. Du grät för att jag skrek på dig." Jag skakade intensivt på huvudet i en nekande gest.
"Nej, Justin. Jag grät inte på grund av dig. Jag grät för att det gör ont i magen. Det är min pappas fel, inte ditt." En ensam tår rann ner för Justins kind och jag sträckte genast fram min ena hand och torkade bort tåren.
"Varför är du ledsen? Varför gråter du?" frågade jag honom sedan försiktigt. Jag hade aldrig sett Justin gråta. Han var alltid så glad och lycklig. Tanken på att det troligtvis var jag som orsakat Justins tårar fick en obeskrivlig smärta att uppstå i min själ. Jag ville inte att han skulle vara ledsen på grund av mig. Jag ville inte att han skulle må dåligt på grund av mig. Jag ville att han skulle vara lycklig. Kanske vore det bäst om jag bara höll mig borta från honom? Kanske var han lyckligare utan mig? Kanske var det bäst om vi sa upp våran vänskap då den antagligen inte gjorde något annat än att skada honom. För Justin var så mycket bättre än mig. Han hade en mamma som brydde sig om honom, säkerligen en massvis med vänner och flera miljoners fans medan jag inte hade någon annan än Justin och möjligtvis Pattie.
"Jag bara", han tog en paus och tog ett djupt andetag samtidigt som han lutade huvudet bakåt i något, som jag trodde, var ett försök i att stoppa alla de tårar som hotade med att rinna ner för hans kinder. Försöket verkade fungera då det inte syntes några tårar när han återigen vände sin blick mot mig. "Jag bara tycker inte om att se dig ledsen, Melanie. Jag står inte ut med tanken att din egen pappa slår dig... Att du är skadad, att du mår dåligt." Ytterligare en tår rann ner för hans kind. "Jag vill att du-" hans röst sprack och flera tårar rann ut från hans tårkanaler och ner för hans kinder. " Jag vill att du ska vara lycklig." Utan att jag tänkte på vad jag gjorde hade jag hoppat närmare honom och dragit in honom i en trygg och tajt kram.
"Jag är lycklig, Justin. Jag är lycklig nu, när jag är med dig."

"Är du säker på att du inte vill åka till sjukhuset? Du vet, det är ganska djupa sår och de kanske behövs sys. Är det inte bäst om-" Jag höll snabbt upp en hand och satte sedan mitt ena finger mot hans läppar för att få tyst på honom. Jag ville inte till sjukhuset. Jag ville absolut inte till sjukhuset. Ingen, förutom Justin, fick få reda på att min pappa hade slagit mig. Ingen. Jag ville inte att min pappa skulle få ytterligare något att vara arg på mig för, trots att jag inte hade en aning om vad jag hade gjort för att reta upp honom. Jag hade försökt undvika honom, jag hade inte sagt något olämpligt och jag hade inte varit olydig. Faktiskt, så hade jag inte sagt ett enda ord till honom. Jag öppnade snabbt munnen så att jag skulle kunna förklara för Justin att jag absolut inte behövde åka till sjukhuset.
"Nej, Justin, det behövs inte. Det är inte så farligt." Justin spärrade genast upp sina ögon.
"Inte så farligt?! Har du verkligen sett såren, Melanie?" Jag insåg någorlunda snart att Justin hade rätt. Jag hade inte sett såren och därför hade jag ingen aning om hur illa det var, men jag var heller inte intresserad av att se dem. Det räckte att känna smärtan som såren gav ifrån sig och eftersom att Justin hade insisterat på att tvätta dem och sedan täcka dem med överdrivet stora plåster fanns det nu ingen chans att se dem heller då jag inte ville förstöra Justins arbete. Som svar på Justins fråga skakade jag menande på huvudet.
"Nej, det har jag inte, men jag vill inte se dem." Justin gjorde en förstående huvudskakning och precis när jag höll på att öppna munnen för att tacka honom för allt han hade gjort för mig så avbröt han mig.
"Vill du ha något att äta eller dricka? Vill du sova?" Jag funderade på de olika alternativen och bestämde mig, efter en stunds betänketid, för att jag inte var hungrig och att jag inte var tillräckligt trött för att kunna sova, däremot så ville jag gärna ha ett glas med iskallt vatten.
"Skulle jag kunna få ett glas vatten?" frågade jag Justin i samma stund som jag gav honom ett brett, tacksamt leende. Justins mungipor höjdes och inom kort befann sig ett stort, bländande leende över hans läppar.
"Självklart. Stanna här så kommer jag snart." Jag skakade bestämt på huvudet i en nekande gest som svar på den sista meningen som kom ut från Justins mun.
"Jag vill följa med." Justin tycktes överväga det olika alternativen, om det var okej för mig att följa med eller inte, innan han sträckte ut en hand och drog försiktigt upp mig från sängen.
"Kom då, men du måste lova att ta det försiktigt med din mage." Han granskade mitt ansikte och verkade sedan komma på något i samma stund som han varsamt sträckte sin ena hand mot min blåslagna kind. "Hur är det med din kind, förresten?" Min kind. Jag hade helt glömt bort att jag även blivit slagen på min kind. Att jag hade fått en käftsmäll. Till min lättnad så gjorde min kind inte allt så ont som min mage gjorde. Faktiskt, så var det till och med omöjligt att jämföra smärtan på min kind med smärtan som jag kände i min mage. Min kind gjorde inte ont om man jämförde den med min mage.
"Det är bra. Den gör knappt ont." fick jag snabbt och ärligt ur mig då jag inte ville att Justin skulle oroa sig i onödan. Egentligen ville jag inte att han skulle oroa sig alls, men det verkade omöjligt att få honom att förstå att jag mådde bra och att han inte behövde oroa sig för mig. Justin granskade mig skeptiskt.
"Är du säker?" Jag nickade.
"Hundratio procent säker." Justin log och tog sedan ett steg mot mig.
"Bra, men säg till om du ändrar dig." viskade han mot min panna i samma stund som han lyfte upp mig i sin famn och började spatsera mot köket.

Justins Perspektiv
Melanie hade precis druckit upp vattnet, som jag hade hällt upp i ett stort glas åt henne, när mamma klev in i köket. Mamma granskade oss båda och när hennes blick hamnade på Melanies ansikte föll genast en ytterst orolig min över hennes ansikte. Mamma banade sin väg genom köket och fram till Melanie där hon snabbt drog in henne i en kram. Det tog inte ens en bråkdel av en sekund innan Melanie besvarade kramen. Ett stort leende formades på mina läppar av att se att dem tyckte så mycket om varandra. Melanie var en av mina bästa vänner och det glädje mig verkligen att mamma älskade henne. Jag förstod verkligen inte hur man inte kunde tycka om henne. Hur kunde hennes pappa inte tycka om henne? Hur kunde han stå ut med sig själv när han slog henne? Hur kunde han stå ut med sig själv när han slog henne helt blåslagen och när han slog henne helt blodig? Hur kunde han? Jag skakade snabbt av mig tanken då jag visste att jag bara skulle bli förbannad av att tänka på det. Jag valde därför att studera min mamma och Melanie igen för att få något annat att tänka på.

Efter en lång stund av att bara stå och studera Melanie och min mamma när de kramades avbröt min mamma kramen och vände sig istället mot mig. Hon gav mig en orolig blick och jag gav henne en menande blick tillbaka som talade om att hon inte skulle fråga Melanie om något som var relaterat till blåmärket. Mamma nickade och fick plötsligt ett busigt leende på läpparna.
"Jo, jag tänkte om ni ville spela spel med mig?" En lång suck lämnade min strupe när jag hörde ordet spel. Jag hade inte lust att spela något spel, jag hade andra saker att tänka på, viktigare saker. Som att se till att Melanie mådde bra och jag var nästan helt säker på att Melanie inte skulle vilja spela något spel. Jag skulle därför precis säga åt min mamma att jag tyvärr inte hade lust att spela något spel när Melanies ljuvliga röst stoppade mig.
"Gärna. Vilket spel ska vi spela?" Jag sneglade förvånat mot Melanie. Så hon ville spela spel? Melanie hade ett stort, överlyckligt leende placerat på sina läppar och just i den stunden kunde jag inte göra annat än att njuta. Om det gjorde henne så lycklig så var valet självklart. Vi skulle spela spel.

Hallvägs in i brädspelet Monopol, som Melanie hade visat sig vara väldigt bra på, ringde min mobil. Hastigt fiskade jag upp den ur mina byxors ficka och synade sedan displayen. Scooter. Förvånat höjde jag ögonbrynen och gav sedan Melanie och mamma en ursäktande blick innan jag reste mig från stolen jag suttit på och traskade in i vardagsrummet för att kunna prata ostört. Vad ville han? Han hade semester, jag hade semester och klockan var ändå tio på kvällen. Snabbt tryckte jag på svara knappen och höjde sedan mobilen mot mitt öra.
"Justin." svarade jag sedan glatt. Jag hade faktiskt, när jag tänkte efter, saknat Scooter.
"Hej, Justin. Jag vet att du är ledig och att du säkert har annat för dig just nu, men jag måste verkligen prata med dig." Jag rynkade oförstående på pannan. Hade det hänt något? Hade skvallertidningarna kommit upp med nya, helt osannolika, falska rykten? Eller var det någon intervju jag var tvungen att åka på?
"Ja, självklart. Är det något som har hänt? Jag menar, det låter som att du har något viktigt att berätta."
"Det är viktigt, Justin. Det är väldigt viktigt."

Jag ber om ursäkt för den väldigt, väldigt långa väntan! Jag ska försöka förbättra mig, verkligen försöka, men jag måste verkligen se till att få bra betyg i skolan nu då jag vill gå på ett visst gymnasium och en speciell linje. Det finns inga andra alternativ för mig. Jag vill helt enkelt inte gå något annat. Så därför måste jag verkligen plugga, plugga och plugga. 

Jag hoppas att kapitlet var värt väntan även fast jag själv inte tycker om det. Tyvärr så hinner jag inte göra några bra bilder till detta kapitel då jag måste dyka in i skolböckerna igen nu, men jag hoppas att det duger åt er!

Tack för alla kommentarer och snälla ord som jag fått den senaste tiden. Ni har ingen aning om hur mycket det betyder för mig! ♥

KOMMENTERA! :)

I förra kapitlet: Han var arg på mig. Innan jag ens hann så mycket som reagera hade min pappa svingat upp en arm i luften och gett mig ett slag. En käftsmäll. Styrkan i slaget gjorde att mina ben vek sig och jag föll med en duns till marken. Inom kort kände jag ett hårt slag mot magen som gjorde att jag tappade luften. Det kändes som att allting gick sönder inom mig av det plötsliga slaget och jag insåg att det var en spark som min mage fått ta emot. Men jag kunde knappt tänka på den egentliga smärtan som befann sig i min mage och på min ena kind. Allt jag kunde tänka på var att min pappa hade slagit mig igen.

---

Justin's Perspektiv

När Melanie passerat krönet på gatan, vilket betydde att jag inte kunde se henne mer, kontrollerade jag att grinden var låst innan jag började gå tillbaka mot huset. Gruset, som i stort sett hela framsidan bestod av, knastrade under mina fötter när jag med tunga steg närmade mig ytterdörren. Jag saknade henne. Jag saknade Melanie redan. Mitt hjärta kändes inte helt utan henne. Hennes röda hår, det söta leendet, det blyga beteendet, det försiktiga sättet.. Allt var så speciellt med henne. Jag skakade bestämt av mig tankarna. Det var helt enkelt bäst att inte tänka på henne. Men hon var så speciell. Det var omöjligt att släppa henne ur tanken. Jag drog frustrerat en hand genom mitt hår samtidigt som jag slängde upp den tunga ytterdörren. Vad var det med mig?

Så fort som jag klivit in i huset möttes jag av min mamma som verkade ha ett helt hav av frågor.
"Varför var hon här? Brukar ni umgås? Varför har du inte berättat för mig? Är hon din flickvän? Hur länge har detta-" Jag höll snabbt upp en hand i luften som i ett sätt att få tyst på henne.
"En fråga i taget, mamma." Hon nickade förstående och log sedan ett ursäktande leende.
"Ja, självklart. Kom, jag har mycket att fråga dig. Gå och sätt dig i soffan i vardagsrummet så länge så går jag och hämtar något att dricka och äta." Jag tog ett snabbt steg mot henne och placerade en mjuk kyss på hennes kind innan jag lutade mig mot hennes öra.
"Jag vill ha vodka." viskade jag. Mamma tog snabbt ett steg bort från mig och spärrade förskräckt upp sina ögon.
"Justin! Inte idag", hon höll upp ett finger i ett försök att förtydliga att hon verkligen menade allvar, "du vet vad jag tycker om alkohol." Jag kunde inte hindra det höga skrattet som lämnade min strupe.
"Jag skojar bara med dig. Ta en Coca Cola eller något." Jag lutade mig fram och placerade ytterligare en kyss på hennes kind innan jag banade min väg genom hallen och köket fram till vardagsrummet där jag sjönk ner i den stora soffan. I väntan på att mamma skulle komma halade jag upp min svarta iPhone ur mina mjukisbyxors ena ficka och klickade mig in på Instagram för att försöka hitta Melanie's Instagram. Jag hade dock ingen aning om hon hade Instagram eller inte, men om jag skulle hitta hennes Instagram var jag väl medveten om att jag inte kunde följa henne eller gilla någon av hennes bilder. Hon fick inte veta att jag var Justin Bieber, en kändis. Jag var inte säker på om hon verkligen skulle vilja vara min vän längre om hon fick reda på det och jag kunde inte riskera att mista henne.

När mamma kom in i vardagsrummet med en bricka i handen hade jag för länge sedan givit upp mitt försök att hitta Melanie's Instagram. Efter mycket sökande som inte givit något resultat var jag vid detta laget näst intill säker på att hon inte hade Instagram. Men kanske kunde jag hitta henne på Twitter eller Facebook? Fast varför var det så viktigt egentligen? Jag hade hennes mobilnummer och kunde få tag i henne när jag ville och jag visste även vart hon bodde, det räckte.
Mamma ställde ner brickan som var fullproppad med sötsaker och läsk och satte sig sedan
bredvid mig. Jag studerade den proppfyllda brickan och greppade sedan tag i Coca Cola flaskan samt en godisbit ur den lilla godisskålen som stod placerad i mitten av brickan. Jag stoppade in godisbiten i munnen och tog sedan en klunk av den kylda läsken.
"Så.. hur länge har ni umgåtts?" frågade mamma samtidigt som hon vände sig mot mig. Jag bet mig nervöst i läppen och förflyttade min blick ner till mitt knä samtidigt som jag funderade på vad jag skulle svara. För vad skulle jag svara? Jag hade ingen som helst aning om hur länge vi hade umgåtts. Tiden flög iväg när jag befann mig i närheten av Melanie och det kändes som att jag hade känt henne i hela mitt liv. Men skulle det inte låta konstigt om jag skulle berätta för min mamma att jag faktiskt inte visste? Men skulle det inte låta ännu konstigare om jag hittade på en lögn? Jag skakade på huvudet och lät ett lågt skratt lämna min strupe samtidigt som jag bestämde mig för att berätta sanningen. För varför skulle det vara konstigt att jag faktiskt inte visste hur länge jag och Melanie hade umgåtts? Jag lät min blick glida upp från mina knän och till min mammas frågande ansikte.
"Jag vet faktiskt inte. Men det känns som att vi har känt varandra i hela livet." Mamma nickade förstående och var sedan snabb med att ställa en annan fråga.
"Men när började ni ta kontakt med varandra? Jag menar, när träffades ni igen efter den gången som jag tog hem henne?" Fan. Jag kunde inte svara på denna frågan utan att ljuga. Jag kunde inte berätta för mamma att jag hade stött på Melanie när hon storgrät. Jag kände på mig att mamma skulle bli ytterst orolig och hon skulle då fråga varför hon grät, något som jag inte hade något svar på. För jag visste inte varför hon hade gråtit. Men något som jag visste var att hon samma dag blev slagen av sin egen pappa, och det kunde jag absolut inte berätta för mamma.
"Öhm.." började jag nervöst samtidigt som jag studerade Coca Cola flaskan som jag hade i min ena hand. Jag kunde inte se på mamma när jag ljög för henne. Jag tyckte inte om att ljuga. Jag hatade att ljuga och mamma hade en förmåga att se igenom mig när jag ljög. Det fick inte hända denna gången. Hon fick inte få reda på hur trasig Melanie var. Hur förstörd hon var. Jag var säker på att Melanie inte hade haft en vidare bra uppväxt. Det syndes på henne att hon innerst inne inte mådde bra och det gjorde ont i mig att se henne så. Men jag var glad över att jag kunde få henne att skratta. Jag var glad över att jag fick höra hennes gudomliga skratt. Jag var glad över att jag hade träffat henne och jag var väl medveten om att jag var tvungen att få reda på vad som hade gjort henne så förstörd.

"Justin?" Jag ryckte förvånat till och upptäckte min mamma som satt och studerade mig. "Vad tänker du på?" Jag blinkade några gånger som i ett sett i att komma tillbaka till verkligheten.
"Öhm.. Inget", började jag men valde sedan att ta en annan väg. "Melanie." Ett stort leende formades på mammas läppar i samma stund som hon klappade mig retligt på axeln.
"Du tycker om henne, eller hur?" Jag kunde inte hejda det löjligt stora leendet som tog över mitt ansikte när jag tänkte på Melanie. Hon hade kommit att betyda så väldigt mycket för mig under denna tid som vi hade känt varandra. Mer än vad någon någonsin skulle kunna ana.
"Ja, mamma. Hon är en väldigt bra vän." Mamma log vänligt men var sedan snabb med att kommentera mitt svar.
"Du vet vad jag menar, Justin. Tycker du om henne mer som en vän? Är hon din flickvän?" Ett flin spred sig på mina läppar samtidigt som jag menande skakade på huvudet. Melanie och jag hade inte alls umgåtts speciellt länge, hade det inte varit konstigt om hon redan hade varit min flickvän? Hade det inte varit att gå lite för fort fram? Trodde verkligen mamma att jag inte skulle berättat för henne om så var fallet? Den sista tanken fick flinet som var placerat på mina läppar att genast försvinna.
"Nej, mamma. Melanie är inte min flickvän. Tror du inte att jag hade berättat det för dig då? Tror du att jag kan hålla sådana stora nyheter ifrån dig?" En stor besvikelse tycktes sköljas över mamma, en besvikelse som hon snabbt verkade skaka av sig. Jag kunde inte låta bli att undra om besvikelsen berodde på att Melanie inte var min flickvän, att jag inte var Melanie's pojkvän, men sköt snabbt iväg tanken. För varför skulle hon bli besviken på grund av det?
"Önsketänkande, Justin." mumlade jag för mig själv.
"Va? Vad sa du Justin?" Jag tittade chockat upp på min mamma och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Men inte kunde jag väll önska att min mamma var besviken på grund av att Melanie och jag inte var tillsammans? Att vi inte var pojkvän och flickvän? Nej, intalade jag mig själv. Så kunde det inte vara.
"Ehm, inget", började jag men bestämde mig sedan för att släta över mitt klantiga uttalande. "Eller vad menar du?" Mamma höjde ögonbrynen, som att hon inte förstod vad jag höll på med men verkade sedan besluta sig för att strunta i det.
"Brukar ni umgås du och Melanie? Eller var idag en engångsföreteelse?" Jag lutade mig fram och greppade tag om ytterligare en godisbit ur den lilla godisskålen. I mammas röst kunde jag finna en gnutta hopp. Det lät som att hon hoppades att mitt svar skulle vara att vi brukade umgås, vilket som var sant. Vi brukade umgås och det var jag glad över eftersom att jag saknade henne så fort som jag inte var med henne. Trots att jag visste att hon endast var något kvarter bort och ett telefonsamtal bort var det som att stort hål befann sig inom mig. Jag var inte hel utan henne och jag förstod inte hur jag hade kunnat känna mig hel innan jag träffade henne. Men jag ville inte fortsätta prata om henne. Jag ville göra något som kunde få mig på andra tankar, exempelvis spela TV spel. Men först var jag tvungen att utstå mammas hav med frågor, vilket jag ville få klart så fort som möjligt. Därför var jag snabb med att besvara hennes fråga.
"Ja. Vi brukar umgås." Mammas mungipor höjdes så fort jag uttalat mitt svar och inom kort syntes ett stort, glittrande leende på hennes läppar. Det var underbart att se min mamma så glad, men saken var den att jag inte förstod vad anledningen till den plötsliga glädjen var. Men hennes glädje gjorde det omöjligt för mig att hålla tillbaka ett leende som troligtsvis var minst lika stort som hennes. Dock så försvann den glädjen när mammas leende slocknade och hennes ansikte bleknade.
"Vet hon-" hon tog en paus för att samla sig själv. Jag rynkade pannan. Vad var det hon tänkte på? Vad var det som var så viktigt? Vad var det som fick min mamma att inte må bra? Vad var det som förstörde hennes glädje? "Vet hon vem du är? Vet hon att du är Justin Bieber?" En plötsligt smärta uppstod i min mage. Det gjorde ont att veta att jag höll något så viktigt ifrån Melanie. För hon verkade inte ha en enda misstanke om att jag höll något ifrån henne, att jag var en kändis. En världskändis. Åtminstone hade hon inte visat något minsta tecken på att hon visste om det. Jag var medveten om att jag var tvungen att berätta det för henne. Snart. Men jag kunde inte. Jag var rädd för att förlora henne. Det gjorde ont att ens tänka på att förlora henne.
"Nej. Det vet hon inte." Fick jag tillslut ur mig med en klen röst. Mamma granskade mig noga och innan jag hann uppfatta vad som hände hade hon dragit in mig i en varm, trygg och moderlig kram. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och kramade henne minst lika hårt tillbaka. Ibland var mammas kramar allt jag behövde för att må bra igen, för att sluta oroa mig och för att känna mig trygg.

Efter en lång stunds kramande avbröt mamma kramen.
"Justin, du måste berätta för henne. Du kan inte hålla en sådan stor sak ifrån henne. Vad ska du göra om fans kommer fram till er, om hon ser dig i en tidning eller om hon ser dig på TV? Du finns överallt Justin. Du kommer aldrig kunna hålla det ifrån henne. Du måste berätta innan hon kommer fram till det själv." Jag nickade förstående. Jag visste att jag var tvungen att berätta det för henne. Det hade jag vetat sedan första dagen jag träffade henne men jag trodde inte att det skulle vara så svårt och så jobbigt.
"Ja. Jag ska berätta för henne så fort som jag får tillfälle. Ett bra-" Mamma avbröt mig mitt i min mening.
"Nej. Du kan inte vänta. Lova mig att berätta det för henne nästa gång du träffar henne. Lova mig det, Justin. Det kommer bara bli värre ju längre tiden går. Tro mig." Jag lutade mig fram och placerade en kyss på hennes panna.
"Jag lovar. Jag älskar dig, mamma."
"Jag älskar dig med."

Jag var precis påväg att gå in i duschen när min mobil ringde. Melanie's namn lyste upp skärmen och jag blev genast väldigt glad. Överlycklig.
"Justin." svarade jag lyckligt. Men den lyckan försvann när jag hörde att Melanie grät. Storgrät.
"Justin, förlåt om jag stör men-" hon tog en paus som i ett försök att ta sig samman, något som dock inte verkade fungera då det verkade göra att hon började gråta ännu mer.
"Vad är det som har hänt, Melanie?" frågade jag oroligt. Jag hatade det här. Jag hatade att höra att Melanie var ledsen när jag inte kunde göra något åt det. Jag kunde inte hålla om henne, viska att allt skulle bli bra och verkligen se till att hon mådde bra. En olustig känsla gnagde inom mig. En känsla om att hon hade blivit slagen igen. Att hennes pappa hade slagit henne.
"K-kan du hämta mig?" stammade hon fram. Så fort som hon uttalade meningen började jag gå ut från badrummet och springa mot ytterdörren. Det hade hänt Melanie något. Annars hade hon inte ringt och bett om att hon ville bli hämtad. Annars hade hon inte gråtit. Oron gnagde inom mig Jag hade ingen aning om vad som hade hänt även fast jag innerst inne egentligen visste. Jag var tvungen att hämta henne. Nu. När jag passerade köket stoppades jag genast av mamma.
"Vart ska du någonstans?" Jag pekade på telefonen.
"Ut, jag kommer snart. Oroa dig inte." Mamma nickade och jag begav mig sedan till hallen där jag snabbt drog på mig jackan. Sedan slängde jag mig mot ytterdörren och rusade ut från huset och fram till min bil. Med andan i halsen lyfte jag sedan telefonen mot örat för att mötas av Melanie's snyftningar. Det kändes som en kniv i hjärtat när jag hörde henne gråta. Jag ville höra hennes fnitter, hennes skratt och se hennes leende. Jag bet mig i läppen för att hindra mig själv från att bryta ihop. Jag visste att jag behövde vara stark för Melanie's skull. Jag släppte det hårda taget jag hade, med hjälp av tänderna, om min läpp och öppnade sedan munnen.
"Jag är på väg Melanie. Vart är du någonstans?" En hel rad med snyftningar hördes innan hon lyckades få fram några ord.
"I mitt rum. Men du måste ta balkongvägen. Du.. Du får inte ta ytterdörren. Mina föräldrar får inte se dig." Jag grymtade till i samma stund som jag slängde upp bildörren till min bil. Jag visste det. Hon hade blivit slagen igen.
"Jag kommer, Melanie. Jag kommer så fort jag kan. Jag lovar dig det. Men jag måste lägga på nu. Jag kommer snart." Jag tryckte av samtalet och la ner min mobil i mina mjukisbyxors ficka innan jag spände fast bilbältet och började köra mot grinden där jag blev tvungen att stiga ur bilen och slå in koden innan grinden öppnade sig och jag kunde köra ut på gatan.

När jag stod uppe på balkongdörren som tillhörde Melanie's rum kunde jag inte hindra mig själv från att förbereda mig mentalt för den syn jag inom kort skulle få se. Jag visste inte hur Melanie såg ut nu. Jag visste inte om hela hennes kropp var täckt av blåmärken, om hon blödde, om något var brutet eller om hela hon var förstörd känslomässigt. Jag lyfte min hand och knackade på fönsterrutan. Snart såg jag något röra sig innanför fönstrena och efter en liten stund öppnades dörren av en klen Melanie. Jag granskade hennes kropp och kunde endast se ett stort blåmärke på kinden. Dock visste jag inte om hon hade fler blåmärken eller andra skador då hennes kläder täckte den mesta delen av hennes kropp. Utan att jag kunde kontrollera mig själv slängde jag mina armar om hennes kropp och drog henne intill mig.
"Det är bra nu, Melanie. Jag kommer inte låta någon skada dig. Vill du ha något med dig? Kläder, tandborste, mobil?" Hon nickade försiktigt och pekade på en liten handvänska som låg på hennes säng. Jag gick fram till hennes säng och greppade tag om väskan innan jag gick tillbaka till Melanie och tog med henne ut på balkongen. Det var inte speciellt högt från balkongen och ner till marken vilket gjorde att jag lätt hade kunnat ta mig upp genom att klättra på den stege som stod lutade mot väggen av någon anledning som jag inte visste om. Jag visade Melanie stegen och hjälpte henne sedan ner.

Den korta bilresan hem var väldigt tyst. Melanie hade inte sagt ett ord till mig men av att bara se på henne kunde jag se hur hon mådde. Hon var förstörd inombords. Hon mådde inte bra. Hon behövde tröst, sömn och möjligtsvis en dusch om hon orkade. När jag hade parkerat bilen utanför huset klev jag snabbt ut ur bilen och gick runt bilen till Melanie's sida. Jag öppnade bildörren och greppade försiktigt tag i hennes kropp, rädd för att skada henne då hon i detta laget redan var så ömtåligt. Jag visste inte vart hon hade ont. Jag visste inte vart hon hade blivit slagen. Jag bar henne försiktigt fram till ytterdörren där jag plingade på dörren då jag inte kunde öppna den eftersom att jag bar på Melanie. Inom kort öppnade mamma ytterdörren och en stor chock vällde över henne när hon såg mig stå och bära på Melanie när hon var i detta skicket. Mamma gick åt sidan så att jag kunde gå förbi henne och in i huset.
"Jag berättar sedan", viskade jag i mammas öra när jag gick förbi henne. Jag banade min väg genom huset, fram till trappan, upp för trappan och in till mitt rum där jag försiktigt la ner Melanie i sängen. Den lilla svarta väskan som Melanie hade haft ett krampaktigt grepp om tog jag ur hennes hand och placerade på nattduksbordet innan jag kröp upp i sängen och såg till att Melanie satt i min famn, med knäna över mina och sitt huvud lutat mot min bröstkorg. Jag visste inte om jag var arg eller ledsen, men jag antog att jag mest var arg. Hur kunde man göra så mot sitt eget barn? Hur kunde man misshandla en så fin människa som Melanie? Hur kunde man ens slå någon? Jag skulle göra allt jag kunde för att hindra Melanie från att bli slagen igen. Om det så var att ringa polisen eller att fly med henne. Det gjorde ont att se henne så mörbultad och så klen. Tjejen som jag tidigare idag hade skrattat, kittlat och haft pannkakskrig med var som bortblåst. Allt jag kunde se var en förstörd Melanie. Men vart hade hon ont någonstans? Vad hade Melanie's pappa gjort mot henne? Jag lutade mig mot Melanie's panna och gav den en kyss innan jag började ställa mina frågor.
"Var har du ont, Melanie?" Melanie vände sig försiktigt om mot mig. Hennes tårfyllda ögon mötte mina och en av mina händer flög automatiskt fram och torkade bort de tårar som rann ner för hennes kinder. Vad hade hennes pappa gjort med henne?
"Jag-" började hon försiktigt. "Här", hon pekade på kinden, "Här", hon förflyttade sin hand och pekade mot magen. Jag strök min hand försiktigt mot hennes mage och hon gnydde till.
"Kan jag få se?" frågade jag henne istället då det uppenbarligen gjorde ont när jag rörde hennes mage. Melanie nickade försiktigt och började dra upp det tunna linnet som hon hade på sig tillsammans med ett par mjukisbyxor. Mina ögon vidgades så fort jag fick syn på det stora blåmärket och de blodiga såren som täckte hennes mage.
"Herregud, Melanie!"

Klockan är halv ett på natten och jag ska gå upp klockan halv sex imorgon, så jag måste verkligen sova nu. Jag har nästan sovit när jag skrivit detta kapitel så det kanske är konstigt, dåligt och sämst men jag orkar inte läsa igenom det. Här är iallafall kapitel 10!

Tack för alla underbara kommentarer på kapitel 9, ni är bäst! 

Glöm inte bort att följa Justin Stories på Instagram eller att gilla facebooksidan. Det är där jag uppdaterar om när nästa kapitel kommer.

KOMMENTERA! :)

I förra kapitlet: "Gå och duscha ni två. Du kan låna några kläder av mig Melanie. Justin kan visa dig." Jag log tacksamt mot henne, för att sedan känna ett par armar greppa tag om min kropp och bära upp mig. Ett tjejskratt studsade ut ur min mun när jag insåg att det var Justin som hade burit upp mig. Han ansåg antagligen att jag inte kunde gå själv. Jag skakade på huvudet mot honom.
"Justin, jag kan gå själv. Jag är inte en bebis." Han fnös högt och lät sedan sina läppar försiktigt tryckas mot mitt öra, redo för att viska något, samtidigt som han började gå, med mig i famnen, ut ur köket och antagligen mot badrummet. Hans varma andetag mot mitt öra fick mig att rysa av välbehag och jag ville aldrig att han skulle släppa ner mig ur sin varma omfammning. Plötsligt viskade han tyst i mitt öra.
"Du är min lilla bebis."

---

Melanie's Perspektiv

Justin släppte ner mig när vi kom fram till något som jag trodde var badrummets dörr. Egentligen ville jag inte att han skulle släppa ner mig. Jag ville stanna i hans famn för alltid. Jag kände mig trygg i hans famn och jag älskade att dra in hans doft genom näsan, att känna hans starka, trygga armar runt mig och att känna hans andetag mot mitt huvud. Dock var det inget jag någonsin skulle erkänna för honom. Det skulle bara bli otroligt pinsamt och han skulle säkerligen bli avskräckt och aldrig vilja se mig igen. För jag kunde inte riskera att mista min enda vän på grund av att jag erkände för honom att jag tyckte om att vistas runt honom.

"Melanie?" Jag ryckte förvånat till när jag hörde Justin's röst mot mitt öra. Jag insåg att jag stod och stirrade på badrumsdörren och att Justin nu hade förflyttat sig så att han stod precis bredvid mig. Hans varma andetag smekte mitt öra och jag hade utan tvekan pausat mitt liv här och nu om jag hade förmågan.
"Är något fel?" hans vänliga röst fyllde mina öron och jag skakade instinktivt på huvudet i en nekande gest. Nej Justin, allt är helt perfekt.
"Nej", jag gav honom ett vänligt leende, "skulle det vara det?" Han ryckte på axlarna samtidigt som han förflyttade sig bort från mig och ställde sig istället framför mig. Han såg till att vi hade ögonkontakt innan han öppnade sin mun och lät sin vackra röst ännu en gång fylla mina öron.
"Jag går och hämtar ett par kläder från mamma som du kan låna. Du kan gå in och ta en dusch så länge om du vill." Jag log tacksamt mot honom. Han var så otroligt snäll och han brydde sig verkligen om mig. På riktigt. Jag kunde knappt minnas någon gång någon verkligen hade brytt sig om mig. Jag kunde nästan sätta mitt huvud på att det aldrig hade hänt. Även fast själva krocken med Pattie hade varit olycklig i sig så var jag väldigt lycklig över att den hade skett. För om jag aldrig hade krockat med henne och råkat få en hjärnskakning hade jag aldrig träffat Justin. Jag hade aldrig fått en vän. Jag hade varit ensam.

Jag vaknade upp från mina funderingar och upptäckte Justin som stod framför mig och granskade min späda kropp. Hans ögon grävde sig in i mina och för ett ögonblick kändes det som att han kunde se alla mina hemligheter som på en film i hans huvud. Som att han kunde se hur jag blev utskrattad av hela min klass, hur jag var helt osynlig, hur mina föräldrar totalt struntade i hur jag mådde och istället köpte ett helt ton med saker till mig i ett försök att bota min dåliga uppväxt, hur jag var helt ensam. Utan förvarning tog han ett steg fram och drog in mig i en varm kram. Förvånad över den plötsliga gesten glömde jag helt bort att besvara kramen, men drog, så fort förvånaden lagt sig, mina armar runt hans vältränade kropp och besvarade kramen. Jag gosade, som vanligt, in mitt ansikte mot hans bröstkorg. Det hade nästan blivit som en vana att göra just det - luta mitt huvud mot hans bröstkorg. Men det var så otroligt mysigt och han verkade inte ha något emot det. Jag hade ingen aning om varför han hade dragit in mig i en kram men jag kunde inte göra annat än njuta och hoppas att den aldrig skulle ta slut. Att han för alltid skulle hålla sina varma armar runt mig.

Till min besvikelse så släppte Justin min kropp alldelles för snabbt och tog inom kort ett steg bort från mig. Han lät sina ögon glida över min kropp som var alldelles nerstänkt av ägg, mjöl, socker och andra ingredienser som behövdes till pannkakor och snart formades hans läppar till ett stort flin.
"Gå och duscha nu. Du ser ut att behöva det." Ett högt skratt lämnade genast min strupe när jag kom att tänka på vårt tidigare matkrig. Det hade varit väldigt roligt, men jag tyckte synd om Pattie som antagligen inte var särskilt glad på oss då nästan hela köket bestod av
pannkaks-ingredienser när hon kom hem. Inom kort hörde jag Justin's klingande skratt eka i mina öron och jag insåg att han hade stämt in i mitt skratt. Jag granskade hans kropp och kunde inte hejda det asgarv som mitt tidigare skratt övergick till. Hela hans kropp var dränkt av ägg och mjöl, vilket var de ingredienser som jag använt mig av i vårat matkrig.

När min skrattattack lugnat ner sig och jag kunde prata ordentligt var jag snabb med att besvara hans påstående om att jag behövde duscha.
"Som att inte du behöver det. Du ser ju värre ut än vad jag gör." Ett busigt leende formades på hans läppar.
"Omöjligt." Jag skakade på huvudet men orkade inte diskutera det med honom. Jag visste att han inte skulle ge sig. Under de dagar som jag känt honom hade jag märkt att han var en otrolig vinnarskalle. Han ville vinna hela tiden oavsett vad det var för något man tävlade i. Jag gav honom ett snabbt leende innan jag vände mig mot den vita badrummsdörren och greppade tag i det guldiga handtaget. Långsamt öppnade jag dörren och fick en smärre chock när jag kunde se in i badrummet. Det var extremt stort och så otroligt vackert inrett. Färgerna gick i beige och brun vilket gav hela badrummet en mysig känsla och ljus stod placerade i olika delar av rummet. Visserligen var ljusen inte tända men jag visste att det skulle vara ännu mysigare om de hade varit det. I ena hörnet av rummet befann sig en stor bubbelpool, mitt emot den fanns en dusch och mellan dem hängde en rad med olika vita handdukar. Mot väggen som fanns till vänster om dörren, där vi befann oss, fanns en lång bänk där två handfat var placerade. Över bänken fanns det två skåp där jag antog att skönhetsprodukter, borstar, tvålar och andra sådana saker fanns. Väggen som befann sig till höger om oss bestod av en enda stor spegel. Badrummet var helt fantastiskt.

Jag insåg någorlunda snart att jag stod med munnen vidgad och betraktade varenda detalj i badrummet. Därför stängde jag snabbt munnen då jag inte ville att Justin skulle se min märkliga reaktion. Dock verkade som att han redan hade märkt min reaktion då jag i ögonvrån såg hur han försökte hålla sig för skratt.
"Gillar du det?" Jag vände mig om mot Justin som antagligen hade fått bukt på det skratt som ville komma ut ur hans mun då han antagligen inte hade kunnat prata annars. Jag nickade entusiastiskt.
"Älskar", jag blötte mina krustorra läppar med hjälp av min tunga innan jag fortsatte, "det är jättevackert." Han nickade förstående.
"Jag trodde väll det. Det såg ut som att du aldrig hade sett ett badrum förut." Han lät ett mjukt skratt lämna hans strupe innan han fortsatte. "Äsch, jag skojar bara med dig. Ta en dusch nu så går jag och hämtar kläder som du kan låna. Känn dig som hemma.. eller något. Du kan använda vad du vill." Ett leende formades genast på mina läppar. Snällare människa än Justin får man leta efter och jag är helt övertygad om att man aldrig kommer hitta någon. Justin vände sig om och var precis påväg att lämna badrummet när jag stoppade honom.
"Justin?" Han stannade och vände på huvudet så att han kunde betrakta mig medan jag pratade med honom.
"Tack." Ett stort leende lyste inom kort upp hela hans ansikte,
"För vad?" Jag bet mig försiktigt i läppen. Vad skulle jag säga? För att du bryr dig om mig? För att du är min enda vän? För att du är så snäll? Jag valde det sistnämnda alternativet. Det kanske var en aning löjligt men jag brydde mig faktiskt inte. Jag var tvungen att säga tack till honom någon gång och nu var ett perfekt tillfälle.
"För-", jag samlade mod till mig innan jag fortsatte, "att du är så snäll." Jag gav honom ett ytterst nervöst leende. Jag var nervös över vad han skulle säga. Skulle han tycka att jag var töntig nu? Till min lättnad så lämnade ett otroligt gulligt skratt hans kropp och han log vänligt mot mig.
"Tack för att du är så snäll mot mig", svarade han sedan. Jag blev en aning förvånad över hans svar och skulle precis fråga honom om han verkligen hade menat det när han med ett vänligt leende på hans läppar lämnade badrummet och stängde dörren bakom sig.

Justin's Perspektiv
När jag lämnade badrummet och spatserade mot mammas rum kunde jag inte låta bli att tänka på det Melanie hade sagt. "För att du är så snäll." Jag kunde inte avgöra om det var positivt eller negativt att hon hade sagt så då det dels betydde att hon tyckte om mig och dels att hon inte blivit så bra behandlad i sitt liv. För tackade man verkligen någon för att den var snäll mot en om man hade blivit bra behandlad i sitt liv? Om man hade haft en bra uppväxt och många människor som var vänliga mot en? Tog man det inte mer förgivet då? Jag skakade snabbt av mig tanken. Så länge Melanie inte berättade något som bevisade att mina tankar stämde fanns det ingen mening med att spekulera om det. Men hon har blivit slagen av sin egen pappa ekade en röst i mitt huvud.
"Nej", morrade jag mot mig själv. Jag ska inte spekulera om sådant jag inte vet. Det kanske fanns en förklaring till att Melanie blev slagen. Men är det verkligen okej att slå sitt eget barn? Jag ruskade hårt på huvudet och slog en knytnäve mot min panna i ett försök att skaka av mig tanken. Till min lättnad så fungerade det.

När jag kommit in i min mammas stora rum, som pryddes av vita, svarta och ytterst lite röda färger, styrde jag direkt mina steg mot dörren som befann sig på den ena kortsidan i det avlånga rummet. Dörren som ledde till hennes walk in closet. Väl inne i den stora garderoben granskade jag de olika hyllorna i jakt på något som Melanie kunde låna. Efter en stunds letande hittade jag en rosa tjocktröja med matchande mjukisbyxor som troligtsvis skulle passa Melanie perfekt. Nöjd över mig själv för att ha hittat något vettigt åt henne traskade jag tillbaka till badrummet för att upptäcka att det var låst. Inifrån toalletten hörde jag vatten som studsade mot golvet och jag förstod att Melanie redan hade börjat duscha. Hur skulle jag göra nu? Jag var helt säker på att hon inte skulle ta sig ut hit i bara handduk. Jag var tvungen att lämna kläderna till henne på något sätt. Trevande kände jag i mina byxfickor och hittade en nyckel som jag trodde skulle passa perfekt till att lirka upp låset med. Så ljudlöst som jag kunde lirkade jag med hjälp av nyckeln upp låset och öppnade tyst dörren. Melanie stod i duschen och mumlade på någon låt som jag inte kunde uppfatta. Duschen bestod av ett glas som gjorde det omöjligt för mig att se in i duschen, så det gjorde inget om jag råkade kolla mot hennes håll. Även om det absolut inte var något som var min avsikt. Jag la kläderna på bänken, precis bredvid ett av handfaten, och tassade tyst ut från badrummet. Jag stängde försiktigt dörren bakom mig och låste sedan, med hjälp av min nyckel, dörren. Som tur var så verkade det inte som att Melanie hade märkt mig. Det hoppades jag verkligen inte att hon hade gjort för hon kanske skulle missuppfatta allt fel. Hon kanske skulle tro att jag var en våldtäktsman när min egentliga avsikt var att lämna kläderna till henne. Jag skrattade tyst åt tanken. Nej, Melanie var inte sådan. Hon dömde inte utan hon trodde på sådant som hade bevisats.

Jag gick förbi min mammas rum och mot trappan som ledde till övervåningen. Trappan var placerad på ett, enligt mig, osmart ställe då man i stort sett behövde gå igenom hela huset för att komma till den. Jag tog två steg i taget när jag studsade upp för den breda trappan för att sedan rusa in i mitt rum som fanns innanför den första dörren till vänster när man kommit uppför trappan. Mitt rum var stort och fyrkantigt. I mitten befann sig en stor, bred säng med kritvita lakan och en kudde. På den blå fondväggen, som var den vägg som min sängs huvudgavel stod lutad mot, fanns mängder av fotografier. Fotografierna föreställde mina syskon, Jazzy och Jaxon, mina morföräldrar, mig som liten, min pappa, min mamma.. Min familj. De övriga väggarna var vita och golvet bestod av mörkt trägolv. På väggen mittemot min säng hängde en stor plasma TV och under den stod en liten hylla med TV spel. På vardera sida om sängen fanns två nattduksbord. På det ena nattduksbordet fanns en bild på mig tillsammans med Jazzy och Jaxon och på det andra nattduksbordet fanns min laptop, mobilladdare, plånbok och andra småsaker. Resten av mitt rum var i stort sett tomt förutom de växter som min mamma envisats med att jag skulle ha och den stora, svarta mattan som var så skön att sätta sina fötter mot på morgonen. Sedan hade även jag en liten vit dörr i mitt rum som ledde till min walk in closet. Dörren fanns precis bredvid dörren som jag precis gått igenom. Det hände faktiskt ibland, när jag var riktigt trött, att jag råkade ta fel dörr. När jag egentligen skulle ha kommit ut från rummet så hade jag funnit mig själv i min walk in closet. Jag skrattade åt tanken, men kom plötsligt på varför jag hade rusat in här. Jag skulle hämta kläder som jag kunde byta om till sen efter jag duschat. Jag fick plötsligt väldigt bråttom då jag hade skapat en egen liten tävling. Jag skulle vara klar före Melanie. Jag måste bli klar före Melanie. Jag sprang därför snabbt in i min garderob och greppade tag om ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Sedan rusade jag ut ur mitt rum och fram till det badrum som fanns vägg i vägg med mitt rum. Det badrumet var inte lika vältänkt och inte heller lika stort som det badrum Melanie använde. Men det var forfarande lyxigt inrett. Golvet bestod av vitt klinkergolv, precis som väggarna gjorde. Mot väggen längst in var en stor dusch uppsatt och det var dit jag gick.

När jag hade duschat klart och fått på mig nya kläder tog jag de nersmutsade kläder i famnen och slängde dem sedan i tvättkorgen som fanns i ena hörnet av badrummet. Sedan öppnade jag det lilla skåpet som fanns över handfatet och tog fram min parfym. Jag sprutade några droppar på mig och ställde sedan tillbaka parfymen i skåpet. När jag stängt luckan till skåpet slängde jag mig mot dörren som inom kort flög upp. Jag flängde snabbt in i mitt rum där jag direkt öppnade dörren till min walk in closet och tog fram en gul keps som jag tyckte passade ypperligt till min outfit. Om jag hade en keps på huvudet behövde jag heller inte styla mitt hår, vilket jag insåg att jag inte hade tid med om jag skulle hinna före Melanie. Visserligen så brukade tjejer ta lång tid på sig när det gällde att duscha och sådant, men Melanie var inte som vanliga tjejer. Hon var speciell, på ett bra sätt. Det var så lätt att tycka om henne. Hennes röda hår, hennes söta leende, hennes blyga och snälla personlighet.. Allt var så otroligt lätt att tycka om. Igår hade jag haft ovanligt svårt att sova och jag hade upptäckt mig själv ligga och tänka på henne. Faktiskt, så tänkte jag på henne nästan hela tiden och jag hade ingen aning om varför. Men på något sätt så lyckades det där speciella, tacksamma leende, det långa röda håret, den späda kroppen och den blyga personligheten dyka upp på min näthinna väldigt ofta. För att inte tala om hennes skratt. Hennes underbara skratt tycktes höras i mina öron hela tiden. Ibland blev jag nästan rädd för mig själv. Vad var det med mig?

Plötsligt kom jag att tänka på tävlingen jag hade med Melanie och jag fick därmed väldigt bråttom. Jag rusade snabbt ut ur mitt rum och flängde ner för trappan i kurs mot det badrum som Melanie, förhoppningsvis, fortfarande duschade i. Men när jag med ett bultande hjärta och med svettdroppar på min panna kände på handtaget några sekunder senare insåg jag att dörren var öppen och att Melanie inte befann sig där inne.

"Fan!" skrek jag högt i samma stund som jag hörde fnitter. Tjejfnitter. Jag rynkade på pannan och följde ljudet fram till vardagsrummet där Melanie satt uppflängd i soffan bredvid min mamma. I handen höll min mamma ett album och jag insåg till min förfäran att de satt och granskade bilder på mig som liten. Snabbt var jag framme vid soffan och tog Melanie's hand.
"Kom." Hon hoppade förvånat till och satte en hand för sitt hjärta samtidigt som hon förflyttade sin blick från albumet och upp till mig.
"Du skrämde livet ur mig!" Jag gav henne en medlidande blick. Det hade faktiskt inte varit meningen att skrämma henne. "Men nej, Justin. Jag vill faktiskt se de här bilderna. Du var så söt." Hon gav mig ett bländande leende innan hon tittade ner i albumet igen och mamma började förklara vad jag gjorde på bilderna, vart bilderna var tagna och hur gammal jag var. Det var väldigt roligt att se att mamma och Melanie kom så bra överens då Melanie faktiskt hade kommit att betyda väldigt mycket för mig, även fast vi inte hade känt varandra så speciellt länge. Dock så kunde jag inte låta min mamma skämma ut mig totalt och jag böjde mig därför över Melanie och greppade tag i hennes kropp. Hon skrek förvånat till men lät mig lyfta upp henne och hon slängde ett oförstående ögonkast mot mamma innan hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Jag bärde henne genom huset, upp för trappan och fram till mitt rum där jag släppte ner henne. Det var först då jag upptäckte den trumpna minen som var placerad över hennes ansikte. Jag höjde förvånat ögonbrynen och skulle precis fråga henne varför hon var så sur när hon hann före.
"Justin, jag ville faktiskt se på de där bilderna med din mamma." Jag rynkade förvånat på pannan. Var det därför hon var sur? Jag var precis på väg att säga något till mitt försvar när hennes röst återigen studsade mellan oss.
"Varför fick jag inte göra det?" Jag kliade mig i hårfästet samtidigt som jag slickade mig om läpparna.
"Därför-", jag tog en paus och granskade hennes ansiktsutryck ännu en gång. Hon såg faktiskt inte så arg ut som hon antagligen försökte sig själv att framstå. "Därför att jag tycker det är.. pinsamt?" Ett gudomligt skratt lämnade hennes kropp, men det tystnade lika snabbt som det kom. Jag ville att hon skulle skratta. Jag ville höra hennes underbara skratt under resten av mitt liv och jag hade utan tvekan donerat min högra arm för att få göra det. För att få höra hennes underbara skratt ytterligare lite till tog jag ett steg fram mot henne och grep tag i hennes midja. Inom kort började jag kittla henne och mycket riktigt så fick jag höra hennes skratt ännu en gång. Skrattandes så flaxade hon med sina armar och försökte få mig att sluta, men jag fortsatte. Efter en stund lyckades hon ta sig förbi mig och fram till min dörr som hon lätt slängde upp. Hon rusade ut ur mitt rum och istället för att springa nerför trappan, som jag trodde att hon skulle göra, rusade hon åt motsatt håll och mot rummet som vår hemmabio befann sig i. Dock så kom jag snabbt ikapp henne och hann fånga upp henne i mina armar innan hon hade kommit hal. Hon skrattade och försökte förgäves få bort mina armar runt hennes kropp.
"Justin!" Jag flinade mot henne och bärde henne utan svårigheter tillbaka till mitt rum. Väl inne i mitt rum började jag återigen kittla henne.
"Justin, sluta!" Jag rynkade på pannan och fick genast en lysande idé.
"Inte förrän du svarar på varför du sa att jag var söt. Tycker du inte att jag är söt längre?" Jag slutade kittla henne men höll mina händer berädda för att börja kittla henne igen. Hon rynkade på pannan och hennes kinder blossade inom kort upp. Hon tittade ner på sina händer och vägrade plötsligt möta min blick.
"Jo.. Fick du det inte ganska klart för dig när vi såg Abduction? Du vet.." hon tystnade men jag förstod genast vad hon menade. Det var när jag frågade om hon tyckte Taylor Lautner var snygg som jag lyckats få ur henne att hon tyckte att jag var snygg. Eftersom hon var så generad var jag snabb med att dra in henne i en kram. Hon verkade tveka ett tag innan hon besvarade kramen.

Egentligen ville jag inte att kramen skulle ta slut, men jag visste att jag inte kunde ha henne i mina armar för alltid. Därför släppte jag motvilligt den hårda omfamningen jag hade om hennes kropp och tog ett steg tillbaka. Melanie stirrade nervöst ner i marken och jag förstod inte varför. Hade jag gjort något fel? Tyckte hon inte om mina överdrivet hårda och långa kramar? Men hon hade trots allt inte tagit första steget till att släppa kramen, så kanske hade hon tyckt om kramen ändå? En pinsam tystnad befann sig mellan oss och jag hade ingen aning om varför. Vi hade alltid haft så lätt att prata, men nu hade vi båda antagligen fått tunghäfta. Jag kände mig tvungen till att bryta den spända tystnaden, vilket Melanie antagligen också kände då hon var snabbast med att bryta tystnaden.
"Så.. det här är ditt rum?" hon gav mig ett sött leende och jag höll på att smälta inombords. Var det verkligen normalt att känna så här för någon som man inte ens var kär i? För jag var väll inte kär i Melanie? Nej det är jag verkligen inte, intalade jag mig själv och var sedan snabb med att besvara Melanie's fråga som i ett försök till att tänka på något annat.
"Ja. Det är kanske inte så märkvärdigt, men jag gillar det." Hon höjde på ögonbrynen.
"Inte så märkvärdigt? Det är jättefint." Hon vände sig om och spatserade genom mitt rum fram till väggen där alla mina fotografier hängde. Jag följde snabbt efter henne och hon pekade på ett foto som föreställde mina syskon, Jazzy och Jaxon.
"Vilka är det där?" Hon vände sitt huvud åt mitt håll och gav mig ett brett leende.
"Mina syskon." Hennes ansiktsutryck ändrades snabbt till en förvånad blick.
"Jag trodde att du var ensambarn. Vart är de någonstans?" Jag gav henne ett vänligt leende. Hon var så söt när hon var så där oförstående och nyfiken. Jag slickade mig om läpparna och bet sedan ett löst tag om min underläpp.
"De är hos min pappa. I Kanada." Hon rynkade oförstående på pannan och jag greppade tag i hennes kopp och drog ner henne i sängen så att hon hamnade sittandes i mitt knä. Jag sträckte ut min ena arm så att jag kunde greppa tag i fotografiet som stod på mitt nattduksbord. Ett fotografi som föreställde mig och mina syskon. Hon granskade fotografiet och var precis på väg att fråga något när jag avbröt henne.
"De är inte mina helsyskon. Det är min pappas barn, inte min mammas. Min pappa bor i Kanada, jag bodde också där när jag var mindre. Men sedan flyttade vi hit, jag och min mamma." Melanie vred sig om i mitt knä så att hon kunde möta min blick.
"Vad heter de?" Ett busigt leende formades snart på mina läppar. Det var roligt att hon var så engagerad i mina syskon.
"Jazmine och Jaxon", jag tog ett andetag innan jag fortsatte, "fast jag brukar kalla Jazmine för Jazzy." Jag hann knappt säga klart min mening innan Melanie återigen öppnade sin mun.
"Hur gamla är de?" Jag lät ett tyst skratt lämna min mun. Melanie tittade oförstående på mig, men jag viftade bara bort det och svarade istället på hennes fråga.
"Jazzy är fyra och Jaxon är tre." Hon nickade förstående och hon strök sitt ena finger över de små ansiktena på fotografiet.
"Vad söta de är. Saknar du dem?" Jag nickade. Jag saknade dem väldigt mycket. Faktiskt så saknade jag dem så mycket att det högg till i bröstet vid blotta tanken av att det antagligen skulle dröja flera veckor tills jag skulle få se dem igen. Melanie verkade märka att jag blev en aning nedstämd och hon slöt därför sina tunna armar runt min kropp. Hon lutade sitt huvud mot min axel och jag följde hennes exempel.
"Justin, du är säkerligen en jättebra bror. Jag är nästan helt säker på att du är den bästa." Jag kramade förvånat om Melanie's kropp en aning hårdare som i ett sätt att visa min tacksamhet. Jag visste att Melanie var otroligt snäll men att hon kunde säga saker som verkligen högg tag i hjärtat hade jag faktiskt ingen aning om.

Melanie's Perspektiv
"Hejdå Melanie. Vi ses." Jag nickade och gav Justin ett stort leende i samma stund som grindarna öppnades och jag skulle precis sätta en fot på gatan som fanns precis utanför grinden när jag blev stoppad av en hand som greppade tag i min ena arm. Jag vände mig förvånat om och såg Justin stå med ett sorgset ansiktsutryck.
"Du tänker väll inte gå utan en hejdå kram?" Jag tittade skamset ner på mina fötter. Såklart att jag hade velat ge honom en kram, men jag var för feg för att göra det.
"Förlåt", viskade jag fram. Justin lade genast en hand på min haka och vände upp mitt ansikte så att jag inte hade något annat val än att möta hans blick.
"Det är ingenting att säga förlåt för Melanie. Jag bara.. Jag bara vill ha en kram. Om du vill förstås?" Jag nickade nervöst och han drog inom kort sina muskulösa armar runt min kropp. Han lutade sin haka mot mitt huvud och jag lutade, som så många andra gånger, mitt huvud mot hans bröstkorg.
"Jag ringer dig", hörde jag Justin viska mot mitt huvud. "Imorgon." Jag nickade försiktigt samtidigt som jag drog in hans doft genom näsan. Jag visste inte när jag nästa gång skulle träffa honom och jag ville därför minnas varenda detalj av honom.

Fastän jag inte alls ville att kramen skulle ta slut kände jag mig tvungen att avbryta den mysiga kramen då klockan redan var sex på kvällen och jag inte hade en aning om när mina föräldrar skulle komma hem. Försiktigt tog jag ett steg ur kramen.
"Jag måste verkligen gå nu. Hejdå Justin." Jag studerade Justins kropp en sista gång och tog sedan de stegen som behövdes fram till grinden. Jag gick igenom grinden och skulle precis fortsätta längs med gatan och hem när jag blev stoppad av Justin's röst.
"Hejdå." Jag vände mig om mot honom och gav honom ett leende innan jag började gå hemåt.

När jag kom hem upptäckte jag, till min förskräckning, att mina föräldrar redan var hemma. Deras svarta bil stod parkerad på grusplanen och lampor var tända i alla fönster förutom i de fönster som tillhörde mitt rum. Nervöst tog jag mig fram till ytterdörren. Jag ville verkligen inte att mina föräldrar skulle upptäcka mig. Jag hade hoppats på att de inte skulle vara hemma så att jag hade kunnat plocka med mig mat och dricka upp till mitt rum så att jag inte behövde möta dem. Nu var de dock hemma och jag hade inget annat val än att så tyst som möjligt försöka smita upp till mitt rum obemärkt. Jag kunde inte ta med mig någon mat upp. Jag fick helt enkelt somna hungrig. För det var så mycket bättre än att mina föräldrar skulle upptäcka mig. Försiktigt greppade jag tag om det kala handtaget som fanns på ytterdörren för att sedan, så tyst som möjligt, öppna dörren tillräckligt mycket för att jag skulle kunna kliva in. Jag var precis på väg att dra av mig min jacka när jag blev stoppad av en mörk röst. Min pappas röst.
"Vart har du varit, Melanie? Rektorn ringde till mig och undrade vart du var någonstans. Är det så att du har skolkat, Melanie?" Jag kunde genast förstå att han var arg. Riktigt arg. Han fnös ut mitt namn som att jag inte var värd någonting. Som att jag egentligen inte ens förtjänade en blick. Men han kände sig antagligen tvungen att prata med mig då han inte kunde tillåta mig att förstöra mina föräldrars rykte ännu mer genom att jag skolkade. Han ansåg antagligen att jag redan hade förstört det tillräckligt mycket med min existens. Fastän jag så gärna ville svara honom kunde inte ett ord lämna min strupe. Min pappa tog ett par steg mot mig så att han befann sig precis framför mig.
"Svara mig, Melanie. Vart har du varit någonstans?" väste han fram genom spända käkar. Jag kunde inte svara honom. Inte ett ord fick jag fram ur min strupe. Jag kunde knappt andas. Det var som att allting var avstängt i min kropp. Som att ingenting fungerade. Jag stod blixtstilla och studerade min pappa som var upp över öronen förbannad. Han var arg på mig. Innan jag ens hann så mycket som reagera hade min pappa svingat upp en arm i luften och gett mig ett slag. En käftsmäll. Styrkan i slaget gjorde att mina ben vek sig och jag föll med en duns till marken. Inom kort kände jag ett hårt slag mot magen som gjorde att jag tappade luften. Det kändes som att allting gick sönder inom mig av det plötsliga slaget och jag insåg att det var en spark som min mage fått ta emot. Men jag kunde knappt tänka på den egentliga smärtan som befann sig i min mage och på min ena kind. Allt jag kunde tänka på var att min pappa hade slagit mig igen.

Jag förstår helt ärligt inte hur detta kapitel lyckades bli så väldans långt. Men 8 sidor och lite mer än 5000 ord lyckades det på något sätt bli. Jag tänker inte säga vad jag tycker om detta kapitel för jag antar att ni nästan kan lista ut det själva vid detta laget.

 Sedan måste jag även berätta hur glad jag är över att jag har fått en hel drös med nya läsare under de senaste dagarna. Ni läsare betyder otroligt mycket för mig ♥

KOMMENTERA NU! JAG HAR SUTTIT EXTREMT MÅNGA TIMMAR MED DETTA KAPITEL OCH DET SKULLE DÄRFÖR BETYDA VÄLDIGT MYCKET OM NI KOMMENTERADE. MEN JAG TVINGAR ER SÅKLART INTE! :)

(Jag har inte läst igenom kapitlet så ser ni några grammatiska fel så får ni gärna säga till!)

I förra kapitlet: "Tycker du jag är snygg, Melanie?" Jag bet mig i läppen samtidigt som jag nervöst sneglade upp på honom. Jag försökte förgäves bli av med den grova rodnaden samtidigt som jag extremt nervöst nickade på huvudet i en jakande gest. Justin drog mig genast närmare honom.

"Jag tycker du är vacker, Melanie. Den vackraste tjejen på jorden."

Melanie's Perspektiv

*BIP, BIP, BIP,BIP*

Jag slängde förvånat upp mina ögon men stängde dem lika snabbt igen, bländad av det starka solskenet som lös igenom mina mörka gardiner. Kisande öppnade jag mina ögon ytterligare en gång för att vända mig mot mitt nattduksbord som det höga ljudet kom ifrån. Fumlande sträckte jag ut en arm och försökte få tag i min mobil så att jag kunde stänga av alarmet som ringde varje dag och såg till att jag inte kom försent till skolan. Dock tänkte jag inte gå till skolan idag. Jag tänkte inte möta mina klasskompisars hånande blickar, höra deras hånskratt eller höra deras trakasserande kommentarer. För jag kände på mig att Ashley's kommentar hade väckt en sovande eld. Jag kände på mig att jag inte längre skulle vara osynlig utan att jag numera skulle vara en måltavla som det, enligt mina klasskompisar, var okej att göra vad de ville med. Jag skakade på huvudet åt mig själv samtidigt som jag fick tag i min mobil och stängde av alarmet. Jag var feg. Jag vågade inte möta mina klasskompisar eftersom att jag visste att de skulle göra allt för att komma åt mig. Jag vågade inte höra de ord som jag visste skulle komma ut ur deras munnar och inte skulle ha någon annan mening än att skada mig. Jag vågade inte höra de viska till varandra om vilket stort misslyckande jag var. Jag lät en frustrerad suck lämna min strupe. Jag var hopplös. Inte en endaste god egenskap hade jag. Inte en enda. Jag skakade ännu en gång på huvudet åt mig själv. Det var inte värt att tänka så. Det var inte värt att låta de negativa tankarna, som så många gånger tidigare, ta över min hjärna. Jag lät min ena hand lätt slå mig på min panna i ett försök att tränga bort de fåniga tankarna men när det inte tycktes fundera lät jag min blick söka sig till mobilen, som jag hade i min ena hand, och granska den digitala klockan. 07.04. Jag lät en frustrerad suck lämna min strupe samtidigt som jag drog en hand genom mitt röda hårsvall. Varför skulle jag vara vaken så här tidigt om jag ändå inte skulle till skolan? Jag vred på mig i min stora säng och kurade ihop mig till en boll för att sedan sluta mina ögon och låta sömnen och drömmarna ta över min kropp.

När jag nästa gång slog upp mina ögon var hela mitt rum ljust och jag antog att solen nu stod högt uppe på himlen. När jag sedan sneglade på klockan fick jag en chock. 13.21. Jag spärrade förvånat upp mina ögon och flög med ett skutt upp ur min säng. Jag hatade tanken av att jag sovit bort halva dagen. Trots att jag inte hade något planerat eller ens hade någon idé om vad jag skulle ägna dagen åt så kändes det, på något konstigt sätt, som slöseri på tid. Men eftersom att jag aldrig annars sov längre än till klockan tio så hade jag inte haft en endaste tanke på att ställa ett alarm. Jag marscherade genom mitt rum och fram till min garderob där jag tog fram ett par jeans och ett linne som jag tyckte verkade passande till dagens väder då det, med tanke på det starka solskenet, såg ut att vara varmt ute. Jag tog med mig kläderna och tassade tyst ut genom mitt rum och fram till toaletten, som befann sig vägg i vägg med mitt rum, och stängde så tyst som möjligt dörren efter mig. Eftersom att jag inte visste om mina föräldrar var hemma eller inte tog jag det säkra före det osäkra då jag absolut inte ville att de skulle märka mig. Efter slaget som min pappa hade gett mig hade jag blivit onaturligt rädd för att göra något som kunde få honom att slå mig igen. Jag var rädd för att ännu en gång få känna hans hårda, känslokalla hand mot min hud. Jag var rädd för att nästa slag skulle vara ännu hårdare än det första slaget. Men mest av allt var jag rädd för att Justin ännu en gång skulle fråga varför min egen pappa hade slagit mig. För jag visste att om han ännu en gång skulle få reda på att min pappa hade slagit mig skulle han aldrig släppa det utan en förklaring, vilket jag inte kunde ge honom. Jag visste knappt själv varför min pappa slog mig. Han hade aldrig gjort det tidigare och jag ansåg mig själv inte ha gjort något olämpligt, förutom att jag hade köpt en hel hög med Ben&Jerry's, vilket mina föräldrar inte tillät. Men man slog väll ändå inte sitt eget barn, sitt eget kött och blod, för att det hade köpt Ben&Jerry's fastän det inte fick? Slog man ens sitt barn överhuvudtaget? Jag stod länge och funderade på om det, i några omständigheter, var rätt att slå ett barn men kom inte fram till något vettigt beslut. Därför la jag de kläderna jag höll i handen på toalettstolen och drog sedan av mig mina kläder och stegade in i duschen. Jag skulle precis fortsätta min fundering när jag avbröt den precis lika snabbt som jag började den. Det var inte värt att ens tänka i de banorna. För det var inte okej att slå ett barn. Det var egentligen inte okej att slå någon. Min pappa hade gjort fel. Riktigt fel.

Jag släppte snabbt ämnet och tog istället tag i en av alla de schampoflaskor som prydde duschens ena hylla. Jag öppnade locket på flaskan och tryckte sedan ut schampo i min ena handflata. Sedan ställde jag tillbaka flaskan på den tomma platsen på hyllan, som bildats när jag tog ner flaskan, och började schamponera mitt långa hårsvall. Jag masserade min hårbotten med mina fingrar ett tag innan jag såg till att även längderna blev ordentligt schamponerade. När jag ansåg mig vara klar med schamponeringen sköljde jag noga ut schampot och greppade sedan tag i en balsamflaska för att göra samma sak med balsamet. Tillsist tvålade jag in min kropp med en duschtvål och såg till att mina ben var ordentligt rakade.

Efter en lång stund av att bara stå i duschen och fundera samt njuta av det varma vattnet som värmde upp hela min kropp gick jag med russinfingrar ut ur duschen. Den kalla luften som slog emot mig gjorde att jag huttrade till och jag skyndade mig därför att torka min kropp och dra på mig kläderna som fanns på toalettstolen, där jag tidigare hade lagt dem. När jag borstat tänderna och fixat ordning mitt hår öppnade jag försiktigt toalettdörren med min pyjamas, som jag tidigare hade haft på mig, i famnen. Jag tassade in i mitt rum och slängde in pyjamasen i min garderob för att sedan upptäcka en lapp som låg på mitt skrivbord. Jag rynkade på pannan och banade min väg fram till skrivbordet, som fanns precis bredvid garderoben, och greppade tag i lappen.

Godmorgon Melanie. Jag antar att du har vaknat med tanke på att du läser den här lappen. Det enda jag vill säga är att du somnade och jag ville inte väcka dig. Om du inte har något för dig imorgon så får du gärna höra av dig. Annars hör jag av mig.
/Justin

Jag vek ihop lappen samtidigt som gårdagen gick upp för mig. Justin hade kommit hit och vi hade pratat, sett på Abduction och.. Han hade sagt att jag var vacker. Jag log för mig själv samtidigt som Justin's ord repeterades i mitt huvud. "Jag tycker du är vacker, Melanie. Den vackraste tjejen på jorden." Aldrig tidigare hade någon sagt så fina ord till mig. Det var som att Justin var från en annan planet. En planet där bara ordet perfektion existerade.

Jag avbröts i mina tankar av ett ljud från min mobil. Ett ljud som betydde att jag hade fått ett sms. Jag förstod genast att Justin var avsändaren då han var den enda personen som skickade sms till mig. Han var den enda vännen jag hade. Jag rusade fram till min säng och slängde mig på den samtidigt som jag sträckte mig efter min mobil som låg på min kudde.

Från Justin:
Är du upptagen idag? Eller har du något för dig?

Jag skakade i en nekande gest på huvudet, som svar på hans frågor, men kom ganska snart på att han inte kunde se mig. Om det var något som jag verkligen inte var så var det just upptagen. Jag hade ingenting planerat på hela dagen och klockan var endast runt två.

Till Justin:
Nej, jag är inte upptagen och har inte heller någonting för mig. Jag tänkte steka pannkakor dock.

Jag kände hur min mage började skrika av hunger när jag skrev den sista meningen i mitt sms till Justin. Jag hade inte ens tänkt på att jag var hungrig förrän jag skrev att jag skulle steka pannkakor. Jag visste inte ens varför jag skrev det, men nu när jag tänkte efter lät det som en väldigt bra idé. Jag hoppade högt när min mobil vibrerade i min hand och gjorde ifrån sig ett högt ljud som betydde att jag hade fått ett till sms. Jag sänkte snabbt ljudet, så att det inte skulle skrämma livet ur mig ännu en gång, innan jag klickade mig in till meddelandet.

Från Justin:
Kan du inte komma hit? Vi kan steka pannkakor tillsammans om du vill? Mamma är inte hemma och jag har ingenting planerat på hela dagen så det skulle vara väldigt roligt med sällskap.

Jag nickade för mig själv. Det lät ju inte så dumt ändå. Jag skulle få mina älskade pannkakor och jag skulle samtidigt få umgås med Justin.

Till Justin:
Jag kommer.

Jag smög tyst ut från mitt rum, fortfarande ovetande om mina föräldrar var hemma eller inte, och nerför trappan. Väl nere sökte jag igenom alla rum letandes efter mina föräldrar, men som tur var så hittade jag dem inte någonstans, vilket betydde att de hade åkt till jobbet. Jag lät en lättad suck lämna min mun samtidigt som jag rusade till hallen där jag drog på mig mina vita, låga converse och en ljus sommarjacka. Sedan greppade jag tag om min mobil, som jag lagt ifrån mig på golvet, och greppade tag om ett par husnycklar ur nyckelskåpet då jag inte orkade springa upp till mitt rum och hämta mina egna nycklar. När jag slängt en snabb blick i spegeln och låst ytterdörren efter mig sprang jag ut på trottoaren och började med raska steg gå mot Justin's hus. Justin och jag bodde inte alls långt ifrån varandra. Det tog bara fem minuter, om man gick snabbt, att gå hem till Justin. Därför skyndade jag på mina steg så mycket jag kunde då jag inte kunde vänta längre på att få träffa Justin. Jag saknade Justin även fast det bara gått en natt sedan vi senast sågs. Plötsligt vibrerade det i min bakficka och jag drog inom kort min mobil ur min bakficka och öppnade upp det sms jag fått.

Från Justin:
Hittar du hit? Jag går ut för säkerhets skull. Så att du inte missar huset.

Jag brydde mig inte om att svara då det endast skulle dröja någon minut tills jag var framme.

Mycket riktigt så skymtade jag inom kort Justin stå utanför grinden till hans hus, sökande med blicken. När han såg mig sken han upp i ett stort leende och jag skyndade mig fram till honom. Jag kunde inte hejda mig själv när jag slängde mig i hans famn. Han skrattade och kramade mig hårt tillbaka, men lutade sig inom kort tillbaka.
"Ska vi gå in?" Jag nickade bara som svar och studerade honom medan han tryckte in koden på den lilla metalliska boxen för att sedan ta mig i armen och dra in mig genom grindarna. Han var noga med att grindarna hade stängts helt innan han återigen drog mig i armen, denna gången för att dra mig över grusparkeringen och fram till ytterdörren där vi snart klev in.

"Så.. Pannkakor var det?" frågade Justin med ett stort leende på läpparna samtidigt som vi steg in i det massiva köket. Jag nickade entusiastisk medan jag följde efter honom fram till diskbänken där han snart började rota i hyllorna som befann sig en bit ovanför den metallfärgade diskbänken.
"Ja. Det är det godaste som finns!" fick jag sedan ur mig i en ton som fick det att låta som att det inte fanns något annat svar på hans fråga. Ett högt och ytterst gulligt fniss lämnade hans strupe i samma stund som han greppade tag om en låda med strösocker och ställde med en duns ner den på diskbänken. Snart hördes Justin's röst eka genom det lyxiga köket.
"Så du anser att en lyxig måltid tillverkad av en skicklig kock inte är godare än pannkakor?" Jag ryckte på axlarna. Jag hade faktiskt ingen aning om hur en lyxig måltid som var tillverkad av en skicklig kock smakade. Jag var van vid att äta snabbmat eller sådan mat som jag själv klarade av att laga, exempelvis pannkakor.
"Jag vet inte. Jag menar, jag har aldrig ätit någon sådan måltid. Men ingenting slår pannkakor", svarade jag honom samtidigt som jag höjde upp en slickepott, som han lagt fram på diskbänken, i luften i ett försök att se hotfull ut. Men min plötsliga gest såg antagligen bara otroligt fånig ut då Justin brast ut i ett högt skratt. När han slutat kippa efter luft på grund av den kraftiga skrattattacken och lugnat ner sig öppnade han munnen och såg plötsligt väldigt seriös ut.
"Om du säger så, madame." Jag gav honom ett busigt leende, och han vände sig mot hyllorna och plockade fram dem andra ingredienserna som behövdes till pannkaksmeten.

När alla ingredienser stod uppradade på diskbänken, en stekpanna stod på spisen och varsitt vitt förkläde satt knutet runt Justin's respektive min midja bestämde vi oss för att starta vårat pannkaksbak. Jag mätte upp mjölet i ett deciliter mått och hällde sedan i det i den blåa bunken, som vi bestämt oss för att använda till pannkakssmeten, och gjorde sedan likadant med de andra torra ingredienserna. Justin skulle smälta smöret och ta hand om ägget och jag skulle precis vända mig mot honom för att se om han var klar när jag kände en kall och blöt sörja hamna i mitt hår. Förvirrat, samt förvånat, drog jag av ren reflex upp en hand till mitt hår för att få reda på vad den kalla väskan var för något. Jag upptäckte inom kort att det var ett ägg och snodde därför snabbt runt och upptäckte Justin stå med äggskal i handen och en min som berättade att han försäkte hålla sig för skratt. Något som dock inte verkade gå så bra då han snart föll in i en hög skrattattack.
"Justin!" skrek jag högt samtidigt som jag, med hjälp av mina händer, förgäves försökte få ur ägget ur mitt hår. När det inte verkade fungera blev jag med ens sugen på att hämnas på Justin och greppade därför snabbt tag i mjölpaketet. Justin, som fortfarande befann sig i skrattattacken, hade inte någon större koll på vad jag gjorde och fick därför en chock när jag hällde ut allt mjöl som fanns kvar i paketet på honom. Han spärrade förvånat upp sina ögon och såg, till en början, väldigt sur ut men inom kort syntes ett busigt leende på hans läppar. Jag kunde inte hindra det höga skrattet som lämnade min mun då han såg så rolig ut med ett ansikte som var helt täckt av mjöl. Mitt skratt varade dock inte så länge då han greppade tag om den blåa bunken, som jag hade blandat alla torra ingredienser i, och slängde den över mig. Där var matkriget igång.

Vårt matkrig höll på ända tills vi hörde hur ytterdörren slängdes upp. Justin spärrade upp sina ögon och jag följde inom kort hans exempel. Jag kände på mig att det var Pattie och hon kunde inte, under några omständigheter, se hur vi såg ut. Hur köket såg ut. Det visade sig att jag hade haft rätt då Pattie's röst snart studsade mellan väggarna.

"Hallå?! Justin?!" Justin såg panikslaget på mig. Han hade uppenbarligen samma tanke som mig - hans mamma fick inte se hur vi såg ut. Hon fick inte se hur köket såg ut. För det såg ut som att en bomb hade exploderat i köket. Hela diskbänken, golvet och vissa partier av väggarna var täckta av mjöl, socker, ägg, smör och andra ingredienser som användes i pannkakor. Även fast jag inte kände hans mamma, Pattie, speciellt bra då vi bara hade träffats en gång så kände jag på mig att hon inte skulle bli glad när hon hittade oss. Ingen skulle bli glad om man kom hem till ett hus med ett kök som såg ut som ett bombnedslag och med två ungdomar som såg ut att ha badat i bakingredienser. Jag avbröts i mina tankar av att Pattie dök upp i köket. Hennes mun vidgades och hon stod länge och bara glodde på oss tills hon panikslaget öppnade munnen.

"Vad har d-", hon avbröt sig själv. "Vad har ni gjort egentligen? Vad har ni haft för er?" Jag vände min blick från Pattie och till Justin som nervöst stirrade ner i marken. Tänkte han inte säga något? Tänkte han inte ge sin mamma en förklaring? Var jag tvungen att förklara för Pattie? Till min lättnad förflyttade Justin snart blicken från golvet och upp till Pattie som väntade på ett svar.
"Vi tänkte laga pannkakor.." fick han tillslut ur sig. Pattie rynkade på pannan.
"Ja, om man lagar pannkakor så blir ju hela köket nerstängt, och man själv ser ut som en levande pannkakssmet." Justin skakade på huvudet.
"Nej.. Vi råkade ha matkrig. Förlåt mamma." Justin stegade fram till Pattie och verkade vara påväg att dra in henne i en kram när Pattie stoppade honom.
"Tänk inte ens tanken", hon höll upp ett varnande finger mot honom. "Jag vill inte bli ett smetmonster jag också." Justin skrattade och Pattie gav honom ett leende innan hon vände sig mot mig.
"Vad gör du här, Melanie?" frågade hon vänligt. Jag tänkte precis öppna munnen för att svara henne när Justin svarade åt mig.
"Hon är min vän, mamma. Vi umgås." Ett stort leende formades på mina läppar när han berättade för Pattie att jag var hans vän. Jag älskade att höra de orden, just därför att jag nu hade en vän. En vän som visserligen var världskänd, men som ändå var helt perfekt och brydde sig om mig. Pattie nickade förstående på huvudet innan hon tycktes komma på något.
"Gå och duscha ni två. Du kan låna några kläder av mig Melanie. Justin kan visa dig." Jag log tacksamt mot henne, för att sedan känna ett par armar greppa tag om min kropp och bära upp mig. Ett tjejskratt studsade ut ur min mun när jag insåg att det var Justin som hade burit upp mig. Han ansåg antagligen att jag inte kunde gå själv. Jag skakade på huvudet mot honom.
"Justin, jag kan gå själv. Jag är inte en bebis." Han fnös högt och lät sedan sina läppar försiktigt tryckas mot mitt öra, redo för att viska något, samtidigt som han började gå, med mig i famnen, ut ur köket och antagligen mot badrummet. Hans varma andetag mot mitt öra fick mig att rysa av välbehag och jag ville aldrig att han skulle släppa ner mig ur sin varma omfammning. Plötsligt viskade han tyst i mitt öra.
"Du är min lilla bebis."

Sådär, då är kapitel 8 här! Kapitlet skulle egentligen varit längre men klockan är snart halv tre på natten så jag orkar helt enkelt inte. Men jag hoppas att längden är okej ändå :).

Jag brukar inte vara nöjd med något kapitel jag skriver, men jag har nog aldrig varit såhär onöjd. Jag förstår fullkomligt om ni slutar läsa den här novellen på grund av det här kapitlet. För det här kapitlet är rent ut sagt soppor.

Jag hoppas att ni har haft en bra jul! Själv ska jag fira jul idag då jag har skilda föräldrar :).

UPDATE: Tack så jättemycket Ema för din kommentar! Du fick mig att se kapitlet ur ett annat perspektiv och det kanske inte är så jättedåligt trots allt. Tack! :)

I förra kapitlet: Ännu en smäll hördes. Men denna smällen var så mycket annorlunda. Ljudet den hade skiljde sig från smällen innan. Även ljudet efter smällen var helt annorlunda. Melanie's skrik ekade genom telefonen. Mitt hjärta tog ett stort skutt av smärta och det kändes som att jag skulle kvävas när jag insåg vad som hade hänt. Vad Melanie's skrik berodde på. Hon hade blivit slagen.

Justin's Perspektiv

Jag visste inte vad jag höll på med, eller vart jag var på väg, när jag fort rusade ut i hallen och drog på mig mina vita, blingade skor. Jag skulle precis slänga mig mot den stora, mörka ytterdörren när jag blev stoppad av en varm och mjuk kvinnoröst.

"Justin, vart ska du?" Jag vände mig om mot köksdörren där jag fick se min mamma stå med en slev i handen och med ett vitt förkläde knutet runt midjan.
"Ut", svarade jag så vänligt jag kunde då jag var en aning irriterad över att hon hade stört mig i min 'språngsmarsch'. Hon skakade snabbt på huvudet och öppnade sedan lika snabbt sin mun.
"Justin, vi ska äta om fem minuter. Du kan väll gå ut efter middagen?" Jag skakade bestämt på huvudet i en nekande gest.
"Nej, det är viktigt mamma. Det kan inte vänta. Jag kan laga egen mat senare." En rynka bildades på hennes panna och hon tycktes fundera på vad hon skulle svara, innan hon förståendes nickade på huvudet.
"Okej. Jag litar på dig Justin. Om det är viktigt så tycker jag att du ska gå. Gör det du måste göra." Ett stort leende spreds på mina läppar när jag hörde hennes vänliga ord. Jag banade snabbt min väg genom hallen och fram till henne där jag drog in henne i en varm kram.
"Tack", viskade jag mot hennes hår. "Jag älskar dig." Hon kramade mig hårt tillbaka innan hon hastigt släppte taget om mig.
"Gå nu Justin." Jag nickade innan jag vände mig om och slängde mig mot ytterdörren som jag snabbt fick upp. Utan att ens bry mig om att stänga dörren efter mig rusade jag över grusparkeringen, som täckte i stort sätt hela framsidan, och fram till grinden där jag så fort jag kunde slog in koden. I väntan på att grindarna, som tog mycket längre tid på sig än vanligtsvis, skulle öppna sig funderade jag på vad jag för endast några minuter sedan hade hört genom min mobil. Var Melanie's pappa personen som hade slagit henne? Brukade hon bli slagen? Hur mådde hon? Var hon vid medvetandet?

Jag avbröst i mina tankar när grinden rasslade till vilket betydde att den var öppen. Såfort som mina ben bar mig sprang jag ut på trottoaren som fanns utanför huset. Utan att ens tänka på vart jag var på väg rusade jag över trottoarer, korsade bilvägar och sprang förbi passerande människor i hopp om att inte bli upptäckt av några fans eller papparazis.

Med en hög puls och svett rinnande nerför pannan fann jag mig själv stå utanför Melanie's hus frustrerad över att den grind som alltid annars stått öppen nu var stängd. I hopp om att den inte var låst lät jag en hand greppa tag om grinden och försökte putta upp den, men jag slutade dock lika kvickt som jag börjat då jag, till min besvikelse, förstod att den var låst. Vad skulle jag göra? Skulle jag gå härifrån och låtsas som att jag aldrig varit här, eller skulle jag ringa in till huset genom den lilla dosan som fanns på grindens vänstra sida, precis bredvid den dosan som man knappade in koden på? Men vad skulle Melanie's pappa säga, som jag antog var personen som hade slagit henne, om någon, jag, ville komma in till Melanie precis efter att han hade slagit henne? Skulle han inte misstänka något? Förresten skulle han väll inte ens släppa in mig, då det säkerligen syntes på Melanie att hon hade blivit slagen, med tanke på det kraftiga ljud som hade hörts vid slaget.

"Vad vill du?" Jag hoppade förvånat till då jag upptäckte en man stå på andra sidan grinden. Hans mörka, bruna hår och stränga uppsyn fick mig att inse att det var Melanie's pappa då jag kom ihåg honom sedan tidigare på dagen. Då när Melanie's föräldrar kom hem och de inte sa ett enda ord till henne, då de bara gick förbi henne utan att ens se henne. Som att hon vore luft. Ett gnisslande ljud fick mig att rycka till och jag insåg att det var grinden som höll på att öppna sig. När grinden var helt öppen tog mannen, Melanie's pappa, ett steg ut på trottoaren som jag stod på.
"Vad vill du?" Upprepade han igen, denna gången en aning barskare. Jag studerade hans spända käkar och den blixtrande ilskan i hans ögon. Nervöst öppnade jag munnen, utan att veta vad jag skulle säga. För vad skulle jag säga? Jag kunde ju inte berätta för honom att jag hade hört slaget och att jag nu var här för att kolla hur Melanie mådde.
"Jag-", jag avbröt mig snabbt och valde istället ett annat ord att påbörja min förklaring med. "Är Melanie hemma?" Han fnös. Förvirrat studerade jag honom när han himlade med ögonen. Hade jag sagt något fel?
"Vad vill du Melanie?" spottade han ur sig, betonade 'Melanie' på ett sätt som fick henne att framstå som att hon inte var värd någonting.
"Jag skulle bara vilja prata med henne." Han skakade suckandes på huvudet.
"Hur känner du henne? Brukar ni umgås?" Är du hennes pojkvän?" Fick han irriterat ur sig, den sista frågan med en avskyvärd ton. Jag skakade snabbt på huvudet.
"Nej, jag är inte hennes pojkvän." En lättnad tycktes skölja över honom.
"Bra. Jag vill inte ha några pojkar som ränner här." Han kliade sig i nacken innan han fortsatte. "Hur känner du henne då?" Jag svalde. Vad skulle jag svara? Jag kunde ju inte berätta för honom att vi hade träffats genom att min mamma krockat med henne och att Melanie hade fått en hjärnskakning. För om Melanie inte hade berättat ville hon troligtsvis inte att han skulle veta om det. Jag ville inte heller oroa honom, för visst skulle han bli orolig? Det blev väll alla föräldrar när de fick höra att sitt barn var skadat?
"Ehm..vi bara träffades." Fick jag tillslut fram. Till min förvåning nickade han som i ett sätt att visa att han accepterade mitt svar.
"Hur länge har ni känt varandra?" frågade han sedan istället.
"Jag vet inte riktigt..." svarade jag honom ärligt. För jag visste inte hur länge vi hade känt varandra. Eftersom att det kändes som att vi hade känt varandra i flera år glömde jag helt enkelt bort hur länge det i själva verket var. Han nickade innan han började stiga tillbaka in på trädgården.
"Jaha. Om du ursäktar mig så har jag inte tid med dig längre. Hejdå." Han tryckte på en knapp och grindarna började stängas. Förvirrat rynkade jag på pannan. Skulle jag inte få prata med Melanie?
"Men...kan jag inte få prata med Melanie?" frågade jag honom oförstående. Han skakade på huvudet i en nekande gest.
"Du vet, jag vill inte ha några pojkar som ränner här. Jag trodde att jag gjorde det klart för dig." Han stoppade ner en hand i sin byxficka och plockade upp ett cigarettpaket och en tändare. Jag bokstavligen kände frågetecknet som satt stämplat i min panna.
"Men jag berättade ju för dig att jag inte är hennes pojkvän." Han skakade på huvudet och lät ett mörkt skratt lämna hans strupe samtidigt som han plockade ut en cigarett ur cigarettpaketet.
"Det kvittar grabben. Jag vill inte ha någon som ränner här. Se så, stick hem nu." Jag studerade honom medan han satte cigaretten mellan läpparna och tände cigaretten, för att sedan vända sig om och traska fram till husets ytterdörr. Jag bet ett tag om min underläpp medan jag funderade på hur jag skulle göra. Jag kunde inte bara gå härifrån och vara ovetande om hur Melanie mådde. Jag var tvungen att träffa henne på något sätt.

Melanie's Perspektiv
Tårarna forsade ner för mina kinder medan jag satt upptryckt som en boll i min stora säng. Mina händer kramade hårt om mina ben som i ett försök att skydda mig mot all den psysiska smärtan som härjade inom mig. Jag kunde inte förstå att min egen pappa hade slagit mig. Att han för första gången hade använt våld mot mig. Min ena hand, som jag tidigare haft på mitt ben, förflyttade jag till min kind som fortfarande hettade av det hårda slaget. Jag strök varsamt mina fingertoppar mot kinden och kunde nästan känna hur ett stort blåmärke satte färg på min annars så bleka kind.

Plötsligt kände jag mig i starkt behov av en varm och förhoppningsvis bedövande dusch. Jag reste mig försiktigt upp från min säng och klev fram till min garderob där jag tog fram min pyjamas och nya underkläder, innan jag tyst smög ut från mitt rum och in till badrummet som fanns precis bredvid mitt rum. Jag var rädd för att någon av mina föräldrar skulle märka mig. Att jag skulle göra något som kunde få min pappa att ge mig ännu ett slag. Försiktigt drog jag av mig mina kläder innan jag ställde mig i duschen och drog på vattnet. Ett skri lämnade min mun när jag kände iskallt vatten sippra ner för min kropp. Jag täckte förskräckt min mun, rädd för att någon av mina föräldrar hade hört mig. De fick inte höra mig, de fick inte lägga märke till mig.

Jag hoppade snabbt ut ur duschen och var noga med att vattnet var varmt innan jag återigen gick in i duschen. Denna gånger var vattnet, till min lättnad, varmt och jag kunde slappna av. Jag tog lite schampo i min hand och började sedan schamponera mitt långa, röda hår. När jag schamponerat in hela håret sköljde jag noga ut allt schampot innan jag började tvåla in min kropp, för att sedan skölja av hela kroppen.

Efter en lång stund av att bara stå i duschen och njuta av vattnets värme gick jag ut ur duschen och drog på mig min rosa pyjamas. Jag rotade igenom badrummets lådor i hopp om att hitta min hårborste men när jag inte hittade den samlade jag ihop kläderna jag använt under dagen och tassade tyst in i mitt rum. Såfort jag hade stängt dörren efter mig hörde jag en knackning på min balkongs glasdörr och jag var tvungen att trycka min ena hand så hårt jag kunde mot min mun för att dämpa det gälla skriket som flög ut ur min strupe. När jag tillslut hade lugnat ner mig tog jag mod till mig och kollade bort mot glasdörren som ledde ut till min balkong. Jag var tvungen att slänga mig på min säng och trycka huvudet hårt mot kudden för att återigen försöka dämpa det gälla skriket som denna gången lämnade min strupe på grund av en gestalt som jag tycktes ha sett precis utanför glasdörren. Jag slängde mitt täcke över mig som i ett sätt att försöka finna skydd från den gestalten som befann sig på min balkong och antagligen var här för att mörda mig. Jag lyssnade spänt på att höra dörren brytas upp då jag kände något vibrera under min ena hand. Jag lyfte på filten som jag hade min hand på och hittade min mobil under den. Jag synade displayen som talade om att jag hade ett nytt sms. Jag rynkade på pannan. Vem skickade någonsin sms till mig, och klockan nio på kvällen? Jag klickade nyfiket upp sms'et.

Från Justin:
Melanie ta det lugnt. Det är bara jag.

Jag slängde snabbt av mig täcket när jag förstod att det var Justin som befann sig på balkongen. Mina kinder flammade upp i något, som jag antog, kunde jämföras med en tomatröd färg samtidigt som jag banade min väg fram till balkongdörren. Detta var så otroligt pinsamt. Hade han altså sett hur jag slängt mig under täcket och hur jag hade skrikit halsen av mig? Jag suckade. Detta var bara för pinsamt.

Jag lät min hand falla till balkongdörrens handtag för att snabbt släppa in Justin. Justin hann knappt komma in förrän jag överröste honom med frågor.
"Justin, vad gör du här? Varför tar du inte ytterdörren? Hur kom du-", han avbröt mig genom att lägga två fingrar mot mina läppar.
"En fråga i taget, Melanie." Jag kunde se hur hans ögon vandrade över mitt ansikte och när de landade på mitt blåmärke vidgades hans ögon och hans mun föll vidöppen. Han lät en av hans händer försiktigt vidröra vid det stora blåmärket. Han såg ut att vilja säga något, men verkade inte finna de rätta orden. Tillslut hörde jag hans vänliga stämma fylla rummet.
"Jag tycker du kan förklara det här istället, Melanie. Är du okej?"

Jag har inte läst igenom det här kapitlet så ni får gärna säga till om det är några stavfel eller andra fel.

En hel vecka utan kapitel, jag ber om ursäkt för det! Jag hoppas att detta kapitel var värt att vänta på, även fast jag själv inte är nöjd med det. Jag lyckas tydligen aldrig bli nöjd med mina kapitel, haha :). Jag ska försöka få en bättre struktur i mitt skrivande nu, då det inte funkar att sitta uppe till tolv varenda gång ett kapitel ska upp. 

VAD TYCKER NI OM DETTA KAPITEL? KOMMENTERA! :) ♥

I förra kapitlet: Men när 'the plastics' skymtades på skärmen, kunde jag inte längre hålla inne de höga snyftningarna som så länge velat komma ut genom min strupe. Justin granskade mig med en förvirrad blick, innan han snabbt drog in mig i en varm kram. Tryckte min kropp närmare hans. Jag borrade försiktigt in mitt ansikte mot hans bröstkorg samtidigt som Justin strök mig lugnande över ryggen.
"Melanie, varför är du så ledsen?" frågade han sedan med en bräcklig röst.

Melanie's Perspektiv
Jag höll på att svälja min egen tunga när han uttalade de fem orden som bildade en fråga - "varför är du så ledsen?" Vad skulle jag svara på en sådan fråga? Skulle jag berätta som det var, att mina klasskompisar hade skrattat åt mig, att de hade använt något som man kunde jämföra med mobbning mot mig? Nej. Det kunde jag inte förmå mig till att göra. Jag kunde inte släppa allt och berätta för honom hur det var. Jag var tvungen att hitta på en lögn, trots att jag hatade det faktum att jag skulle ljuga för honom. Att jag skulle ljuga för den enda personen som faktiskt verkade bry sig om mig. 

"Hormoner", viskade jag tillslut fram i hopp om att han skulle tro mig. Att han skulle gå på min värdelösa lögn. Justin rynkade på pannan, verkade fundera över vad jag sagt, innan han sakta skakade på huvudet. Han trodde mig inte. Men han öppnade inte munnen för att säga något om min värdelösa lögn. Han sa faktiskt ingenting. Inte ett enda ord uttalade han medan han sakta strök mig över ryggen och talade lugnande till mig, berättade att allt skulle bli bra, och att han fanns.

Jag satt upptryckt i Justin's famn med mina ben över hans, mitt huvud lutat mot hans bröstkorg och hans muskulösa armar runt mig när tanken slog mig att man kanske inte borde vara såhär intim med någon man endast var bekant med. Jag kände inte Justin och han kände inte mig. Åtminstone inte än. Han visste ingenting om min bakgrund, och jag visste i stort sätt ingenting mer om honom än att han var världskändisen Justin Bieber. Allt vi hade pratat om hittills hade endast varit oväsentliga ämnen, sådant som man kunde prata med vilken främling som helst om. Jag skrapade nervöst bort det ljusa nagellacket som befann sig på mina naglar, innan jag torkade bort tårarna som inte hade slutat rinna nerför mina kinder och harklade mig.
"Justin?" Han vände sin blick från mitt röda hår som han tidigare studerat, vilket hade gjort mig rädd för att han inte gillade min hårfärg, och mötte min blick.
"Ja?" Han gav mig ett stort, brett leende, antingen glad för att jag hade öppnat en konversation med honom.
"Du får gå. Jag menar.. du behöver inte vara här om du inte vill. Jag klara-" Han avbröt mig snabbt då han insåg vad min avsikt var - att be honom gå hem. För vad gjorde han egentligen här? Han hade säkerligen en hel bunt med viktigare och roligare saker att göra än att tillbringa tid med mig. Att lyssna på mina snyftningar och se tårar rinna ner för mina kinder kunde ju inte vara speciellt roligt. Jag ändrade mig snabbt. Att ens se på mig kunde inte vara roligt, och att föra en konversation med mig måste säkerligen vara dödstråkigt.
"Vill du att jag ska gå? För jag skulle gärna stanna", det sista mumlade han fram, men jag kunde ändå uppfatta de få orden. Han ville stanna. Jag hade gett honom chansen att gå men han hade fortfarande velat stanna. Mitt hjärta pumpade hårt, så hårt att jag nästan blev rädd, på grund av den oerhörda lyckan som min själ plötsligt fått känna. Jag kunde inte minnas senaste gången någon hade velat umgås med mig. Jag var nästan helt säker på att det aldrig hade hänt förut. Tårarna som tidigare hade rullat ner för mina kinder ersattes snabbt av ett överdrivet stort leende, ett pinsamt stort leende. Justin flinade åt mig och bet ett löst tag om sin underläpp. Jag kunde inte undgå att tycka att han såg så extremt snygg ut under den gesten. Jag visste att det var fel att tänka så, just därför att jag aldrig spanade in killar. Men Justin såg så bra ut att jag inte kunde hjälpa det. Jag tvivlade på att det fanns en enda människa på denna runda planet som inte tyckte att han såg bra ut, och om det fanns någon måste den personen ha något fel på sin syn. Han såg så gudomligt bra ut.

Jag vaknade upp från mina tankar när jag hörde Justin's röst eka genom det stora vardagsrummet.
"Ska vi göra något annat? Det kanske inte var en så bra idé att se en film ändå." Jag nickade.
"Ja...vad vill du göra? Han tycktes fundera ett tag innan ett stort, busigt leende uppstod på hans läppar.
"Kom", han tog tag i min hand och drog upp mig från soffan för att sedan, med mig i hasorna, bana sin väg genom rummet, ut till hallen och fram till ytterdörren. Min blick mötte frågande hans blick.
"Justin, vart ska vi?" Han gav mig ett flin.
"Du får se, ta på dig skorna." Jag gjorde som han sa och drog på mig ett par svarta sneakers innan jag följde efter honom ut ur huset. Hans steg rörde sig bak till baksidan, för att sedan styras, vad jag gissade, mot den stora studsmattan som befann sig i mitten av den stora gräsmattan.

När Justin kom fram till sin slutdestination, som var precis som jag hade gissat studsmattan, vände han sig mot mig.
"Vill du hoppa studsmatta med mig?" Han putade med läpparna samtidigt som han blinkade med sina ögon, något som antagligen skulle få mig att gå med på hans idé, men som bara såg extremt roligt ut.

Ett högt skratt flög ut ur min strupe.
"Ja, jag vill gärna hoppa studsmatta med dig. Men skratta inte åt mig när jag ramlar, jag har nästan aldrig hoppat studsmatta." Han rynkade på pannan och såg plötsligt ytterst seriös ut.
"Så du menar att du har en studsmatta, men ändå knappt inte har använt den?" Jag ryckte på axlarna.
"Ja, det är inte riktigt min grej." Han nickade förstående på huvudet innan han sparkade av sig sina skor och hoppade upp på studsmattan. Jag följde hans exempel och sparkade även jag av mig mina skor, innan jag greppade tag i Justin's hand som han höll fram mot mig, och inom kort befann jag mig på den runda, stora studsmattan. Nervöst började jag hoppa, mån om att inte snubbla på mina egna fötter och göra bort mig. Justin verkade däremot ha hoppat studsmatta många gånger förut, då han hoppade högt och gjorde olika slags volter i varannat hopp. Jag var rent ut sagt usel på att hoppa studsmatta. Rättare sagt så var jag usel på allting som inte hade att göra med att vara ett stort skämt eller göra bort mig.

Min blick gled upp från mina fötter, som jag flitigt granskat medan jag hoppade just för att vara säker på att inte snubbla, och hamnade på Justin's välformade kropp. Ett drag som jag inte borde ha gjort. Inom kort tappade jag balansen och var precis på väg att hamna pladask på studsmattan, då jag kände två starka händer runt min midja. Justin bärde upp mig på fötter och bet sig sedan i läppen för att, som jag uppfattade det, inte börja skratta. Jag stirrade nervöst ner på mina fötter. Jag kände mig misslyckad. Totalt misslyckad. Att jag inte ens kunde hoppa på en studsmatta utan att snubbla var bara i sig pinsamt, men att sedan någon, Justin, hade sett det hela gjorde det hela så mycket värre. Mina kinder hettade till och blev, vad jag trodde, lika röda som mitt röda hår. Diskret drog jag för mitt hår för mina kinder i ett försök att dölja mina rosiga kinder för Justin, något som dock verkade vara lönlöst då det verkade som att han redan hade sett dem.
"Melanie, kolla på mig." Jag gjorde som Justin ville och lät min blick möta hans.
"Det är ingenting att skämmas över. Kom, jag hjälper dig." Han sträckte fram en hand som jag tveksamt tog innan han försiktigt drog mig intill honom. Dock inte så nära att vi nuddade varandra. Han tog tag i min andra hand och började sedan försiktigt hoppa med mig. Just i det ögonblicket var jag otroligt tacksam över att baksidan var inringad av ett så högt staket att ingen kunde se igenom det, då det antagligen såg extremt fånigt ut.

"Hejdå Melanie. Jag hoppas att vi träffas snart igen", mumlade Justin mot min nacke samtidigt som han kramade om mig.
"Hejdå", mumlade jag tyst tillbaka. Klockan var runt fem på eftermiddagen och det hade nu blivit dags för Justin att bege sig hemåt. Jag gav honom hans mobil som jag hade hållt under tiden han hade dragit på sig sina skor och han tog tacksamt emot den. Han var precis på väg att vända sig om och gå ut ur ytterdörren när han, från vad jag uppfattade det som, kom på något.
"Varför svarade du aldrig på mitt sms, förresten?" Jag rynkade på pannan. Vilket sms? Från vad jag mindes hade jag inte fått ett enda sms under de senaste dagarna.
"Vilket sms?" Han plockade fram sin mobil som han hade lagt ner i sina svarta skinnbyxors ficka och knappade sedan in något på den, innan han sträckte fram den till mig. På skärmen visade sig ett sms med texten "Hej! Är det rätt nummer?". Jag förstod snabbt att det var det 'okända' smset som jag hade fått under gårdagens eftermiddag.
"Jaha det..jag visste inte att det var du", svarade jag honom samtidigt som jag greppade tag om min mobil som låg på hallbänken. Sparade hans nummer. "Men nu vet jag." Jag gav honom ett leende som han var snabb med att besvara.
"Bra. Hejdå, ta hand om dig, Melanie." Jag nickade.
"Hejdå Justin." Justin öppnade ytterdörren och skulle precis gå sin väg när en svart Range Rover rullade in på garageuppfarten.

Mitt hjärta tog ett skutt. Ett plågsamt skutt. Handsvetten klibbade i mina händer och pulsen dånade i mina öron. Detta fick inte vara sant. Detta fick inte hända. Allting tycktes gå i slowmotion under tiden som jag granskade de två gestalterna som klev ut ur bilen och manade sin väg över trädgården och mot ytterdörren. Mina föräldrar. Vad gjorde de hemma redan? Skulle de inte komma hem på fredag, om två dagar? Vad skulle Justin tänka när han upptäckte att de inte pratatade med mig? Skulle han dra slutsatsen att det var något fel på mig och sluta umgås med mig? Skulle han kräva en förklaring? Som faststelnad stod jag och studerade mina såkallade föräldrar som kom närmare ytterdörren. Justin och jag hade förflyttat oss en liten bit in då de klev in genom ytterdörren och passerade oss utan att uttala ett enda ord. Mån, som jag var, över att Justin inte skulle veta något om min kassa familjesituation schasade jag snabbt ut honom genom dörren och var precis på väg att stänga igen dörren då han greppade ett starkt tag om min arm. Han drog ut mig utanför dörren och stängde sedan snabbt igen dörren.
"Melanie, vilka var det där?" frågade han sedan nyfiket och med en glimt av oro i sin röst. Vad skulle jag säga? Skulle jag hitta på ännu en kass lögn? Skulle jag ljuga honom, den enda personen som brydde sig om mig och som ville umgås med mig, rätt upp i ansiktet ännu en gång? Nej, det kunde jag inte förmå mig till att göra. Jag bröt våran intensiva ögonkontakt och stirrade sedan ner på mina skor.
"Mina föräldrar." Viskade jag sedan fram med en ostadig röst. Jag hoppades innerligt att han inte skulle komma med några följdfrågor, och att han istället skulle gå sin väg och förhoppningsvis glömma bort denna incident. Att han skulle glömma bort denna bit som hade med mina föräldrar att göra, men att han skulle komma ihåg mig. Jag kände på mig hur han försökte fånga upp min blick, men jag vägrade möta hans blick just nu. Jag var för feg. Nervöst började jag skrapa bort det tunna lagret av nagellack som fortfarande fanns kvar på mina naglar, då jag hade en dålig vana av att jämt skrapa bort det såfort jag blev nervös.

Minuter passerade innan jag tillslut tog mod till mig och lät min blick glida upp för hans röda skor, svarta skinnbyxor och gråa tröjja, för att tillslut landa på hans ansikte. Hans ansikte skrek av förvirran samtidigt som han stirrade in mina mörka, bruna ögon. Han såg ut att fundera på hur han skulle formulera något han tänkte säga, då hans mun stod öppen och redo för att uttala några ord.
"Varför...varför hälsade de inte på dig?" Fick han tillslut ur sig. Jag slöt mina ögon för en sekund innan jag brådskande mumlade något som "jag måste gå", och vände på klacken för att smyga in i huset. Det gjorde ont att veta att jag troligtsvis hade förlorat min enda vän för den korta meningen. Men jag var inte redo för att släppa på allt och berätta för honom att mina föräldrar inte brydde sig om mig. Inte än.

Jag tassade tyst genom huset, fram till trappan och upp till mitt rum där jag så tyst som möjigt stängde dörren efter mig. Försiktigt tog jag mig igenom mitt rum och sjönk med en suck ner på min säng. Hela dagen virrade som ett virrvarr runt i min hjärna. Hade någon verkligen velat umgåtts med mig? Hade jag, för första gången på väldigt länge, en vän? En vän som inte var vem som helst utan självaste Justin Bieber? Varför kom mina föräldrar hem för tidigt? Vad tänkte Justin angående det faktum att mina föräldrar inte ens hälsat på mig? Skulle han ens prata med mig igen, efter att jag bara lämnade honom med ett enkelt "jag måste gå"? Jag halade snabbt upp min mobil ur min ficka.

Till Justin:
Förlåt.. Men det är vissa saker jag inte vill att du ska veta om mig... Inte än.

Jag slängde ner min mobil på den stora kudden bredvid mig, och reste mig sedan upp för att hämta min dator som stod på mitt vita skrivbord. Med datorn i handen gick jag tillbaka till den breda sängen, för att återigen sjunka ner på den. Jag fällde snabbt upp locket på den och tryckte sedan på startknappen. I väntan på att den skulle starta drog jag fram min dagbok från sitt gömställe, under en utav alla mina tjocka kuddar, och greppade tag i pennan som satt med hjälp av en klämma på dagbokens rygg. Snabbt bläddrade jag fram till en ny sida för att sedan låta pennan, med hjälp av min hand, dansa över det kritvita pappret.

Kära dagbok.
Det är så mycket som har hänt idag att jag inte kan berätta allt i full detalj. Det finns även så mycket tankar som virrar runt i mitt huvud, att om jag skulle skriva ner allt skulle det helt säkert ta en hel vecka.
Det hela började i skolan, på Engelska lektionen. Jag var försenad eftersom att Mr. Brown tydligen bestämt sig för att starta lektionen tidigare. Jag vart självklart tvungen att berätta för honom varför jag var sen, vilket gjorde att jag fick hela klassens uppmärksamhet. "The plastics" såg då det stora blåmärket i mitt ansikte, som jag fått på grund av krocken med Pattie, och kommenterade det självklart. Något som ledde till ett rent påhopp, och att hela min klass skrattade åt mig. Jag sprang därifrån, men blev stoppad av Justin som envisades med att följa med mig hem.

Jag stoppades i mitt skrivande då min mobil ljudligt började vibrera. Jag fångade upp mobilen och såg, till min förvåning, namnet Justin täcka en stor del av skärmen. Snabbt tryckte jag på svara.
"Hej, det är Melanie" svarade jag sedan som i ren reflex, trots att det var ett bra tag sedan jag sist hade svarat i en telefon.
"Melanie, du behöver inte säga förlåt. Jag förstår dig, trots att jag inte vet vad det är som du inte vill berätta för mig", hörde jag Justin's stämma spraka genom telefonen. "Vi har ju trots allt precis träffats", fortsatte han sedan. Jag öppnade munnen för att säga något, men avbröts av att min dörr slängdes upp. Min pappa stod ursinnig i dörren med en Ben&Jerry förpackning i handen. Snabbt slängde jag mobilen på min kudde och förberedde mig mentat på den utskällning jag visste att jag skulle få, då min pappa aldrig pratade med mig någon annan gång än då han skällde ut mig.

Justin's Perspektiv
Jag insåg ganska snart att Melanie inte var närvarande i samtalet då jag hörde röster, inklusive Melanie's röst, mycket lägre än vad jag skulle ha gjort om hon hade sin telefon vid sig. Jag antog att hon bara hade glömt att trycka på "lägga på knappen", och att jag därför borde avsluta samtalet. Men nyfiken som jag var kunde jag inte förmå mig till att lägga på. Jag ville veta vem det var hon pratade med och vad som hade gjort att hon helt plötsligt, utan förvarning, hade försvunnit från samtalet. Jag kunde inte urskilja allt de pratade om, men det mesta lyckades jag höra.
"Melanie, vad är det här? Vet du inte om vad vi har för regler i detta hus!?" hörde jag en mansröst skrika. Jag insåg att detta var något jag egentligen inte borde höra. Detta var mellan Melanie och personen hon pratade med. Jag funderade ett tag, försökte få mig till att klicka på "lägga på knappen", men när jag hörde ett "Svara mig!" blev nyfikenheten för stor. Jag tryckte mobilen hårt mot örat samtidigt som jag satte tillrätta mig i den stora soffan jag satt i. En dov smäll hördes genom telefonen och jag började genast undra vad det var som pågick i Melanie's hus när jag återigen hörde den mörka mansrösten "Förstår du vad jag och din mamma har fått genomgå på grund av dig!? Förstår du vilken otrolig börda du är!? Vilket otroligt misstag du är!? Vet du hur otroligt mycket jag och din mamma skäms över dig!?" Ännu en smäll hördes. Men denna smällen var så mycket annorlunda. Ljudet den hade skiljde sig från smällen innan. Även ljudet efter smällen var helt annorlunda. Melanie's skrik ekade genom telefonen. Mitt hjärta tog ett stort skutt av smärta och det kändes som att jag skulle kvävas när jag insåg vad som hade hänt. Vad Melanie's skrik berodde på. Hon hade blivit slagen.

Jag är egentligen inte alls nöjd med detta kapitel, men det är iallafall längre än dem andra kapitlen! Vad tycker ni?

Vill även passa på att uppmana er som inte redan gör det att följa mig på Instagram, där jag är mest aktiv. Även Facebook använder jag mig av en hel del!

Facebook: justinstories.blogg.se

Instagram: justinstories

Glöm nu inte för allt i världen bort att KOMMENTERA! :)

 

I förra kapitlet: Jag lät tårarna forsa medan jag sprang över gator, korsade bilvägar och förbi gåendes människor. Det var som att jag inte brydde mig längre. Jag som alltid varit mån om att ingen skulle få se mina inre känslor, blottade nu mina inre känslor totalt för varenda förbipasserande människa. Det stora huset som jag kallade mitt hem tornade sig upp framför mig när någon tog ett snabbt tag om min handled.
"Melanie?"

Melanie's Perspektiv

Jag stannade snabbt och vände mig långsamt mot personen som fortfarande hade ett löst tag om min handled. Jag ville inte prata med någon. Jag ville inte att någon, som tydligen visste vem jag var, skulle se hur bräcklig jag var. Jag ville inte se ett enda hånflin till som var riktat mot mig och förklarade vilken misslyckande varelse jag var. Vilken skam jag var. Allt jag ville var hem. Hem till tryggheten där jag, åtminstone för några dagar till, skulle få vara ensam. Jag lät min blick glida över personen som stod framför mig. Mina tårfyllda ögon gjorde min syn suddig, men jag kunde ändå urskilja vem personen framför mig var. 

"Justin?" frågade jag förvånat samtidigt som jag förgäves försökte hålla inne de tårar som hotades med att svämma över mina tårkanaler. En tår rann långsamt ner för min kind och skulle precis fortsätta sin väg ner över min haka då en hand stoppade den. Justin's hand. Han torkade försiktigt bort tåren innan han stirrade in i mina mörka, ledsna ögon. Jag mötte försiktigt hans hasselbruna blick som tycktes skifta i guld. Hans ögon skrek av oro. Jag kunde inte låta bli att hoppas att den oroliga glimten i hans ögon berodde på mig. Att han, någon, faktiskt brydde sig om mig. Jag skakade snabbt av mig tanken. Varför skulle en världskändis bry sig om mig?

Justin öppnade munnen, som i ett försök att säga något, men stängde den sedan lika snabbt igen. Han borrade in sina ögon intensivt i mina, som att försöka finna svar på alla de tusen frågor som tycktes cirkulera i hans hjärna. Minuter gick innan han återigen öppnade munnen.
"Melanie, hur mår du?" Mitt blod först till is. Den enda frågan jag inte ville höra, den enda frågan som jag visste kunde få mig att bryta ihop totalt, hade uttalats. Jag kunde inte längre kontrollera de tårar som snabbt översvämmade mina ögon och rann ner för mina kinder i något som skulle kunnat jämförts med ett skyfall. Genom mitt vattenfall av tårar såg jag hur Justin tycktes tveka lite innan han drog in mig i en varm kram. Han tryckte min kropp närmare hans kropp och jag kände en svag doft av killparfym flyga igenom min näsa. Jag tvekade en stund innan jag besvarade kramen och gosade in mitt ansikte mot hans axel.
"Jag är okej", viskade jag tillslut fram.

Justin's Perspektiv

Tusentals av tankar cirkulerade genom min hjärna samtidigt som jag tryckte Melanie's hulkande kropp mot min. Varför sa hon att hon var okej, när det var så uppenbart att hon inte var okej? Varför var hon så ledsen? Vad kunde ha orsakat den ilande smärtan som jag tycktes skymta i hennes ögon? Varför var hon så mån om att försöka dölja sina tårar? Kramade man någon, som man endast var bekant med, på det här sättet? Vad skulle papparazis kunna göra om de hittade mig stå och krama en okänd tjej på detta sättet? Skulle vi då pryda skvallertidningarnas förstasida redan imorgon? Den sista tanken fick mig att genast rycka till. Det fick bara inte hända. Jag släppte det omfamnande taget jag hade om Melanie's kropp och tog ett steg tillbaka. Jag lät min blick granska hennes smala kropp, starkt röda hår och hennes tårfyllda ögon. Hur hon, med hjälp av sina händer, försökte dölja de tårar som sipprade ner för hennes kinder. Det gjorde ont att se vilken människa som helst såhär ledsen, men den smärtan kunde inte mätas med den smärtan som uppstod när Melanie var ledsen. För varje tår som sipprade ner för hennes kind skrek mitt hjärta av smärta. Hon var speciell. Det hade varit så enkelt att prata med henne under lunchen som vi hade delat tillsammans med min mamma. Det hade känts som att vi hade känt varandra i flera år, även fast det bara hade varit någon timme. Jag var tvungen att se till att hon var okej innan jag lämnade henne. Att hon åtminstone hade någon vid sin sida när hon mådde såhär. Att hon inte var ensam.
"Melanie, vart var du på väg?" frågade jag henne försiktigt, rädd för att på något sätt göra henne mer ledsen. Hon öppnade sakta munnen och tog ett djupt andetag, något som jag gissade var ett drag för att få mer syre i kroppen, då det tar på krafterna att gråta så kraftigt som hon gör.
"Hem", mumlade hon tyst samtidigt som hon stirrade ner i marken.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade jag hastigt som följdfråga. Hon skakade på huvudet och försökte återigen torka bort tårarna som rann som bilar på en motorväg ner för hennes kinder.
"Jag ä-", orden stockade i halsen på henne. Hon harklade sig och förflyttade sin blick från marken, som hon så flitigt stått och studerat, och upp till mig. Mötte min blick.
"Ensam", viskade hon tyst fram. Så tyst att jag nästan inte kunde uppfatta det. Jag studerade hennes mörka, bruna ögon. De lyste av sorg, men samtidigt var de så otroligt vackra i det ljus som uppstod när hennes tårar reflekterade det starka solskenet. Jag tvekade ett tag innan jag snabbt öppnade munnen, så snabbt att jag inte skulle hinna reflektera innan jag sa det jag tänkte säga. Det jag ville göra.
"Jag följer med."

Melanie's Perspektiv

Det välkända, överdrivet stora huset tornade upp sig framför mig vid samma tidpunkt som jag halade upp den kalla metall nyckeln ur min Prada väska. Justin, som befann sig på min vänstra sida, hade hela vägen pratat om något TV-spel, som i ett försök att få mig på andra tankar - något som faktiskt hade fungerat, trots att jag egentligen inte alls brydde mig om TV-spel. När jag kom fram till den vitmålade, stora ytterdörren vände jag mig mot Justin.
"Hejdå, ta-", Justin avbröt mig snabbt samtidigt som han bestämt skakade på huvudet, precis som Pattie hade gjort den dagen jag krockade med henne.
"Kan jag inte få följa med in? Jag menar, om du inte har något annat för dig skulle det vara roligt att få lära känna dig lite bättre." Jag rynkade förvånat på pannan. Ville självaste Justin Bieber tillbringa tid tillsammans med mig? Ville han lära känna mig? Ville för en gångs skull någon lära känna mig? Min blick gled över Justin's välskapta ansikte. Han hade ett löst tag om sin underläpp med hjälp av sina framtänder, hans markerade käkben var löst spända och han flackade med blicken samtidigt som han drog en hand genom sitt bruna, välstylade hår. Han såg nervös ut.
"Okej... Jag menar, självklart." Fick jag tillslut nervöst ur mig som svar på hans fråga. Det var länge sedan jag hade fått chansen att svara på en sådan fråga. Så länge sen att jag knappt visste hur man svarade. Justin's tidigare nervösa ansiktsuttryck byttes snart ut mot ett stort leende innan han öppnade munnen, fortfarande med samma stora leende på läpparna.
"Trevligt." Jag fnös. Det lät så otroligt fånigt, men samtidigt så otroligt gulligt. Justin gav mig ett flin innan han skämtsamt drog husnyckeln ur min hand, för att sedan låsa upp dörren och öppna den.
"Damerna först."

Jag och Justin befann oss just nu i köket i hopp om att hitta något att äta. Jag hade precis visat Justin runt i huset när han hade börjat klaga om hur hungrig han var och "hur hans mage skrek av hunger". Rädd för att mista min enda vän, om man ens kunde kalla honom för det, hade jag såklart gått med på att hitta något att äta. Jag skulle nog, i stort sätt, kunna göra vad som helst för honom, då han faktiskt verkade bry sig om mig på riktigt. Min blick sökte sig genom kylskåpets alla hyllor i hopp om att finna något ätbart, och landade tillslut på en Coca Cola flaska som stod intryckt i ett hörn på en av de mellersta hyllorna. Jag greppade tag om flaskan, för att sedan vända mig om och ställa den på diskbänken som befann sig precis bredvid kylskåpet, samtidigt som jag med min ena fot sparkade igen kylskåpsdörren. Jag vände mig mot Justin som bokstavligen stod med näsan intryckt i frysen. Sättet han rotade runt i frysens olika lådor fick mig att genast jämföra honom med ett vilddjur som letade efter sitt byte i djungeln, vilket gjorde att jag inte kunde hålla inne det höga fnisset som så gärna ville lämna min strupe. Justin förflyttade omedelbart sin blick från frysen till mig.
"Vad?" Jag skakade på huvudet.
"Inget", jag tog ett andetag innan jag fortsatte, "tycker du om Coca Cola?" Ett stort, busigt leende uppstod på hans läppar.
"Såklart jag gör. Jag menar, vem gör inte?" Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag greppade tag i två glas som fanns i ett skåp över diskbänken. Justin återgick snabbt till att granska frysens alla lådor, och det dröjde inte en lång stund innan han fiskade upp två Ben&Jerry's och vände sig åt mitt håll.
"Kan vi ta dem här?" frågade han försiktigt med en glimt av hopp i sin blick. Jag slickade mig om läpparna. Om det fanns något som jag älskade så var det Ben&Jerry's. Så fort mina föräldrar åkte iväg på affärsresor, vilket var väldigt ofta, såg jag till att gå till närmaste köpcentrum och köpa hem några stycken. Mina föräldrar tillät nämligen inte något endaste spår av onyttig mat i detta hus när de var hemma, vilket gjorde att jag passade på så fort de inte var hemma.
"Självklart", svarade jag glatt som svar på Justin's fråga.

 Med Justin i släptåg gick jag ut ur köket och in i det stora vardagsrummet. Jag ställde ner de två Ben&Jerry's som jag bar på, på vardagsrumsbordet, för att sedan se Justin göra samma sak med Coca Cola flaskan, glasen och två skedar. Vi hade beslutat oss för att se en film. Eller rättare sagt så hade Justin kommit med förslaget och jag hade tyckt att det var en bra idé. Jag vände mig om mot Justin.

"Du kan få välja film", talade jag om för honom samtidigt som jag nickade mot hyllan som filmerna befann sig på. Han nickade glatt innan han steg fram till hyllan och lät sitt ena finger glida över DVD fodralens ryggar på jakt efter en bra film. Jag satte mig ner i den stora, mörka soffan och hällde sedan upp Coca Colan i de två glasen i väntan på att Justin skulle välja film. Inom kort spreds Justin's stämma över det stora rummet.
"Jag väljer en film som du gillar", han tog en paus innan han fortsatte, "eller iallafall en film som jag tror du gillar. Det är en tjejfilm." Ett stort leende spred sig på mina läppar. Hade han avstått från att välja en film som han gillade och istället valt en film som han trodde att jag gillade - en tjejfilm?

Justin stegade genom rummet och fram till den stora platt TV'n, där han snabbt stoppade in DVD skivan, som han hade i sin hand, i den lilla boxen som fanns under TV'n. Spänt väntade jag på att få reda på vilken film han hade valt medan jag i ögonvrån såg hur Justin satte sig bredvid mig. När texten 'Mean Girls' kom upp på den stora TV skärmen tog mitt hjärta ett skutt, för att sedan frysa till is. Minnena från Engelska lektionen forsade som ett vattenfall över min näthinna och jag kunde inte hindra de tårar som fyllde mina ögon och sakta rann ner för mina kinder. Justin, som tydligen uppfattade detta, kollade på mig med en sorgsen blick.
"Melanie, vad är det?" Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet. Jag ville inte att han skulle se mig såhär ledsen. Jag ville inte att han skulle veta om hur jag egentligen mådde. Jag ville inte att han skulle få dåligt samvete över att han hade valt en film som fick mig att börja gråta, när han egentligen bara hade valt den för att vara snäll. Jag strök snabbt bort tårarna och tittade sedan på TV skärmen som att ingenting hade hänt. Men när 'the plastics' skymtades på skärmen, kunde jag inte längre hålla inne de höga snyftningarna som så länge velat komma ut genom min strupe. Justin granskade mig med en förvirrad blick, innan han snabbt drog in mig i en varm kram. Tryckte min kropp närmare hans. Jag borrade försiktigt in mitt ansikte mot hans bröstkorg samtidigt som Justin strök mig lugnande över ryggen.
"Melanie, varför är du så ledsen?" frågade han sedan med en bräcklig röst.

Äntligen, eller vad säger ni? Det har aldrig tagit så lång tid att skriva ett kapitel som det gjorde idag. Men nu, klockan fyra på natten är det äntligen klart!

Vad tyckte ni om Justin's Perspektiv?

KOMMENTERA!

Jag gick igenom de långa korridorerna i den mörka, dystra, folkfulla skolan samtidigt som jag försökte göra mig så liten som möjligt. Jag ville inte att någon skulle märka att jag var här. Jag ville inte att de skulle märka det stora blåmärket som befann sig runt mitt öga och fick det att se ut som att jag hade varit i slagsmål, trots att jag bara hade varit så klumpig och krockat med Pattie. Jag lät min blick försiktigt höja sig från det golv jag gått och stirrat ner i och upp till mina klasskompisars ansikten, som hängandes stod mot skåpen i väntan på vår svenska lärare. Där var "the plastics", tre tjejer som endast brydde sig om utseende, killar och att bibehålla sin popularitet, precis som de tre tjejerna i Mean Girls som de fått sitt namn efter. Nördarna som bara brydde sig om skolan och matematik, sportkillarna som endast tänkte på sport och var extremt dåliga förlorare, de "normala" som hade en hel hög med vänner och sedan var det jag, klassens stora skämt. Jag öppnade diskret mitt skåp, rädd för att utföra så mycket som ett knyst, och tog sedan fram mina svenska böcker och mina pennor, innan jag försiktigt stängde det igen. Jag vände mig om så att jag stod med ryggen mot skåpet och lutade mig sedan mot det, samtidigt som jag febrilt försökte bli så liten som möjligt. Just för att ingen skulle se mig, något som dock inte skulle inträffa. Mina klasskompisar hade knappt lagt märkte till mig på flera år, så varför skulle de lägga märke till mig nu? Men jag hade ju dock aldrig haft ett stort blåmärke i ansiktet innan, så kanske skulle det blåmärket dra till sig uppmärksamhet? Jag drog fram mitt långa, röda hår, som hängde utefter mina axlar och försökte försiktigt dölja det stora blåmärket. Jag var inte redo för någon uppmärksamhet. Jag var inte redo för att släppa den tjocka mur som jag i flera år kämpat med att bygga upp, just för att den inre smärtan och mina rop på hjälp inte skulle visa sig offentligt. Jag var mån om att ingen skulle få veta hur jag egentligen mådde, mån om att ingen skulle kunna se den psykiska smärtan som cirkulerade inom mig. Den smärtan som mina klasskompisar tillsammans med mina föräldrar orsakat.
Ett dovt ljud av klackskor som slogs mot skolans stengolv fick mig att titta upp från mina svenska böcker. Långt bort i korridoren kom Miss Henson, min svenska lärare, gåendes. Hon bar en knälång, mörkblå kjol, tillsammans med en passande kavaj och ett par klackskor med låg klack. Allt för att passa in i skolans stränga miljö. I handen höll hon en nyckelknippa vars nycklar klirrade mot varandra vid varje rörelse hon gjorde. Det klirrande ljudet växte starkare och starkare ju närmare hon kom, vilket gjorde att mitt huvud höll på att explodera på grund av hjärnskakningen som jag fortfarande hade. Jag satte snabbt handflatorna mot mina öron, i ett försök att dämpa det skärrande ljudet. Vilket, till min lättnad, tycktes hjälpa. Snart hade Miss Henson trippat förbi mig och fortsatt till den gråa dörren som befann sig en bit till vänster om mig, innan hon smidigt låste upp dörren och välkomnade mig, inklusive mina klasskompisar, in i svenska salen.

Hälften av skoldagen hade sakta men säkert gått och jag hade nu lunchrast. En rast som jag, precis som alla andra raster, spenderade på den avskilda toaletten på skolans fjärde våning. En våning som nästan ingen, av någon konstig anledning, någonsin vistades på. Jag plockade fram den vita burken som innehöll min lunch för dagen samtidigt som jag hängde upp min svarta Prada väska på en av toalettens krokar. Den svarta Prada väskan var ännu ett av mina föräldrars sätt att köpa mig på, men något som de inte verkade förstå var att jag inte var intresserad av några märkes saker. Jag var intresserad av att för en gångs skull känna mig älskad av någon, något som jag antagligen aldrig skulle få göra. Jag vände mig om och lät mina ben föra mig den meter som var till toalettstolen innan jag försiktigt satte mig ner på toalettstolens lock. Jag la den vita burken i mitt knä, för att sedan snabbt slita loss burkens lock och ta fram en utav de två mackor som befann sig i burken, innan jag snabbt tog en tugga av den. Hungern som hela förmiddagen funnits i min mage lugnade ner sig och jag lutade mig trött bak mot toalettens kalla, hårda vägg. Tankarna om det som hade hänt igår sköljdes som en våg över mig. Var Pattie's son, Justin, alltså den världskända tonårsidolen Justin Bieber? Var det därför han hade varit så noga med att byta ämne så fort jag hade velat veta något om honom? Var det därför han hade verkat så bekant? Var det därför huset de bodde i var så lyxigt och påkostat -för att han var den rikaste tonåringen i världen? Men om han nu var Justin Bieber, som all fakta faktiskt stämde in på, varför hade han velat ha mitt mobilnummer? Varför hade världens kändaste tonåring ens pratat med en sådan tönt som mig? Jag menar, en sådan person som Justin Bieber skulle väll inte frivilligt ägna så mycket som bråkdelen av en sekund på att prata med en misslyckad varelse som inte har några vänner? Jag masserade trött mina tinningar. Det var för många frågor som cirkulerade runt i mitt trötta huvud, än vad det klarade av. För att få bort alla tankar ur min hjärna halade jag, som så många andra gånger, upp min mobil som tillsammans med mina vita hörsnäckor låg nertryckta i min jeansficka, och satte in hörsnäckorna i mina öron. Musiken var troligtsvis anledningen till att jag inte var mer deprimerad än vad jag var. Den hjälpte mig att glömma bort allt som härjade runt i min hjärna och fick mig att i vissa stunder känna mig lycklig. Utan musiken hade jag nog redan gått in i väggen, något som jag absolut inte ville skulle hända.

Ett ljud fån min mobil, som skiljde sig från den musiken jag för tillfället lyssnade på, fick mig att rycka till. Jag insåg någorlunda snabbt att det var alarmet som jag ställt in för att jag skulle veta när det var dags att gå till nästa lektion, och reste mig därför snabbt upp. Jag greppade tag om min svarta skolväska och öppnade sedan tyst dörren som befann sig mittemot toalettstolen. Med tysta, lätta steg smög jag ut från toaletten och fram till trapphuset där jag så ljudlöst som möjligt tog mig ner till andra våningen, rädd för att någon ens skulle så mycket som titta åt mitt håll. Mina steg styrde sig mot sal 23 där engelska lektionen skulle hållas. Korridoren utanför salen stod ovanligt tom och jag började undra om lektionen ställts in när jag såg ett stort vitt papper hänga på salens dörr.

'Elever, Engelska lektionen har flyttats fram till 13.00. Ni kommer därmed sluta tidigare. Med vänliga hälsningar Mr. Brown.'

Mitt blod fryste till is. Betydde detta att jag var tjugo minuter sen till lektionen och att alla mina klasskompisar redan befann sig innanför den tjocka trädörren som gnisslade så fort man vidrörde den? Betydde detta att jag var tvungen att öppna den gnisslande dörren och förklara varför jag var sen till lektionen med sextiofyra ögon stirrandes på mig? Skulle de märka det stora blåmärket i mitt ansikte som tycktes bli synligare för varje sekund som gick? Jag suckade nervöst samtidigt som jag lekte med mitt armband som befann sig på min vänstra handled. Detta fick bara inte ske. Men det var verkligheten. Jag var tvungen att öppna dörren. Jag var tvungen att blotta mig inför sextiofyra stirrande ögon, även fast jag helst ville springa hem och aldrig mer komma tillbaka till denna helvetes skola. Jag var tvungen att göra det för mina betyg, för att jag skulle kunna komma in på mitt drömcollege.

Jag rätade nervöst till min väska som hängde på min axel, samt tog ett djupt andetag. Andades långsamt in och ut, innan jag tog det lilla steget som var kvar till den tjocka trädörren. Nu var det dags. Jag la en darrande hand på det rostiga handtaget, tog ett sista djupt andetag i ett försök att lugna ner mig själv, innan jag långsamt öppnade dörren. Som förutspått gnisslade dörren vid första vidröring, och jag öppnade snabbt upp den tillräckligt mycket för att jag skulle kunna slinka igenom den, och stängde den sedan lika snabbt efter mig. I hopp om att ingen hade märkt mig stirrade jag snabbt ner i golvet, försökte göra mig så liten som möjligt och var precis på väg att gå och sätta mig på min plats, precis som att ingenting hade hänt, då Mr. Brown harklade sig. Jag förflyttade min blick till honom för att sen höra hans mörka stämma eka i klassrummet.
"Melanie, skulle du kunna vara snäll och förklara varför du är", han gjorde en paus och studerade det svarta läderarmbandsuret som hängde runt hans handled, "tjugotvå minuter sen till lektionen?"
Jag studerade honom medan jag funderade på vad jag skulle svara. Mr. Brown's bruna, lockiga hår var placerat på ett väl strukturerat sätt med hjälp av, vad jag gissade, vax. Hans brungråa ögon glittrade i ljuset från den starka lampan, och hans hud var, som alltid, torr och blek. Munnen var snörpt och hans kinder var spända - han såg irriterad ut. Att han var irriterad var dock inte något konstigt då han hatade när någon kom för sent till hans lektioner, något som jag precis hade gjort.
"Förlåt", pep jag tyst. Redo för att ännu en gång gå och sätta mig på min plats vände jag mig om mot mina klasskompisar. Deras falska blickar brände på min hud och jag hoppades innerligt att någon av de skulle börja prata, så att de kunde koncentrera sig på något annat. Till min lättnad öppnade Denise, en utav de tre tjejerna som ingick i "the plastics" munnen.
"Varför har du ett blåmärke i ansiktet för?"
Jag öppnade munnen för att säga något, vad visste jag inte eftersom att jag blev en aning ställd över frågan. Det var absolut inte det jag ville att hon skulle ha sagt. Jag ville att hon skulle börja prata om något så att alla människor som befann sig i detta rummet skulle glömma bort mig och istället fokusera på det Denise hade att säga. Nu riktades istället mina klasskamraters uppmärksamhet på mig ännu mer än tidigare.
"Denise, hon har ju sminkat dit 'blåmärket' förstår du väll? Hon vill ju att folk ska tycka synd om henne. Men knappast att någon någonsin skulle bry sig om henne", sa Ashley, ännu en av medlemmarna i 'the plastics', som svar på hennes fråga. Hela klassen stämde in i ett långt och mullrande skratt. Förgäves försökte jag dölja de tårar som svämmade över mina tårkanaler, och sprang snabbt ut ur klassrummet.

Jag sprang så fort mina ben bar mig genom skolan och ut på skolgården. Jag brydde mig inte om att Mr. Brown skulle ge mig frånvaro för detta. Allt jag ville var hem. Aldrig att jag skulle återvända till denna skolan igen om jag fick bestämma. Muren som hade tagit flera år att bygga upp hade rasat ner som ett korthus när jag hade hört Ashley's kommentar, samt mina klasskompisars skratt efteråt. De brydde sig inte om att det just i det tillfället pågick mobbning. De brydde sig inte om att det tillfället säkerligen skulle sitta kvar i min själ för alltid, som ett sår som aldrig skulle läka. Som ett bultande ärr.

Jag lät tårarna forsa medan jag sprang över gator, korsade bilvägar och förbi gåendes människor. Det var som att jag inte brydde mig längre. Jag som alltid varit mån om att ingen skulle få se mina inre känslor, blottade nu mina inre känslor totalt för varenda förbipasserande människa. Det stora huset som jag kallade mitt hem tornade sig upp framför mig när någon tog ett snabbt tag om min handled.
"Melanie?"

Äntligen! Eller vad säger ni? Jag har väldigt mycket läxor denna vecka så vi får se hur det blir med uppdateringen, men på fredag är jag ledig! 

Vem tror ni personen som "stoppade" Melanie är?

Kommentera sötnosar! :)

Melanies Perspektiv

Jag sträckte fram min vänstra hand och greppade tag om mina converse, som prydligt stod uppställda på den svarta skohyllan, innan jag ställde ned dem på golvet och snabbt gled i dem. Kort efter att jag träffat Justin, som visade sig vara Patties son, hade husdoktorn kommit. Efter en relativt snabb undersökning hade doktorn förklarat att jag hade en lätt hjärnskakning, och med det dåliga samvetet som Pattie hade över att hon, enligt sig själv, orsakat hjärnskakningen bad hon mig stanna kvar på lunch - något som jag inte kunde förmå mig att tacka nej till. Först hade tanken av mat fått det att vända sig i magen på mig men när jag sedan fått se den exklusiva måltiden, som måste ha tagit flera timmar att tillaga, hade min mage snabbt börjat skrika av hunger. Det hade varit underbart gott, och en stor skillnad mot den skräpmat jag annars brukade trycka i mig om dagarna i brist på matlagningskunskaper. Även fast själva hjärnskakningen var olycklig i sig var jag glad över att den inträffat då jag aldrig tidigare hade träffat på så vänliga människor som Justin och Pattie . Det hade känts som att vi hade känt varandra i flera år, även fast det i själva verket endast var några få timmar. Dock kunde jag inte undgå att tycka att Justin var en aning mystisk då han hela tiden hade undvikit att prata om sig själv. Såfort ämnet hade kommit på tal hade han snabbt skakat av sig det och börjat pratat om något annat, något oväsentligt. Men jag ville veta vem han var, jag ville veta varför han verkade så bekant även fast jag var säker på att jag aldrig hade träffat honom tidigare.

Jag knöt skosnörena på mina skor och vände mig sedan mot Pattie.
"Tack så jättemycket för allt." Jag gav henne ett brett leende innan jag fortsatte. "Maten var verkligen jättegod." Hon rynkade på pannan och skakade snabbt på huvudet.
"Nej det är jag som ska tacka. Det var väldigt trevligt med sällskap."
"Så jag räknas inte som något sällskap?" Jag förflyttade min blick från Pattie till den öppna köksdörren där Justin stod lutad mot dörrkarmen med ett busigt leende på läpparna. Jag gav honom ett retligt flin och såg samtidigt i ögonvrån hur Pattie skakade på huvudet och himlade med ögonen. Jag skrattade lågt innan jag öppnade munnen.
"Jag ska nog gå nu. Hejdå, och återigen, tack för allt Pattie." Pattie tog tre snabba steg mot mig innan hon omfamnande min smala, tunna kropp i en varm och vänlig kram. Jag njöt av den varma omfamningen, samtidigt som jag besvarade kramen. Jag kunde inte minnas senaste gången jag fick en kram av någon och att för en gångs skull få en, av någon som jag endast känt i ett fåtal timmar, betydde så otroligt mycket. Pattie hade dock ingen aning om hur mycket kramen betydde för mig, då jag inte berättat om hur min situation var - om hur ensam jag var, så hon tog, till min besvikelse, snart ett steg tillbaka och mötte min blick.
"Ha det så bra nu, och kom ihåg att du alltid är välkommen hit." Förstummad av hennes vänliga ord nickade jag bara på huvudet som svar innan jag öppnade den mörka, tunga ytterdörren och steg ut på den lilla trappan som ledde ner till grusvägen, innan jag artigt stängde dörren efter mig. Jag drog fram min mobil samt hörsnäckor, för att sedan smidigt sätta in hörsnäckorna i mina öron och låta One Directions låt 'Still the One' pumpa genom mina öron, dock inte på hösta volym för att undvika samma missöde som inträffade på morgonen. Jag la i min mobil i mina svarta mjukisbyxors ficka och började sakta stega ned för trappan, över grusgången och fram till den stora, höga järngrinden som tillsammans med det lika höga staketet ramade in den stora trädgården. Jag försökte smidigt putta upp grinden men insåg ganska snabbt att den var låst. Jag suckade frustrerat samtidigt som jag frenetiskt letade efter den lilla dosan som användes till att trycka in koden på. Kanske att grindarna skulle öppnas om jag tryckte på den lilla knappen som betydde att man hade skrivit klart koden? Ett leende formades på mina läppar när jag stegade fram till dosan som jag hittat sittandes på den högra sidan av grinden. Jag höll hoppfullt andan och knep ihop ögonen medan jag snabbt tryckte på den lilla knappen. Förväntansfullt öppnade jag ögonen. Grinden hade inte rört sig en millimeter. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte gå tillbaka och fråga Justin eller Pattie om hjälp. Det skulle vara allt för pinsamt. Men jag kunde samtidigt inte stå här hela dagen.

Jag hoppade förskräckt till när jag kände en hand på min axel. Snabbt snodde jag runt och upptäckte Justin stå framför mig med ett brett leende på läpparna. Jag drog ut mina hörsnäckor ur mina öron och la ner dem i min ficka innan jag frågande såg på honom.
"Behöver du hjälp?" Frågade han vänligt och nickade mot grinden, i ett sätt att förtydliga att han menade om jag behövde hjälp med att få upp grinden. Jag harklade mig.
"Ja, jag kan inte koden", svarade jag blygt medan jag tittade ner på mina skor. Det var pinsamt att jag, Universums största skämt, ännu en gång gjorde bort mig genom att inte kunna komma igenom grinden, och på så sätt påbörja min vandring hem.
"Hey, titta på mig." Jag förflyttade lydigt min blick från mina skor till honom. "Såklart att du inte kan koden. Du har aldrig varit här förut. Det är inget att skämmas över." Jag förstod att det fanns en mening i det han sa och nickade försiktigt på huvudet.
"Ja, du har rätt." Han gav mig ett leende innan han tog ett steg förbi mig och knappade in koden på den lilla dosan. Ett rasslande ljud hördes och inom kort stod grindarna vidöppna.
"Tack." Justin mötte snabbt min blick, frågetecknet lyste i hans panna.
"För vad?"
"För att du öppnade grinden." Han skakade snabbt på huvudet.
"Nej, du behöver inte tacka mig för det. Det är självklart att jag öppnar grinden för dig. Jag menar, det är ju inte meningen att du ska behöva vara kvar här för alltid." Jag gav honom ett brett leende innan jag traskade förbi honom, genom grinden och ut på gatan.
"Hejdå Justin. Det var trevligt att träffa dig", meddelade jag honom vänligt samtidigt som jag vände mig om, redo för att gå hem. Jag skulle precis påbörja min vandring när hans vänliga, vackra stämma stoppade mig.
"Vänta. Kan jag få ditt mobilnummer?" Chockad över hans ord vände jag mig om mot honom och mötte hans blick. Han såg allvarlig ut. Han menade allvar. Men varför skulle han vilja ha mitt mobilnummer? Varför skulle någon som Justin vilja ha mitt mobilnummer? Jag menar, med det utseendet och personligheten som han har borde han vara den populäraste killen i hela Los Angeles, medan jag inte ens har några vänner. Hade jag hört fel? Ja, så måste det vara, intalade jag mig själv.
"Va?" Fick jag tillslut fram.
"Kan jag få ditt mobilnummer?" Upprepade han medan han bet sig i läppen. Jag var tvungen att kontrollera min andning medan jag granskade honom. Han var snygg, olagligt snygg. Jag skakade snabbt bort mina tankar. Jag spanade aldrig in killar, så varför skulle jag börja med det nu? Det fanns ändå ingen mening med det. Jag var inte intresserad av någon obesvarad kärlek, vilket var det enda det kunde bli då någon aldrig skulle kunna tycka om mig på det sättet. Dock var jag ju faktiskt inte kär i Justin utan tyckte bara att han var snygg. Jag försökte återigen skaka av mig mina tankar. Varför tänkte jag ens såhär? Jag kom plötsligt på att jag inte hade svarat på Justins fråga än, och fick snabbt bråttom. Jag ville inte att han skulle tro att jag inte ville ge honom mitt mobilnummer.
"Ja, såklart du kan", fick jag snabbt ur mig. Han släppte snabbt taget han hade med tänderna om sin läpp, och ett stort skinande leende tog istället plats på hans läppar, samtidigt som han halade fram sina mobil från byxfickan. Han tryckte på den lite innan han räckte den till mig och jag insåg att han höll på att skapa en ny kontakt som han hade döpt till 'Melanie', och att jag nu bara behövde skriva in mitt mobilnummer. Jag knappade snabbt in numret och räckte honom sedan mobilen.
"Tack. Jag skickar dig ett sms sedan, så att du får mitt nummer också."
"Gör det", svarade jag med ett leende för att sedan vända på klacken och påbörja min vandring hemåt.

 Kära dagbok.

Jag kan inte föstå att någon faktiskt pratade med mig idag. Att någon faktiskt bad mig stanna kvar på lunch, och att någon faktiskt ville ha mitt mobilnummer. Ingen tvingade dem till det, utan de valde det helt själva. Justin och Pattie valde att prata med mig. Saken är den att de betedde sig som att jag var en helt normal människa, som att jag var en helt normal människa med massvis med vänner, som alla andra. Jag fick för en dag känna mig normal, något som jag aldrig någonsin känt mig. Iallafall inte sedan så långt jag kan minnas. Dock så missade jag skolan.

Jag slängde snabbt igen den rosa dagboken. Skolan. Jag hade totalt glömt bort att ringa skolan och tala om att jag inte skulle komma på dagens lektioner. Jag drog snabbt fram min mobil ur min ficka och slängde en snabb blick på klockan. 14.23. Skolan hade inte slutat för dagen ännu, och om jag hade tur skulle Miss Parkes fortfarande befinna sig på sitt kontor. Jag ställde mig snabbt upp från skrivbordstolen jag suttit på och rusade ut ur mitt rum och nerför trappan och in till kontoret - ett ställe som jag egentligen inte fick befinna mig på. Men detta var ett nödfall, jag var tvungen att hitta lappen som numret till sjukanmälan stod på. Jag letade igenom det vita skrivbordets lådor och hittade tillslut det jag sökte. Jag tog med mig pappret in till köket där jag snabbt grep tag om den svarta, trådlösa hemtelefonen och slog in numret. Signal efter signal gick fram, tills jag tillslut hörde Miss Parkes mjuka röst.
"Miss Parkes"
"Hej, det är Melanie." Jag svalde. Antingen skulle hon bli rasande och ge mig kvarsittning resten av veckan, eller annars skulle hon vara förstående. Det berodde helt och hållet på hur hennes dagsform var. Hon hade nämligen väldigt kraftiga humörsvängningar, troligtvis befann hon sig i klimakteriet.
"Hej Melanie, vart är du någonstans?" Frågade hon vänligt. Jag hade tur. Hon var på glatt humör idag.
"Jag ramlade och fick hjärnskakning på vägen till skolan. Förlåt för att jag inte informerat dig tidigare."
"Åh, be inte om ursäkt för det. Hur mår du?" Hon var definitivt på gott humör idag. Aldrig tidigare hade hon varit såhär trevlig och förstående.
"Jag mår bra nu. Jag kommer imorgon igen."
"Okej. Tack så mycket för att du hörde av dig. Jag skriver in din frånvaro i boken. Hejdå." Ett klick hördes i telefonen och jag insåg att hon hade lagt på. Jag la lättat ifrån mig telefonen. Hon hade varit förstående. Jag behövde inte ha kvarsittning. Jag behövde inte tillbringa ytterligare tid, än vad jag egentligen behövde på den plats jag hatade mest - skolan. Egentligen var det inte själva skolan som jag hatade, utan tanken av att gå runt i skolan och låtsas att jag mådde bra, medan jag egentligen skrek av smärta inombords. Även fast jag försökte inbilla mig själv att jag trivdes bäst själv och att det inte gjorde mig något att jag inte hade några vänner, så gick den psykiska smärtan jag kände när jag befann mig i skolan inte att undvika. Den var för stark. Ett högt pip, som talade om att jag hade ett nytt sms, hördes från övervåningen och avbröt mina tankar. Konstigt. Jag fick aldrig sms. Aldrig. Jag reste mig upp från köksstolen, som jag tidigare suttit på, och skyndade mig upp till mitt rum där jag snabbt greppade tag om min mobil.

Från: Okänd

Hej! Är det rätt nummer?

Jag rynkade på pannan. Hur skulle jag kunna veta om det var rätt nummer om jag inte visste vem avsändaren var? Jag tog med mig min mobil till min säng där min dator låg. Jag startade snabbt datorn och tog sedan fram en sida som kunde identifiera mobilnummer. Jag slog in numret i sökrutan, och tryckte sedan på sök. Ingen träff. Jag rynkade på pannan. Hur skulle jag då veta vem avsändaren till detta sms var? Jag funderade ett tag. Kanske var det Justin? Nej, jag tänkte inte dra några slutsatser förrän jag var hundra procent säker, vilket jag ännu inte var. Jag bestämde mig för att strunta i det och loggade istället in på Twitter. Kanske hade Justin Twitter? Jag sökte på 'Justin' i sökfältet och fick fram en rad med olika Twitter konton. Min blick landade på en bild som föreställde Justin. Han hade Twitter. Jag klickade mig in på hans sida. Mitt hjärta stannade.Jag drog ihop ögonen och kippade efter andan. Anledningen till varför han hade verkat så bekant fick sig en förklaring. Han var Justin Bieber.

Åh, jag är inte alls nöjd med detta kapitel Men vad tycker ni om det? :)

Kommentera!

Melanies Perspektiv

21 Augusti
Kära dagbok. Igår började skolan igen efter två månader av sommarlov. Tråkigt nog är det bara att konstatera att jag redan vill krypa under täcket i min säng och stanna där förevigt. Inte en endaste mänsklig varelse pratade med mig igår, förutom då min mentor ropade upp mitt namn när hon tog närvaron. Men vad gör en sådan enkel tillkallelse för skillnad? Jag menar, hon var tvungen att ropa upp mitt namn för att se om jag var närvarande på lektionen eller inte.
Men saken är den att jag inte förstår vad jag har gjort för att förtjäna detta helvete till liv. Varför ska just jag vara den personen som inte har några vänner? Varför skulle just jag behöva vara den spermien som kom snabbast fram till min mors ägg? Det skulle varit så mycket enklare om någon annan hade kommit före. Då hade jag aldrig behövt upptäcka denna hemska värld och mina föräldrar kanske kunde ha haft turen att få ett barn att vara stolta över. Men ändå så förstår jag inte vad det är för fel med mig som gör att alla hatar mig. Är jag kanske så ful att det är pinsamt att vistas med mig? Eller har jag kanske någon sjukdom som gör att jag är allmänt störd, som ingen har berättat för mig att jag har? Eller har jag helt enkelt fötts osynlig?

Jag lät en frustrerad suck glida ur min mun samtidigt som jag slog igen den rosa välskrivna dagboken. Det var inte värt att låta de negativa tankarna om mig själv ta över min hjärna. För om jag var oälskad av alla andra människor på denna runda planet, skulle det inte vara bättre för mig själv om jag älskade mig själv, så att åtminstone någon älskade mig? Nej, inte ens jag kan älska någon som mig. Jag är en misslyckad varelse som är för feg att göra det ända rätta - självmord. Jag skakade på huvudet i ett försök att skaka av mig mina onaturliga tankar. Om jag hade klarat en stor del av mitt sjuttonåriga liv i ensamhet, varför skulle jag då inte klara ett litet år till? För visst kommer jag få nya kompisar på college?
"Ja såklart jag kommer", mumlade jag tyst för mig själv i ett försök att låta övertygande. Vilket som dock inte verkade fungera. Jag rullade suckandes runt i sängen som jag legat i och ställde mig med dagboken i min hand på det kalla trägolvet. Kanske en god frukost kunde få mig på andra tankar.

Min plan om en god frukost fallerade såfort jag kom ner till köket då klockan visade sig vara mycket mer än vad jag trodde. Jag hade fort flugit upp för trappan och in till mitt rum där jag fort hade dragit på mig gårdagens kläder, som hade legat slängda på min skrivbordstol. Sedan hade jag snabbt försökt få ut de värsta tovorna ur mitt långa, rödsprängda hår, samtidigt som jag skrikit både det ena och det andra om det eftersom att det vägrade att lyda mig. Nu, tio minuter senare, var jag påväg till skolan och kunde inte annat att förbanna min klädsel som bestod av ett par svarta mjukisbyxor och en stor vit stickad tröja. En klädsel som jag igår hade tagit på mig när jag kom hem från skolan för att enbart vara hemma i. Jag lär vara osynlig i skolan men jag bryr mig fortfarande om vad jag har på mig och något som jag aldrig har på mig förutom hemma är just mjukisbyxor. Visst älskar jag dem och tycker att dem är otroligt sköna och mysiga, men jag skulle aldrig självmant ha på mig dem någon annanstans än hemma. Det var min kära dagboks fel att jag nu var påväg till skolan i dem. För om den inte hade råkat befinna sig på mitt skrivbord och lockat mig till att börja skriva i den, hade jag definitivt inte haft mjukisbyxor på mig vid detta laget. Jag halade fram min mobil ur min jackficka och upptäckte till min fasa att klockan redan var fem över åtta, vilket betydde att jag skulle bli sen till min första lektion. Pågrund av att jag hade problem med mitt ena ben kunde jag inte öka farten, så jag skulle bli ungefär tio minuter sen.
"Fan", morrade jag ilsket för mig själv. Om det var något jag hatade var det att komma försent till lektioner. Dels så ändrades lärarnas syn på en, och dels så fick man alltid hela klassen uppmärksamhet när lärarna krävde en förklaring för förseningen. Man kan ju tycka att jag borde tycka om den uppmärksamheten eftersom att ingen annars lägger märke till mig. Men det gör jag verkligen inte. Jag hatar att ha mina falska klasskompisars blickar på mig. Jag känner mig smutsig när de stirrar på mig, de gör mig smutsig. För flera år sedan hade jag kallat dem mina kompisar men när jag sedan upptäckt att de endast umgåtts med mig för att få träffa mina föräldrar, som råkar vara två av Amerikas mest framgångsrika företagare, hade jag börjat undvika att ta med mig dem hem till mig. Det valet hade lett till att de sakta hade börjat dra sig undan från mig och idag, flera år senare, pratar de inte med mig alls. Jag är säker på att de inte ens lägger märke till mig längre, om man bortser från när jag kommer försent till lektioner - något som händer ytterst sällan. För att få stopp på mina tankar, som gjorde mig mer nervös än nödvändigt, drog jag fram min mobil och även mina hörsnäckor för att sedan snabbt stoppa in hörsnäckorna i mina öron. Snart började Rihannas låt Diamonds pumpa genom mina öron och jag höjde ljudet till max, något som om jag hade otur skulle kunna förstöra mina trumhinnor. Men i detta laget brydde jag mig inte, jag var villig att göra allt för att få verkligheten att tyna bort runt mig.

Det var precis det som hände. Verkligheten tynade bort runt mig och jag hann inte ens reflektera över vad som hände innan jag landande med en duns på marken. Huvudet dånade. Dels pågrund av musiken som fortfarande dånade i mina öron, dels pågrund av trycket som mitt bakhuvud fått när jag föll baklänges, på något sätt som jag ännu inte kommit underfund med. Av ren reflex la jag snabbt en hand på mitt dunkande bakhuvud, som i ett försök att dämpa smärtan, medan jag med min andra hand snabbt drog ut hörsnäckorna ur mina öron. Allt för att försöka lätta på trycket som befann sig innanför mitt huvud och som verkade stiga för varje sekund som gick. Kisande försökte jag öppna mina ögon men stängde dem sedan lika snabbt igen, bländad av det friska solskenet som verkade vara ovanligt starkt just idag. Rädd för att huvudvärken skulle öka ytterligare la jag en hand för mina ögon innan jag sakta öppnade dem igen. Med handen fortfarande för mina ögon satte jag mig sakta upp innan jag försiktigt drog bort handen från ansiktet. En suddig gestalt syntes sittandes på huk bredvid mig.
"Herre Gud, är du okej?", frågade gestalten oroligt och jag kunde nu konstatera att det var en kvinna då hon bar en kvinnoröst. Jag öppnade munnen för att försöka få fram ett ljud så att hon skulle tro att jag var okej och inte behövde ödsla mer tid på att titta på när jag, skämtet själv, kämpade med en smärta som denna gången inte var psykisk utan fysik. Men jag stängde sedan snabbt munnen igen då ett plötsligt illamående gjorde att kvällsmaten från igår var på väg uppför min strupe. Jag satte en hand för munnen medan jag kröp fram till diket som befann sig precis bredvid gångvägen, för att sedan låta spyan komma ur min mun.
"Herregud, du är verkligen inte okej", mumlade kvinnan för sig själv och räckte mig sedan en servett som jag tacksamt tog emot. När jag var säker på att det inte skulle komma några mer spyor torkade jag mig runt munnen med den och vände mig sedan mot kvinnan som satt på huk bredvid mig. Hon såg ut att vara runt trettioåldern. Jag lät mina mörka ögon glida över hennes nätta ansikte som bestod av ett par kristallblå ögon som var inringade utav mörka långa ögonfransar, en nätt och liten näsa, ett par läppar som var täckta av ett ljust läppglans och ett par välplockade ögonbryn. Hennes mörka hår hängde löst över hennes axlar och ett par diamant örhängen hängde i hennes öron. Hon var vacker. Hon mötte min blick och öppnade sedan snabbt munnen för att säga något. Inom kort hörde jag hennes ljusa, vänliga röst klinga i mina öron.
"Förlåt. Jag såg dig inte. Hur mår du?" Det var först då jag upptäckte blåmärket i hennes panna och drog snabbt slutsatsen att vi måste ha krockat. Jag funderade på om jag skulle säga som det var - att det kändes som att mitt huvud skulle explodera vilken sekund som helst, eller om jag skulle ljuga och säga att allting var bra så att hon kunde gå vidare och förhoppningsvis glömma bort denna lilla incident. Men sedan slogs jag av tanken att hon kanske faktiskt brydde sig om mig på riktigt. Jag kunde inte se något elakt i hennes blick. Allt jag såg var vänlighet och oro. Hon brydde sig om mig på riktigt, något ingen annan tycktes göra. Jag kunde inte ljuga.
"Mitt huvud hotar med att sprängas snart, men annars mår jag bra. Hur är det med dig?" Hon rynkade på pannan.
"Tänk inte på mig nu, det är du som är mest skadad. Kan jag ringa någon som kan komma och hämta dig? Du ska nog inte vara ensam i ett sådant skick." Jag skakade på huvudet och öppnade sedan snabbt munnen.
"Skolan. Jag ska till skolan." Hon skakade bestämt på huvudet.
"Finns det någon jag kan ringa? Jag skulle gärna vilja ha ett medgivande från någon att jag kan släppa iväg dig till skolan när du mår såhär. Du kan ha hjärnskakning, du borde låta en doktor kolla på dig." Hon lät bestämd. Väldigt bestämd. Hon skulle aldrig låta mig gå härifrån förrän hon fått bekräftat från någon att hon fick släppa iväg mig. Men vem denne någon kunde vara hade jag ingen aning om. Det fanns ingen jag kunde ringa. Mina föräldrar var på en affärsresa och skulle inte komma hem förrän nästa vecka. De kunde jag inte ringa. Det fanns inte en chans att de ens skulle svara. De brydde sig inte ett skit om mig. Mormor, som var den enda släkting som mina föräldrar fortfarande hade kontakt med, var precis som mina föräldrar. Hon visste knappt om min existens. Henne kunde jag inte heller ringa. Det fanns ingen. Jag hade ingen. Jag hade aldrig haft någon. Så vad skulle jag säga? 'Det finns ingen. Mina föräldrar bryr sig inte om mig.' Nej det kunde jag inte säga. Jag ville inte att någon skulle veta om att jag var ensam. Ensam i en stor värld där alla människor tycktes ha någon att älska och någon att bli älskad av. Alla utom jag. Jag bestämde mig för att ljuga, eller bättre sagt - förvrida sanningen.
"Mina föräldrar är på affärsresa, jag kan inte ringa dem på dagarna." Jag funderade i bråkdelen av en sekund innan jag fortsatte. "Det är väldigt stor tidsskillnad." Hon nickade.
"Det finns ingen annan jag kan ringa?"
"Nej." Hon nickade förstående för att sedan se väldigt fundersam ut.
" Jag antar att jag inte har så mycket att säga till om, men skulle du inte kunna följa med mig hem så att min husdoktor kan få ta en titt på dig? Det var ju jag som orsakade din huvudvärk trots allt." Även fast jag visste att man inte skulle följa med främlingar så såg hon så vänlig och orolig ut att jag inte ens kunde överväga tanken att säga nej. Sedan verkade hon inte vara speciellt farlig heller, hon var snarare motsatsen till farlig.
"Okej." Hennes tidigare oroliga ansiktsuttryck ersattes av ett stort leende och jag insåg att detta var den första gången i mitt liv som jag gjorde någon glad.

Ett stort, vitt tegelhus tornade upp sig framför mig och jag insåg att det måste vara här kvinnan, som hade presenterat sig som Pattie, bodde då hon stannade till och knappade in en kod på den stora järngrinden som ledde in till huset och dess stora trädgård. Det hade visat sig att Pattie endast bodde två gator från det onödigt stora huset där jag bodde tillsammans med mina föräldrar som aldrig var hemma. Det var nästan otäckt att tillbringa så pass mycket tid som jag gjorde, ensam i ett sådant stort hus. Mina föräldrar var bara hemma någon vecka per månad på grund av deras arbete så jag förstod inte meningen med att ha ett sådant stort hus som vi hade. Det skulle ha räckt med en liten lägenhet i en del av Los Angeles som inte var det dyraste området, men det var något som mina föräldrar inte verkade ägna en tanke. Grindarna öppnades och jag följde lydigt efter Pattie innanför grindarna. Gruset, som husets parkering bestod av, knastrade under mina fötter när jag följde efter Pattie fram till husets stora, mörka ytterdörr. Hon drog fram en nyckel och öppnade sedan smidigt dörren.
"Stig på." Jag gjorde som hon sa och tog ett försiktigt kliv över tröskeln innan jag befann mig innanför husets väggar. Jag kunde nu konstatera att Pattie inte bara var rik, som man kunde förstå av husets storlek, utan riktigt rik. Inredningen var väl tänkt och lampan som hängde i hallens tak, där vi nu befann oss, bestod av diamanter och guld. Jag tog försiktigt av mig mina vita converse och ställde dem sedan prydligt på skohyllan som stod mot den ljusa väggen.
"Följ med här", sa Pattie vänligt samtidigt som hon gestikulerade med armen mot en öppen dörr på hallens vänstra sida. Jag styrde mina steg mot dörren och upptäckte sedan att det var dörren till köket.
"Är du hungrig, törstig?" Tanken av mat eller dricka fick det att vända sig i magen på mig och jag höll upp händerna i en nekande gest.
"Nej tack. Det är bra." Hon nickade och började sedan vandra genom köket till något som jag antog var vardagsrummet då en stor plasma tv täckte en av rummets vita väggar, och en enorm soffa täckte en stor del av det stora rummets yta.
"Du kan vänta här, jag ska bara gå och ringa doktorn. Jag kommer snart tillbaka," rabblade Pattie snabbt upp.
"Okej." Hon gav mig ett vänligt leende och gick sedan tillbaka mot köket. Jag satte mig ner på den stora soffan och drog fram min mobil. En iPhone 5. Mina föräldrars sätt att bota deras dåliga sätt att fostra upp mig på var att ge mig presenter stup i kvarten. Dyra presenter. Men jag ville inte ha presenter. Jag ville ha en riktigt familj som brydde sig om mig och älskade mig. Inte en som köpte mig. Jag suckade och slog in koden för att sedan trycka fram Temple Run - ett uttjatat spel som ibland kunde vara underhållande. Jag hade aldrig varit speciellt bra på det men jag var mån om att varje gång slå mitt eget rekord. Jag bet mig i läppen medan jag fokuserade mig på att inte bli tagen av de apliknande varelserna, men avbröts då jag hörde steg närma sig rummet som jag befann mig i. Jag stängde ner min mobil och la ner den i fickan på mina mjukisbyxor innan jag tittade upp mot dörren som ledde till köket. Pattie kom in i rummet med en telefon i handen, men hon var inte ensam. En lång, smal pojke med markerade käkben, hasselnöts färgade ögon och brunt välfixat hår kom efter henne. Han hade på sig ett par svarta skinnbyxor, och en vit T-shirt som framhävde hans magmuskler. Det gick inte att undgå att han såg bra ut - han var snygg. Han närmade sig mig och när han var inom räckhåll räckte han artigt fram handen. Jag tog den och gav honom ett leende innan han öppnade munnen.
"Hej, jag är Justin."

Åh, jag är så sjukt nervös över om ni kommer gilla detta kapitel eller inte. Men låt mig veta vad ni tycker! Både positivt och negativt. Är denna novell värd att följa?