I förra kapitlet: "Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Orden slant ur min mun utan svårigheter. Jag stammade inte och snubblade inte på orden, vilket jag nästan varit helt säker på att jag skulle göra då jag var väldigt nervös över hur Melanie skulle reagera. Hon skulle reagera kraftigt, det visste jag, men jag visste inte på vilket sätt. Skulle hon bli arg eller skulle hon bli ledsen? Ville hon att jag skulle hålla om henne eller inte? Skulle jag gå nu, direkt när jag fått ur mig orden, så att hon kunde få vara ensam? Nej, jag tänkte inte lämna henne själv. Jag hade ingen aning om vad hon skulle kunna få för sig att göra. Hon fick bli förbannad på mig, hon fick skrika åt mig, men jag skulle under inga omständigheter gå härifrån - det hade mamma varit noga med att poängtera. Utan att syna hennes reaktion tog jag ett steg mot henne och sträckte ut mina armar mot henne, så att det vidrörde hennes höfter, och drog henne sedan in i min famn. Om hon skulle bli arg kunde jag genom denna positionen försöka lugna henne och om hon skulle bli ledsen kunde jag försöka trösta henne. Det kändes bäst att ha henne nära mig, i min famn, där hon inte skulle kunna ha en chans att skada sig själv. För det var det värsta som skulle kunna hända. Jag skulle aldrig kunna stå ut med tanken att det var mitt fel att hon på något sätt skadades. Visserligen, så skadade antagligen detta henne psykist, men jag kunde i alla fall skydda henne från att skadas fysiskt. Åtminstone så länge hennes föräldrar inte var hemma. För jag kunde inte skydda henne mot hennes pappa. Trots att jag ville så hade jag inte den makten. Det bästa vore att anmäla honom, men Melanie skulle aldrig gå med på det. Hon skulle aldrig, trots hur mycket hon ogillade hennes föräldrar, anse att något var deras fel. Hon ansåg att det var henne det var fel på. Att det var hennes fel att hennes pappa slog henne. Det skrämde mig en aning. Jag hade aldrig i hela mitt liv träffat någon med en så dålig självbild och självförtroende som Melanie hade. Och jag förstod inte hur hon inte kunde se vilken fantastisk person hon var. Hur vacker hon var.
"V-vad menar d-du?" stammade Melanie hackigt fram. Min blick sökte sig ner till hennes ansikte och åsynen av det fick en skarp smärta att ila i mitt hjärta. Hon såg panikslagen ut. Hårt bet jag mig i läppen för att inte börja gråta av bara åsynen av henne. Det gjorde ont att veta att jag orsakade detta. Det gjorde ont att veta att det var mitt fel att Melanie nu hade panik. Försiktigt släppte jag greppet jag hade, med hjälp av mina tänder, om min läpp och tryckte Melanie ännu närmare min kropp.
"Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Jag såg dem inte... Jag menar, jag visste inte att de hade fått bilder på oss. Men Scooter ringde och-" Tårar vällde ur Melanies ögon och rann nerför hennes kinder. Det kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Det var jag som orsakade detta. Det var jag som orsakade Melanies tårar.
"M-men min pappa, mina klasskompisar, dina fans..." stammade Melanie fram. "De k-kommer hata mig ännu mer nu. Alla kommer hata mig. J-jag kan... Jag kan inte. Jag-" Jag förflyttade en av mina händer till hennes huvud och tryckte lätt mot det, så att hon lade sitt huvud mot min axel, vilket gjorde att hon slutade prata. Sedan strök jag henne lugnande över ryggen samtidigt som jag vaggade oss fram och tillbaka, precis som jag brukade göra med mina småsyskon när de var ledsna.
"Det kommer bli bra, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig. Och det kommer min mamma också att göra. Ingen kommer hata dig. Ingen kan hata dig. Det är omöjligt att hata dig."

Melanies Perspektiv
Försiktigt tog jag bort mitt huvud från Justins axel samtidigt som jag förgäves försökte torka bort alla de tårar som rann nerför mina kinder. Jag ville inte att Justin skulle se mig såhär. Jag ville inte att han skulle se mig gråta, trots att han redan hade sett det förut. Jag ville vara själv. Jag ville sova och stanna i min säng tills hela den här karusellen hade gått över. Jag ville inte att folk skulle veta vem jag var. Jag ville inte att mina klasskompisar skulle se bilderna och med hjälp av dem hitta på något det kunde reta mig för, istället för att bara behandla mig som luft. Och jag ville definitivt inte att min pappa skulle se bilderna så att han skulle få ytterligare en anledning till att slå mig. Jag var ett stort misslyckande och det faktum att jag inte kunde hålla tillbaka mina tårar framför Justin gjorde mig bara till ett ännu störe misslyckande. Jag var pinsam. Försiktigt tog jag ett steg ut från Justins hårda, trygga omfamning och förflyttade sedan snabbt min blick till golvet.
"Förlåt, jag... Jag är trött, jag vill sova. Och jag behöver tid att tänka." hasplade jag sedan hastigt ur mig som ursäkt, innan jag snabbt snurrande runt och skyndade mig mot trappen som ledde till övervåningen, där mitt rum befann sig. Jag ville inte berätta för Justin att jag gick på grund av det faktum att jag visste att mina tårar snart inte bara skulle vara tårar, utan höga snyftningar, vilket jag inte ville att han skulle höra. Jag ville inte att han skulle känna att det var hans fel att jag grät, för det var trots allt mitt fel. Det var jag som inte hade varit tillräckligt uppmärksam och därmed missat att paparazzis fotade oss. Och jag ville heller inte att han skulle se vilken stor misslyckad varelse jag var, hur bräcklig jag var och hur extremt töntig jag var.
När jag kom in i mitt rum stängde jag fort dörren bakom mig, innan jag skyndade mig mot min säng där jag med en suck la mig på mage, med mitt ansikte inborrat i min vita, fluffiga kudde. Först då kunde jag släppa ut de höga snyftningarna som jag hade kämpat med att hålla inne ända sedan Justin uttalat meningen som hade fått mitt hjärta att stanna för en nanosekund. Jag var rädd. Livrädd. Jag skulle inte vara osynlig längre. Folk skulle veta vem jag var. Jag kunde inte gömma mig bakom mitt röda hår längre. Jag var offentlig och jag kunde inte göra något åt det. Och det faktum att min pappa antagligen skulle se bilderna var det som skrämde mig mest.

Justins Perspektiv
Med tankarna på annat håll bläddrade jag igenom kanalerna på den stora plasma TV:n, som fanns hemma hos Melanie, i jakt efter ett bra program. När jag kollat igenom i stort sett alla kanaler för tredje gången gav jag upp mitt sökande och halade istället fram min mobil ur fickan. Den digitala klockan visade att klockan snart var kvart över elva på kvällen, vilket innebar att Melanie hade rusat upp till sitt rum för ungefär en halvtimma sedan. Kanske hade hon somnat? Jag hoppades nästan på att den tanken stämde. Då skulle hon åtminstone inte behöva oroa sig för paparazzis, och de bilder de hade fått på oss, för ett litet tag. Beslutsamt stängde jag av TV:n i samma stund som jag reste mig upp från soffan som jag tidigare suttit i. Försiktigt, inte helt säker på om detta var en bra idé, gick jag tyst mot trappan, uppför den och stannade inte förrän jag kom fram till dörren som tillhörde Melanies rum. Jag ville se hur hon mådde. Jag vill se att hon var okej. Men eftersom att hon bara hade sprungit upp till sitt rum, utan någon speciellt bra förklaring, så ville hon antagligen inte prata med mig just nu. Och om hon nu sov, vilket jag hoppades på, så ville jag inte väcka henne. Men, intalade jag mig själv, jag skulle aldrig kunna sova, eller tänka på något annat, så länge jag inte visste om hon var okej eller inte. Med det i åtanke sträckte jag försiktigt fram en hand och greppade tag i handtaget som tillhörde dörren som ledde in till Melanies rum. Så tyst som möjligt öppnade jag dörren och klev in i Melanies rum. Jag brydde mig inte om att stänga dörren efter mig, utan lämnade den vidöppen bakom mig. Tyst tassade jag fram till Melanies säng, osäker på om hon sov eller inte.
"Melanie?" Täcket som täckte hela Melanies kropp rörde sig en aning och inom kort hördes hennes vackra, bräckliga stämma.
"Mhm?" Jag tog ett steg närmare sängen och det var först då som jag fick syn på Melanies ansikte. Hennes kinder var våta av alla de tårar som sipprat ner för dem och hennes ögon var rödsprängda på grund av alla de tårar som bildats i dem. Det var som att mitt hjärta stannade vid den synen. Att veta att hon var förkrossad över något som angick mig, och inte henne, gjorde ont. Det var mitt fel. Allt var mitt fel. Om jag bara hade varit lite mer försiktigt hade detta inte hänt. För det var inte Melanie i sig som paparazzis ville ha bilder på. Det var det faktum att hon umgicks med mig, som gjorde henne intressant. Jag var nästan hundra procent säker på att det cirkulerade rykten om att hon var min flickvän. Så fort som jag umgicks med en tjej, skapade pressen en massa rykten om att det var min flickvän. Visserligen så hade jag faktiskt kysst Melanie, men vi var ändå inte mer än vänner. Jag visste inte varför jag kysste Melanie. Det bara hände, och jag valde att inte tänka mer på det. Melanie verkade ha lagt det bakom sig och det skulle jag med göra. Melanies sårbara röst väckte mig ur mina djupa funderingar.
"Ville du något speciellt?" hon försökte sig på ett leende, men det såg istället bara ut som en grimas. I vanliga fall skulle det vara något som jag skulle kunna skratta åt, men just nu kunde jag inte vara glad. Allt jag kunde tänka på var tjejen som låg i sängen framför mig och hur förkrossad hon var över något som jag hade orsakat. Jag blötte mina krustorra läppar, med hjälp av min tunga, och öppnade sedan munnen. Men det kom inga ord ut från min mun. Jag harklade mig och öppnade sedan munnen ännu en gång.
"Jag... Jag skulle bara kolla hur du mådde. Men," jag slog ut med armarna i en gest som talade om att jag menade Melanies rödsprängda ögon och våta kinder, "det verkar som att du inte mår så bra." Jag tog ytterligare ett steg närmare sängen, så att jag stog med mina ben tryckta mot sängkanten. "Kan jag?" Melanie, som verkade förstå vad jag menade, flyttade sig en bit längre in på sängen, så att jag kunde få plats att ligga bredvid henne, samtidigt som hon sakta nickade på huvudet i en jakande gest. Inom kort la jag mig i sängen, tätt bredvid Melanie, med täcket över mig. Jag la en av mina händer över hennes midja, och tryckte henne ännu närmare mig, så att jag nästan kramade henne.
"Förlåt, Melanie. Allting är mitt fel. Jag-" Melanie la bestämt en av sina händer över min mun, vilket gjorde att jag tystnade.
"Det är inte ditt fel Justin. Det är mitt fel. Det är alltid mitt fel. Men snälla, kan vi prata om det här imorgon? Jag är trött och jag vill bara sova." Jag nickade. Om Melanie mådde bäst av att inte prata om det just nu, skulle vi heller inte prata om det just nu. När det gällde detta ämnet så fick Melanie bestämma hur hon ville göra. Det var trots allt henne det handlade om. Visserligen så var även jag med på bilderna, men jag var van vid paparazzis. Det var inte jag som mådde dåligt över detta. Det var Melanie. Melanie borrade in sitt huvud i min bröstkorg och inom kort kände jag hur hennes andetag blev tyngre och djupare. Till sist hörde jag en låg snarkning från hennes mun, något som fick mig att tyst fnissa. Jag strök mina händer över Melanies hår och panna, och efter ett tag kände även jag hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre, och till sist hade jag svävat in i drömmarnas land jag också.

Jag vet att jag har använt den översta bilden förut, men jag orkade inte leta efter någon ny. Jag ber om ursäkt för det :).

Jag skrev klart detta igår, så detta är alltså ett tidsinställt inlägg. En av mina läsare kommenterade nämligen på Instagram och skrev att hon fyller år idag, så då tänkte jag att jag kan skjuta upp kapitlet till idag, så att hon får detta kapitel som en födelsedagspresent. SÅ GRATTIS! 

Detta kapitel ser väldigt kort ut, men det är ungefär lika långt som de flesta andra kapitlen.

KOMMENTERA GÄRNA! :)