Jag gick igenom de långa korridorerna i den mörka, dystra, folkfulla skolan samtidigt som jag försökte göra mig så liten som möjligt. Jag ville inte att någon skulle märka att jag var här. Jag ville inte att de skulle märka det stora blåmärket som befann sig runt mitt öga och fick det att se ut som att jag hade varit i slagsmål, trots att jag bara hade varit så klumpig och krockat med Pattie. Jag lät min blick försiktigt höja sig från det golv jag gått och stirrat ner i och upp till mina klasskompisars ansikten, som hängandes stod mot skåpen i väntan på vår svenska lärare. Där var "the plastics", tre tjejer som endast brydde sig om utseende, killar och att bibehålla sin popularitet, precis som de tre tjejerna i Mean Girls som de fått sitt namn efter. Nördarna som bara brydde sig om skolan och matematik, sportkillarna som endast tänkte på sport och var extremt dåliga förlorare, de "normala" som hade en hel hög med vänner och sedan var det jag, klassens stora skämt. Jag öppnade diskret mitt skåp, rädd för att utföra så mycket som ett knyst, och tog sedan fram mina svenska böcker och mina pennor, innan jag försiktigt stängde det igen. Jag vände mig om så att jag stod med ryggen mot skåpet och lutade mig sedan mot det, samtidigt som jag febrilt försökte bli så liten som möjligt. Just för att ingen skulle se mig, något som dock inte skulle inträffa. Mina klasskompisar hade knappt lagt märkte till mig på flera år, så varför skulle de lägga märke till mig nu? Men jag hade ju dock aldrig haft ett stort blåmärke i ansiktet innan, så kanske skulle det blåmärket dra till sig uppmärksamhet? Jag drog fram mitt långa, röda hår, som hängde utefter mina axlar och försökte försiktigt dölja det stora blåmärket. Jag var inte redo för någon uppmärksamhet. Jag var inte redo för att släppa den tjocka mur som jag i flera år kämpat med att bygga upp, just för att den inre smärtan och mina rop på hjälp inte skulle visa sig offentligt. Jag var mån om att ingen skulle få veta hur jag egentligen mådde, mån om att ingen skulle kunna se den psykiska smärtan som cirkulerade inom mig. Den smärtan som mina klasskompisar tillsammans med mina föräldrar orsakat.
Ett dovt ljud av klackskor som slogs mot skolans stengolv fick mig att titta upp från mina svenska böcker. Långt bort i korridoren kom Miss Henson, min svenska lärare, gåendes. Hon bar en knälång, mörkblå kjol, tillsammans med en passande kavaj och ett par klackskor med låg klack. Allt för att passa in i skolans stränga miljö. I handen höll hon en nyckelknippa vars nycklar klirrade mot varandra vid varje rörelse hon gjorde. Det klirrande ljudet växte starkare och starkare ju närmare hon kom, vilket gjorde att mitt huvud höll på att explodera på grund av hjärnskakningen som jag fortfarande hade. Jag satte snabbt handflatorna mot mina öron, i ett försök att dämpa det skärrande ljudet. Vilket, till min lättnad, tycktes hjälpa. Snart hade Miss Henson trippat förbi mig och fortsatt till den gråa dörren som befann sig en bit till vänster om mig, innan hon smidigt låste upp dörren och välkomnade mig, inklusive mina klasskompisar, in i svenska salen.

Hälften av skoldagen hade sakta men säkert gått och jag hade nu lunchrast. En rast som jag, precis som alla andra raster, spenderade på den avskilda toaletten på skolans fjärde våning. En våning som nästan ingen, av någon konstig anledning, någonsin vistades på. Jag plockade fram den vita burken som innehöll min lunch för dagen samtidigt som jag hängde upp min svarta Prada väska på en av toalettens krokar. Den svarta Prada väskan var ännu ett av mina föräldrars sätt att köpa mig på, men något som de inte verkade förstå var att jag inte var intresserad av några märkes saker. Jag var intresserad av att för en gångs skull känna mig älskad av någon, något som jag antagligen aldrig skulle få göra. Jag vände mig om och lät mina ben föra mig den meter som var till toalettstolen innan jag försiktigt satte mig ner på toalettstolens lock. Jag la den vita burken i mitt knä, för att sedan snabbt slita loss burkens lock och ta fram en utav de två mackor som befann sig i burken, innan jag snabbt tog en tugga av den. Hungern som hela förmiddagen funnits i min mage lugnade ner sig och jag lutade mig trött bak mot toalettens kalla, hårda vägg. Tankarna om det som hade hänt igår sköljdes som en våg över mig. Var Pattie's son, Justin, alltså den världskända tonårsidolen Justin Bieber? Var det därför han hade varit så noga med att byta ämne så fort jag hade velat veta något om honom? Var det därför han hade verkat så bekant? Var det därför huset de bodde i var så lyxigt och påkostat -för att han var den rikaste tonåringen i världen? Men om han nu var Justin Bieber, som all fakta faktiskt stämde in på, varför hade han velat ha mitt mobilnummer? Varför hade världens kändaste tonåring ens pratat med en sådan tönt som mig? Jag menar, en sådan person som Justin Bieber skulle väll inte frivilligt ägna så mycket som bråkdelen av en sekund på att prata med en misslyckad varelse som inte har några vänner? Jag masserade trött mina tinningar. Det var för många frågor som cirkulerade runt i mitt trötta huvud, än vad det klarade av. För att få bort alla tankar ur min hjärna halade jag, som så många andra gånger, upp min mobil som tillsammans med mina vita hörsnäckor låg nertryckta i min jeansficka, och satte in hörsnäckorna i mina öron. Musiken var troligtsvis anledningen till att jag inte var mer deprimerad än vad jag var. Den hjälpte mig att glömma bort allt som härjade runt i min hjärna och fick mig att i vissa stunder känna mig lycklig. Utan musiken hade jag nog redan gått in i väggen, något som jag absolut inte ville skulle hända.

Ett ljud fån min mobil, som skiljde sig från den musiken jag för tillfället lyssnade på, fick mig att rycka till. Jag insåg någorlunda snabbt att det var alarmet som jag ställt in för att jag skulle veta när det var dags att gå till nästa lektion, och reste mig därför snabbt upp. Jag greppade tag om min svarta skolväska och öppnade sedan tyst dörren som befann sig mittemot toalettstolen. Med tysta, lätta steg smög jag ut från toaletten och fram till trapphuset där jag så ljudlöst som möjligt tog mig ner till andra våningen, rädd för att någon ens skulle så mycket som titta åt mitt håll. Mina steg styrde sig mot sal 23 där engelska lektionen skulle hållas. Korridoren utanför salen stod ovanligt tom och jag började undra om lektionen ställts in när jag såg ett stort vitt papper hänga på salens dörr.

'Elever, Engelska lektionen har flyttats fram till 13.00. Ni kommer därmed sluta tidigare. Med vänliga hälsningar Mr. Brown.'

Mitt blod fryste till is. Betydde detta att jag var tjugo minuter sen till lektionen och att alla mina klasskompisar redan befann sig innanför den tjocka trädörren som gnisslade så fort man vidrörde den? Betydde detta att jag var tvungen att öppna den gnisslande dörren och förklara varför jag var sen till lektionen med sextiofyra ögon stirrandes på mig? Skulle de märka det stora blåmärket i mitt ansikte som tycktes bli synligare för varje sekund som gick? Jag suckade nervöst samtidigt som jag lekte med mitt armband som befann sig på min vänstra handled. Detta fick bara inte ske. Men det var verkligheten. Jag var tvungen att öppna dörren. Jag var tvungen att blotta mig inför sextiofyra stirrande ögon, även fast jag helst ville springa hem och aldrig mer komma tillbaka till denna helvetes skola. Jag var tvungen att göra det för mina betyg, för att jag skulle kunna komma in på mitt drömcollege.

Jag rätade nervöst till min väska som hängde på min axel, samt tog ett djupt andetag. Andades långsamt in och ut, innan jag tog det lilla steget som var kvar till den tjocka trädörren. Nu var det dags. Jag la en darrande hand på det rostiga handtaget, tog ett sista djupt andetag i ett försök att lugna ner mig själv, innan jag långsamt öppnade dörren. Som förutspått gnisslade dörren vid första vidröring, och jag öppnade snabbt upp den tillräckligt mycket för att jag skulle kunna slinka igenom den, och stängde den sedan lika snabbt efter mig. I hopp om att ingen hade märkt mig stirrade jag snabbt ner i golvet, försökte göra mig så liten som möjligt och var precis på väg att gå och sätta mig på min plats, precis som att ingenting hade hänt, då Mr. Brown harklade sig. Jag förflyttade min blick till honom för att sen höra hans mörka stämma eka i klassrummet.
"Melanie, skulle du kunna vara snäll och förklara varför du är", han gjorde en paus och studerade det svarta läderarmbandsuret som hängde runt hans handled, "tjugotvå minuter sen till lektionen?"
Jag studerade honom medan jag funderade på vad jag skulle svara. Mr. Brown's bruna, lockiga hår var placerat på ett väl strukturerat sätt med hjälp av, vad jag gissade, vax. Hans brungråa ögon glittrade i ljuset från den starka lampan, och hans hud var, som alltid, torr och blek. Munnen var snörpt och hans kinder var spända - han såg irriterad ut. Att han var irriterad var dock inte något konstigt då han hatade när någon kom för sent till hans lektioner, något som jag precis hade gjort.
"Förlåt", pep jag tyst. Redo för att ännu en gång gå och sätta mig på min plats vände jag mig om mot mina klasskompisar. Deras falska blickar brände på min hud och jag hoppades innerligt att någon av de skulle börja prata, så att de kunde koncentrera sig på något annat. Till min lättnad öppnade Denise, en utav de tre tjejerna som ingick i "the plastics" munnen.
"Varför har du ett blåmärke i ansiktet för?"
Jag öppnade munnen för att säga något, vad visste jag inte eftersom att jag blev en aning ställd över frågan. Det var absolut inte det jag ville att hon skulle ha sagt. Jag ville att hon skulle börja prata om något så att alla människor som befann sig i detta rummet skulle glömma bort mig och istället fokusera på det Denise hade att säga. Nu riktades istället mina klasskamraters uppmärksamhet på mig ännu mer än tidigare.
"Denise, hon har ju sminkat dit 'blåmärket' förstår du väll? Hon vill ju att folk ska tycka synd om henne. Men knappast att någon någonsin skulle bry sig om henne", sa Ashley, ännu en av medlemmarna i 'the plastics', som svar på hennes fråga. Hela klassen stämde in i ett långt och mullrande skratt. Förgäves försökte jag dölja de tårar som svämmade över mina tårkanaler, och sprang snabbt ut ur klassrummet.

Jag sprang så fort mina ben bar mig genom skolan och ut på skolgården. Jag brydde mig inte om att Mr. Brown skulle ge mig frånvaro för detta. Allt jag ville var hem. Aldrig att jag skulle återvända till denna skolan igen om jag fick bestämma. Muren som hade tagit flera år att bygga upp hade rasat ner som ett korthus när jag hade hört Ashley's kommentar, samt mina klasskompisars skratt efteråt. De brydde sig inte om att det just i det tillfället pågick mobbning. De brydde sig inte om att det tillfället säkerligen skulle sitta kvar i min själ för alltid, som ett sår som aldrig skulle läka. Som ett bultande ärr.

Jag lät tårarna forsa medan jag sprang över gator, korsade bilvägar och förbi gåendes människor. Det var som att jag inte brydde mig längre. Jag som alltid varit mån om att ingen skulle få se mina inre känslor, blottade nu mina inre känslor totalt för varenda förbipasserande människa. Det stora huset som jag kallade mitt hem tornade sig upp framför mig när någon tog ett snabbt tag om min handled.
"Melanie?"

Äntligen! Eller vad säger ni? Jag har väldigt mycket läxor denna vecka så vi får se hur det blir med uppdateringen, men på fredag är jag ledig! 

Vem tror ni personen som "stoppade" Melanie är?

Kommentera sötnosar! :)

Melanies Perspektiv

Jag sträckte fram min vänstra hand och greppade tag om mina converse, som prydligt stod uppställda på den svarta skohyllan, innan jag ställde ned dem på golvet och snabbt gled i dem. Kort efter att jag träffat Justin, som visade sig vara Patties son, hade husdoktorn kommit. Efter en relativt snabb undersökning hade doktorn förklarat att jag hade en lätt hjärnskakning, och med det dåliga samvetet som Pattie hade över att hon, enligt sig själv, orsakat hjärnskakningen bad hon mig stanna kvar på lunch - något som jag inte kunde förmå mig att tacka nej till. Först hade tanken av mat fått det att vända sig i magen på mig men när jag sedan fått se den exklusiva måltiden, som måste ha tagit flera timmar att tillaga, hade min mage snabbt börjat skrika av hunger. Det hade varit underbart gott, och en stor skillnad mot den skräpmat jag annars brukade trycka i mig om dagarna i brist på matlagningskunskaper. Även fast själva hjärnskakningen var olycklig i sig var jag glad över att den inträffat då jag aldrig tidigare hade träffat på så vänliga människor som Justin och Pattie . Det hade känts som att vi hade känt varandra i flera år, även fast det i själva verket endast var några få timmar. Dock kunde jag inte undgå att tycka att Justin var en aning mystisk då han hela tiden hade undvikit att prata om sig själv. Såfort ämnet hade kommit på tal hade han snabbt skakat av sig det och börjat pratat om något annat, något oväsentligt. Men jag ville veta vem han var, jag ville veta varför han verkade så bekant även fast jag var säker på att jag aldrig hade träffat honom tidigare.

Jag knöt skosnörena på mina skor och vände mig sedan mot Pattie.
"Tack så jättemycket för allt." Jag gav henne ett brett leende innan jag fortsatte. "Maten var verkligen jättegod." Hon rynkade på pannan och skakade snabbt på huvudet.
"Nej det är jag som ska tacka. Det var väldigt trevligt med sällskap."
"Så jag räknas inte som något sällskap?" Jag förflyttade min blick från Pattie till den öppna köksdörren där Justin stod lutad mot dörrkarmen med ett busigt leende på läpparna. Jag gav honom ett retligt flin och såg samtidigt i ögonvrån hur Pattie skakade på huvudet och himlade med ögonen. Jag skrattade lågt innan jag öppnade munnen.
"Jag ska nog gå nu. Hejdå, och återigen, tack för allt Pattie." Pattie tog tre snabba steg mot mig innan hon omfamnande min smala, tunna kropp i en varm och vänlig kram. Jag njöt av den varma omfamningen, samtidigt som jag besvarade kramen. Jag kunde inte minnas senaste gången jag fick en kram av någon och att för en gångs skull få en, av någon som jag endast känt i ett fåtal timmar, betydde så otroligt mycket. Pattie hade dock ingen aning om hur mycket kramen betydde för mig, då jag inte berättat om hur min situation var - om hur ensam jag var, så hon tog, till min besvikelse, snart ett steg tillbaka och mötte min blick.
"Ha det så bra nu, och kom ihåg att du alltid är välkommen hit." Förstummad av hennes vänliga ord nickade jag bara på huvudet som svar innan jag öppnade den mörka, tunga ytterdörren och steg ut på den lilla trappan som ledde ner till grusvägen, innan jag artigt stängde dörren efter mig. Jag drog fram min mobil samt hörsnäckor, för att sedan smidigt sätta in hörsnäckorna i mina öron och låta One Directions låt 'Still the One' pumpa genom mina öron, dock inte på hösta volym för att undvika samma missöde som inträffade på morgonen. Jag la i min mobil i mina svarta mjukisbyxors ficka och började sakta stega ned för trappan, över grusgången och fram till den stora, höga järngrinden som tillsammans med det lika höga staketet ramade in den stora trädgården. Jag försökte smidigt putta upp grinden men insåg ganska snabbt att den var låst. Jag suckade frustrerat samtidigt som jag frenetiskt letade efter den lilla dosan som användes till att trycka in koden på. Kanske att grindarna skulle öppnas om jag tryckte på den lilla knappen som betydde att man hade skrivit klart koden? Ett leende formades på mina läppar när jag stegade fram till dosan som jag hittat sittandes på den högra sidan av grinden. Jag höll hoppfullt andan och knep ihop ögonen medan jag snabbt tryckte på den lilla knappen. Förväntansfullt öppnade jag ögonen. Grinden hade inte rört sig en millimeter. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte gå tillbaka och fråga Justin eller Pattie om hjälp. Det skulle vara allt för pinsamt. Men jag kunde samtidigt inte stå här hela dagen.

Jag hoppade förskräckt till när jag kände en hand på min axel. Snabbt snodde jag runt och upptäckte Justin stå framför mig med ett brett leende på läpparna. Jag drog ut mina hörsnäckor ur mina öron och la ner dem i min ficka innan jag frågande såg på honom.
"Behöver du hjälp?" Frågade han vänligt och nickade mot grinden, i ett sätt att förtydliga att han menade om jag behövde hjälp med att få upp grinden. Jag harklade mig.
"Ja, jag kan inte koden", svarade jag blygt medan jag tittade ner på mina skor. Det var pinsamt att jag, Universums största skämt, ännu en gång gjorde bort mig genom att inte kunna komma igenom grinden, och på så sätt påbörja min vandring hem.
"Hey, titta på mig." Jag förflyttade lydigt min blick från mina skor till honom. "Såklart att du inte kan koden. Du har aldrig varit här förut. Det är inget att skämmas över." Jag förstod att det fanns en mening i det han sa och nickade försiktigt på huvudet.
"Ja, du har rätt." Han gav mig ett leende innan han tog ett steg förbi mig och knappade in koden på den lilla dosan. Ett rasslande ljud hördes och inom kort stod grindarna vidöppna.
"Tack." Justin mötte snabbt min blick, frågetecknet lyste i hans panna.
"För vad?"
"För att du öppnade grinden." Han skakade snabbt på huvudet.
"Nej, du behöver inte tacka mig för det. Det är självklart att jag öppnar grinden för dig. Jag menar, det är ju inte meningen att du ska behöva vara kvar här för alltid." Jag gav honom ett brett leende innan jag traskade förbi honom, genom grinden och ut på gatan.
"Hejdå Justin. Det var trevligt att träffa dig", meddelade jag honom vänligt samtidigt som jag vände mig om, redo för att gå hem. Jag skulle precis påbörja min vandring när hans vänliga, vackra stämma stoppade mig.
"Vänta. Kan jag få ditt mobilnummer?" Chockad över hans ord vände jag mig om mot honom och mötte hans blick. Han såg allvarlig ut. Han menade allvar. Men varför skulle han vilja ha mitt mobilnummer? Varför skulle någon som Justin vilja ha mitt mobilnummer? Jag menar, med det utseendet och personligheten som han har borde han vara den populäraste killen i hela Los Angeles, medan jag inte ens har några vänner. Hade jag hört fel? Ja, så måste det vara, intalade jag mig själv.
"Va?" Fick jag tillslut fram.
"Kan jag få ditt mobilnummer?" Upprepade han medan han bet sig i läppen. Jag var tvungen att kontrollera min andning medan jag granskade honom. Han var snygg, olagligt snygg. Jag skakade snabbt bort mina tankar. Jag spanade aldrig in killar, så varför skulle jag börja med det nu? Det fanns ändå ingen mening med det. Jag var inte intresserad av någon obesvarad kärlek, vilket var det enda det kunde bli då någon aldrig skulle kunna tycka om mig på det sättet. Dock var jag ju faktiskt inte kär i Justin utan tyckte bara att han var snygg. Jag försökte återigen skaka av mig mina tankar. Varför tänkte jag ens såhär? Jag kom plötsligt på att jag inte hade svarat på Justins fråga än, och fick snabbt bråttom. Jag ville inte att han skulle tro att jag inte ville ge honom mitt mobilnummer.
"Ja, såklart du kan", fick jag snabbt ur mig. Han släppte snabbt taget han hade med tänderna om sin läpp, och ett stort skinande leende tog istället plats på hans läppar, samtidigt som han halade fram sina mobil från byxfickan. Han tryckte på den lite innan han räckte den till mig och jag insåg att han höll på att skapa en ny kontakt som han hade döpt till 'Melanie', och att jag nu bara behövde skriva in mitt mobilnummer. Jag knappade snabbt in numret och räckte honom sedan mobilen.
"Tack. Jag skickar dig ett sms sedan, så att du får mitt nummer också."
"Gör det", svarade jag med ett leende för att sedan vända på klacken och påbörja min vandring hemåt.

 Kära dagbok.

Jag kan inte föstå att någon faktiskt pratade med mig idag. Att någon faktiskt bad mig stanna kvar på lunch, och att någon faktiskt ville ha mitt mobilnummer. Ingen tvingade dem till det, utan de valde det helt själva. Justin och Pattie valde att prata med mig. Saken är den att de betedde sig som att jag var en helt normal människa, som att jag var en helt normal människa med massvis med vänner, som alla andra. Jag fick för en dag känna mig normal, något som jag aldrig någonsin känt mig. Iallafall inte sedan så långt jag kan minnas. Dock så missade jag skolan.

Jag slängde snabbt igen den rosa dagboken. Skolan. Jag hade totalt glömt bort att ringa skolan och tala om att jag inte skulle komma på dagens lektioner. Jag drog snabbt fram min mobil ur min ficka och slängde en snabb blick på klockan. 14.23. Skolan hade inte slutat för dagen ännu, och om jag hade tur skulle Miss Parkes fortfarande befinna sig på sitt kontor. Jag ställde mig snabbt upp från skrivbordstolen jag suttit på och rusade ut ur mitt rum och nerför trappan och in till kontoret - ett ställe som jag egentligen inte fick befinna mig på. Men detta var ett nödfall, jag var tvungen att hitta lappen som numret till sjukanmälan stod på. Jag letade igenom det vita skrivbordets lådor och hittade tillslut det jag sökte. Jag tog med mig pappret in till köket där jag snabbt grep tag om den svarta, trådlösa hemtelefonen och slog in numret. Signal efter signal gick fram, tills jag tillslut hörde Miss Parkes mjuka röst.
"Miss Parkes"
"Hej, det är Melanie." Jag svalde. Antingen skulle hon bli rasande och ge mig kvarsittning resten av veckan, eller annars skulle hon vara förstående. Det berodde helt och hållet på hur hennes dagsform var. Hon hade nämligen väldigt kraftiga humörsvängningar, troligtvis befann hon sig i klimakteriet.
"Hej Melanie, vart är du någonstans?" Frågade hon vänligt. Jag hade tur. Hon var på glatt humör idag.
"Jag ramlade och fick hjärnskakning på vägen till skolan. Förlåt för att jag inte informerat dig tidigare."
"Åh, be inte om ursäkt för det. Hur mår du?" Hon var definitivt på gott humör idag. Aldrig tidigare hade hon varit såhär trevlig och förstående.
"Jag mår bra nu. Jag kommer imorgon igen."
"Okej. Tack så mycket för att du hörde av dig. Jag skriver in din frånvaro i boken. Hejdå." Ett klick hördes i telefonen och jag insåg att hon hade lagt på. Jag la lättat ifrån mig telefonen. Hon hade varit förstående. Jag behövde inte ha kvarsittning. Jag behövde inte tillbringa ytterligare tid, än vad jag egentligen behövde på den plats jag hatade mest - skolan. Egentligen var det inte själva skolan som jag hatade, utan tanken av att gå runt i skolan och låtsas att jag mådde bra, medan jag egentligen skrek av smärta inombords. Även fast jag försökte inbilla mig själv att jag trivdes bäst själv och att det inte gjorde mig något att jag inte hade några vänner, så gick den psykiska smärtan jag kände när jag befann mig i skolan inte att undvika. Den var för stark. Ett högt pip, som talade om att jag hade ett nytt sms, hördes från övervåningen och avbröt mina tankar. Konstigt. Jag fick aldrig sms. Aldrig. Jag reste mig upp från köksstolen, som jag tidigare suttit på, och skyndade mig upp till mitt rum där jag snabbt greppade tag om min mobil.

Från: Okänd

Hej! Är det rätt nummer?

Jag rynkade på pannan. Hur skulle jag kunna veta om det var rätt nummer om jag inte visste vem avsändaren var? Jag tog med mig min mobil till min säng där min dator låg. Jag startade snabbt datorn och tog sedan fram en sida som kunde identifiera mobilnummer. Jag slog in numret i sökrutan, och tryckte sedan på sök. Ingen träff. Jag rynkade på pannan. Hur skulle jag då veta vem avsändaren till detta sms var? Jag funderade ett tag. Kanske var det Justin? Nej, jag tänkte inte dra några slutsatser förrän jag var hundra procent säker, vilket jag ännu inte var. Jag bestämde mig för att strunta i det och loggade istället in på Twitter. Kanske hade Justin Twitter? Jag sökte på 'Justin' i sökfältet och fick fram en rad med olika Twitter konton. Min blick landade på en bild som föreställde Justin. Han hade Twitter. Jag klickade mig in på hans sida. Mitt hjärta stannade.Jag drog ihop ögonen och kippade efter andan. Anledningen till varför han hade verkat så bekant fick sig en förklaring. Han var Justin Bieber.

Åh, jag är inte alls nöjd med detta kapitel Men vad tycker ni om det? :)

Kommentera!

Melanies Perspektiv

21 Augusti
Kära dagbok. Igår började skolan igen efter två månader av sommarlov. Tråkigt nog är det bara att konstatera att jag redan vill krypa under täcket i min säng och stanna där förevigt. Inte en endaste mänsklig varelse pratade med mig igår, förutom då min mentor ropade upp mitt namn när hon tog närvaron. Men vad gör en sådan enkel tillkallelse för skillnad? Jag menar, hon var tvungen att ropa upp mitt namn för att se om jag var närvarande på lektionen eller inte.
Men saken är den att jag inte förstår vad jag har gjort för att förtjäna detta helvete till liv. Varför ska just jag vara den personen som inte har några vänner? Varför skulle just jag behöva vara den spermien som kom snabbast fram till min mors ägg? Det skulle varit så mycket enklare om någon annan hade kommit före. Då hade jag aldrig behövt upptäcka denna hemska värld och mina föräldrar kanske kunde ha haft turen att få ett barn att vara stolta över. Men ändå så förstår jag inte vad det är för fel med mig som gör att alla hatar mig. Är jag kanske så ful att det är pinsamt att vistas med mig? Eller har jag kanske någon sjukdom som gör att jag är allmänt störd, som ingen har berättat för mig att jag har? Eller har jag helt enkelt fötts osynlig?

Jag lät en frustrerad suck glida ur min mun samtidigt som jag slog igen den rosa välskrivna dagboken. Det var inte värt att låta de negativa tankarna om mig själv ta över min hjärna. För om jag var oälskad av alla andra människor på denna runda planet, skulle det inte vara bättre för mig själv om jag älskade mig själv, så att åtminstone någon älskade mig? Nej, inte ens jag kan älska någon som mig. Jag är en misslyckad varelse som är för feg att göra det ända rätta - självmord. Jag skakade på huvudet i ett försök att skaka av mig mina onaturliga tankar. Om jag hade klarat en stor del av mitt sjuttonåriga liv i ensamhet, varför skulle jag då inte klara ett litet år till? För visst kommer jag få nya kompisar på college?
"Ja såklart jag kommer", mumlade jag tyst för mig själv i ett försök att låta övertygande. Vilket som dock inte verkade fungera. Jag rullade suckandes runt i sängen som jag legat i och ställde mig med dagboken i min hand på det kalla trägolvet. Kanske en god frukost kunde få mig på andra tankar.

Min plan om en god frukost fallerade såfort jag kom ner till köket då klockan visade sig vara mycket mer än vad jag trodde. Jag hade fort flugit upp för trappan och in till mitt rum där jag fort hade dragit på mig gårdagens kläder, som hade legat slängda på min skrivbordstol. Sedan hade jag snabbt försökt få ut de värsta tovorna ur mitt långa, rödsprängda hår, samtidigt som jag skrikit både det ena och det andra om det eftersom att det vägrade att lyda mig. Nu, tio minuter senare, var jag påväg till skolan och kunde inte annat att förbanna min klädsel som bestod av ett par svarta mjukisbyxor och en stor vit stickad tröja. En klädsel som jag igår hade tagit på mig när jag kom hem från skolan för att enbart vara hemma i. Jag lär vara osynlig i skolan men jag bryr mig fortfarande om vad jag har på mig och något som jag aldrig har på mig förutom hemma är just mjukisbyxor. Visst älskar jag dem och tycker att dem är otroligt sköna och mysiga, men jag skulle aldrig självmant ha på mig dem någon annanstans än hemma. Det var min kära dagboks fel att jag nu var påväg till skolan i dem. För om den inte hade råkat befinna sig på mitt skrivbord och lockat mig till att börja skriva i den, hade jag definitivt inte haft mjukisbyxor på mig vid detta laget. Jag halade fram min mobil ur min jackficka och upptäckte till min fasa att klockan redan var fem över åtta, vilket betydde att jag skulle bli sen till min första lektion. Pågrund av att jag hade problem med mitt ena ben kunde jag inte öka farten, så jag skulle bli ungefär tio minuter sen.
"Fan", morrade jag ilsket för mig själv. Om det var något jag hatade var det att komma försent till lektioner. Dels så ändrades lärarnas syn på en, och dels så fick man alltid hela klassen uppmärksamhet när lärarna krävde en förklaring för förseningen. Man kan ju tycka att jag borde tycka om den uppmärksamheten eftersom att ingen annars lägger märke till mig. Men det gör jag verkligen inte. Jag hatar att ha mina falska klasskompisars blickar på mig. Jag känner mig smutsig när de stirrar på mig, de gör mig smutsig. För flera år sedan hade jag kallat dem mina kompisar men när jag sedan upptäckt att de endast umgåtts med mig för att få träffa mina föräldrar, som råkar vara två av Amerikas mest framgångsrika företagare, hade jag börjat undvika att ta med mig dem hem till mig. Det valet hade lett till att de sakta hade börjat dra sig undan från mig och idag, flera år senare, pratar de inte med mig alls. Jag är säker på att de inte ens lägger märke till mig längre, om man bortser från när jag kommer försent till lektioner - något som händer ytterst sällan. För att få stopp på mina tankar, som gjorde mig mer nervös än nödvändigt, drog jag fram min mobil och även mina hörsnäckor för att sedan snabbt stoppa in hörsnäckorna i mina öron. Snart började Rihannas låt Diamonds pumpa genom mina öron och jag höjde ljudet till max, något som om jag hade otur skulle kunna förstöra mina trumhinnor. Men i detta laget brydde jag mig inte, jag var villig att göra allt för att få verkligheten att tyna bort runt mig.

Det var precis det som hände. Verkligheten tynade bort runt mig och jag hann inte ens reflektera över vad som hände innan jag landande med en duns på marken. Huvudet dånade. Dels pågrund av musiken som fortfarande dånade i mina öron, dels pågrund av trycket som mitt bakhuvud fått när jag föll baklänges, på något sätt som jag ännu inte kommit underfund med. Av ren reflex la jag snabbt en hand på mitt dunkande bakhuvud, som i ett försök att dämpa smärtan, medan jag med min andra hand snabbt drog ut hörsnäckorna ur mina öron. Allt för att försöka lätta på trycket som befann sig innanför mitt huvud och som verkade stiga för varje sekund som gick. Kisande försökte jag öppna mina ögon men stängde dem sedan lika snabbt igen, bländad av det friska solskenet som verkade vara ovanligt starkt just idag. Rädd för att huvudvärken skulle öka ytterligare la jag en hand för mina ögon innan jag sakta öppnade dem igen. Med handen fortfarande för mina ögon satte jag mig sakta upp innan jag försiktigt drog bort handen från ansiktet. En suddig gestalt syntes sittandes på huk bredvid mig.
"Herre Gud, är du okej?", frågade gestalten oroligt och jag kunde nu konstatera att det var en kvinna då hon bar en kvinnoröst. Jag öppnade munnen för att försöka få fram ett ljud så att hon skulle tro att jag var okej och inte behövde ödsla mer tid på att titta på när jag, skämtet själv, kämpade med en smärta som denna gången inte var psykisk utan fysik. Men jag stängde sedan snabbt munnen igen då ett plötsligt illamående gjorde att kvällsmaten från igår var på väg uppför min strupe. Jag satte en hand för munnen medan jag kröp fram till diket som befann sig precis bredvid gångvägen, för att sedan låta spyan komma ur min mun.
"Herregud, du är verkligen inte okej", mumlade kvinnan för sig själv och räckte mig sedan en servett som jag tacksamt tog emot. När jag var säker på att det inte skulle komma några mer spyor torkade jag mig runt munnen med den och vände mig sedan mot kvinnan som satt på huk bredvid mig. Hon såg ut att vara runt trettioåldern. Jag lät mina mörka ögon glida över hennes nätta ansikte som bestod av ett par kristallblå ögon som var inringade utav mörka långa ögonfransar, en nätt och liten näsa, ett par läppar som var täckta av ett ljust läppglans och ett par välplockade ögonbryn. Hennes mörka hår hängde löst över hennes axlar och ett par diamant örhängen hängde i hennes öron. Hon var vacker. Hon mötte min blick och öppnade sedan snabbt munnen för att säga något. Inom kort hörde jag hennes ljusa, vänliga röst klinga i mina öron.
"Förlåt. Jag såg dig inte. Hur mår du?" Det var först då jag upptäckte blåmärket i hennes panna och drog snabbt slutsatsen att vi måste ha krockat. Jag funderade på om jag skulle säga som det var - att det kändes som att mitt huvud skulle explodera vilken sekund som helst, eller om jag skulle ljuga och säga att allting var bra så att hon kunde gå vidare och förhoppningsvis glömma bort denna lilla incident. Men sedan slogs jag av tanken att hon kanske faktiskt brydde sig om mig på riktigt. Jag kunde inte se något elakt i hennes blick. Allt jag såg var vänlighet och oro. Hon brydde sig om mig på riktigt, något ingen annan tycktes göra. Jag kunde inte ljuga.
"Mitt huvud hotar med att sprängas snart, men annars mår jag bra. Hur är det med dig?" Hon rynkade på pannan.
"Tänk inte på mig nu, det är du som är mest skadad. Kan jag ringa någon som kan komma och hämta dig? Du ska nog inte vara ensam i ett sådant skick." Jag skakade på huvudet och öppnade sedan snabbt munnen.
"Skolan. Jag ska till skolan." Hon skakade bestämt på huvudet.
"Finns det någon jag kan ringa? Jag skulle gärna vilja ha ett medgivande från någon att jag kan släppa iväg dig till skolan när du mår såhär. Du kan ha hjärnskakning, du borde låta en doktor kolla på dig." Hon lät bestämd. Väldigt bestämd. Hon skulle aldrig låta mig gå härifrån förrän hon fått bekräftat från någon att hon fick släppa iväg mig. Men vem denne någon kunde vara hade jag ingen aning om. Det fanns ingen jag kunde ringa. Mina föräldrar var på en affärsresa och skulle inte komma hem förrän nästa vecka. De kunde jag inte ringa. Det fanns inte en chans att de ens skulle svara. De brydde sig inte ett skit om mig. Mormor, som var den enda släkting som mina föräldrar fortfarande hade kontakt med, var precis som mina föräldrar. Hon visste knappt om min existens. Henne kunde jag inte heller ringa. Det fanns ingen. Jag hade ingen. Jag hade aldrig haft någon. Så vad skulle jag säga? 'Det finns ingen. Mina föräldrar bryr sig inte om mig.' Nej det kunde jag inte säga. Jag ville inte att någon skulle veta om att jag var ensam. Ensam i en stor värld där alla människor tycktes ha någon att älska och någon att bli älskad av. Alla utom jag. Jag bestämde mig för att ljuga, eller bättre sagt - förvrida sanningen.
"Mina föräldrar är på affärsresa, jag kan inte ringa dem på dagarna." Jag funderade i bråkdelen av en sekund innan jag fortsatte. "Det är väldigt stor tidsskillnad." Hon nickade.
"Det finns ingen annan jag kan ringa?"
"Nej." Hon nickade förstående för att sedan se väldigt fundersam ut.
" Jag antar att jag inte har så mycket att säga till om, men skulle du inte kunna följa med mig hem så att min husdoktor kan få ta en titt på dig? Det var ju jag som orsakade din huvudvärk trots allt." Även fast jag visste att man inte skulle följa med främlingar så såg hon så vänlig och orolig ut att jag inte ens kunde överväga tanken att säga nej. Sedan verkade hon inte vara speciellt farlig heller, hon var snarare motsatsen till farlig.
"Okej." Hennes tidigare oroliga ansiktsuttryck ersattes av ett stort leende och jag insåg att detta var den första gången i mitt liv som jag gjorde någon glad.

Ett stort, vitt tegelhus tornade upp sig framför mig och jag insåg att det måste vara här kvinnan, som hade presenterat sig som Pattie, bodde då hon stannade till och knappade in en kod på den stora järngrinden som ledde in till huset och dess stora trädgård. Det hade visat sig att Pattie endast bodde två gator från det onödigt stora huset där jag bodde tillsammans med mina föräldrar som aldrig var hemma. Det var nästan otäckt att tillbringa så pass mycket tid som jag gjorde, ensam i ett sådant stort hus. Mina föräldrar var bara hemma någon vecka per månad på grund av deras arbete så jag förstod inte meningen med att ha ett sådant stort hus som vi hade. Det skulle ha räckt med en liten lägenhet i en del av Los Angeles som inte var det dyraste området, men det var något som mina föräldrar inte verkade ägna en tanke. Grindarna öppnades och jag följde lydigt efter Pattie innanför grindarna. Gruset, som husets parkering bestod av, knastrade under mina fötter när jag följde efter Pattie fram till husets stora, mörka ytterdörr. Hon drog fram en nyckel och öppnade sedan smidigt dörren.
"Stig på." Jag gjorde som hon sa och tog ett försiktigt kliv över tröskeln innan jag befann mig innanför husets väggar. Jag kunde nu konstatera att Pattie inte bara var rik, som man kunde förstå av husets storlek, utan riktigt rik. Inredningen var väl tänkt och lampan som hängde i hallens tak, där vi nu befann oss, bestod av diamanter och guld. Jag tog försiktigt av mig mina vita converse och ställde dem sedan prydligt på skohyllan som stod mot den ljusa väggen.
"Följ med här", sa Pattie vänligt samtidigt som hon gestikulerade med armen mot en öppen dörr på hallens vänstra sida. Jag styrde mina steg mot dörren och upptäckte sedan att det var dörren till köket.
"Är du hungrig, törstig?" Tanken av mat eller dricka fick det att vända sig i magen på mig och jag höll upp händerna i en nekande gest.
"Nej tack. Det är bra." Hon nickade och började sedan vandra genom köket till något som jag antog var vardagsrummet då en stor plasma tv täckte en av rummets vita väggar, och en enorm soffa täckte en stor del av det stora rummets yta.
"Du kan vänta här, jag ska bara gå och ringa doktorn. Jag kommer snart tillbaka," rabblade Pattie snabbt upp.
"Okej." Hon gav mig ett vänligt leende och gick sedan tillbaka mot köket. Jag satte mig ner på den stora soffan och drog fram min mobil. En iPhone 5. Mina föräldrars sätt att bota deras dåliga sätt att fostra upp mig på var att ge mig presenter stup i kvarten. Dyra presenter. Men jag ville inte ha presenter. Jag ville ha en riktigt familj som brydde sig om mig och älskade mig. Inte en som köpte mig. Jag suckade och slog in koden för att sedan trycka fram Temple Run - ett uttjatat spel som ibland kunde vara underhållande. Jag hade aldrig varit speciellt bra på det men jag var mån om att varje gång slå mitt eget rekord. Jag bet mig i läppen medan jag fokuserade mig på att inte bli tagen av de apliknande varelserna, men avbröts då jag hörde steg närma sig rummet som jag befann mig i. Jag stängde ner min mobil och la ner den i fickan på mina mjukisbyxor innan jag tittade upp mot dörren som ledde till köket. Pattie kom in i rummet med en telefon i handen, men hon var inte ensam. En lång, smal pojke med markerade käkben, hasselnöts färgade ögon och brunt välfixat hår kom efter henne. Han hade på sig ett par svarta skinnbyxor, och en vit T-shirt som framhävde hans magmuskler. Det gick inte att undgå att han såg bra ut - han var snygg. Han närmade sig mig och när han var inom räckhåll räckte han artigt fram handen. Jag tog den och gav honom ett leende innan han öppnade munnen.
"Hej, jag är Justin."

Åh, jag är så sjukt nervös över om ni kommer gilla detta kapitel eller inte. Men låt mig veta vad ni tycker! Både positivt och negativt. Är denna novell värd att följa?