Jag gick igenom de långa korridorerna i den mörka, dystra, folkfulla skolan samtidigt som jag försökte göra mig så liten som möjligt. Jag ville inte att någon skulle märka att jag var här. Jag ville inte att de skulle märka det stora blåmärket som befann sig runt mitt öga och fick det att se ut som att jag hade varit i slagsmål, trots att jag bara hade varit så klumpig och krockat med Pattie. Jag lät min blick försiktigt höja sig från det golv jag gått och stirrat ner i och upp till mina klasskompisars ansikten, som hängandes stod mot skåpen i väntan på vår svenska lärare. Där var "the plastics", tre tjejer som endast brydde sig om utseende, killar och att bibehålla sin popularitet, precis som de tre tjejerna i Mean Girls som de fått sitt namn efter. Nördarna som bara brydde sig om skolan och matematik, sportkillarna som endast tänkte på sport och var extremt dåliga förlorare, de "normala" som hade en hel hög med vänner och sedan var det jag, klassens stora skämt. Jag öppnade diskret mitt skåp, rädd för att utföra så mycket som ett knyst, och tog sedan fram mina svenska böcker och mina pennor, innan jag försiktigt stängde det igen. Jag vände mig om så att jag stod med ryggen mot skåpet och lutade mig sedan mot det, samtidigt som jag febrilt försökte bli så liten som möjligt. Just för att ingen skulle se mig, något som dock inte skulle inträffa. Mina klasskompisar hade knappt lagt märkte till mig på flera år, så varför skulle de lägga märke till mig nu? Men jag hade ju dock aldrig haft ett stort blåmärke i ansiktet innan, så kanske skulle det blåmärket dra till sig uppmärksamhet? Jag drog fram mitt långa, röda hår, som hängde utefter mina axlar och försökte försiktigt dölja det stora blåmärket. Jag var inte redo för någon uppmärksamhet. Jag var inte redo för att släppa den tjocka mur som jag i flera år kämpat med att bygga upp, just för att den inre smärtan och mina rop på hjälp inte skulle visa sig offentligt. Jag var mån om att ingen skulle få veta hur jag egentligen mådde, mån om att ingen skulle kunna se den psykiska smärtan som cirkulerade inom mig. Den smärtan som mina klasskompisar tillsammans med mina föräldrar orsakat.
Ett dovt ljud av klackskor som slogs mot skolans stengolv fick mig att titta upp från mina svenska böcker. Långt bort i korridoren kom Miss Henson, min svenska lärare, gåendes. Hon bar en knälång, mörkblå kjol, tillsammans med en passande kavaj och ett par klackskor med låg klack. Allt för att passa in i skolans stränga miljö. I handen höll hon en nyckelknippa vars nycklar klirrade mot varandra vid varje rörelse hon gjorde. Det klirrande ljudet växte starkare och starkare ju närmare hon kom, vilket gjorde att mitt huvud höll på att explodera på grund av hjärnskakningen som jag fortfarande hade. Jag satte snabbt handflatorna mot mina öron, i ett försök att dämpa det skärrande ljudet. Vilket, till min lättnad, tycktes hjälpa. Snart hade Miss Henson trippat förbi mig och fortsatt till den gråa dörren som befann sig en bit till vänster om mig, innan hon smidigt låste upp dörren och välkomnade mig, inklusive mina klasskompisar, in i svenska salen.

Hälften av skoldagen hade sakta men säkert gått och jag hade nu lunchrast. En rast som jag, precis som alla andra raster, spenderade på den avskilda toaletten på skolans fjärde våning. En våning som nästan ingen, av någon konstig anledning, någonsin vistades på. Jag plockade fram den vita burken som innehöll min lunch för dagen samtidigt som jag hängde upp min svarta Prada väska på en av toalettens krokar. Den svarta Prada väskan var ännu ett av mina föräldrars sätt att köpa mig på, men något som de inte verkade förstå var att jag inte var intresserad av några märkes saker. Jag var intresserad av att för en gångs skull känna mig älskad av någon, något som jag antagligen aldrig skulle få göra. Jag vände mig om och lät mina ben föra mig den meter som var till toalettstolen innan jag försiktigt satte mig ner på toalettstolens lock. Jag la den vita burken i mitt knä, för att sedan snabbt slita loss burkens lock och ta fram en utav de två mackor som befann sig i burken, innan jag snabbt tog en tugga av den. Hungern som hela förmiddagen funnits i min mage lugnade ner sig och jag lutade mig trött bak mot toalettens kalla, hårda vägg. Tankarna om det som hade hänt igår sköljdes som en våg över mig. Var Pattie's son, Justin, alltså den världskända tonårsidolen Justin Bieber? Var det därför han hade varit så noga med att byta ämne så fort jag hade velat veta något om honom? Var det därför han hade verkat så bekant? Var det därför huset de bodde i var så lyxigt och påkostat -för att han var den rikaste tonåringen i världen? Men om han nu var Justin Bieber, som all fakta faktiskt stämde in på, varför hade han velat ha mitt mobilnummer? Varför hade världens kändaste tonåring ens pratat med en sådan tönt som mig? Jag menar, en sådan person som Justin Bieber skulle väll inte frivilligt ägna så mycket som bråkdelen av en sekund på att prata med en misslyckad varelse som inte har några vänner? Jag masserade trött mina tinningar. Det var för många frågor som cirkulerade runt i mitt trötta huvud, än vad det klarade av. För att få bort alla tankar ur min hjärna halade jag, som så många andra gånger, upp min mobil som tillsammans med mina vita hörsnäckor låg nertryckta i min jeansficka, och satte in hörsnäckorna i mina öron. Musiken var troligtsvis anledningen till att jag inte var mer deprimerad än vad jag var. Den hjälpte mig att glömma bort allt som härjade runt i min hjärna och fick mig att i vissa stunder känna mig lycklig. Utan musiken hade jag nog redan gått in i väggen, något som jag absolut inte ville skulle hända.

Ett ljud fån min mobil, som skiljde sig från den musiken jag för tillfället lyssnade på, fick mig att rycka till. Jag insåg någorlunda snabbt att det var alarmet som jag ställt in för att jag skulle veta när det var dags att gå till nästa lektion, och reste mig därför snabbt upp. Jag greppade tag om min svarta skolväska och öppnade sedan tyst dörren som befann sig mittemot toalettstolen. Med tysta, lätta steg smög jag ut från toaletten och fram till trapphuset där jag så ljudlöst som möjligt tog mig ner till andra våningen, rädd för att någon ens skulle så mycket som titta åt mitt håll. Mina steg styrde sig mot sal 23 där engelska lektionen skulle hållas. Korridoren utanför salen stod ovanligt tom och jag började undra om lektionen ställts in när jag såg ett stort vitt papper hänga på salens dörr.

'Elever, Engelska lektionen har flyttats fram till 13.00. Ni kommer därmed sluta tidigare. Med vänliga hälsningar Mr. Brown.'

Mitt blod fryste till is. Betydde detta att jag var tjugo minuter sen till lektionen och att alla mina klasskompisar redan befann sig innanför den tjocka trädörren som gnisslade så fort man vidrörde den? Betydde detta att jag var tvungen att öppna den gnisslande dörren och förklara varför jag var sen till lektionen med sextiofyra ögon stirrandes på mig? Skulle de märka det stora blåmärket i mitt ansikte som tycktes bli synligare för varje sekund som gick? Jag suckade nervöst samtidigt som jag lekte med mitt armband som befann sig på min vänstra handled. Detta fick bara inte ske. Men det var verkligheten. Jag var tvungen att öppna dörren. Jag var tvungen att blotta mig inför sextiofyra stirrande ögon, även fast jag helst ville springa hem och aldrig mer komma tillbaka till denna helvetes skola. Jag var tvungen att göra det för mina betyg, för att jag skulle kunna komma in på mitt drömcollege.

Jag rätade nervöst till min väska som hängde på min axel, samt tog ett djupt andetag. Andades långsamt in och ut, innan jag tog det lilla steget som var kvar till den tjocka trädörren. Nu var det dags. Jag la en darrande hand på det rostiga handtaget, tog ett sista djupt andetag i ett försök att lugna ner mig själv, innan jag långsamt öppnade dörren. Som förutspått gnisslade dörren vid första vidröring, och jag öppnade snabbt upp den tillräckligt mycket för att jag skulle kunna slinka igenom den, och stängde den sedan lika snabbt efter mig. I hopp om att ingen hade märkt mig stirrade jag snabbt ner i golvet, försökte göra mig så liten som möjligt och var precis på väg att gå och sätta mig på min plats, precis som att ingenting hade hänt, då Mr. Brown harklade sig. Jag förflyttade min blick till honom för att sen höra hans mörka stämma eka i klassrummet.
"Melanie, skulle du kunna vara snäll och förklara varför du är", han gjorde en paus och studerade det svarta läderarmbandsuret som hängde runt hans handled, "tjugotvå minuter sen till lektionen?"
Jag studerade honom medan jag funderade på vad jag skulle svara. Mr. Brown's bruna, lockiga hår var placerat på ett väl strukturerat sätt med hjälp av, vad jag gissade, vax. Hans brungråa ögon glittrade i ljuset från den starka lampan, och hans hud var, som alltid, torr och blek. Munnen var snörpt och hans kinder var spända - han såg irriterad ut. Att han var irriterad var dock inte något konstigt då han hatade när någon kom för sent till hans lektioner, något som jag precis hade gjort.
"Förlåt", pep jag tyst. Redo för att ännu en gång gå och sätta mig på min plats vände jag mig om mot mina klasskompisar. Deras falska blickar brände på min hud och jag hoppades innerligt att någon av de skulle börja prata, så att de kunde koncentrera sig på något annat. Till min lättnad öppnade Denise, en utav de tre tjejerna som ingick i "the plastics" munnen.
"Varför har du ett blåmärke i ansiktet för?"
Jag öppnade munnen för att säga något, vad visste jag inte eftersom att jag blev en aning ställd över frågan. Det var absolut inte det jag ville att hon skulle ha sagt. Jag ville att hon skulle börja prata om något så att alla människor som befann sig i detta rummet skulle glömma bort mig och istället fokusera på det Denise hade att säga. Nu riktades istället mina klasskamraters uppmärksamhet på mig ännu mer än tidigare.
"Denise, hon har ju sminkat dit 'blåmärket' förstår du väll? Hon vill ju att folk ska tycka synd om henne. Men knappast att någon någonsin skulle bry sig om henne", sa Ashley, ännu en av medlemmarna i 'the plastics', som svar på hennes fråga. Hela klassen stämde in i ett långt och mullrande skratt. Förgäves försökte jag dölja de tårar som svämmade över mina tårkanaler, och sprang snabbt ut ur klassrummet.

Jag sprang så fort mina ben bar mig genom skolan och ut på skolgården. Jag brydde mig inte om att Mr. Brown skulle ge mig frånvaro för detta. Allt jag ville var hem. Aldrig att jag skulle återvända till denna skolan igen om jag fick bestämma. Muren som hade tagit flera år att bygga upp hade rasat ner som ett korthus när jag hade hört Ashley's kommentar, samt mina klasskompisars skratt efteråt. De brydde sig inte om att det just i det tillfället pågick mobbning. De brydde sig inte om att det tillfället säkerligen skulle sitta kvar i min själ för alltid, som ett sår som aldrig skulle läka. Som ett bultande ärr.

Jag lät tårarna forsa medan jag sprang över gator, korsade bilvägar och förbi gåendes människor. Det var som att jag inte brydde mig längre. Jag som alltid varit mån om att ingen skulle få se mina inre känslor, blottade nu mina inre känslor totalt för varenda förbipasserande människa. Det stora huset som jag kallade mitt hem tornade sig upp framför mig när någon tog ett snabbt tag om min handled.
"Melanie?"

Äntligen! Eller vad säger ni? Jag har väldigt mycket läxor denna vecka så vi får se hur det blir med uppdateringen, men på fredag är jag ledig! 

Vem tror ni personen som "stoppade" Melanie är?

Kommentera sötnosar! :)