I förra kapitlet: Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Melanies Perspektiv

Vad höll vi på med? Varför kysstes vi? Varför besvarade jag kyssen? Varför kysste Justin mig? Jag var väll inte kär i Justin och Justin var väll inte kär i mig? Vi var väll bara vänner? Beslutsamt avslutade jag kyssen. Det här var inte rätt. Vänner kysstes inte. Rädd för att möta Justins blick stirrade jag ner i mitt knä. Tänk om vi inte kunde vara vänner längre? Tänk om Justin faktiskt gillade mig mer än som en vän? Nej, så kunde det inte vara. Jag var inte tillräckligt vacker för honom. Jag var inte tillräckligt vacker för någon. Men varför hade han då kysst mig? Diskret slog jag en hand mot min panna för att trycka undan de irriterande tankarna. Jag hade inte tid för dem nu. Jag var tvungen att komma härifrån. Jag kunde inte vara kvar här längre. Jag var tvungen att vara ensam och försöka få bukt på alla de tankar som trängdes i min hjärna. Snabbt reste jag mig upp från Justins famn och ställde mig på det mörka trägolvet som täckte Justins rums golv, men jag kände mig ändå tvungen att förklara för honom att jag skulle gå.
"Jag... Jag måste gå." hasplade jag ur mig med en skakig röst. Allt detta var för mycket för mig. Alla de tankar som trängdes i min hjärna var för mycket för mig. Att min pappa hade slagit mig vid två olika tillfällen var bara det mycket att hantera, men det faktum att jag tidigare idag hade stött på Justins fans och att jag visste att jag snart skulle behöva återvända till skolan, och möta mina klasskompisar, gjorde inte det hela bättre. Sedan fanns alla tankar om den kyss som Justin och jag hade delat. Det var för mycket. Jag klarade inte mer. Det kändes som att vid varje ny förändring, eller negativ händelse så skärde en sten in i mitt hjärta, för att sedan stanna där som ett stort svart hål. Plötsligt kände jag för att gråta, storgråta, och jag fick genast bråttom. Justin fick inte se mig gråta. Han skulle vilja trösta mig, precis som alla andra gånger, vilket som inte fick hända denna gången. Jag behövde vara själv. Därför skyndade jag mig snabbt mot dörren som ledde ut från Justins rum och var precis på väg att lämna hans rum när jag hörde hans varma, ynkliga röst.
"Melanie..." Jag stannade upp ett ögonblick, medveten om att detta kunde vara sista gången jag hörde hans underbara röst, men valde sedan att fortsätta gå. Jag var tvungen att komma härifrån.

Justins Perspektiv
Frustrerat drog jag mina båda händer över mitt ansikte. Vad hade jag gjort? Varför hade jag kysst henne? Jag tyckte väll inte ens om henne på det sättet? Jag var väll inte kär i henne? Nej, intalade jag mig själv, det var jag inte. Det kunde jag inte vara. Och varför gick hon bara? Ville hon inte vara min vän längre? Var våran vänskap ett avslutat kapitel? Jag skakade på huvudet som svar på min egen fråga. Nej, det var den inte. Hon besvarade kyssen. Utan att jag tänkte på vad jag gjorde förde jag två av mina fingrar till min mun och strök dem mot mina läppar, precis där hon hade haft sina läppar. Men kanske besvarade hon kyssen bara för att vara snäll? Med tanke på det änglabarn hon var så skulle det ändå inte vara så konstigt. Tanken fick mig att av ren reflex sänka mina två fingrar från mina läppar. Men det hade ändå varit en bra kyss, erkände jag för mig själv. Om man inte tycker om att kyssa en person så kysser man väll inte så bra? Frustrerat drog jag händerna genom mitt hår och lät sedan ett lågt skratt, som var menat mot mig själv, lämna min strupe. Hon gick, Justin. Det förklarar väll ändå hur hon kände om kyssen? Irriterat reste jag mig upp från min säng. Det var mitt fel. Varför kysste jag henne? Vänner kysser inte varandra. Hon skulle aldrig vilja se mig mer. Hon skulle inte vilja vara min vän längre. Jag hade förlorat min allra bästa vän.
"Fan!" skrek jag, som i ett försök att få ut all den ilska som fanns inom mig. Jag var arg på mig själv, förbannad på mig själv. Varför kysste jag henne för? Jag var väll inte ens kär i henne?

Plötsligt kom mamma inrusande i rummet.
"Vad är det som har hänt?" Förvånat stirrade jag på henne. Hur visste hon att något hade hänt? Var hon en tankeläsare? Tanken fick mig att fnissa, trots att jag fortfarande var förbannad. Mamma stirrade oförstående på mig. Hennes bruna hår hängde löst nerför hennes axlar och hennes överkropp var täckt av en svart tröja och på benen hade hon ett par svarta jeans. Hon var vacker. Mamma harklade sig och lät sedan hennes vänliga, moderliga röst fylla mina öron.
"Du skrek och du brukar nästan aldrig skrika. Har det hänt något?" hon lade huvudet på sned och granskade mig noga. Jag kunde inte undgå att känna mig en aning nervös under hennes blick. Jag ville verkligen inte att hon skulle se igenom mig. Jag ville inte att hon skulle veta att något var fel, för jag var helt säker på att hon då skulle lyckas få mig att förklara vad som hade hänt - vilket jag inte ville göra. Till min fasa verkade jag inte ha turen på min sida. Hon tog snabbt ett steg mot mig och drog in mig i en varm och snabb kram, innan hon tog tag i min hand och drog med mig fram till min säng. Mamma satte sig ner i mitten av min breda säng, med ryggen lutad mot huvudgaveln, och gjorde en gest som betydde att jag skulle lägga mig ner, med mitt huvud i hennes knä. Jag gjorde som hon ville och kröp upp i sängen och la mig på rygg, tvärs över sängen, med hennes knä som kudde. Hon greppade inom kort tag i mitt huvud och strök mig lugnande över kinderna och pannan.
"Berätta vad det är som har hänt, Justin. Jag vet att det är något. Jag ser det på dig. Det har med Melanie att göra, eller hur?" Nervöst bet jag mig i läppen. Hur kunde hon veta allting? Hur kunde hon se igenom mig så lätt trots att jag verkligen hade försökt att dölja att något var fel? Vad skulle jag svara? Skulle jag berätta att jag hade kysst Melanie? Tveksamt öppnade jag munnen. Jag visste att jag var tvungen att säga något snabbt så att hon inte skulle kunna missuppfatta min tystnad på något sätt.
"Jag..." började jag tveksamt, tveksam över om jag skulle berätta för henne att jag hade kysst Melanie eller inte. "JagkyssteMelanie." rabblade jag tillslut snabbt upp.
"Va?" mamma granskade mig frågande. Hon hade antagligen inte uppfattat det jag hade sagt, vilket betydde att jag var tvungen att rabbla upp den extremt pinsamma och idiotiska meningen en gång till, fast långsammare.
"Öhm..." började jag osäkert. Jag harklade mig och försökte sedan förgäves förbereda mig mentalt inför det jag skulle säga, men jag insåg någorlunda snart att jag aldrig skulle bli redo så jag tänkte istället på att det skulle kännas bättre när det var gjort. "Jag kysste Melanie." fick jag ur mig och stängde sedan snabbt mina ögon så att hon inte kunde möta min blick.

Jag vet inte hur lång tid som passerade, men det var tillräckligt lång tid för att jag nästan skulle hinna somna, innan jag hörde min mammas vackra röst.
"Åh, jag visste att det var något speciellt mellan er. Kysste hon dig tillbaka?" Jag vågade försiktigt öppna mina ögon och det första jag gjorde var att möta mammas blick. Hon såg inte alls arg, besviken eller ledsen ut som jag hade förväntat mig utan istället glad och lycklig. Oförstående rynkade jag min panna när jag tänkte på vad hon hade sagt. Det var inget speciellt mellan mig och Melanie? Vi kanske hade en bättre vänskap än vad många andra hade och med tanke på att vi inte hade känt varandra så länge kanske det var ovanligt, men det var inte något "speciellt" mellan oss. Jag svalde en klump som fanns i min hals, som jag inte upptäckt tidigare, och blötte sedan mina läppar.
"Mamma, det är inget speciellt mellan mig och Melanie." förklarade jag långsamt så att hon verkligen skulle förstå varenda ord i meningen. "Hon", jag bet mig i läppen, rädd för de ord som inom kort skulle komma ur min mun. "Hon bara gick direkt efter. Jag tror inte att hon vill vara min vän längre." En lång suck lämnade min mammas mun.
"Tänk inte så, Justin. Hon kommer vilja vara din vän, jag lovar. Ge henne bara lite tid, hon kanske rent av tyckte om kyssen trots att hon var för blyg för att våga besvara den." Utan att jag kunde hindra mig själv öppnade jag snabbt min mun för att motargummentera henne.
"Hon besvarade kyssen, mamma." Ett stort leende spred sig på mammas läppar och hon tog inom kort bort sina händer från mitt ansikte, för att istället försiktigt klappa händerna. Gesten fick mig att fundersamt rynka på pannan. Vad var det med henne? Mamma tycktes plötsligt inse sin konstiga reaktion och hon slutade snart klappa händerna och det överlyckliga leendet på hennes läppar förvandlades till ett vanligt leende.
"Ja men då så, vad är problemet? Du gillar henne, hon gillar dig." sade hon sedan. Intensivt skakade jag på huvudet. Jag var inte kär i Melanie. Det kunde jag inte vara, det var omöjligt. Vi hade inte känt varandra tillräckligt länge för att kunna blanda in sådana känslor i vår vänskap. Jag fick inte vara kär i Melanie, för jag var helt säker på att hon inte kände likadant. Hon skulle åtminstone aldrig klara av allt det hat hon skulle få från mina fans och jag skulle heller aldrig vilja utsätta henne för något sådant.
"Jag gillar henne inte på det sättet, mamma. Jag är inte kär i henne." En låg fnysning hördes från min mamma i samma stund som hon lade tillbaka sina händer på mitt ansikte och strök med dem över mina kinder.
"Du kysste henne, Justin." sade hon sedan och kollade menande på mig. Jag förstod vad hon menade. Man kysser inte någon utan en anledning, iallafall inte Melanie. Jag var nästan helt säker på att kyssen jag gav Melanie var hennes första kyss och jag kände genast hur skuldkänslorna började växa inom mig. Hon förtjänade en riktigt kyss, en kyss som hon tyckte om, som sin första kyss. Hon förtjänade en bättre kyss än vad jag kunde ge henne, som hennes första kyss. Men nu hade jag redan kysst henne och skadan var redan skedd. Om det inte vore så att hon redan hade kysst någon, men det tvekade jag på. Hade jag förlorat henne nu? Skulle hon ens vilja prata med mig igen?

Mamma och jag var båda tysta. Ingen sa ett ord. Tillslut ryckte mamma på axlarna och till min lättnad verkade det som att hon inte skulle fråga mer om kyssen, då hon antagligen förstod att jag inte ville prata om det. För det ville jag inte. Jag ville helst glömma hur dum jag hade varit. Jag ville helst glömma det faktum att jag inte hade en aning om varför jag hade kysst henne. Men, erkände jag för mig själv, det hade varit en bra kyss. Melanie kunde kyssas och jag skulle ljuga för mig själv om jag intalade mig själv att jag inte tyckte om den. För det hade jag gjort, av någon konstig anledning. Men det skulle inte hända igen. Melanie hade visat klart och tydligt genom att lämna mig att hon inte ville kyssas, och jag insåg att det var något man inte gjorde med sina vänner. Man kysstes inte. Om jag hade tur så skulle hon åtminstone prata med mig igen. För jag behövde prata med henne. Det fanns så mycket som jag behövde prata med henne om. Dels så behövde jag prata med henne om mina fans och varför jag inte hade berättat något för henne och dels om det Scooter hade sagt när han hade ringt när mamma, jag och Melanie hade spelat spel. Men kanske behövde jag prata med mamma om det först? För Melanie skulle antagligen få panik och mamma kanske hade några bra råd som hon kunde dela med sig av. Ja, så fick det bli. Försiktigt satte jag mig upp från mammas omfamning och satte mig istället framför henne, så att jag ordentligt kunde se henne i ögonen.
"Mamma?" frågade jag sedan försiktigt, ytterst nervös över hur mamma skulle reagera. Visserligen hade det inte med henne att göra, men eftersom att mamma och Melanie kom så bra överrens så skulle hon antagligen börja oroa sig för hur Melanie skulle reagera. Mamma mötte min blick och log sedan ett litet, vänligt leende.
"Ja?" Nervöst bet jag mig i läppen. Jag var rädd för hur Melanie skulle reagera när hon fick reda -på det här och jag hoppades innerligt att mamma hade några idéer, eller råd, om hur jag skulle göra när jag berättade det för henne. För trots att jag inte visste om hon någonsin skulle prata med mig igen, så skulle jag i alla fall behöva berätta det för henne, innan hon fick reda på det på något annat sätt. Nervöst harklade jag mig och fumlade med halsbandet som hängde runt min hals.
"Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.
"Papparazzis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Hihi, jag kände för att tidsinställa detta kapitel. Så nu får ni ett kapitel tidigare än någonsin tror jag! Nästan alla andra kapitel har ju kommit efter tio på kvällen och nu är klockan bara åtta på morgonen. Perfekt. 

Vad tyckte ni om detta kapitel? Ni fick äntligen reda på vad Scooter hade berättat för Justin! Vad tycker ni om det? Hur tror ni Melanie kommer reagera?

Nu kommer jag försöka skriva minst 2 kapitel varje vecka, då det var vad de flesta av er tyckte. Så det kommer troligen inte dröja särskilt länge tills nästa kapitel kommer!

KOMMENTERA! JAG VILL VETA VAD NI TYCKER! :)

"Fan", muttrade han, "hur kunde de hitta mig?" Han fortsatte spatsera fram och tillbaka framför mig samtidigt som han bet sig i läppen, gjorde allt förutom att möta min blick. "Det här skulle inte hända." fortsatte han sedan. Jag stod blickstilla på min plats, precis bredvid kassan, samtidigt som jag studerade honom. Jag ville hem. Jag ville inte vara här. Jag ville inte behöva möta Justins fans. Inte här, inte nu. Vi skulle bara åka hit, köpa frukost och sedan åka hem till Justin igen. Vi skulle inte möta Justins fans. Det skulle inte bli såhär. Jag öppnade min mun och tog ett djupt andetag, som i ett försök att lugna ner mig själv, innan jag snabbt öppnade munnen igen.
"Jag vill hem, Justin. Jag vill inte vara här mer." fick jag tillslut ur mig. Allt som hade hänt under det senaste dygnet var för mycket för mig. Jag orkade inte mer. Allt jag ville var att lägga mig under täcket i min säng och inte vakna igen förrän allt var tillbaka till det normala. Jag ville inte bli slagen av min pappa mer och jag ville inte behöva möta Justins fans. Justin vände sig mot mig och mötte min blick för första gången sedan vi upptäckt de skrikande tonårstjejerna som trängdes utanför Starbucks dörr och hade som mål att få en autograf från honom, en bild med honom eller rent av bara en skymt av honom.
"Melanie", började Justin försiktigt. Hans ögon lyste av sorg och han såg ytterst nervös ut. Plötsligt kände jag en ilska växa inom mig. En ilska som jag aldrig hade känt förut.
"Nej." jag sträckte upp en hand i luften för att få honom att förstå att han skulle hålla tyst. Jag ville inte att han skulle säga förlåt och förklara sig innan jag hade fått säga det jag hade gått och burit på ända sedan den dagen vi först träffade - att jag visste.
"Tror du inte att jag har vetat om det här?" Justin stirrade på mig som att han inte förstod vad jag menade, vilket jag var helt säker på att han gjorde. "Tror du inte att jag vet vem du är?" fortsatte jag utan att bry mig om hans fejkade, oförstående min. Justin fortsatte att stirra på mig. Jag valde att hålla tyst och inte säga något mer. Jag ville att han skulle svara på min fråga och jag hoppades innerligt att han skulle säga sanningen istället för att komma med en bortförklaring. En lång spänd tystnad uppstod mellan oss. En tystnad så spänd att den fick mig att skruva på mig av obehag. Justins blick var fäst vid min. Hans blick var tom och visade inga känslor över huvud taget. Faktiskt, så såg han helt död ut. Det såg ut som att hans själ hade lämnat hans kropp och det endast var hans kropp som fanns kvar framför mig. Den tanken fick mig att genast vilja krama honom, säga förlåt och berätta att allt skulle bli bra. Men jag visste att jag inte kunde göra det om jag inte ville släppa detta "jag-vet-vem-du-är" ämnet. Jag skulle aldrig kunna fortsätta vara arg på honom om han kramade mig, om han ens rörde vid mig, utan istället gå tillbaka till den person jag alltid varit - den blyga och den tysta tjejen. Till min lättnad så hördes Justins vackra, vänliga röst snart, men endast som en svag och klen viskning. Det lät nästan som att han hade slut på syre i sina lungor.
"Melanie.. Jag kan inte.. Inte här.. Jag menar, kan vi åka hem till mig och prata om det här?" han slängde en blick på något bakom mig och jag vred snabbt på nacken för att få en skymt av det han kollade på. Där stod de två blondinerna, som tidigare hade hjälpt oss i kassan, och viskade till varandra samtidigt som de vägrade att släppa oss med blicken. Det syntes på långa vägar att de hade hört hela vårat samtal och jag kunde inte undgå att känna mig som ett offer under deras intensiva blickar. Därför var jag snabb med att vrida tillbaka min nacke och låta min blick landa på Justin.
"Okej." viskade jag lågt, rädd för att de två blondinerna skulle höra något mer av vårat samtal som, faktiskt, var väldigt privat. Justin nickade och drog upp sin mobil ur sina byxors ena ficka innan han knappade in något på den och satte den mot örat. Inom kort hörde jag hans röst, som jag av någon konstig anledning skulle kunna döda för att få höra, flöda genom fiket och in i mina öron.
"Hej, det är Justin. Jag behöver din hjälp."

Justin lade på samtalet och var precis på väg att ta tag i min arm när jag tog ett steg bort från honom. Han fick inte röra mig. Jag var tvungen att visa att jag var arg, att jag var stark och att jag verkligen ville att han skulle berätta för mig om det faktum att han var en kändis. Om han rörde mig visste jag att han lätt skulle kunna manipulera mig, vilket som absolut inte fick hända. Justin tog även han ett steg tillbaka när han upptäckte min reaktion, men med ett ansiktsutryck som direkt fick mig att vilja gråta. Storgråta. Det såg ut som att han hade fått ett hårt slag i magen och nu var tvungen att kippa efter luft för att få någon luft i sina lungor över huvud taget. Jag var tvungen att placera mina händer bakom min rygg för att inte sträcka ut mina armar och röra vid honom. Justin harklade sig.
"Öhm.. min livvakt hämtar oss. Det ska tydligen finnas någon bakväg." Han vände sig till de två blondinerna.
"Skulle ni kunna visa oss bakvägen? För det finns en bakväg, eller hur?" De två blondinerna slutade viska till varandra och stirrade sedan på Justin. En stor rodnad syntes på deras kinder och de nickade.
"Ja, kom vi kan visa dig." sade den ena blondinen tillslut och tog tag i Justins arm och drog med honom in bakom kassan. Jag följde tveksamt efter. Det var inte förvånande att hon inte hade nämt mig. Jag var osynlig för alla förutom Justin, Pattie och nu även min pappa. Jag följde efter Justin och de två tjejerna som var slingrade runt hans kropp genom något som jag antog var personalrummet, genom en lång kliniskt ren korridor och fram till en vit dörr. De två tjejerna fnittrade hysteriskt och jag ställde mig diskret mot väggen bredvid Justin.
"Vanessa. Jag heter Vanessa", fnittrade den ena blondinen fram med kinder som var blossande röda. Den andra tjejen verkade även hon vara mån om att Justin skulle få veta hennes namn och öppnade därför snabbt munnen.
"Summer." fnittrade även hon fram med kinder som såg precis likadana ut som Vanessas - illröda. Jag kunde inte undgå att fundera på varför de betedde sig som de gjorde. Jag behövde prata med Justin. Jag behövde få veta varför han inte nämnt något om det faktum att han var en kändis tidigare, trots att jag hade vetat om det. Men han hade antagligen inte haft en aning om att jag visste vem han var och därför så räknades inte heller det faktumet. Jag menar, han hade inte berättat något ändå, oavsett om jag inte hade fått reda på det på egen hand. Hur hade han kunnat tro att jag inte visste vem han var? Alla visste vem han var, åtminstone alla i tonåren. Hur hade han kunnat tro att jag inte skulle komma på vem han var? Hur hade han kunnat veta om jag var ett fan eller inte? I och för sig så kanske han känner av sådant. Om jag hade varit ett fan så hade jag säkert reagerat på samma sätt som Summer och Vanessa gjorde och man vore blind om man inte såg hur de reagerade i Justins närhet. Justin verkade plötsligt bli medveten om att jag stod bredvid honom och tog, innan jag ens han så mycket som reagera, ett tag om min hand. Värmen som hans hand sände till min hand, och hela min kropp, gjorde att jag insåg att jag inte ville något annat än att han skulle röra mig. Jag ville inte vara någon annanstans än i Justins närhet. Jag ville att han skulle krama mig. Jag ville krama honom. En sådan sak som att han inte hade berättat för mig om hans kändisskap skulle inte få förstöra våran vänskap. För det var väll egentligen inte en sådan stor sak? Han kanske inte hade berättat något för att skydda mig? Eller kanske för att han var rädd för att mista mig som sin vän? Kanske var han rädd för vad jag skulle tycka om hela den här kändiskarusellen? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Du är patetisk, Melanie. Du är en mes. Du kan inte låtsas som att det är okej att han inte har berättat för dig vem han är. Du kan inte låtsas att du någonsin skulle klara av kändislivet. Du kan inte vara kompis med en kändis, Melanie.

Justins Perspektiv

Bilen, som min livvakt kommit och hämtat mig och Melanie med, rullade innanför grindarna till min mammas hus. Så fort som han hade stannat bilen vände jag mig mot honom, gav honom ett handslag, och hoppade sedan snabbt upp ur bilen. Jag tog snabbt ett steg till den bakre bildörren, så att jag kunde hjälpa Melanie ut. Jag var helt säker på att hon kunde klara det själv, men jag ville hjälpa henne. Jag ville hålla henne i handen igen, jag ville krama henne, jag ville kyssa hennes panna. Jag ville inte att det faktum att hon nu visste vem jag var skulle förstöra vår vänskap. Jag kunde inte mista henne. Jag kunde faktiskt inte se ett liv utan henne. Jag kunde inte låta en sådan vän, som betydde mer än något annat för mig, bara gå. Jag var tvungen att fixa till det här. Jag var tvungen att förklara för henne varför jag inte hade sagt något och jag var tvungen att förklara för henne vad Scooter hade berättat för mig när han ringde igår. Jag var helt säker på att hon skulle få panik. Eller annars skulle hon låtsas som att allt var bra, precis som hon alltid brukar göra. Jag ville inte berätta det för henne, just därför att jag visste att det skulle döda henne inifrån, men jag var tvungen. Jag kunde inte låta henne vara ovetande. Det skulle kännas ännu värre om hon kom på det själv, precis som hon tydligen hade gjort med det faktum att jag var en kändis. Jag skakade av mig tankarna och öppnade bildörren. Snabbt lade jag mina armar runt Melanies kropp och bärde upp henne i min famn. Ett tjejigt, extremt gulligt och underbart skratt lämnade hennes strupe i samma stund som jag försiktigt sparkade igen bildörren och styrde mina steg mot det stora huset. Allt jag kunde tänka på under tiden som jag traskade in genom ytterdörren, genom alla de rum som var på vägen till trappan, upp för trappan och in i mitt rum var tjejen som jag hade i min famn. Tjejen med det röda, sprakande håret. Tjejen med de mörka, vackra ögonen. Tjejen som betydde så otroligt mycket för mig. Tjejen som fick mitt hjärta att bulta hårdare vid blotta tanken av hennes existens. Melanie.

När jag kom in i mitt rum sparkade jag igen dörren bakom mig och var precis på väg att släppa ner Melanie ur min famn när jag kände hennes ena hand landa på mitt kindben. Det kändes som att min hud bokstavligen brann upp under hennes berörning och av ren reflex lutade jag snabbt mitt huvud mot hennes hand så att hon skulle förstå att hon inte skulle flytta på den. Rädd för att Melanie skulle flytta sin hand från mitt kindben lät jag min blick försktigt glida över hennes kropp och sedan till hennes ansikte, till hennes ögon. Melanies ögon skimrade i skenet från den starka lampan i taket av mitt rum, något som gjorde de så otroligt vackra. Vår ögonkontakt var intensiv. Mycket mer intensiv än vad den någonsin hade varit. Det enda som existerade var jag och Melanie. Det var som att Melanie och jag befann oss på en egen planet. En egen planet där inget annat än vi existerade. Utan att jag märkte det vandrade min blick nerför hennes ansikte, förbi hennes näsa och ner till hennes mun. Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Vad hände i slutet, egentligen!? Har Justin känslor för Melanie? Har Melanie känslor för Justin?

Jag vet att min uppdatering har varit sämst. Den har verkligen varit jättedålig. Men jag vet inte vad som har hänt med mig de senaste veckorna. Jag orkar inte skriva, jag orkar inte plugga.. Men jag tänker inte komma med någon bortförklaring!

Om ni följer mig på Instagram har ni säkerligen sett de tankar som jag hade om att lägga ner bloggen tidigare idag. Era kommentarer gjorde det omöjligt för mig att göra det. Jag bara kunde inte. Förhoppningsvis löser sig den saken som hände iallafall!

KOMMENTERA NU! JAG VILL VETA VAD NI TYCKTE OM SLUTET! :)