"Fan", muttrade han, "hur kunde de hitta mig?" Han fortsatte spatsera fram och tillbaka framför mig samtidigt som han bet sig i läppen, gjorde allt förutom att möta min blick. "Det här skulle inte hända." fortsatte han sedan. Jag stod blickstilla på min plats, precis bredvid kassan, samtidigt som jag studerade honom. Jag ville hem. Jag ville inte vara här. Jag ville inte behöva möta Justins fans. Inte här, inte nu. Vi skulle bara åka hit, köpa frukost och sedan åka hem till Justin igen. Vi skulle inte möta Justins fans. Det skulle inte bli såhär. Jag öppnade min mun och tog ett djupt andetag, som i ett försök att lugna ner mig själv, innan jag snabbt öppnade munnen igen.
"Jag vill hem, Justin. Jag vill inte vara här mer." fick jag tillslut ur mig. Allt som hade hänt under det senaste dygnet var för mycket för mig. Jag orkade inte mer. Allt jag ville var att lägga mig under täcket i min säng och inte vakna igen förrän allt var tillbaka till det normala. Jag ville inte bli slagen av min pappa mer och jag ville inte behöva möta Justins fans. Justin vände sig mot mig och mötte min blick för första gången sedan vi upptäckt de skrikande tonårstjejerna som trängdes utanför Starbucks dörr och hade som mål att få en autograf från honom, en bild med honom eller rent av bara en skymt av honom.
"Melanie", började Justin försiktigt. Hans ögon lyste av sorg och han såg ytterst nervös ut. Plötsligt kände jag en ilska växa inom mig. En ilska som jag aldrig hade känt förut.
"Nej." jag sträckte upp en hand i luften för att få honom att förstå att han skulle hålla tyst. Jag ville inte att han skulle säga förlåt och förklara sig innan jag hade fått säga det jag hade gått och burit på ända sedan den dagen vi först träffade - att jag visste.
"Tror du inte att jag har vetat om det här?" Justin stirrade på mig som att han inte förstod vad jag menade, vilket jag var helt säker på att han gjorde. "Tror du inte att jag vet vem du är?" fortsatte jag utan att bry mig om hans fejkade, oförstående min. Justin fortsatte att stirra på mig. Jag valde att hålla tyst och inte säga något mer. Jag ville att han skulle svara på min fråga och jag hoppades innerligt att han skulle säga sanningen istället för att komma med en bortförklaring. En lång spänd tystnad uppstod mellan oss. En tystnad så spänd att den fick mig att skruva på mig av obehag. Justins blick var fäst vid min. Hans blick var tom och visade inga känslor över huvud taget. Faktiskt, så såg han helt död ut. Det såg ut som att hans själ hade lämnat hans kropp och det endast var hans kropp som fanns kvar framför mig. Den tanken fick mig att genast vilja krama honom, säga förlåt och berätta att allt skulle bli bra. Men jag visste att jag inte kunde göra det om jag inte ville släppa detta "jag-vet-vem-du-är" ämnet. Jag skulle aldrig kunna fortsätta vara arg på honom om han kramade mig, om han ens rörde vid mig, utan istället gå tillbaka till den person jag alltid varit - den blyga och den tysta tjejen. Till min lättnad så hördes Justins vackra, vänliga röst snart, men endast som en svag och klen viskning. Det lät nästan som att han hade slut på syre i sina lungor.
"Melanie.. Jag kan inte.. Inte här.. Jag menar, kan vi åka hem till mig och prata om det här?" han slängde en blick på något bakom mig och jag vred snabbt på nacken för att få en skymt av det han kollade på. Där stod de två blondinerna, som tidigare hade hjälpt oss i kassan, och viskade till varandra samtidigt som de vägrade att släppa oss med blicken. Det syntes på långa vägar att de hade hört hela vårat samtal och jag kunde inte undgå att känna mig som ett offer under deras intensiva blickar. Därför var jag snabb med att vrida tillbaka min nacke och låta min blick landa på Justin.
"Okej." viskade jag lågt, rädd för att de två blondinerna skulle höra något mer av vårat samtal som, faktiskt, var väldigt privat. Justin nickade och drog upp sin mobil ur sina byxors ena ficka innan han knappade in något på den och satte den mot örat. Inom kort hörde jag hans röst, som jag av någon konstig anledning skulle kunna döda för att få höra, flöda genom fiket och in i mina öron.
"Hej, det är Justin. Jag behöver din hjälp."

Justin lade på samtalet och var precis på väg att ta tag i min arm när jag tog ett steg bort från honom. Han fick inte röra mig. Jag var tvungen att visa att jag var arg, att jag var stark och att jag verkligen ville att han skulle berätta för mig om det faktum att han var en kändis. Om han rörde mig visste jag att han lätt skulle kunna manipulera mig, vilket som absolut inte fick hända. Justin tog även han ett steg tillbaka när han upptäckte min reaktion, men med ett ansiktsutryck som direkt fick mig att vilja gråta. Storgråta. Det såg ut som att han hade fått ett hårt slag i magen och nu var tvungen att kippa efter luft för att få någon luft i sina lungor över huvud taget. Jag var tvungen att placera mina händer bakom min rygg för att inte sträcka ut mina armar och röra vid honom. Justin harklade sig.
"Öhm.. min livvakt hämtar oss. Det ska tydligen finnas någon bakväg." Han vände sig till de två blondinerna.
"Skulle ni kunna visa oss bakvägen? För det finns en bakväg, eller hur?" De två blondinerna slutade viska till varandra och stirrade sedan på Justin. En stor rodnad syntes på deras kinder och de nickade.
"Ja, kom vi kan visa dig." sade den ena blondinen tillslut och tog tag i Justins arm och drog med honom in bakom kassan. Jag följde tveksamt efter. Det var inte förvånande att hon inte hade nämt mig. Jag var osynlig för alla förutom Justin, Pattie och nu även min pappa. Jag följde efter Justin och de två tjejerna som var slingrade runt hans kropp genom något som jag antog var personalrummet, genom en lång kliniskt ren korridor och fram till en vit dörr. De två tjejerna fnittrade hysteriskt och jag ställde mig diskret mot väggen bredvid Justin.
"Vanessa. Jag heter Vanessa", fnittrade den ena blondinen fram med kinder som var blossande röda. Den andra tjejen verkade även hon vara mån om att Justin skulle få veta hennes namn och öppnade därför snabbt munnen.
"Summer." fnittrade även hon fram med kinder som såg precis likadana ut som Vanessas - illröda. Jag kunde inte undgå att fundera på varför de betedde sig som de gjorde. Jag behövde prata med Justin. Jag behövde få veta varför han inte nämnt något om det faktum att han var en kändis tidigare, trots att jag hade vetat om det. Men han hade antagligen inte haft en aning om att jag visste vem han var och därför så räknades inte heller det faktumet. Jag menar, han hade inte berättat något ändå, oavsett om jag inte hade fått reda på det på egen hand. Hur hade han kunnat tro att jag inte visste vem han var? Alla visste vem han var, åtminstone alla i tonåren. Hur hade han kunnat tro att jag inte skulle komma på vem han var? Hur hade han kunnat veta om jag var ett fan eller inte? I och för sig så kanske han känner av sådant. Om jag hade varit ett fan så hade jag säkert reagerat på samma sätt som Summer och Vanessa gjorde och man vore blind om man inte såg hur de reagerade i Justins närhet. Justin verkade plötsligt bli medveten om att jag stod bredvid honom och tog, innan jag ens han så mycket som reagera, ett tag om min hand. Värmen som hans hand sände till min hand, och hela min kropp, gjorde att jag insåg att jag inte ville något annat än att han skulle röra mig. Jag ville inte vara någon annanstans än i Justins närhet. Jag ville att han skulle krama mig. Jag ville krama honom. En sådan sak som att han inte hade berättat för mig om hans kändisskap skulle inte få förstöra våran vänskap. För det var väll egentligen inte en sådan stor sak? Han kanske inte hade berättat något för att skydda mig? Eller kanske för att han var rädd för att mista mig som sin vän? Kanske var han rädd för vad jag skulle tycka om hela den här kändiskarusellen? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Du är patetisk, Melanie. Du är en mes. Du kan inte låtsas som att det är okej att han inte har berättat för dig vem han är. Du kan inte låtsas att du någonsin skulle klara av kändislivet. Du kan inte vara kompis med en kändis, Melanie.

Justins Perspektiv

Bilen, som min livvakt kommit och hämtat mig och Melanie med, rullade innanför grindarna till min mammas hus. Så fort som han hade stannat bilen vände jag mig mot honom, gav honom ett handslag, och hoppade sedan snabbt upp ur bilen. Jag tog snabbt ett steg till den bakre bildörren, så att jag kunde hjälpa Melanie ut. Jag var helt säker på att hon kunde klara det själv, men jag ville hjälpa henne. Jag ville hålla henne i handen igen, jag ville krama henne, jag ville kyssa hennes panna. Jag ville inte att det faktum att hon nu visste vem jag var skulle förstöra vår vänskap. Jag kunde inte mista henne. Jag kunde faktiskt inte se ett liv utan henne. Jag kunde inte låta en sådan vän, som betydde mer än något annat för mig, bara gå. Jag var tvungen att fixa till det här. Jag var tvungen att förklara för henne varför jag inte hade sagt något och jag var tvungen att förklara för henne vad Scooter hade berättat för mig när han ringde igår. Jag var helt säker på att hon skulle få panik. Eller annars skulle hon låtsas som att allt var bra, precis som hon alltid brukar göra. Jag ville inte berätta det för henne, just därför att jag visste att det skulle döda henne inifrån, men jag var tvungen. Jag kunde inte låta henne vara ovetande. Det skulle kännas ännu värre om hon kom på det själv, precis som hon tydligen hade gjort med det faktum att jag var en kändis. Jag skakade av mig tankarna och öppnade bildörren. Snabbt lade jag mina armar runt Melanies kropp och bärde upp henne i min famn. Ett tjejigt, extremt gulligt och underbart skratt lämnade hennes strupe i samma stund som jag försiktigt sparkade igen bildörren och styrde mina steg mot det stora huset. Allt jag kunde tänka på under tiden som jag traskade in genom ytterdörren, genom alla de rum som var på vägen till trappan, upp för trappan och in i mitt rum var tjejen som jag hade i min famn. Tjejen med det röda, sprakande håret. Tjejen med de mörka, vackra ögonen. Tjejen som betydde så otroligt mycket för mig. Tjejen som fick mitt hjärta att bulta hårdare vid blotta tanken av hennes existens. Melanie.

När jag kom in i mitt rum sparkade jag igen dörren bakom mig och var precis på väg att släppa ner Melanie ur min famn när jag kände hennes ena hand landa på mitt kindben. Det kändes som att min hud bokstavligen brann upp under hennes berörning och av ren reflex lutade jag snabbt mitt huvud mot hennes hand så att hon skulle förstå att hon inte skulle flytta på den. Rädd för att Melanie skulle flytta sin hand från mitt kindben lät jag min blick försktigt glida över hennes kropp och sedan till hennes ansikte, till hennes ögon. Melanies ögon skimrade i skenet från den starka lampan i taket av mitt rum, något som gjorde de så otroligt vackra. Vår ögonkontakt var intensiv. Mycket mer intensiv än vad den någonsin hade varit. Det enda som existerade var jag och Melanie. Det var som att Melanie och jag befann oss på en egen planet. En egen planet där inget annat än vi existerade. Utan att jag märkte det vandrade min blick nerför hennes ansikte, förbi hennes näsa och ner till hennes mun. Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Vad hände i slutet, egentligen!? Har Justin känslor för Melanie? Har Melanie känslor för Justin?

Jag vet att min uppdatering har varit sämst. Den har verkligen varit jättedålig. Men jag vet inte vad som har hänt med mig de senaste veckorna. Jag orkar inte skriva, jag orkar inte plugga.. Men jag tänker inte komma med någon bortförklaring!

Om ni följer mig på Instagram har ni säkerligen sett de tankar som jag hade om att lägga ner bloggen tidigare idag. Era kommentarer gjorde det omöjligt för mig att göra det. Jag bara kunde inte. Förhoppningsvis löser sig den saken som hände iallafall!

KOMMENTERA NU! JAG VILL VETA VAD NI TYCKTE OM SLUTET! :)