I förra kapitlet: "Hej, Justin. Jag vet att du är ledig och att du säkert har annat för dig just nu, men jag måste verkligen prata med dig." Jag rynkade oförstående på pannan. Hade det hänt något? Hade skvallertidningarna kommit upp med nya, helt osannolika, falska rykten? Eller var det någon intervju jag var tvungen att åka på?

"Ja, självklart. Är det något som har hänt? Jag menar, det låter som att du har något viktigt att berätta."

"Det är viktigt, Justin. Det är väldigt viktigt."

---

Melanies Perspektiv

"Melanie? Melanie, vakna." Långsamt kämpade jag upp mina ögonlock och upptäckte Justin som stod lutad över mig. Förvånat lät jag min blick svepa över det ljusa rummet som jag befann mig i. Sängen som jag låg i verkade vara placerad i mitten av rummet. På väggen mittemot sängen befann sig en stor plasma TV, på vardera sida om TV:n fanns en mängd av familjefotografier, väggen till vänster om mig var täckt av två gigantiska fönster, mot väggen till höger om mig stod en spegel placerad och i ena hörnet befann sig en stor, ljus fåtölj. Förvånat rynkade jag min panna. Vart var jag någonstans? Justin, som verkade ha uppfattat min reaktion, öppnade snabbt sin mun och inom kort hördes hans vackra stämma genom rummet.
"Du är i gästrummet, Melanie. Du är hemma hos mig." Rynkan på min panna försvann i samma stund som bitarna föll på plats. Min pappa hade slagit mig, Justin hade hämtat mig, vi hade spelat spel med hans mamma och vi hade sett på film. Men hur hade jag kommit in hit? Innan jag så mycket som hann fundera på att fråga Justin om det faktum att jag inte kunde minnas hur jag kommit in hit hördes Justins röst återigen studsa mellan rummets väggar.
"Du somnade när vi kollade på film. Jag ville inte väcka dig så jag bärde dig hit." Förstående skakade jag på huvudet och gav honom ett tacksam leende. Jag förstod inte varför han, Justin Bieber - en världskändis, var så snäll mot mig. Varför var just han så snäll mot mig när ingen annan var det? Han kunde vara vän med i stort sett vem han ville och han hade ändå valt mig -världens största skämt. Jag kunde inte förstå att han ville vara min vän. Min hjärna kunde helt enkelt inte koppla det faktum att han, en perfektion, ville vara vän med en sådan misslyckad varelse som mig. Jag skakade genast av mig mina fåniga tankar. Tänk inte för mycket, Melanie. Var glad över att du ens har en vän.
"Kom, mamma har gjort frukost." Justin räckte fram sin ena hand mot mig och utan att tveka greppade jag den. Med hjälp av Justin hamnade jag snart på fötter på de ljusa träplankorna som täckte rummets golv. En ilande smärta pulserade genom min mage. En smärta som gjorde att mina ben vek sig och snart kände jag hur jag föll mot golvet. Av ren reflex knep jag ihop mina ögon och förberedde mig för slaget mot marken. Förberedde mig för hur min kropp skulle bulta av smärta, förberedde mig för hur min mage skulle göra ännu ondare. Men slaget kom aldrig. Jag träffade aldrig marken. Istället kände jag hur två starka armar greppade tag om min kropp och drog mig upp på marken. Jag var som i chock. Jag visste inte vad som hände, jag visste inte vad jag gjorde och jag visste inte vad jag tänkte. Plötsligt kände jag mjuka lakan under min rygg och jag förstod att jag låg i sängen.

Justins röst drog mig tillbaka till verkligheten.
"Melanie? Melanie, hur mår du?" Jag öppnade sakta ögonen och blev tvungen att blinka ett flertal gånger för att vänja mig vid det starka solskenet som lyste igenom de stora gardinerna som hängde vid fönstren. En dov smärta befann sig i mitt huvud. Vad hade hänt? Jag mindes att jag hade blivit väckt av Justin och att jag sedan hade varit påväg att gå ner till köket eftersom att hans mamma hade gjort frukost. Sedan var allt svart. Jag mindes ingenting. Paniken steg sig inom mig när jag insåg att jag inte kom ihåg någonting av det som hade hänt efter att jag hade ställt mig upp.
"Vad-" Jag svalde hårt. Jag var rädd för att veta vad som hade hänt. Jag var rädd för att jag inte kom ihåg någonting. "Vad hände?" viskade jag. Justin sneglade på något bakom sig och snart satte sig Pattie på sängkanten.
"Du svimmade. Jag tror du måste till sjukhuset, Melanie. Du var borta rätt länge." Borta rätt länge? Hur länge? Varför svimmade jag? Vad var fel på mig?
"Hur länge?" viskade jag. Jag rynkade på pannan. Varför kunde jag inte prata normalt? Varför kunde jag bara viska?
"Så länge att vår doktor hann komma hit. Hon tycker att du borde åka till sjukhuset, Melanie." sade Pattie lugnt. Dock så talade den ytterst oroliga minen i hennes ansikte om att hon var allt annat än lugn. Jag skakade genast på huvudet, men ångrade mig genast då mitt huvud bultade av smärta vid den plötsliga gesten. Jag valde därför att sluta skaka på huvudet och lade ner mitt huvud på den mjuka kudden.
"Nej, inte sjukhuset. Inte sjukhuset. Nej." fick jag istället ur mig med panik i rösten. Jag ville inte till sjukhuset. Jag tänkte inte åka till sjukhuset. Jag hatade sjukhus och jag var helt säker på att de skulle få reda på att jag hade blivit slagen av min egen pappa. Det fick inte hända. Justin bytte plats med sin mamma och strök mig lugnande på kinden.
"Ta det lugnt, vi behöver inte åka till sjukhuset. Inte om du absolut inte vill." Han vände sig till Pattie. "Mamma, kan inte Mrs Davies undersöka henne istället?" Pattie tycktes fundera på de olika alternativen innan hon nickade på huvudet.
"Okej då. Jag ska hämta henne." Hon reste sig upp och försvann ut ur rummet.
"Mrs Davies är vår husdoktor", förklarade Justin, "det är hon som undersökte dig förra gången, du vet när du hade krockat med mamma." Jag gav honom ett förstående leende. Jag tyckte om Mrs Davis. Hon var snäll och förstående och hon verkade även vara en skicklig doktor. Jag var precis på väg att öppna munnen för att tacka Justin för att han hade fått Pattie att hämta Mrs Davies istället för att skicka mig till sjukhuset när dörren flög upp och Mrs Davies, med Pattie i släptåg, kom in i rummet. Mrs Davies bar på en liten väska som jag gissade innehöll alla de prylar som behövdes under min undersökning. Hon gav Justin och Pattie varsin blick som meddelade att de skulle gå ut härifrån och lämna oss ensamna och inom kort försvann de ut ur rummet. Mrs Davies ställde sig vid sängkanten precis bredvid mig och sträckte sedan fram en hand som jag genast tog.
"Hej, Melanie. Mrs Davies är jag, som du kanske kommer ihåg sedan förra gången. Hur mår du?"

Mrs Davies var precis klar med undersökningen på mig när Justin klev in i rummet.
"Är ni klara än?" undrade han försiktigt. Mrs Davies vände sig genast till honom och gav honom en sträng blick.
"Nej, inte riktigt än. Skulle du vara snäll att lämna rummet? Jag informerar dig när vi är klara." Justin gav mig en "vad-är-det-med-henne?" blick innan han snabbt lämnade rummet.
"Sådär, Melanie. Det är inte något allvarligt fel på dig. Har du varit stressad den senaste tiden? Har du ätit bra? Har något allvarligt hänt som du inte har mått bra av?" Hade jag varit stressad? Nej, det hade jag inte. Hade jag ätit bra? Ja, det hade jag. Jag hade iallafall inte ändrat på mina matvanor och de hade alltid fungerat tidigare. Hade något allvarligt hänt som jag inte mådde bra av? Ja, min pappa slog mig men annars är allt som vanligt.
"Nej, inget särskilt har hänt. Det har bara varit väldigt mycket läxor i skolan." ljög jag. Jag kunde inte säga som det var. Jag kunde inte säga att jag inte hade gått till skolan på snart en hel vecka. Jag kunde inte säga att min pappa hade slagit mig. Jag kunde inte berätta allt det som hänt den senaste tiden. Jag var tvungen att ljuga, och faktiskt, så var min lögn en väldigt trovärdig lögn. För hur skulle hon kunna veta om jag hade mycket läxor i skolan eller inte? Mrs Davies gav mig ett vänligt leende i samma stund som hon fiskade upp en burk med tabletter som hon gav mig. Snabbt synade jag förpackningen. 'Ta en om dagen för att motverka stress'.
"Den motverkar stress", förklarade Mrs Davies, "ta en om dagen och se till att ta det lugnt om dagarna så ska du se att du blir som vanligt snart igen." Jag nickade vänligt och ställde sedan ifrån mig den lilla burken på nattduksbordet som fanns precis bredvid sängen. Jag kunde inte äta de där tabletterna. Jag var inte stressad. Jag hade fortfarande ingen aning om vad det var som var fel på mig. Mrs Davies reste sig upp från sängkanten som hon tidigare suttit på och plockade sedan ihop alla de saker hon använt och lade ner de i den lilla väskan som hon hade haft med sig.
"Sådär, Melanie. Då tror jag att vi är klara. Jag hämtar Justin, han verkar vara väldigt ivrig på att få träffa dig." hon vände på klacken och försvann ut ur rummet. Inom kort hördes flera dunsar utanför, som att någon sprang i trappan, och jag insåg att det måste vara Justin. Det visade sig att jag hade haft rätt då dörren snart flög upp och Justin kom rusande in i rummet. Han satte sig på sängen, precis bredvid där jag låg, och sneglade sedan forskande på mig.
"Vad sade hon?" frågade han sedan nyfiket. När min blick svepte över hans ansikte kunde jag skymta en glimt av oro och jag kunde inte låta bli att undra om han var orolig för att det skulle vara något allvarligt fel på mig. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och, till min lättnad, gjorde det inte ont i magen. Det gjorde inte ont någonstans. Ett stort leende formades på mina läppar vid den upptäckten. Kanske var mina sår på magen på väg att läka? Kanske var alla de inre skadorna jag måste ha fått när min pappa slog mig på väg att läka? Justin studerade mig nogrannt och såg både orolig och glad ut. Jag kunde inte komma fram till om han var glad eller orolig. Kanske var han glad för att jag log och orolig för att jag ännu inte hade förklarat för honom vad Mrs Davies hade sagt. Jag slickade mig om läpparna som i ett sett att få lite tid att bestämma mig för om jag skulle berätta sanningen för honom eller om jag skulle ljuga, precis som jag hade gjort för Mrs Davies. Jag kom snabbt fram till att jag skulle säga sanningen. Han förtjänade sanningen. Han visste att min pappa hade slagit mig. Han visste att mina föräldrar inte brydde sig om mig.
"Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig", började jag försiktigt, rädd för att han skulle bli förfannad på grund av det faktum att jag hade ljugit för Mrs Davies. Justin kollade fundersamt på mig. Han lät en av sina händer glida genom sitt mörkbruna, mjuka, välstylade hår och bet sig sedan i läppen. Den gesten fick mig genast att tänka på hur snygg han egentligen var. Som tur var fick Justins mig genast att släppa den irriterande tanken.
"Vad menar du? Hittade inte Mrs Davies något fel på dig?" Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet. Jag visste att jag var tvungen att förklara för honom att jag hade ljugit för henne, men jag var rädd för hur Justin skulle reagera. Jag visste att han lätt kunde bli arg när han var orolig. Fast han brukade aldrig vara arg på mig eftersom det aldrig hade varit mitt fel. Det hade varit min pappas fel. Men nu så var det mitt fel. Det var jag som hade ljugit för Mrs Davies. Ingen annan. Jag släppte taget jag hade med tänderna om min läpp och tittade sedan nervöst ner i mitt knä. Jag vågade inte se honom i ögen när jag skulle berätta för honom.
"Hon undrade om något speciellt hade hänt den senaste tiden och jag kunde inte berätta för henne att pappa hade slagit mig, så jag ljög." rabblade jag nervöst upp. Justin sade ingenting. Allt var tyst. Det enda som hördes var våra lugna andetag. Var han arg nu? Var han så arg att han inte ville prata med mig mer? Var han så arg att han inte ville vara min vän mer?
"Melanie, kolla på mig." Jag lät min blick nervöst landa på Justins ansikte, mån om att inte möta hans blick.
"Varför verkar du så nervös? Tror du att jag är arg på dig?" Förvånat rynkade jag pannan. Hur kunde han veta det? Kunde han läsa mina tankar? Var han inte arg på mig?
"Är du inte arg på mig?" frågan lämnade min mun automatiskt. Justin skakade genast på huvudet i en nekande gest.
"Varför skulle jag vara det? För att du inte berättade för Mrs Davies att din pappa hade slagit dig? Vad tror du om mig egentligen, Melanie?" Skammen sköljde över mig när Justin uttalade den sista meningen. Det hade inte varit meningen att såra honom. Jag ville inte på något sätt såra honom.
"Förlåt." viskade jag samtidigt som jag skamset stirrade ner i mitt knä. Utan att jag var beredd på det drog Justin in mig i sin famn och snart satt jag i hans knä, med mina ben över hans och mitt huvud lutat mot hans bröstkorg.
"Du har inget att säga förlåt för, Melanie. Och du har inget att vara nervös eller rädd för heller. Såklart jag inte är arg på dig. Det är ganska förståeligt att du inte vill berätta för vem som helst att din pappa har slagit dig. Men vad sade du då? Jag menar, vad ljög du om?" Med ett busigt leende kollade jag upp på Justin.
"Jag sade att det hade varit mycket läxor i skolan den senaste tiden." Ett stort busigt leende tog plats över Justins läppar.
"Och?" Jag kollade oförstående på honom. Vad menade han? "Gick hon på det?" förklarade Justin när han såg min oförstående min. Jag nickade och sträckte mig mot nattduksbordet där jag greppade tag om den lilla burken som innehöll stresstabletterna.
"Ja, hon gav mig dem här." Jag gav Justin burken och han granskade den nogrannt.
"Stresstabletter?" Justin skakade roat på huvudet. "Du är nog en liten badgirl, trots allt." Jag skakade bestämt på huvudet och gjorde en låtsad ledsen min. Justins mungipor for genast upp och det dröjde inte länge förrän hans gudomliga skratt hördes.
"Nehe, är du en djävul?" Jag fortsatte skaka på huvudet och höll kvar samma min. Justin fortsatte skratta.
"Nehe, vad är du då?" frågade han sedan. Jag slutade skaka på huvudet och lät den låtsade ledsna minen övergå i ett stort busigt leende.
"En ängel." svarade jag självsäkert och blinkade sedan överdrivet med ögonen i en gest som skulle få mig att se ovanligt snäll ut. Justin log roat och greppade sedan tag i min kropp med sina armar samtidigt som han reste sig upp.
"Okej, Ängel, det blev tyvärr inget med den där frukosten som mamma lagade så vi kanske kan åka till Starbucks och köpa frukost istället. Om Ängeln mår bättre alltså?"
"Ängeln mår utmärkt och skulle gärna vilja åka till Starbucks." Jag tog en paus och gav honom ett överglatt leende. För det var precis så jag kände mig just nu. Jag var jätteglad av någon konstig anledning. "Och förresten, jag älskar det där namnet. Ängel, det skulle jag vilja bli kallad i resten av mitt liv." Ett mjukt, bedårande skratt lämnade Justins strupe.
"Som du vill, Ängel. Starbucks blir det."

Justin körde ut genom husets grindar och inom kort var vi på väg mot Starbucks. Det var inte långt till Starbucks men Justin hade insisterat på att ta bilen eftersom han påstod att jag inte fick gå så långt. Han hade burit mig hela vägen till bilen och jag var nästan helt säker på att om han fick bestämma skulle han även bära in mig på Starbucks, men det tänkte jag inte acceptera. Det gjorde faktiskt inte så ont i magen längre, men jag var medveten om att det troligtsvis berodde på värktabletten som Justin hade tvingat i mig innan vi lämnat huset. Vi satt i en behaglig tystnad ända tills vi såg Starbucks.
"Så, vad vill du ha för något?" frågade Justin i samma stund som han parkerade bilen precis utanför Starbucks.
"Jag vet inte. Jag har nästan aldrig varit på Starbucks". förklarade jag lågmält. Jag hade varit en gång på Starbucks tidigare. Det var för flera år sedan när mina föräldrar hade fått för sig att vi skulle ha en liten familjestund. Dock slutade det inte riktigt som det var tänkt då de båda hade fått åka iväg till jobbet, eftersom att det hade uppstått någon slags kris där, innan vi ens hade hunnit beställa. Det var den enda gången som mina föräldrar hade gjort något sådant med mig. Justin väckte mig ur mina funderingar genom att öppna bildörren åt mig. Försiktigt klev jag ur bilen, för att inte stöta till min mage på något vis, och följde efter Justin in på fiket. Direkt när jag klev in upptäckte jag att det var ovanligt folktomt där. Faktiskt, så var inte en endaste person där. Förvånat rynkade jag pannan. Det brukade alltid vara folk här. Åtminstone varenda gång som jag hade gått förbi här, vilket faktiskt var relativt ofta. Justin banade sin väg fram till kassan för att beställa. De två blondinerna i kassan verkade ovanligt nervösa och de båda två var tomatröda i ansiktet. Det tog mig endast en bråkdel av en sekund innan jag kom på varför. Det var ju självklart att de båda två hade koll på att det var Justin Bieber som stod framför dem. Justin vände sig snart till mig.
"Vad vill du ha för något?" Min blick gled över alla olika kakor, muffins och de olika drycker som fanns att välja på. Det skulle vara omöjligt för mig att beställa så jag valde det enklaste alternativet - att välja samma sak som Justin.
"Jag tar samma som dig." svarade jag tyst, nervös under blondinernas hotande blickar. Justin nickade innan han vände sig mot blondinerna igen och beställde något, som jag gissade skulle vara utsökt. Det dröjde inte länge innan Justin tog tag i en påse och vände sig bort från kassan och började gå mot mitt håll. Jag hade stått en liten bit från kassan då jag kände mig väldigt blottad under de två blondinernas blickar. Justin tog tag i min arm och drog med mig bort mot den mörka, trädörren som ledde ut från fiket. Han lät den tomma handen öppna dörren och tog sedan ett steg ut. När jag kunde se ut var det som att jag frös till is. Nej. Det här fick inte hända.

Egentligen hade jag tänkt att skriva 2000 ord men allting flöt på och när jag kollade hur många ord jag hade skrivit visade det sig att kapitlet blev hela 3000 ord!

Jag vet att många vill veta vad det var Scooter ville men eftersom detta kapitlet endast var i Melanies Perspektiv och Justin inte har berättat för henne vad Scooter ville så kan ni tyvärr inte få reda på det riktigt än.

Vad tyckte ni om detta kapitel? Jag tycker faktiskt att det blev helt okej, vilket är ganska ovanligt. Låt mig veta vad ni tycker! Kanske kommer kapitel 13 redan i helgen om ni kommenterar riktigt ordentligt! :)

I förra kapitlet: "Var har du ont, Melanie?" Melanie vände sig försiktigt om mot mig. Hennes tårfyllda ögon mötte mina och en av mina händer flög automatiskt fram och torkade bort de tårar som rann ner för hennes kinder. Vad hade hennes pappa gjort med henne?

"Jag-" började hon försiktigt. "Här", hon pekade på kinden, "Här", hon förflyttade sin hand och pekade mot magen. Jag strök min hand försiktigt mot hennes mage och hon gnydde till.
"Kan jag få se?" frågade jag henne istället då det uppenbarligen gjorde ont när jag rörde hennes mage. Melanie nickade försiktigt och började dra upp det tunna linnet som hon hade på sig tillsammans med ett par mjukisbyxor. Mina ögon vidgades så fort jag fick syn på det stora blåmärket och de blodiga såren som täckte hennes mage. 
"Herregud, Melanie!"

 

Melanies Perspektiv
Justin granskade min mage samtidigt som han bet sig i läppen. Hela hans ansiktsuttryck talade om att han tog ut sina känslor på sin läpp, vilket resulterade i att han bet sig hårt i läppen. Innan jag ens förstod vad jag gjorde hade jag sträckt ut en hand mot hans ansikte. Jag var tvungen att få honom att sluta. Jag ville inte att han skulle skadas på grund av mig. Jag ville inte att han skulle känna smärta på grund av mig. Försiktigt strök jag min hand mot hans käkben. Till min lättnad fick det honom att slappna av och han släppte inom kort taget som han hade, med hjälp av sina tänder, om sin läpp.
"Justin, jag mår bra." försökte jag förklara för honom med en sådan självsäker röst jag kunde få fram, men till min besvikelse var allt som kom ut ur min strupe en svag viskning. Justin skakade på huvudet och såg med ens väldigt arg ut. Nästintill förbannad.
"Ljug inte för mig, Melanie. Du mår inte bra! Du är fan helt sönderslagen!" Förskräckt, över den hårda tonen i Justins röst, satte jag mig snabbt upp i sängen och tryckte mig bak mot sängens huvudgavel. Den plötsliga rörelsen gjorde att min mage skrek av smärta och jag blev tvungen att bita mig hårt i kinden för att inte släppa ut ett högt skrik av smärta. Tårar samlades i mina ögon och rann snart ner för mina kinder. Tårar som jag inte ens brydde mig om att stoppa då jag visste att de inte skulle sluta rinna iallafall. Vad hade min pappa gjort mot mig egentligen? Vad hade jag gjort mot honom? Varför hade han helt plötsligt börjat slå mig? Han brukade aldrig slå mig. Han brukade ignorera mig och istället, tillsammans med min mamma, skämma bort mig med en massa dyra prylar som i ett sett att täcka över hur dåliga föräldrar de var. Det måste finnas en anledning till att han helt plötsligt hade börjat slå mig. För man börjar inte slå sitt barn, sitt eget kött och blod, utan en anledning. Hade jag varit en större misslyckad varelse än vanligtvis? Hade jag skämt ut mina föräldrar mer än vanligtvis? Hade jag-
"Förlåt, Melanie. Jag menade inte att skrika på dig. Det är inte ditt fel." Justin avbröt mina tankar och när jag kollade upp från mitt knä, som jag hade stirrat ner i utan att jag själv var medveten om det, fann jag honom sitta rakt framför mig, extremt nära. Justin lät sina händer hitta sin väg till mina kinder där han varsamt strök bort mina tårar med hjälp av sina tummar.
"Förlåt, Melanie. Jag bara... Jag... Jag hatar att se dig såhär, Melanie. Såhär svag, ledsen och skadad. Jag hatar att se dig ha ont, jag hatar att inte se ditt leende och jag hatar att inte höra ditt underbara skratt. Det är inte dig jag är arg på, Melanie. Jag är arg på personen som gjorde såhär mot dig. Det är din pappa jag är arg på. Förlåt." Han tog en paus och allt jag kunde tänka på under den pausen var killen som satt framför mig. Killen som verkligen brydde sig om mig och var min enda vän. Killen som jag hade umgåtts med varje dag sedan vi träffades och som betydde mer än någon annan i mitt liv gjorde. Killen vars namn var Justin Bieber. "Det är inte ditt fel, Melanie. Det var fel av mig att ta ut min ilska på dig. Förlåt. Jag... Jag bryr mig verkligen om dig, Melanie. Vet du hur mycket du betyder för mig? Vet du att jag tänker på dig hela tiden? Vet du att jag hör ditt skratt i mitt huvud hela tiden? Vet du att du är den snällaste människan jag någonsin träffat?" Jag satt som paralyserad och lyssnade på alla de vänliga ord som flög ut ur Justins mun och som var ägnade åt mig. Jag var fascinerad över det faktum att han var så vänlig och verkligen ville vara min vän. Att någon ville vara min vän. Innan jag hann så mycket som reagera hade Justin flyttat sig ytterligare lite närmare mig, om det nu var möjligt, och dragit in mig i en hård och mysig kram. Inom kort besvarade jag kramen och tryckte honom ännu närmare mig samtidigt som jag var noga med att inte dra honom tillräckligt nära för att skada min mage ännu mer.
"Förlåt", Justin lämnade en kyss på min panna, "Snälla säg något." Jag blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten och öppnade sedan sakta min mun.
"Jag förlåter dig, Justin", viskade jag, "men du behöver inte säga förlåt. Jag är inte arg på dig och jag är inte ledsen på grund av dig heller." Justin rynkade på pannan och var snabb med att svara på mitt påstående.
"Men du grät, Melanie. Du grät för att jag skrek på dig." Jag skakade intensivt på huvudet i en nekande gest.
"Nej, Justin. Jag grät inte på grund av dig. Jag grät för att det gör ont i magen. Det är min pappas fel, inte ditt." En ensam tår rann ner för Justins kind och jag sträckte genast fram min ena hand och torkade bort tåren.
"Varför är du ledsen? Varför gråter du?" frågade jag honom sedan försiktigt. Jag hade aldrig sett Justin gråta. Han var alltid så glad och lycklig. Tanken på att det troligtvis var jag som orsakat Justins tårar fick en obeskrivlig smärta att uppstå i min själ. Jag ville inte att han skulle vara ledsen på grund av mig. Jag ville inte att han skulle må dåligt på grund av mig. Jag ville att han skulle vara lycklig. Kanske vore det bäst om jag bara höll mig borta från honom? Kanske var han lyckligare utan mig? Kanske var det bäst om vi sa upp våran vänskap då den antagligen inte gjorde något annat än att skada honom. För Justin var så mycket bättre än mig. Han hade en mamma som brydde sig om honom, säkerligen en massvis med vänner och flera miljoners fans medan jag inte hade någon annan än Justin och möjligtvis Pattie.
"Jag bara", han tog en paus och tog ett djupt andetag samtidigt som han lutade huvudet bakåt i något, som jag trodde, var ett försök i att stoppa alla de tårar som hotade med att rinna ner för hans kinder. Försöket verkade fungera då det inte syntes några tårar när han återigen vände sin blick mot mig. "Jag bara tycker inte om att se dig ledsen, Melanie. Jag står inte ut med tanken att din egen pappa slår dig... Att du är skadad, att du mår dåligt." Ytterligare en tår rann ner för hans kind. "Jag vill att du-" hans röst sprack och flera tårar rann ut från hans tårkanaler och ner för hans kinder. " Jag vill att du ska vara lycklig." Utan att jag tänkte på vad jag gjorde hade jag hoppat närmare honom och dragit in honom i en trygg och tajt kram.
"Jag är lycklig, Justin. Jag är lycklig nu, när jag är med dig."

"Är du säker på att du inte vill åka till sjukhuset? Du vet, det är ganska djupa sår och de kanske behövs sys. Är det inte bäst om-" Jag höll snabbt upp en hand och satte sedan mitt ena finger mot hans läppar för att få tyst på honom. Jag ville inte till sjukhuset. Jag ville absolut inte till sjukhuset. Ingen, förutom Justin, fick få reda på att min pappa hade slagit mig. Ingen. Jag ville inte att min pappa skulle få ytterligare något att vara arg på mig för, trots att jag inte hade en aning om vad jag hade gjort för att reta upp honom. Jag hade försökt undvika honom, jag hade inte sagt något olämpligt och jag hade inte varit olydig. Faktiskt, så hade jag inte sagt ett enda ord till honom. Jag öppnade snabbt munnen så att jag skulle kunna förklara för Justin att jag absolut inte behövde åka till sjukhuset.
"Nej, Justin, det behövs inte. Det är inte så farligt." Justin spärrade genast upp sina ögon.
"Inte så farligt?! Har du verkligen sett såren, Melanie?" Jag insåg någorlunda snart att Justin hade rätt. Jag hade inte sett såren och därför hade jag ingen aning om hur illa det var, men jag var heller inte intresserad av att se dem. Det räckte att känna smärtan som såren gav ifrån sig och eftersom att Justin hade insisterat på att tvätta dem och sedan täcka dem med överdrivet stora plåster fanns det nu ingen chans att se dem heller då jag inte ville förstöra Justins arbete. Som svar på Justins fråga skakade jag menande på huvudet.
"Nej, det har jag inte, men jag vill inte se dem." Justin gjorde en förstående huvudskakning och precis när jag höll på att öppna munnen för att tacka honom för allt han hade gjort för mig så avbröt han mig.
"Vill du ha något att äta eller dricka? Vill du sova?" Jag funderade på de olika alternativen och bestämde mig, efter en stunds betänketid, för att jag inte var hungrig och att jag inte var tillräckligt trött för att kunna sova, däremot så ville jag gärna ha ett glas med iskallt vatten.
"Skulle jag kunna få ett glas vatten?" frågade jag Justin i samma stund som jag gav honom ett brett, tacksamt leende. Justins mungipor höjdes och inom kort befann sig ett stort, bländande leende över hans läppar.
"Självklart. Stanna här så kommer jag snart." Jag skakade bestämt på huvudet i en nekande gest som svar på den sista meningen som kom ut från Justins mun.
"Jag vill följa med." Justin tycktes överväga det olika alternativen, om det var okej för mig att följa med eller inte, innan han sträckte ut en hand och drog försiktigt upp mig från sängen.
"Kom då, men du måste lova att ta det försiktigt med din mage." Han granskade mitt ansikte och verkade sedan komma på något i samma stund som han varsamt sträckte sin ena hand mot min blåslagna kind. "Hur är det med din kind, förresten?" Min kind. Jag hade helt glömt bort att jag även blivit slagen på min kind. Att jag hade fått en käftsmäll. Till min lättnad så gjorde min kind inte allt så ont som min mage gjorde. Faktiskt, så var det till och med omöjligt att jämföra smärtan på min kind med smärtan som jag kände i min mage. Min kind gjorde inte ont om man jämförde den med min mage.
"Det är bra. Den gör knappt ont." fick jag snabbt och ärligt ur mig då jag inte ville att Justin skulle oroa sig i onödan. Egentligen ville jag inte att han skulle oroa sig alls, men det verkade omöjligt att få honom att förstå att jag mådde bra och att han inte behövde oroa sig för mig. Justin granskade mig skeptiskt.
"Är du säker?" Jag nickade.
"Hundratio procent säker." Justin log och tog sedan ett steg mot mig.
"Bra, men säg till om du ändrar dig." viskade han mot min panna i samma stund som han lyfte upp mig i sin famn och började spatsera mot köket.

Justins Perspektiv
Melanie hade precis druckit upp vattnet, som jag hade hällt upp i ett stort glas åt henne, när mamma klev in i köket. Mamma granskade oss båda och när hennes blick hamnade på Melanies ansikte föll genast en ytterst orolig min över hennes ansikte. Mamma banade sin väg genom köket och fram till Melanie där hon snabbt drog in henne i en kram. Det tog inte ens en bråkdel av en sekund innan Melanie besvarade kramen. Ett stort leende formades på mina läppar av att se att dem tyckte så mycket om varandra. Melanie var en av mina bästa vänner och det glädje mig verkligen att mamma älskade henne. Jag förstod verkligen inte hur man inte kunde tycka om henne. Hur kunde hennes pappa inte tycka om henne? Hur kunde han stå ut med sig själv när han slog henne? Hur kunde han stå ut med sig själv när han slog henne helt blåslagen och när han slog henne helt blodig? Hur kunde han? Jag skakade snabbt av mig tanken då jag visste att jag bara skulle bli förbannad av att tänka på det. Jag valde därför att studera min mamma och Melanie igen för att få något annat att tänka på.

Efter en lång stund av att bara stå och studera Melanie och min mamma när de kramades avbröt min mamma kramen och vände sig istället mot mig. Hon gav mig en orolig blick och jag gav henne en menande blick tillbaka som talade om att hon inte skulle fråga Melanie om något som var relaterat till blåmärket. Mamma nickade och fick plötsligt ett busigt leende på läpparna.
"Jo, jag tänkte om ni ville spela spel med mig?" En lång suck lämnade min strupe när jag hörde ordet spel. Jag hade inte lust att spela något spel, jag hade andra saker att tänka på, viktigare saker. Som att se till att Melanie mådde bra och jag var nästan helt säker på att Melanie inte skulle vilja spela något spel. Jag skulle därför precis säga åt min mamma att jag tyvärr inte hade lust att spela något spel när Melanies ljuvliga röst stoppade mig.
"Gärna. Vilket spel ska vi spela?" Jag sneglade förvånat mot Melanie. Så hon ville spela spel? Melanie hade ett stort, överlyckligt leende placerat på sina läppar och just i den stunden kunde jag inte göra annat än att njuta. Om det gjorde henne så lycklig så var valet självklart. Vi skulle spela spel.

Hallvägs in i brädspelet Monopol, som Melanie hade visat sig vara väldigt bra på, ringde min mobil. Hastigt fiskade jag upp den ur mina byxors ficka och synade sedan displayen. Scooter. Förvånat höjde jag ögonbrynen och gav sedan Melanie och mamma en ursäktande blick innan jag reste mig från stolen jag suttit på och traskade in i vardagsrummet för att kunna prata ostört. Vad ville han? Han hade semester, jag hade semester och klockan var ändå tio på kvällen. Snabbt tryckte jag på svara knappen och höjde sedan mobilen mot mitt öra.
"Justin." svarade jag sedan glatt. Jag hade faktiskt, när jag tänkte efter, saknat Scooter.
"Hej, Justin. Jag vet att du är ledig och att du säkert har annat för dig just nu, men jag måste verkligen prata med dig." Jag rynkade oförstående på pannan. Hade det hänt något? Hade skvallertidningarna kommit upp med nya, helt osannolika, falska rykten? Eller var det någon intervju jag var tvungen att åka på?
"Ja, självklart. Är det något som har hänt? Jag menar, det låter som att du har något viktigt att berätta."
"Det är viktigt, Justin. Det är väldigt viktigt."

Jag ber om ursäkt för den väldigt, väldigt långa väntan! Jag ska försöka förbättra mig, verkligen försöka, men jag måste verkligen se till att få bra betyg i skolan nu då jag vill gå på ett visst gymnasium och en speciell linje. Det finns inga andra alternativ för mig. Jag vill helt enkelt inte gå något annat. Så därför måste jag verkligen plugga, plugga och plugga. 

Jag hoppas att kapitlet var värt väntan även fast jag själv inte tycker om det. Tyvärr så hinner jag inte göra några bra bilder till detta kapitel då jag måste dyka in i skolböckerna igen nu, men jag hoppas att det duger åt er!

Tack för alla kommentarer och snälla ord som jag fått den senaste tiden. Ni har ingen aning om hur mycket det betyder för mig! ♥

KOMMENTERA! :)

I förra kapitlet: Han var arg på mig. Innan jag ens hann så mycket som reagera hade min pappa svingat upp en arm i luften och gett mig ett slag. En käftsmäll. Styrkan i slaget gjorde att mina ben vek sig och jag föll med en duns till marken. Inom kort kände jag ett hårt slag mot magen som gjorde att jag tappade luften. Det kändes som att allting gick sönder inom mig av det plötsliga slaget och jag insåg att det var en spark som min mage fått ta emot. Men jag kunde knappt tänka på den egentliga smärtan som befann sig i min mage och på min ena kind. Allt jag kunde tänka på var att min pappa hade slagit mig igen.

---

Justin's Perspektiv

När Melanie passerat krönet på gatan, vilket betydde att jag inte kunde se henne mer, kontrollerade jag att grinden var låst innan jag började gå tillbaka mot huset. Gruset, som i stort sett hela framsidan bestod av, knastrade under mina fötter när jag med tunga steg närmade mig ytterdörren. Jag saknade henne. Jag saknade Melanie redan. Mitt hjärta kändes inte helt utan henne. Hennes röda hår, det söta leendet, det blyga beteendet, det försiktiga sättet.. Allt var så speciellt med henne. Jag skakade bestämt av mig tankarna. Det var helt enkelt bäst att inte tänka på henne. Men hon var så speciell. Det var omöjligt att släppa henne ur tanken. Jag drog frustrerat en hand genom mitt hår samtidigt som jag slängde upp den tunga ytterdörren. Vad var det med mig?

Så fort som jag klivit in i huset möttes jag av min mamma som verkade ha ett helt hav av frågor.
"Varför var hon här? Brukar ni umgås? Varför har du inte berättat för mig? Är hon din flickvän? Hur länge har detta-" Jag höll snabbt upp en hand i luften som i ett sätt att få tyst på henne.
"En fråga i taget, mamma." Hon nickade förstående och log sedan ett ursäktande leende.
"Ja, självklart. Kom, jag har mycket att fråga dig. Gå och sätt dig i soffan i vardagsrummet så länge så går jag och hämtar något att dricka och äta." Jag tog ett snabbt steg mot henne och placerade en mjuk kyss på hennes kind innan jag lutade mig mot hennes öra.
"Jag vill ha vodka." viskade jag. Mamma tog snabbt ett steg bort från mig och spärrade förskräckt upp sina ögon.
"Justin! Inte idag", hon höll upp ett finger i ett försök att förtydliga att hon verkligen menade allvar, "du vet vad jag tycker om alkohol." Jag kunde inte hindra det höga skrattet som lämnade min strupe.
"Jag skojar bara med dig. Ta en Coca Cola eller något." Jag lutade mig fram och placerade ytterligare en kyss på hennes kind innan jag banade min väg genom hallen och köket fram till vardagsrummet där jag sjönk ner i den stora soffan. I väntan på att mamma skulle komma halade jag upp min svarta iPhone ur mina mjukisbyxors ena ficka och klickade mig in på Instagram för att försöka hitta Melanie's Instagram. Jag hade dock ingen aning om hon hade Instagram eller inte, men om jag skulle hitta hennes Instagram var jag väl medveten om att jag inte kunde följa henne eller gilla någon av hennes bilder. Hon fick inte veta att jag var Justin Bieber, en kändis. Jag var inte säker på om hon verkligen skulle vilja vara min vän längre om hon fick reda på det och jag kunde inte riskera att mista henne.

När mamma kom in i vardagsrummet med en bricka i handen hade jag för länge sedan givit upp mitt försök att hitta Melanie's Instagram. Efter mycket sökande som inte givit något resultat var jag vid detta laget näst intill säker på att hon inte hade Instagram. Men kanske kunde jag hitta henne på Twitter eller Facebook? Fast varför var det så viktigt egentligen? Jag hade hennes mobilnummer och kunde få tag i henne när jag ville och jag visste även vart hon bodde, det räckte.
Mamma ställde ner brickan som var fullproppad med sötsaker och läsk och satte sig sedan
bredvid mig. Jag studerade den proppfyllda brickan och greppade sedan tag i Coca Cola flaskan samt en godisbit ur den lilla godisskålen som stod placerad i mitten av brickan. Jag stoppade in godisbiten i munnen och tog sedan en klunk av den kylda läsken.
"Så.. hur länge har ni umgåtts?" frågade mamma samtidigt som hon vände sig mot mig. Jag bet mig nervöst i läppen och förflyttade min blick ner till mitt knä samtidigt som jag funderade på vad jag skulle svara. För vad skulle jag svara? Jag hade ingen som helst aning om hur länge vi hade umgåtts. Tiden flög iväg när jag befann mig i närheten av Melanie och det kändes som att jag hade känt henne i hela mitt liv. Men skulle det inte låta konstigt om jag skulle berätta för min mamma att jag faktiskt inte visste? Men skulle det inte låta ännu konstigare om jag hittade på en lögn? Jag skakade på huvudet och lät ett lågt skratt lämna min strupe samtidigt som jag bestämde mig för att berätta sanningen. För varför skulle det vara konstigt att jag faktiskt inte visste hur länge jag och Melanie hade umgåtts? Jag lät min blick glida upp från mina knän och till min mammas frågande ansikte.
"Jag vet faktiskt inte. Men det känns som att vi har känt varandra i hela livet." Mamma nickade förstående och var sedan snabb med att ställa en annan fråga.
"Men när började ni ta kontakt med varandra? Jag menar, när träffades ni igen efter den gången som jag tog hem henne?" Fan. Jag kunde inte svara på denna frågan utan att ljuga. Jag kunde inte berätta för mamma att jag hade stött på Melanie när hon storgrät. Jag kände på mig att mamma skulle bli ytterst orolig och hon skulle då fråga varför hon grät, något som jag inte hade något svar på. För jag visste inte varför hon hade gråtit. Men något som jag visste var att hon samma dag blev slagen av sin egen pappa, och det kunde jag absolut inte berätta för mamma.
"Öhm.." började jag nervöst samtidigt som jag studerade Coca Cola flaskan som jag hade i min ena hand. Jag kunde inte se på mamma när jag ljög för henne. Jag tyckte inte om att ljuga. Jag hatade att ljuga och mamma hade en förmåga att se igenom mig när jag ljög. Det fick inte hända denna gången. Hon fick inte få reda på hur trasig Melanie var. Hur förstörd hon var. Jag var säker på att Melanie inte hade haft en vidare bra uppväxt. Det syndes på henne att hon innerst inne inte mådde bra och det gjorde ont i mig att se henne så. Men jag var glad över att jag kunde få henne att skratta. Jag var glad över att jag fick höra hennes gudomliga skratt. Jag var glad över att jag hade träffat henne och jag var väl medveten om att jag var tvungen att få reda på vad som hade gjort henne så förstörd.

"Justin?" Jag ryckte förvånat till och upptäckte min mamma som satt och studerade mig. "Vad tänker du på?" Jag blinkade några gånger som i ett sett i att komma tillbaka till verkligheten.
"Öhm.. Inget", började jag men valde sedan att ta en annan väg. "Melanie." Ett stort leende formades på mammas läppar i samma stund som hon klappade mig retligt på axeln.
"Du tycker om henne, eller hur?" Jag kunde inte hejda det löjligt stora leendet som tog över mitt ansikte när jag tänkte på Melanie. Hon hade kommit att betyda så väldigt mycket för mig under denna tid som vi hade känt varandra. Mer än vad någon någonsin skulle kunna ana.
"Ja, mamma. Hon är en väldigt bra vän." Mamma log vänligt men var sedan snabb med att kommentera mitt svar.
"Du vet vad jag menar, Justin. Tycker du om henne mer som en vän? Är hon din flickvän?" Ett flin spred sig på mina läppar samtidigt som jag menande skakade på huvudet. Melanie och jag hade inte alls umgåtts speciellt länge, hade det inte varit konstigt om hon redan hade varit min flickvän? Hade det inte varit att gå lite för fort fram? Trodde verkligen mamma att jag inte skulle berättat för henne om så var fallet? Den sista tanken fick flinet som var placerat på mina läppar att genast försvinna.
"Nej, mamma. Melanie är inte min flickvän. Tror du inte att jag hade berättat det för dig då? Tror du att jag kan hålla sådana stora nyheter ifrån dig?" En stor besvikelse tycktes sköljas över mamma, en besvikelse som hon snabbt verkade skaka av sig. Jag kunde inte låta bli att undra om besvikelsen berodde på att Melanie inte var min flickvän, att jag inte var Melanie's pojkvän, men sköt snabbt iväg tanken. För varför skulle hon bli besviken på grund av det?
"Önsketänkande, Justin." mumlade jag för mig själv.
"Va? Vad sa du Justin?" Jag tittade chockat upp på min mamma och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Men inte kunde jag väll önska att min mamma var besviken på grund av att Melanie och jag inte var tillsammans? Att vi inte var pojkvän och flickvän? Nej, intalade jag mig själv. Så kunde det inte vara.
"Ehm, inget", började jag men bestämde mig sedan för att släta över mitt klantiga uttalande. "Eller vad menar du?" Mamma höjde ögonbrynen, som att hon inte förstod vad jag höll på med men verkade sedan besluta sig för att strunta i det.
"Brukar ni umgås du och Melanie? Eller var idag en engångsföreteelse?" Jag lutade mig fram och greppade tag om ytterligare en godisbit ur den lilla godisskålen. I mammas röst kunde jag finna en gnutta hopp. Det lät som att hon hoppades att mitt svar skulle vara att vi brukade umgås, vilket som var sant. Vi brukade umgås och det var jag glad över eftersom att jag saknade henne så fort som jag inte var med henne. Trots att jag visste att hon endast var något kvarter bort och ett telefonsamtal bort var det som att stort hål befann sig inom mig. Jag var inte hel utan henne och jag förstod inte hur jag hade kunnat känna mig hel innan jag träffade henne. Men jag ville inte fortsätta prata om henne. Jag ville göra något som kunde få mig på andra tankar, exempelvis spela TV spel. Men först var jag tvungen att utstå mammas hav med frågor, vilket jag ville få klart så fort som möjligt. Därför var jag snabb med att besvara hennes fråga.
"Ja. Vi brukar umgås." Mammas mungipor höjdes så fort jag uttalat mitt svar och inom kort syntes ett stort, glittrande leende på hennes läppar. Det var underbart att se min mamma så glad, men saken var den att jag inte förstod vad anledningen till den plötsliga glädjen var. Men hennes glädje gjorde det omöjligt för mig att hålla tillbaka ett leende som troligtsvis var minst lika stort som hennes. Dock så försvann den glädjen när mammas leende slocknade och hennes ansikte bleknade.
"Vet hon-" hon tog en paus för att samla sig själv. Jag rynkade pannan. Vad var det hon tänkte på? Vad var det som var så viktigt? Vad var det som fick min mamma att inte må bra? Vad var det som förstörde hennes glädje? "Vet hon vem du är? Vet hon att du är Justin Bieber?" En plötsligt smärta uppstod i min mage. Det gjorde ont att veta att jag höll något så viktigt ifrån Melanie. För hon verkade inte ha en enda misstanke om att jag höll något ifrån henne, att jag var en kändis. En världskändis. Åtminstone hade hon inte visat något minsta tecken på att hon visste om det. Jag var medveten om att jag var tvungen att berätta det för henne. Snart. Men jag kunde inte. Jag var rädd för att förlora henne. Det gjorde ont att ens tänka på att förlora henne.
"Nej. Det vet hon inte." Fick jag tillslut ur mig med en klen röst. Mamma granskade mig noga och innan jag hann uppfatta vad som hände hade hon dragit in mig i en varm, trygg och moderlig kram. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och kramade henne minst lika hårt tillbaka. Ibland var mammas kramar allt jag behövde för att må bra igen, för att sluta oroa mig och för att känna mig trygg.

Efter en lång stunds kramande avbröt mamma kramen.
"Justin, du måste berätta för henne. Du kan inte hålla en sådan stor sak ifrån henne. Vad ska du göra om fans kommer fram till er, om hon ser dig i en tidning eller om hon ser dig på TV? Du finns överallt Justin. Du kommer aldrig kunna hålla det ifrån henne. Du måste berätta innan hon kommer fram till det själv." Jag nickade förstående. Jag visste att jag var tvungen att berätta det för henne. Det hade jag vetat sedan första dagen jag träffade henne men jag trodde inte att det skulle vara så svårt och så jobbigt.
"Ja. Jag ska berätta för henne så fort som jag får tillfälle. Ett bra-" Mamma avbröt mig mitt i min mening.
"Nej. Du kan inte vänta. Lova mig att berätta det för henne nästa gång du träffar henne. Lova mig det, Justin. Det kommer bara bli värre ju längre tiden går. Tro mig." Jag lutade mig fram och placerade en kyss på hennes panna.
"Jag lovar. Jag älskar dig, mamma."
"Jag älskar dig med."

Jag var precis påväg att gå in i duschen när min mobil ringde. Melanie's namn lyste upp skärmen och jag blev genast väldigt glad. Överlycklig.
"Justin." svarade jag lyckligt. Men den lyckan försvann när jag hörde att Melanie grät. Storgrät.
"Justin, förlåt om jag stör men-" hon tog en paus som i ett försök att ta sig samman, något som dock inte verkade fungera då det verkade göra att hon började gråta ännu mer.
"Vad är det som har hänt, Melanie?" frågade jag oroligt. Jag hatade det här. Jag hatade att höra att Melanie var ledsen när jag inte kunde göra något åt det. Jag kunde inte hålla om henne, viska att allt skulle bli bra och verkligen se till att hon mådde bra. En olustig känsla gnagde inom mig. En känsla om att hon hade blivit slagen igen. Att hennes pappa hade slagit henne.
"K-kan du hämta mig?" stammade hon fram. Så fort som hon uttalade meningen började jag gå ut från badrummet och springa mot ytterdörren. Det hade hänt Melanie något. Annars hade hon inte ringt och bett om att hon ville bli hämtad. Annars hade hon inte gråtit. Oron gnagde inom mig Jag hade ingen aning om vad som hade hänt även fast jag innerst inne egentligen visste. Jag var tvungen att hämta henne. Nu. När jag passerade köket stoppades jag genast av mamma.
"Vart ska du någonstans?" Jag pekade på telefonen.
"Ut, jag kommer snart. Oroa dig inte." Mamma nickade och jag begav mig sedan till hallen där jag snabbt drog på mig jackan. Sedan slängde jag mig mot ytterdörren och rusade ut från huset och fram till min bil. Med andan i halsen lyfte jag sedan telefonen mot örat för att mötas av Melanie's snyftningar. Det kändes som en kniv i hjärtat när jag hörde henne gråta. Jag ville höra hennes fnitter, hennes skratt och se hennes leende. Jag bet mig i läppen för att hindra mig själv från att bryta ihop. Jag visste att jag behövde vara stark för Melanie's skull. Jag släppte det hårda taget jag hade, med hjälp av tänderna, om min läpp och öppnade sedan munnen.
"Jag är på väg Melanie. Vart är du någonstans?" En hel rad med snyftningar hördes innan hon lyckades få fram några ord.
"I mitt rum. Men du måste ta balkongvägen. Du.. Du får inte ta ytterdörren. Mina föräldrar får inte se dig." Jag grymtade till i samma stund som jag slängde upp bildörren till min bil. Jag visste det. Hon hade blivit slagen igen.
"Jag kommer, Melanie. Jag kommer så fort jag kan. Jag lovar dig det. Men jag måste lägga på nu. Jag kommer snart." Jag tryckte av samtalet och la ner min mobil i mina mjukisbyxors ficka innan jag spände fast bilbältet och började köra mot grinden där jag blev tvungen att stiga ur bilen och slå in koden innan grinden öppnade sig och jag kunde köra ut på gatan.

När jag stod uppe på balkongdörren som tillhörde Melanie's rum kunde jag inte hindra mig själv från att förbereda mig mentalt för den syn jag inom kort skulle få se. Jag visste inte hur Melanie såg ut nu. Jag visste inte om hela hennes kropp var täckt av blåmärken, om hon blödde, om något var brutet eller om hela hon var förstörd känslomässigt. Jag lyfte min hand och knackade på fönsterrutan. Snart såg jag något röra sig innanför fönstrena och efter en liten stund öppnades dörren av en klen Melanie. Jag granskade hennes kropp och kunde endast se ett stort blåmärke på kinden. Dock visste jag inte om hon hade fler blåmärken eller andra skador då hennes kläder täckte den mesta delen av hennes kropp. Utan att jag kunde kontrollera mig själv slängde jag mina armar om hennes kropp och drog henne intill mig.
"Det är bra nu, Melanie. Jag kommer inte låta någon skada dig. Vill du ha något med dig? Kläder, tandborste, mobil?" Hon nickade försiktigt och pekade på en liten handvänska som låg på hennes säng. Jag gick fram till hennes säng och greppade tag om väskan innan jag gick tillbaka till Melanie och tog med henne ut på balkongen. Det var inte speciellt högt från balkongen och ner till marken vilket gjorde att jag lätt hade kunnat ta mig upp genom att klättra på den stege som stod lutade mot väggen av någon anledning som jag inte visste om. Jag visade Melanie stegen och hjälpte henne sedan ner.

Den korta bilresan hem var väldigt tyst. Melanie hade inte sagt ett ord till mig men av att bara se på henne kunde jag se hur hon mådde. Hon var förstörd inombords. Hon mådde inte bra. Hon behövde tröst, sömn och möjligtsvis en dusch om hon orkade. När jag hade parkerat bilen utanför huset klev jag snabbt ut ur bilen och gick runt bilen till Melanie's sida. Jag öppnade bildörren och greppade försiktigt tag i hennes kropp, rädd för att skada henne då hon i detta laget redan var så ömtåligt. Jag visste inte vart hon hade ont. Jag visste inte vart hon hade blivit slagen. Jag bar henne försiktigt fram till ytterdörren där jag plingade på dörren då jag inte kunde öppna den eftersom att jag bar på Melanie. Inom kort öppnade mamma ytterdörren och en stor chock vällde över henne när hon såg mig stå och bära på Melanie när hon var i detta skicket. Mamma gick åt sidan så att jag kunde gå förbi henne och in i huset.
"Jag berättar sedan", viskade jag i mammas öra när jag gick förbi henne. Jag banade min väg genom huset, fram till trappan, upp för trappan och in till mitt rum där jag försiktigt la ner Melanie i sängen. Den lilla svarta väskan som Melanie hade haft ett krampaktigt grepp om tog jag ur hennes hand och placerade på nattduksbordet innan jag kröp upp i sängen och såg till att Melanie satt i min famn, med knäna över mina och sitt huvud lutat mot min bröstkorg. Jag visste inte om jag var arg eller ledsen, men jag antog att jag mest var arg. Hur kunde man göra så mot sitt eget barn? Hur kunde man misshandla en så fin människa som Melanie? Hur kunde man ens slå någon? Jag skulle göra allt jag kunde för att hindra Melanie från att bli slagen igen. Om det så var att ringa polisen eller att fly med henne. Det gjorde ont att se henne så mörbultad och så klen. Tjejen som jag tidigare idag hade skrattat, kittlat och haft pannkakskrig med var som bortblåst. Allt jag kunde se var en förstörd Melanie. Men vart hade hon ont någonstans? Vad hade Melanie's pappa gjort mot henne? Jag lutade mig mot Melanie's panna och gav den en kyss innan jag började ställa mina frågor.
"Var har du ont, Melanie?" Melanie vände sig försiktigt om mot mig. Hennes tårfyllda ögon mötte mina och en av mina händer flög automatiskt fram och torkade bort de tårar som rann ner för hennes kinder. Vad hade hennes pappa gjort med henne?
"Jag-" började hon försiktigt. "Här", hon pekade på kinden, "Här", hon förflyttade sin hand och pekade mot magen. Jag strök min hand försiktigt mot hennes mage och hon gnydde till.
"Kan jag få se?" frågade jag henne istället då det uppenbarligen gjorde ont när jag rörde hennes mage. Melanie nickade försiktigt och började dra upp det tunna linnet som hon hade på sig tillsammans med ett par mjukisbyxor. Mina ögon vidgades så fort jag fick syn på det stora blåmärket och de blodiga såren som täckte hennes mage.
"Herregud, Melanie!"

Klockan är halv ett på natten och jag ska gå upp klockan halv sex imorgon, så jag måste verkligen sova nu. Jag har nästan sovit när jag skrivit detta kapitel så det kanske är konstigt, dåligt och sämst men jag orkar inte läsa igenom det. Här är iallafall kapitel 10!

Tack för alla underbara kommentarer på kapitel 9, ni är bäst! 

Glöm inte bort att följa Justin Stories på Instagram eller att gilla facebooksidan. Det är där jag uppdaterar om när nästa kapitel kommer.

KOMMENTERA! :)