I förra kapitlet: Han var arg på mig. Innan jag ens hann så mycket som reagera hade min pappa svingat upp en arm i luften och gett mig ett slag. En käftsmäll. Styrkan i slaget gjorde att mina ben vek sig och jag föll med en duns till marken. Inom kort kände jag ett hårt slag mot magen som gjorde att jag tappade luften. Det kändes som att allting gick sönder inom mig av det plötsliga slaget och jag insåg att det var en spark som min mage fått ta emot. Men jag kunde knappt tänka på den egentliga smärtan som befann sig i min mage och på min ena kind. Allt jag kunde tänka på var att min pappa hade slagit mig igen.

---

Justin's Perspektiv

När Melanie passerat krönet på gatan, vilket betydde att jag inte kunde se henne mer, kontrollerade jag att grinden var låst innan jag började gå tillbaka mot huset. Gruset, som i stort sett hela framsidan bestod av, knastrade under mina fötter när jag med tunga steg närmade mig ytterdörren. Jag saknade henne. Jag saknade Melanie redan. Mitt hjärta kändes inte helt utan henne. Hennes röda hår, det söta leendet, det blyga beteendet, det försiktiga sättet.. Allt var så speciellt med henne. Jag skakade bestämt av mig tankarna. Det var helt enkelt bäst att inte tänka på henne. Men hon var så speciell. Det var omöjligt att släppa henne ur tanken. Jag drog frustrerat en hand genom mitt hår samtidigt som jag slängde upp den tunga ytterdörren. Vad var det med mig?

Så fort som jag klivit in i huset möttes jag av min mamma som verkade ha ett helt hav av frågor.
"Varför var hon här? Brukar ni umgås? Varför har du inte berättat för mig? Är hon din flickvän? Hur länge har detta-" Jag höll snabbt upp en hand i luften som i ett sätt att få tyst på henne.
"En fråga i taget, mamma." Hon nickade förstående och log sedan ett ursäktande leende.
"Ja, självklart. Kom, jag har mycket att fråga dig. Gå och sätt dig i soffan i vardagsrummet så länge så går jag och hämtar något att dricka och äta." Jag tog ett snabbt steg mot henne och placerade en mjuk kyss på hennes kind innan jag lutade mig mot hennes öra.
"Jag vill ha vodka." viskade jag. Mamma tog snabbt ett steg bort från mig och spärrade förskräckt upp sina ögon.
"Justin! Inte idag", hon höll upp ett finger i ett försök att förtydliga att hon verkligen menade allvar, "du vet vad jag tycker om alkohol." Jag kunde inte hindra det höga skrattet som lämnade min strupe.
"Jag skojar bara med dig. Ta en Coca Cola eller något." Jag lutade mig fram och placerade ytterligare en kyss på hennes kind innan jag banade min väg genom hallen och köket fram till vardagsrummet där jag sjönk ner i den stora soffan. I väntan på att mamma skulle komma halade jag upp min svarta iPhone ur mina mjukisbyxors ena ficka och klickade mig in på Instagram för att försöka hitta Melanie's Instagram. Jag hade dock ingen aning om hon hade Instagram eller inte, men om jag skulle hitta hennes Instagram var jag väl medveten om att jag inte kunde följa henne eller gilla någon av hennes bilder. Hon fick inte veta att jag var Justin Bieber, en kändis. Jag var inte säker på om hon verkligen skulle vilja vara min vän längre om hon fick reda på det och jag kunde inte riskera att mista henne.

När mamma kom in i vardagsrummet med en bricka i handen hade jag för länge sedan givit upp mitt försök att hitta Melanie's Instagram. Efter mycket sökande som inte givit något resultat var jag vid detta laget näst intill säker på att hon inte hade Instagram. Men kanske kunde jag hitta henne på Twitter eller Facebook? Fast varför var det så viktigt egentligen? Jag hade hennes mobilnummer och kunde få tag i henne när jag ville och jag visste även vart hon bodde, det räckte.
Mamma ställde ner brickan som var fullproppad med sötsaker och läsk och satte sig sedan
bredvid mig. Jag studerade den proppfyllda brickan och greppade sedan tag i Coca Cola flaskan samt en godisbit ur den lilla godisskålen som stod placerad i mitten av brickan. Jag stoppade in godisbiten i munnen och tog sedan en klunk av den kylda läsken.
"Så.. hur länge har ni umgåtts?" frågade mamma samtidigt som hon vände sig mot mig. Jag bet mig nervöst i läppen och förflyttade min blick ner till mitt knä samtidigt som jag funderade på vad jag skulle svara. För vad skulle jag svara? Jag hade ingen som helst aning om hur länge vi hade umgåtts. Tiden flög iväg när jag befann mig i närheten av Melanie och det kändes som att jag hade känt henne i hela mitt liv. Men skulle det inte låta konstigt om jag skulle berätta för min mamma att jag faktiskt inte visste? Men skulle det inte låta ännu konstigare om jag hittade på en lögn? Jag skakade på huvudet och lät ett lågt skratt lämna min strupe samtidigt som jag bestämde mig för att berätta sanningen. För varför skulle det vara konstigt att jag faktiskt inte visste hur länge jag och Melanie hade umgåtts? Jag lät min blick glida upp från mina knän och till min mammas frågande ansikte.
"Jag vet faktiskt inte. Men det känns som att vi har känt varandra i hela livet." Mamma nickade förstående och var sedan snabb med att ställa en annan fråga.
"Men när började ni ta kontakt med varandra? Jag menar, när träffades ni igen efter den gången som jag tog hem henne?" Fan. Jag kunde inte svara på denna frågan utan att ljuga. Jag kunde inte berätta för mamma att jag hade stött på Melanie när hon storgrät. Jag kände på mig att mamma skulle bli ytterst orolig och hon skulle då fråga varför hon grät, något som jag inte hade något svar på. För jag visste inte varför hon hade gråtit. Men något som jag visste var att hon samma dag blev slagen av sin egen pappa, och det kunde jag absolut inte berätta för mamma.
"Öhm.." började jag nervöst samtidigt som jag studerade Coca Cola flaskan som jag hade i min ena hand. Jag kunde inte se på mamma när jag ljög för henne. Jag tyckte inte om att ljuga. Jag hatade att ljuga och mamma hade en förmåga att se igenom mig när jag ljög. Det fick inte hända denna gången. Hon fick inte få reda på hur trasig Melanie var. Hur förstörd hon var. Jag var säker på att Melanie inte hade haft en vidare bra uppväxt. Det syndes på henne att hon innerst inne inte mådde bra och det gjorde ont i mig att se henne så. Men jag var glad över att jag kunde få henne att skratta. Jag var glad över att jag fick höra hennes gudomliga skratt. Jag var glad över att jag hade träffat henne och jag var väl medveten om att jag var tvungen att få reda på vad som hade gjort henne så förstörd.

"Justin?" Jag ryckte förvånat till och upptäckte min mamma som satt och studerade mig. "Vad tänker du på?" Jag blinkade några gånger som i ett sett i att komma tillbaka till verkligheten.
"Öhm.. Inget", började jag men valde sedan att ta en annan väg. "Melanie." Ett stort leende formades på mammas läppar i samma stund som hon klappade mig retligt på axeln.
"Du tycker om henne, eller hur?" Jag kunde inte hejda det löjligt stora leendet som tog över mitt ansikte när jag tänkte på Melanie. Hon hade kommit att betyda så väldigt mycket för mig under denna tid som vi hade känt varandra. Mer än vad någon någonsin skulle kunna ana.
"Ja, mamma. Hon är en väldigt bra vän." Mamma log vänligt men var sedan snabb med att kommentera mitt svar.
"Du vet vad jag menar, Justin. Tycker du om henne mer som en vän? Är hon din flickvän?" Ett flin spred sig på mina läppar samtidigt som jag menande skakade på huvudet. Melanie och jag hade inte alls umgåtts speciellt länge, hade det inte varit konstigt om hon redan hade varit min flickvän? Hade det inte varit att gå lite för fort fram? Trodde verkligen mamma att jag inte skulle berättat för henne om så var fallet? Den sista tanken fick flinet som var placerat på mina läppar att genast försvinna.
"Nej, mamma. Melanie är inte min flickvän. Tror du inte att jag hade berättat det för dig då? Tror du att jag kan hålla sådana stora nyheter ifrån dig?" En stor besvikelse tycktes sköljas över mamma, en besvikelse som hon snabbt verkade skaka av sig. Jag kunde inte låta bli att undra om besvikelsen berodde på att Melanie inte var min flickvän, att jag inte var Melanie's pojkvän, men sköt snabbt iväg tanken. För varför skulle hon bli besviken på grund av det?
"Önsketänkande, Justin." mumlade jag för mig själv.
"Va? Vad sa du Justin?" Jag tittade chockat upp på min mamma och det var först då jag insåg vad jag hade sagt. Men inte kunde jag väll önska att min mamma var besviken på grund av att Melanie och jag inte var tillsammans? Att vi inte var pojkvän och flickvän? Nej, intalade jag mig själv. Så kunde det inte vara.
"Ehm, inget", började jag men bestämde mig sedan för att släta över mitt klantiga uttalande. "Eller vad menar du?" Mamma höjde ögonbrynen, som att hon inte förstod vad jag höll på med men verkade sedan besluta sig för att strunta i det.
"Brukar ni umgås du och Melanie? Eller var idag en engångsföreteelse?" Jag lutade mig fram och greppade tag om ytterligare en godisbit ur den lilla godisskålen. I mammas röst kunde jag finna en gnutta hopp. Det lät som att hon hoppades att mitt svar skulle vara att vi brukade umgås, vilket som var sant. Vi brukade umgås och det var jag glad över eftersom att jag saknade henne så fort som jag inte var med henne. Trots att jag visste att hon endast var något kvarter bort och ett telefonsamtal bort var det som att stort hål befann sig inom mig. Jag var inte hel utan henne och jag förstod inte hur jag hade kunnat känna mig hel innan jag träffade henne. Men jag ville inte fortsätta prata om henne. Jag ville göra något som kunde få mig på andra tankar, exempelvis spela TV spel. Men först var jag tvungen att utstå mammas hav med frågor, vilket jag ville få klart så fort som möjligt. Därför var jag snabb med att besvara hennes fråga.
"Ja. Vi brukar umgås." Mammas mungipor höjdes så fort jag uttalat mitt svar och inom kort syntes ett stort, glittrande leende på hennes läppar. Det var underbart att se min mamma så glad, men saken var den att jag inte förstod vad anledningen till den plötsliga glädjen var. Men hennes glädje gjorde det omöjligt för mig att hålla tillbaka ett leende som troligtsvis var minst lika stort som hennes. Dock så försvann den glädjen när mammas leende slocknade och hennes ansikte bleknade.
"Vet hon-" hon tog en paus för att samla sig själv. Jag rynkade pannan. Vad var det hon tänkte på? Vad var det som var så viktigt? Vad var det som fick min mamma att inte må bra? Vad var det som förstörde hennes glädje? "Vet hon vem du är? Vet hon att du är Justin Bieber?" En plötsligt smärta uppstod i min mage. Det gjorde ont att veta att jag höll något så viktigt ifrån Melanie. För hon verkade inte ha en enda misstanke om att jag höll något ifrån henne, att jag var en kändis. En världskändis. Åtminstone hade hon inte visat något minsta tecken på att hon visste om det. Jag var medveten om att jag var tvungen att berätta det för henne. Snart. Men jag kunde inte. Jag var rädd för att förlora henne. Det gjorde ont att ens tänka på att förlora henne.
"Nej. Det vet hon inte." Fick jag tillslut ur mig med en klen röst. Mamma granskade mig noga och innan jag hann uppfatta vad som hände hade hon dragit in mig i en varm, trygg och moderlig kram. Jag lutade mitt huvud mot hennes axel och kramade henne minst lika hårt tillbaka. Ibland var mammas kramar allt jag behövde för att må bra igen, för att sluta oroa mig och för att känna mig trygg.

Efter en lång stunds kramande avbröt mamma kramen.
"Justin, du måste berätta för henne. Du kan inte hålla en sådan stor sak ifrån henne. Vad ska du göra om fans kommer fram till er, om hon ser dig i en tidning eller om hon ser dig på TV? Du finns överallt Justin. Du kommer aldrig kunna hålla det ifrån henne. Du måste berätta innan hon kommer fram till det själv." Jag nickade förstående. Jag visste att jag var tvungen att berätta det för henne. Det hade jag vetat sedan första dagen jag träffade henne men jag trodde inte att det skulle vara så svårt och så jobbigt.
"Ja. Jag ska berätta för henne så fort som jag får tillfälle. Ett bra-" Mamma avbröt mig mitt i min mening.
"Nej. Du kan inte vänta. Lova mig att berätta det för henne nästa gång du träffar henne. Lova mig det, Justin. Det kommer bara bli värre ju längre tiden går. Tro mig." Jag lutade mig fram och placerade en kyss på hennes panna.
"Jag lovar. Jag älskar dig, mamma."
"Jag älskar dig med."

Jag var precis påväg att gå in i duschen när min mobil ringde. Melanie's namn lyste upp skärmen och jag blev genast väldigt glad. Överlycklig.
"Justin." svarade jag lyckligt. Men den lyckan försvann när jag hörde att Melanie grät. Storgrät.
"Justin, förlåt om jag stör men-" hon tog en paus som i ett försök att ta sig samman, något som dock inte verkade fungera då det verkade göra att hon började gråta ännu mer.
"Vad är det som har hänt, Melanie?" frågade jag oroligt. Jag hatade det här. Jag hatade att höra att Melanie var ledsen när jag inte kunde göra något åt det. Jag kunde inte hålla om henne, viska att allt skulle bli bra och verkligen se till att hon mådde bra. En olustig känsla gnagde inom mig. En känsla om att hon hade blivit slagen igen. Att hennes pappa hade slagit henne.
"K-kan du hämta mig?" stammade hon fram. Så fort som hon uttalade meningen började jag gå ut från badrummet och springa mot ytterdörren. Det hade hänt Melanie något. Annars hade hon inte ringt och bett om att hon ville bli hämtad. Annars hade hon inte gråtit. Oron gnagde inom mig Jag hade ingen aning om vad som hade hänt även fast jag innerst inne egentligen visste. Jag var tvungen att hämta henne. Nu. När jag passerade köket stoppades jag genast av mamma.
"Vart ska du någonstans?" Jag pekade på telefonen.
"Ut, jag kommer snart. Oroa dig inte." Mamma nickade och jag begav mig sedan till hallen där jag snabbt drog på mig jackan. Sedan slängde jag mig mot ytterdörren och rusade ut från huset och fram till min bil. Med andan i halsen lyfte jag sedan telefonen mot örat för att mötas av Melanie's snyftningar. Det kändes som en kniv i hjärtat när jag hörde henne gråta. Jag ville höra hennes fnitter, hennes skratt och se hennes leende. Jag bet mig i läppen för att hindra mig själv från att bryta ihop. Jag visste att jag behövde vara stark för Melanie's skull. Jag släppte det hårda taget jag hade, med hjälp av tänderna, om min läpp och öppnade sedan munnen.
"Jag är på väg Melanie. Vart är du någonstans?" En hel rad med snyftningar hördes innan hon lyckades få fram några ord.
"I mitt rum. Men du måste ta balkongvägen. Du.. Du får inte ta ytterdörren. Mina föräldrar får inte se dig." Jag grymtade till i samma stund som jag slängde upp bildörren till min bil. Jag visste det. Hon hade blivit slagen igen.
"Jag kommer, Melanie. Jag kommer så fort jag kan. Jag lovar dig det. Men jag måste lägga på nu. Jag kommer snart." Jag tryckte av samtalet och la ner min mobil i mina mjukisbyxors ficka innan jag spände fast bilbältet och började köra mot grinden där jag blev tvungen att stiga ur bilen och slå in koden innan grinden öppnade sig och jag kunde köra ut på gatan.

När jag stod uppe på balkongdörren som tillhörde Melanie's rum kunde jag inte hindra mig själv från att förbereda mig mentalt för den syn jag inom kort skulle få se. Jag visste inte hur Melanie såg ut nu. Jag visste inte om hela hennes kropp var täckt av blåmärken, om hon blödde, om något var brutet eller om hela hon var förstörd känslomässigt. Jag lyfte min hand och knackade på fönsterrutan. Snart såg jag något röra sig innanför fönstrena och efter en liten stund öppnades dörren av en klen Melanie. Jag granskade hennes kropp och kunde endast se ett stort blåmärke på kinden. Dock visste jag inte om hon hade fler blåmärken eller andra skador då hennes kläder täckte den mesta delen av hennes kropp. Utan att jag kunde kontrollera mig själv slängde jag mina armar om hennes kropp och drog henne intill mig.
"Det är bra nu, Melanie. Jag kommer inte låta någon skada dig. Vill du ha något med dig? Kläder, tandborste, mobil?" Hon nickade försiktigt och pekade på en liten handvänska som låg på hennes säng. Jag gick fram till hennes säng och greppade tag om väskan innan jag gick tillbaka till Melanie och tog med henne ut på balkongen. Det var inte speciellt högt från balkongen och ner till marken vilket gjorde att jag lätt hade kunnat ta mig upp genom att klättra på den stege som stod lutade mot väggen av någon anledning som jag inte visste om. Jag visade Melanie stegen och hjälpte henne sedan ner.

Den korta bilresan hem var väldigt tyst. Melanie hade inte sagt ett ord till mig men av att bara se på henne kunde jag se hur hon mådde. Hon var förstörd inombords. Hon mådde inte bra. Hon behövde tröst, sömn och möjligtsvis en dusch om hon orkade. När jag hade parkerat bilen utanför huset klev jag snabbt ut ur bilen och gick runt bilen till Melanie's sida. Jag öppnade bildörren och greppade försiktigt tag i hennes kropp, rädd för att skada henne då hon i detta laget redan var så ömtåligt. Jag visste inte vart hon hade ont. Jag visste inte vart hon hade blivit slagen. Jag bar henne försiktigt fram till ytterdörren där jag plingade på dörren då jag inte kunde öppna den eftersom att jag bar på Melanie. Inom kort öppnade mamma ytterdörren och en stor chock vällde över henne när hon såg mig stå och bära på Melanie när hon var i detta skicket. Mamma gick åt sidan så att jag kunde gå förbi henne och in i huset.
"Jag berättar sedan", viskade jag i mammas öra när jag gick förbi henne. Jag banade min väg genom huset, fram till trappan, upp för trappan och in till mitt rum där jag försiktigt la ner Melanie i sängen. Den lilla svarta väskan som Melanie hade haft ett krampaktigt grepp om tog jag ur hennes hand och placerade på nattduksbordet innan jag kröp upp i sängen och såg till att Melanie satt i min famn, med knäna över mina och sitt huvud lutat mot min bröstkorg. Jag visste inte om jag var arg eller ledsen, men jag antog att jag mest var arg. Hur kunde man göra så mot sitt eget barn? Hur kunde man misshandla en så fin människa som Melanie? Hur kunde man ens slå någon? Jag skulle göra allt jag kunde för att hindra Melanie från att bli slagen igen. Om det så var att ringa polisen eller att fly med henne. Det gjorde ont att se henne så mörbultad och så klen. Tjejen som jag tidigare idag hade skrattat, kittlat och haft pannkakskrig med var som bortblåst. Allt jag kunde se var en förstörd Melanie. Men vart hade hon ont någonstans? Vad hade Melanie's pappa gjort mot henne? Jag lutade mig mot Melanie's panna och gav den en kyss innan jag började ställa mina frågor.
"Var har du ont, Melanie?" Melanie vände sig försiktigt om mot mig. Hennes tårfyllda ögon mötte mina och en av mina händer flög automatiskt fram och torkade bort de tårar som rann ner för hennes kinder. Vad hade hennes pappa gjort med henne?
"Jag-" började hon försiktigt. "Här", hon pekade på kinden, "Här", hon förflyttade sin hand och pekade mot magen. Jag strök min hand försiktigt mot hennes mage och hon gnydde till.
"Kan jag få se?" frågade jag henne istället då det uppenbarligen gjorde ont när jag rörde hennes mage. Melanie nickade försiktigt och började dra upp det tunna linnet som hon hade på sig tillsammans med ett par mjukisbyxor. Mina ögon vidgades så fort jag fick syn på det stora blåmärket och de blodiga såren som täckte hennes mage.
"Herregud, Melanie!"

Klockan är halv ett på natten och jag ska gå upp klockan halv sex imorgon, så jag måste verkligen sova nu. Jag har nästan sovit när jag skrivit detta kapitel så det kanske är konstigt, dåligt och sämst men jag orkar inte läsa igenom det. Här är iallafall kapitel 10!

Tack för alla underbara kommentarer på kapitel 9, ni är bäst! 

Glöm inte bort att följa Justin Stories på Instagram eller att gilla facebooksidan. Det är där jag uppdaterar om när nästa kapitel kommer.

KOMMENTERA! :)