I förra kapitlet: "Gå och duscha ni två. Du kan låna några kläder av mig Melanie. Justin kan visa dig." Jag log tacksamt mot henne, för att sedan känna ett par armar greppa tag om min kropp och bära upp mig. Ett tjejskratt studsade ut ur min mun när jag insåg att det var Justin som hade burit upp mig. Han ansåg antagligen att jag inte kunde gå själv. Jag skakade på huvudet mot honom.
"Justin, jag kan gå själv. Jag är inte en bebis." Han fnös högt och lät sedan sina läppar försiktigt tryckas mot mitt öra, redo för att viska något, samtidigt som han började gå, med mig i famnen, ut ur köket och antagligen mot badrummet. Hans varma andetag mot mitt öra fick mig att rysa av välbehag och jag ville aldrig att han skulle släppa ner mig ur sin varma omfammning. Plötsligt viskade han tyst i mitt öra.
"Du är min lilla bebis."

---

Melanie's Perspektiv

Justin släppte ner mig när vi kom fram till något som jag trodde var badrummets dörr. Egentligen ville jag inte att han skulle släppa ner mig. Jag ville stanna i hans famn för alltid. Jag kände mig trygg i hans famn och jag älskade att dra in hans doft genom näsan, att känna hans starka, trygga armar runt mig och att känna hans andetag mot mitt huvud. Dock var det inget jag någonsin skulle erkänna för honom. Det skulle bara bli otroligt pinsamt och han skulle säkerligen bli avskräckt och aldrig vilja se mig igen. För jag kunde inte riskera att mista min enda vän på grund av att jag erkände för honom att jag tyckte om att vistas runt honom.

"Melanie?" Jag ryckte förvånat till när jag hörde Justin's röst mot mitt öra. Jag insåg att jag stod och stirrade på badrumsdörren och att Justin nu hade förflyttat sig så att han stod precis bredvid mig. Hans varma andetag smekte mitt öra och jag hade utan tvekan pausat mitt liv här och nu om jag hade förmågan.
"Är något fel?" hans vänliga röst fyllde mina öron och jag skakade instinktivt på huvudet i en nekande gest. Nej Justin, allt är helt perfekt.
"Nej", jag gav honom ett vänligt leende, "skulle det vara det?" Han ryckte på axlarna samtidigt som han förflyttade sig bort från mig och ställde sig istället framför mig. Han såg till att vi hade ögonkontakt innan han öppnade sin mun och lät sin vackra röst ännu en gång fylla mina öron.
"Jag går och hämtar ett par kläder från mamma som du kan låna. Du kan gå in och ta en dusch så länge om du vill." Jag log tacksamt mot honom. Han var så otroligt snäll och han brydde sig verkligen om mig. På riktigt. Jag kunde knappt minnas någon gång någon verkligen hade brytt sig om mig. Jag kunde nästan sätta mitt huvud på att det aldrig hade hänt. Även fast själva krocken med Pattie hade varit olycklig i sig så var jag väldigt lycklig över att den hade skett. För om jag aldrig hade krockat med henne och råkat få en hjärnskakning hade jag aldrig träffat Justin. Jag hade aldrig fått en vän. Jag hade varit ensam.

Jag vaknade upp från mina funderingar och upptäckte Justin som stod framför mig och granskade min späda kropp. Hans ögon grävde sig in i mina och för ett ögonblick kändes det som att han kunde se alla mina hemligheter som på en film i hans huvud. Som att han kunde se hur jag blev utskrattad av hela min klass, hur jag var helt osynlig, hur mina föräldrar totalt struntade i hur jag mådde och istället köpte ett helt ton med saker till mig i ett försök att bota min dåliga uppväxt, hur jag var helt ensam. Utan förvarning tog han ett steg fram och drog in mig i en varm kram. Förvånad över den plötsliga gesten glömde jag helt bort att besvara kramen, men drog, så fort förvånaden lagt sig, mina armar runt hans vältränade kropp och besvarade kramen. Jag gosade, som vanligt, in mitt ansikte mot hans bröstkorg. Det hade nästan blivit som en vana att göra just det - luta mitt huvud mot hans bröstkorg. Men det var så otroligt mysigt och han verkade inte ha något emot det. Jag hade ingen aning om varför han hade dragit in mig i en kram men jag kunde inte göra annat än njuta och hoppas att den aldrig skulle ta slut. Att han för alltid skulle hålla sina varma armar runt mig.

Till min besvikelse så släppte Justin min kropp alldelles för snabbt och tog inom kort ett steg bort från mig. Han lät sina ögon glida över min kropp som var alldelles nerstänkt av ägg, mjöl, socker och andra ingredienser som behövdes till pannkakor och snart formades hans läppar till ett stort flin.
"Gå och duscha nu. Du ser ut att behöva det." Ett högt skratt lämnade genast min strupe när jag kom att tänka på vårt tidigare matkrig. Det hade varit väldigt roligt, men jag tyckte synd om Pattie som antagligen inte var särskilt glad på oss då nästan hela köket bestod av
pannkaks-ingredienser när hon kom hem. Inom kort hörde jag Justin's klingande skratt eka i mina öron och jag insåg att han hade stämt in i mitt skratt. Jag granskade hans kropp och kunde inte hejda det asgarv som mitt tidigare skratt övergick till. Hela hans kropp var dränkt av ägg och mjöl, vilket var de ingredienser som jag använt mig av i vårat matkrig.

När min skrattattack lugnat ner sig och jag kunde prata ordentligt var jag snabb med att besvara hans påstående om att jag behövde duscha.
"Som att inte du behöver det. Du ser ju värre ut än vad jag gör." Ett busigt leende formades på hans läppar.
"Omöjligt." Jag skakade på huvudet men orkade inte diskutera det med honom. Jag visste att han inte skulle ge sig. Under de dagar som jag känt honom hade jag märkt att han var en otrolig vinnarskalle. Han ville vinna hela tiden oavsett vad det var för något man tävlade i. Jag gav honom ett snabbt leende innan jag vände mig mot den vita badrummsdörren och greppade tag i det guldiga handtaget. Långsamt öppnade jag dörren och fick en smärre chock när jag kunde se in i badrummet. Det var extremt stort och så otroligt vackert inrett. Färgerna gick i beige och brun vilket gav hela badrummet en mysig känsla och ljus stod placerade i olika delar av rummet. Visserligen var ljusen inte tända men jag visste att det skulle vara ännu mysigare om de hade varit det. I ena hörnet av rummet befann sig en stor bubbelpool, mitt emot den fanns en dusch och mellan dem hängde en rad med olika vita handdukar. Mot väggen som fanns till vänster om dörren, där vi befann oss, fanns en lång bänk där två handfat var placerade. Över bänken fanns det två skåp där jag antog att skönhetsprodukter, borstar, tvålar och andra sådana saker fanns. Väggen som befann sig till höger om oss bestod av en enda stor spegel. Badrummet var helt fantastiskt.

Jag insåg någorlunda snart att jag stod med munnen vidgad och betraktade varenda detalj i badrummet. Därför stängde jag snabbt munnen då jag inte ville att Justin skulle se min märkliga reaktion. Dock verkade som att han redan hade märkt min reaktion då jag i ögonvrån såg hur han försökte hålla sig för skratt.
"Gillar du det?" Jag vände mig om mot Justin som antagligen hade fått bukt på det skratt som ville komma ut ur hans mun då han antagligen inte hade kunnat prata annars. Jag nickade entusiastiskt.
"Älskar", jag blötte mina krustorra läppar med hjälp av min tunga innan jag fortsatte, "det är jättevackert." Han nickade förstående.
"Jag trodde väll det. Det såg ut som att du aldrig hade sett ett badrum förut." Han lät ett mjukt skratt lämna hans strupe innan han fortsatte. "Äsch, jag skojar bara med dig. Ta en dusch nu så går jag och hämtar kläder som du kan låna. Känn dig som hemma.. eller något. Du kan använda vad du vill." Ett leende formades genast på mina läppar. Snällare människa än Justin får man leta efter och jag är helt övertygad om att man aldrig kommer hitta någon. Justin vände sig om och var precis påväg att lämna badrummet när jag stoppade honom.
"Justin?" Han stannade och vände på huvudet så att han kunde betrakta mig medan jag pratade med honom.
"Tack." Ett stort leende lyste inom kort upp hela hans ansikte,
"För vad?" Jag bet mig försiktigt i läppen. Vad skulle jag säga? För att du bryr dig om mig? För att du är min enda vän? För att du är så snäll? Jag valde det sistnämnda alternativet. Det kanske var en aning löjligt men jag brydde mig faktiskt inte. Jag var tvungen att säga tack till honom någon gång och nu var ett perfekt tillfälle.
"För-", jag samlade mod till mig innan jag fortsatte, "att du är så snäll." Jag gav honom ett ytterst nervöst leende. Jag var nervös över vad han skulle säga. Skulle han tycka att jag var töntig nu? Till min lättnad så lämnade ett otroligt gulligt skratt hans kropp och han log vänligt mot mig.
"Tack för att du är så snäll mot mig", svarade han sedan. Jag blev en aning förvånad över hans svar och skulle precis fråga honom om han verkligen hade menat det när han med ett vänligt leende på hans läppar lämnade badrummet och stängde dörren bakom sig.

Justin's Perspektiv
När jag lämnade badrummet och spatserade mot mammas rum kunde jag inte låta bli att tänka på det Melanie hade sagt. "För att du är så snäll." Jag kunde inte avgöra om det var positivt eller negativt att hon hade sagt så då det dels betydde att hon tyckte om mig och dels att hon inte blivit så bra behandlad i sitt liv. För tackade man verkligen någon för att den var snäll mot en om man hade blivit bra behandlad i sitt liv? Om man hade haft en bra uppväxt och många människor som var vänliga mot en? Tog man det inte mer förgivet då? Jag skakade snabbt av mig tanken. Så länge Melanie inte berättade något som bevisade att mina tankar stämde fanns det ingen mening med att spekulera om det. Men hon har blivit slagen av sin egen pappa ekade en röst i mitt huvud.
"Nej", morrade jag mot mig själv. Jag ska inte spekulera om sådant jag inte vet. Det kanske fanns en förklaring till att Melanie blev slagen. Men är det verkligen okej att slå sitt eget barn? Jag ruskade hårt på huvudet och slog en knytnäve mot min panna i ett försök att skaka av mig tanken. Till min lättnad så fungerade det.

När jag kommit in i min mammas stora rum, som pryddes av vita, svarta och ytterst lite röda färger, styrde jag direkt mina steg mot dörren som befann sig på den ena kortsidan i det avlånga rummet. Dörren som ledde till hennes walk in closet. Väl inne i den stora garderoben granskade jag de olika hyllorna i jakt på något som Melanie kunde låna. Efter en stunds letande hittade jag en rosa tjocktröja med matchande mjukisbyxor som troligtsvis skulle passa Melanie perfekt. Nöjd över mig själv för att ha hittat något vettigt åt henne traskade jag tillbaka till badrummet för att upptäcka att det var låst. Inifrån toalletten hörde jag vatten som studsade mot golvet och jag förstod att Melanie redan hade börjat duscha. Hur skulle jag göra nu? Jag var helt säker på att hon inte skulle ta sig ut hit i bara handduk. Jag var tvungen att lämna kläderna till henne på något sätt. Trevande kände jag i mina byxfickor och hittade en nyckel som jag trodde skulle passa perfekt till att lirka upp låset med. Så ljudlöst som jag kunde lirkade jag med hjälp av nyckeln upp låset och öppnade tyst dörren. Melanie stod i duschen och mumlade på någon låt som jag inte kunde uppfatta. Duschen bestod av ett glas som gjorde det omöjligt för mig att se in i duschen, så det gjorde inget om jag råkade kolla mot hennes håll. Även om det absolut inte var något som var min avsikt. Jag la kläderna på bänken, precis bredvid ett av handfaten, och tassade tyst ut från badrummet. Jag stängde försiktigt dörren bakom mig och låste sedan, med hjälp av min nyckel, dörren. Som tur var så verkade det inte som att Melanie hade märkt mig. Det hoppades jag verkligen inte att hon hade gjort för hon kanske skulle missuppfatta allt fel. Hon kanske skulle tro att jag var en våldtäktsman när min egentliga avsikt var att lämna kläderna till henne. Jag skrattade tyst åt tanken. Nej, Melanie var inte sådan. Hon dömde inte utan hon trodde på sådant som hade bevisats.

Jag gick förbi min mammas rum och mot trappan som ledde till övervåningen. Trappan var placerad på ett, enligt mig, osmart ställe då man i stort sett behövde gå igenom hela huset för att komma till den. Jag tog två steg i taget när jag studsade upp för den breda trappan för att sedan rusa in i mitt rum som fanns innanför den första dörren till vänster när man kommit uppför trappan. Mitt rum var stort och fyrkantigt. I mitten befann sig en stor, bred säng med kritvita lakan och en kudde. På den blå fondväggen, som var den vägg som min sängs huvudgavel stod lutad mot, fanns mängder av fotografier. Fotografierna föreställde mina syskon, Jazzy och Jaxon, mina morföräldrar, mig som liten, min pappa, min mamma.. Min familj. De övriga väggarna var vita och golvet bestod av mörkt trägolv. På väggen mittemot min säng hängde en stor plasma TV och under den stod en liten hylla med TV spel. På vardera sida om sängen fanns två nattduksbord. På det ena nattduksbordet fanns en bild på mig tillsammans med Jazzy och Jaxon och på det andra nattduksbordet fanns min laptop, mobilladdare, plånbok och andra småsaker. Resten av mitt rum var i stort sett tomt förutom de växter som min mamma envisats med att jag skulle ha och den stora, svarta mattan som var så skön att sätta sina fötter mot på morgonen. Sedan hade även jag en liten vit dörr i mitt rum som ledde till min walk in closet. Dörren fanns precis bredvid dörren som jag precis gått igenom. Det hände faktiskt ibland, när jag var riktigt trött, att jag råkade ta fel dörr. När jag egentligen skulle ha kommit ut från rummet så hade jag funnit mig själv i min walk in closet. Jag skrattade åt tanken, men kom plötsligt på varför jag hade rusat in här. Jag skulle hämta kläder som jag kunde byta om till sen efter jag duschat. Jag fick plötsligt väldigt bråttom då jag hade skapat en egen liten tävling. Jag skulle vara klar före Melanie. Jag måste bli klar före Melanie. Jag sprang därför snabbt in i min garderob och greppade tag om ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Sedan rusade jag ut ur mitt rum och fram till det badrum som fanns vägg i vägg med mitt rum. Det badrumet var inte lika vältänkt och inte heller lika stort som det badrum Melanie använde. Men det var forfarande lyxigt inrett. Golvet bestod av vitt klinkergolv, precis som väggarna gjorde. Mot väggen längst in var en stor dusch uppsatt och det var dit jag gick.

När jag hade duschat klart och fått på mig nya kläder tog jag de nersmutsade kläder i famnen och slängde dem sedan i tvättkorgen som fanns i ena hörnet av badrummet. Sedan öppnade jag det lilla skåpet som fanns över handfatet och tog fram min parfym. Jag sprutade några droppar på mig och ställde sedan tillbaka parfymen i skåpet. När jag stängt luckan till skåpet slängde jag mig mot dörren som inom kort flög upp. Jag flängde snabbt in i mitt rum där jag direkt öppnade dörren till min walk in closet och tog fram en gul keps som jag tyckte passade ypperligt till min outfit. Om jag hade en keps på huvudet behövde jag heller inte styla mitt hår, vilket jag insåg att jag inte hade tid med om jag skulle hinna före Melanie. Visserligen så brukade tjejer ta lång tid på sig när det gällde att duscha och sådant, men Melanie var inte som vanliga tjejer. Hon var speciell, på ett bra sätt. Det var så lätt att tycka om henne. Hennes röda hår, hennes söta leende, hennes blyga och snälla personlighet.. Allt var så otroligt lätt att tycka om. Igår hade jag haft ovanligt svårt att sova och jag hade upptäckt mig själv ligga och tänka på henne. Faktiskt, så tänkte jag på henne nästan hela tiden och jag hade ingen aning om varför. Men på något sätt så lyckades det där speciella, tacksamma leende, det långa röda håret, den späda kroppen och den blyga personligheten dyka upp på min näthinna väldigt ofta. För att inte tala om hennes skratt. Hennes underbara skratt tycktes höras i mina öron hela tiden. Ibland blev jag nästan rädd för mig själv. Vad var det med mig?

Plötsligt kom jag att tänka på tävlingen jag hade med Melanie och jag fick därmed väldigt bråttom. Jag rusade snabbt ut ur mitt rum och flängde ner för trappan i kurs mot det badrum som Melanie, förhoppningsvis, fortfarande duschade i. Men när jag med ett bultande hjärta och med svettdroppar på min panna kände på handtaget några sekunder senare insåg jag att dörren var öppen och att Melanie inte befann sig där inne.

"Fan!" skrek jag högt i samma stund som jag hörde fnitter. Tjejfnitter. Jag rynkade på pannan och följde ljudet fram till vardagsrummet där Melanie satt uppflängd i soffan bredvid min mamma. I handen höll min mamma ett album och jag insåg till min förfäran att de satt och granskade bilder på mig som liten. Snabbt var jag framme vid soffan och tog Melanie's hand.
"Kom." Hon hoppade förvånat till och satte en hand för sitt hjärta samtidigt som hon förflyttade sin blick från albumet och upp till mig.
"Du skrämde livet ur mig!" Jag gav henne en medlidande blick. Det hade faktiskt inte varit meningen att skrämma henne. "Men nej, Justin. Jag vill faktiskt se de här bilderna. Du var så söt." Hon gav mig ett bländande leende innan hon tittade ner i albumet igen och mamma började förklara vad jag gjorde på bilderna, vart bilderna var tagna och hur gammal jag var. Det var väldigt roligt att se att mamma och Melanie kom så bra överens då Melanie faktiskt hade kommit att betyda väldigt mycket för mig, även fast vi inte hade känt varandra så speciellt länge. Dock så kunde jag inte låta min mamma skämma ut mig totalt och jag böjde mig därför över Melanie och greppade tag i hennes kropp. Hon skrek förvånat till men lät mig lyfta upp henne och hon slängde ett oförstående ögonkast mot mamma innan hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Jag bärde henne genom huset, upp för trappan och fram till mitt rum där jag släppte ner henne. Det var först då jag upptäckte den trumpna minen som var placerad över hennes ansikte. Jag höjde förvånat ögonbrynen och skulle precis fråga henne varför hon var så sur när hon hann före.
"Justin, jag ville faktiskt se på de där bilderna med din mamma." Jag rynkade förvånat på pannan. Var det därför hon var sur? Jag var precis på väg att säga något till mitt försvar när hennes röst återigen studsade mellan oss.
"Varför fick jag inte göra det?" Jag kliade mig i hårfästet samtidigt som jag slickade mig om läpparna.
"Därför-", jag tog en paus och granskade hennes ansiktsutryck ännu en gång. Hon såg faktiskt inte så arg ut som hon antagligen försökte sig själv att framstå. "Därför att jag tycker det är.. pinsamt?" Ett gudomligt skratt lämnade hennes kropp, men det tystnade lika snabbt som det kom. Jag ville att hon skulle skratta. Jag ville höra hennes underbara skratt under resten av mitt liv och jag hade utan tvekan donerat min högra arm för att få göra det. För att få höra hennes underbara skratt ytterligare lite till tog jag ett steg fram mot henne och grep tag i hennes midja. Inom kort började jag kittla henne och mycket riktigt så fick jag höra hennes skratt ännu en gång. Skrattandes så flaxade hon med sina armar och försökte få mig att sluta, men jag fortsatte. Efter en stund lyckades hon ta sig förbi mig och fram till min dörr som hon lätt slängde upp. Hon rusade ut ur mitt rum och istället för att springa nerför trappan, som jag trodde att hon skulle göra, rusade hon åt motsatt håll och mot rummet som vår hemmabio befann sig i. Dock så kom jag snabbt ikapp henne och hann fånga upp henne i mina armar innan hon hade kommit hal. Hon skrattade och försökte förgäves få bort mina armar runt hennes kropp.
"Justin!" Jag flinade mot henne och bärde henne utan svårigheter tillbaka till mitt rum. Väl inne i mitt rum började jag återigen kittla henne.
"Justin, sluta!" Jag rynkade på pannan och fick genast en lysande idé.
"Inte förrän du svarar på varför du sa att jag var söt. Tycker du inte att jag är söt längre?" Jag slutade kittla henne men höll mina händer berädda för att börja kittla henne igen. Hon rynkade på pannan och hennes kinder blossade inom kort upp. Hon tittade ner på sina händer och vägrade plötsligt möta min blick.
"Jo.. Fick du det inte ganska klart för dig när vi såg Abduction? Du vet.." hon tystnade men jag förstod genast vad hon menade. Det var när jag frågade om hon tyckte Taylor Lautner var snygg som jag lyckats få ur henne att hon tyckte att jag var snygg. Eftersom hon var så generad var jag snabb med att dra in henne i en kram. Hon verkade tveka ett tag innan hon besvarade kramen.

Egentligen ville jag inte att kramen skulle ta slut, men jag visste att jag inte kunde ha henne i mina armar för alltid. Därför släppte jag motvilligt den hårda omfamningen jag hade om hennes kropp och tog ett steg tillbaka. Melanie stirrade nervöst ner i marken och jag förstod inte varför. Hade jag gjort något fel? Tyckte hon inte om mina överdrivet hårda och långa kramar? Men hon hade trots allt inte tagit första steget till att släppa kramen, så kanske hade hon tyckt om kramen ändå? En pinsam tystnad befann sig mellan oss och jag hade ingen aning om varför. Vi hade alltid haft så lätt att prata, men nu hade vi båda antagligen fått tunghäfta. Jag kände mig tvungen till att bryta den spända tystnaden, vilket Melanie antagligen också kände då hon var snabbast med att bryta tystnaden.
"Så.. det här är ditt rum?" hon gav mig ett sött leende och jag höll på att smälta inombords. Var det verkligen normalt att känna så här för någon som man inte ens var kär i? För jag var väll inte kär i Melanie? Nej det är jag verkligen inte, intalade jag mig själv och var sedan snabb med att besvara Melanie's fråga som i ett försök till att tänka på något annat.
"Ja. Det är kanske inte så märkvärdigt, men jag gillar det." Hon höjde på ögonbrynen.
"Inte så märkvärdigt? Det är jättefint." Hon vände sig om och spatserade genom mitt rum fram till väggen där alla mina fotografier hängde. Jag följde snabbt efter henne och hon pekade på ett foto som föreställde mina syskon, Jazzy och Jaxon.
"Vilka är det där?" Hon vände sitt huvud åt mitt håll och gav mig ett brett leende.
"Mina syskon." Hennes ansiktsutryck ändrades snabbt till en förvånad blick.
"Jag trodde att du var ensambarn. Vart är de någonstans?" Jag gav henne ett vänligt leende. Hon var så söt när hon var så där oförstående och nyfiken. Jag slickade mig om läpparna och bet sedan ett löst tag om min underläpp.
"De är hos min pappa. I Kanada." Hon rynkade oförstående på pannan och jag greppade tag i hennes kopp och drog ner henne i sängen så att hon hamnade sittandes i mitt knä. Jag sträckte ut min ena arm så att jag kunde greppa tag i fotografiet som stod på mitt nattduksbord. Ett fotografi som föreställde mig och mina syskon. Hon granskade fotografiet och var precis på väg att fråga något när jag avbröt henne.
"De är inte mina helsyskon. Det är min pappas barn, inte min mammas. Min pappa bor i Kanada, jag bodde också där när jag var mindre. Men sedan flyttade vi hit, jag och min mamma." Melanie vred sig om i mitt knä så att hon kunde möta min blick.
"Vad heter de?" Ett busigt leende formades snart på mina läppar. Det var roligt att hon var så engagerad i mina syskon.
"Jazmine och Jaxon", jag tog ett andetag innan jag fortsatte, "fast jag brukar kalla Jazmine för Jazzy." Jag hann knappt säga klart min mening innan Melanie återigen öppnade sin mun.
"Hur gamla är de?" Jag lät ett tyst skratt lämna min mun. Melanie tittade oförstående på mig, men jag viftade bara bort det och svarade istället på hennes fråga.
"Jazzy är fyra och Jaxon är tre." Hon nickade förstående och hon strök sitt ena finger över de små ansiktena på fotografiet.
"Vad söta de är. Saknar du dem?" Jag nickade. Jag saknade dem väldigt mycket. Faktiskt så saknade jag dem så mycket att det högg till i bröstet vid blotta tanken av att det antagligen skulle dröja flera veckor tills jag skulle få se dem igen. Melanie verkade märka att jag blev en aning nedstämd och hon slöt därför sina tunna armar runt min kropp. Hon lutade sitt huvud mot min axel och jag följde hennes exempel.
"Justin, du är säkerligen en jättebra bror. Jag är nästan helt säker på att du är den bästa." Jag kramade förvånat om Melanie's kropp en aning hårdare som i ett sätt att visa min tacksamhet. Jag visste att Melanie var otroligt snäll men att hon kunde säga saker som verkligen högg tag i hjärtat hade jag faktiskt ingen aning om.

Melanie's Perspektiv
"Hejdå Melanie. Vi ses." Jag nickade och gav Justin ett stort leende i samma stund som grindarna öppnades och jag skulle precis sätta en fot på gatan som fanns precis utanför grinden när jag blev stoppad av en hand som greppade tag i min ena arm. Jag vände mig förvånat om och såg Justin stå med ett sorgset ansiktsutryck.
"Du tänker väll inte gå utan en hejdå kram?" Jag tittade skamset ner på mina fötter. Såklart att jag hade velat ge honom en kram, men jag var för feg för att göra det.
"Förlåt", viskade jag fram. Justin lade genast en hand på min haka och vände upp mitt ansikte så att jag inte hade något annat val än att möta hans blick.
"Det är ingenting att säga förlåt för Melanie. Jag bara.. Jag bara vill ha en kram. Om du vill förstås?" Jag nickade nervöst och han drog inom kort sina muskulösa armar runt min kropp. Han lutade sin haka mot mitt huvud och jag lutade, som så många andra gånger, mitt huvud mot hans bröstkorg.
"Jag ringer dig", hörde jag Justin viska mot mitt huvud. "Imorgon." Jag nickade försiktigt samtidigt som jag drog in hans doft genom näsan. Jag visste inte när jag nästa gång skulle träffa honom och jag ville därför minnas varenda detalj av honom.

Fastän jag inte alls ville att kramen skulle ta slut kände jag mig tvungen att avbryta den mysiga kramen då klockan redan var sex på kvällen och jag inte hade en aning om när mina föräldrar skulle komma hem. Försiktigt tog jag ett steg ur kramen.
"Jag måste verkligen gå nu. Hejdå Justin." Jag studerade Justins kropp en sista gång och tog sedan de stegen som behövdes fram till grinden. Jag gick igenom grinden och skulle precis fortsätta längs med gatan och hem när jag blev stoppad av Justin's röst.
"Hejdå." Jag vände mig om mot honom och gav honom ett leende innan jag började gå hemåt.

När jag kom hem upptäckte jag, till min förskräckning, att mina föräldrar redan var hemma. Deras svarta bil stod parkerad på grusplanen och lampor var tända i alla fönster förutom i de fönster som tillhörde mitt rum. Nervöst tog jag mig fram till ytterdörren. Jag ville verkligen inte att mina föräldrar skulle upptäcka mig. Jag hade hoppats på att de inte skulle vara hemma så att jag hade kunnat plocka med mig mat och dricka upp till mitt rum så att jag inte behövde möta dem. Nu var de dock hemma och jag hade inget annat val än att så tyst som möjligt försöka smita upp till mitt rum obemärkt. Jag kunde inte ta med mig någon mat upp. Jag fick helt enkelt somna hungrig. För det var så mycket bättre än att mina föräldrar skulle upptäcka mig. Försiktigt greppade jag tag om det kala handtaget som fanns på ytterdörren för att sedan, så tyst som möjligt, öppna dörren tillräckligt mycket för att jag skulle kunna kliva in. Jag var precis på väg att dra av mig min jacka när jag blev stoppad av en mörk röst. Min pappas röst.
"Vart har du varit, Melanie? Rektorn ringde till mig och undrade vart du var någonstans. Är det så att du har skolkat, Melanie?" Jag kunde genast förstå att han var arg. Riktigt arg. Han fnös ut mitt namn som att jag inte var värd någonting. Som att jag egentligen inte ens förtjänade en blick. Men han kände sig antagligen tvungen att prata med mig då han inte kunde tillåta mig att förstöra mina föräldrars rykte ännu mer genom att jag skolkade. Han ansåg antagligen att jag redan hade förstört det tillräckligt mycket med min existens. Fastän jag så gärna ville svara honom kunde inte ett ord lämna min strupe. Min pappa tog ett par steg mot mig så att han befann sig precis framför mig.
"Svara mig, Melanie. Vart har du varit någonstans?" väste han fram genom spända käkar. Jag kunde inte svara honom. Inte ett ord fick jag fram ur min strupe. Jag kunde knappt andas. Det var som att allting var avstängt i min kropp. Som att ingenting fungerade. Jag stod blixtstilla och studerade min pappa som var upp över öronen förbannad. Han var arg på mig. Innan jag ens hann så mycket som reagera hade min pappa svingat upp en arm i luften och gett mig ett slag. En käftsmäll. Styrkan i slaget gjorde att mina ben vek sig och jag föll med en duns till marken. Inom kort kände jag ett hårt slag mot magen som gjorde att jag tappade luften. Det kändes som att allting gick sönder inom mig av det plötsliga slaget och jag insåg att det var en spark som min mage fått ta emot. Men jag kunde knappt tänka på den egentliga smärtan som befann sig i min mage och på min ena kind. Allt jag kunde tänka på var att min pappa hade slagit mig igen.

Jag förstår helt ärligt inte hur detta kapitel lyckades bli så väldans långt. Men 8 sidor och lite mer än 5000 ord lyckades det på något sätt bli. Jag tänker inte säga vad jag tycker om detta kapitel för jag antar att ni nästan kan lista ut det själva vid detta laget.

 Sedan måste jag även berätta hur glad jag är över att jag har fått en hel drös med nya läsare under de senaste dagarna. Ni läsare betyder otroligt mycket för mig ♥

KOMMENTERA NU! JAG HAR SUTTIT EXTREMT MÅNGA TIMMAR MED DETTA KAPITEL OCH DET SKULLE DÄRFÖR BETYDA VÄLDIGT MYCKET OM NI KOMMENTERADE. MEN JAG TVINGAR ER SÅKLART INTE! :)

(Jag har inte läst igenom kapitlet så ser ni några grammatiska fel så får ni gärna säga till!)

I förra kapitlet: "Tycker du jag är snygg, Melanie?" Jag bet mig i läppen samtidigt som jag nervöst sneglade upp på honom. Jag försökte förgäves bli av med den grova rodnaden samtidigt som jag extremt nervöst nickade på huvudet i en jakande gest. Justin drog mig genast närmare honom.

"Jag tycker du är vacker, Melanie. Den vackraste tjejen på jorden."

Melanie's Perspektiv

*BIP, BIP, BIP,BIP*

Jag slängde förvånat upp mina ögon men stängde dem lika snabbt igen, bländad av det starka solskenet som lös igenom mina mörka gardiner. Kisande öppnade jag mina ögon ytterligare en gång för att vända mig mot mitt nattduksbord som det höga ljudet kom ifrån. Fumlande sträckte jag ut en arm och försökte få tag i min mobil så att jag kunde stänga av alarmet som ringde varje dag och såg till att jag inte kom försent till skolan. Dock tänkte jag inte gå till skolan idag. Jag tänkte inte möta mina klasskompisars hånande blickar, höra deras hånskratt eller höra deras trakasserande kommentarer. För jag kände på mig att Ashley's kommentar hade väckt en sovande eld. Jag kände på mig att jag inte längre skulle vara osynlig utan att jag numera skulle vara en måltavla som det, enligt mina klasskompisar, var okej att göra vad de ville med. Jag skakade på huvudet åt mig själv samtidigt som jag fick tag i min mobil och stängde av alarmet. Jag var feg. Jag vågade inte möta mina klasskompisar eftersom att jag visste att de skulle göra allt för att komma åt mig. Jag vågade inte höra de ord som jag visste skulle komma ut ur deras munnar och inte skulle ha någon annan mening än att skada mig. Jag vågade inte höra de viska till varandra om vilket stort misslyckande jag var. Jag lät en frustrerad suck lämna min strupe. Jag var hopplös. Inte en endaste god egenskap hade jag. Inte en enda. Jag skakade ännu en gång på huvudet åt mig själv. Det var inte värt att tänka så. Det var inte värt att låta de negativa tankarna, som så många gånger tidigare, ta över min hjärna. Jag lät min ena hand lätt slå mig på min panna i ett försök att tränga bort de fåniga tankarna men när det inte tycktes fundera lät jag min blick söka sig till mobilen, som jag hade i min ena hand, och granska den digitala klockan. 07.04. Jag lät en frustrerad suck lämna min strupe samtidigt som jag drog en hand genom mitt röda hårsvall. Varför skulle jag vara vaken så här tidigt om jag ändå inte skulle till skolan? Jag vred på mig i min stora säng och kurade ihop mig till en boll för att sedan sluta mina ögon och låta sömnen och drömmarna ta över min kropp.

När jag nästa gång slog upp mina ögon var hela mitt rum ljust och jag antog att solen nu stod högt uppe på himlen. När jag sedan sneglade på klockan fick jag en chock. 13.21. Jag spärrade förvånat upp mina ögon och flög med ett skutt upp ur min säng. Jag hatade tanken av att jag sovit bort halva dagen. Trots att jag inte hade något planerat eller ens hade någon idé om vad jag skulle ägna dagen åt så kändes det, på något konstigt sätt, som slöseri på tid. Men eftersom att jag aldrig annars sov längre än till klockan tio så hade jag inte haft en endaste tanke på att ställa ett alarm. Jag marscherade genom mitt rum och fram till min garderob där jag tog fram ett par jeans och ett linne som jag tyckte verkade passande till dagens väder då det, med tanke på det starka solskenet, såg ut att vara varmt ute. Jag tog med mig kläderna och tassade tyst ut genom mitt rum och fram till toaletten, som befann sig vägg i vägg med mitt rum, och stängde så tyst som möjligt dörren efter mig. Eftersom att jag inte visste om mina föräldrar var hemma eller inte tog jag det säkra före det osäkra då jag absolut inte ville att de skulle märka mig. Efter slaget som min pappa hade gett mig hade jag blivit onaturligt rädd för att göra något som kunde få honom att slå mig igen. Jag var rädd för att ännu en gång få känna hans hårda, känslokalla hand mot min hud. Jag var rädd för att nästa slag skulle vara ännu hårdare än det första slaget. Men mest av allt var jag rädd för att Justin ännu en gång skulle fråga varför min egen pappa hade slagit mig. För jag visste att om han ännu en gång skulle få reda på att min pappa hade slagit mig skulle han aldrig släppa det utan en förklaring, vilket jag inte kunde ge honom. Jag visste knappt själv varför min pappa slog mig. Han hade aldrig gjort det tidigare och jag ansåg mig själv inte ha gjort något olämpligt, förutom att jag hade köpt en hel hög med Ben&Jerry's, vilket mina föräldrar inte tillät. Men man slog väll ändå inte sitt eget barn, sitt eget kött och blod, för att det hade köpt Ben&Jerry's fastän det inte fick? Slog man ens sitt barn överhuvudtaget? Jag stod länge och funderade på om det, i några omständigheter, var rätt att slå ett barn men kom inte fram till något vettigt beslut. Därför la jag de kläderna jag höll i handen på toalettstolen och drog sedan av mig mina kläder och stegade in i duschen. Jag skulle precis fortsätta min fundering när jag avbröt den precis lika snabbt som jag började den. Det var inte värt att ens tänka i de banorna. För det var inte okej att slå ett barn. Det var egentligen inte okej att slå någon. Min pappa hade gjort fel. Riktigt fel.

Jag släppte snabbt ämnet och tog istället tag i en av alla de schampoflaskor som prydde duschens ena hylla. Jag öppnade locket på flaskan och tryckte sedan ut schampo i min ena handflata. Sedan ställde jag tillbaka flaskan på den tomma platsen på hyllan, som bildats när jag tog ner flaskan, och började schamponera mitt långa hårsvall. Jag masserade min hårbotten med mina fingrar ett tag innan jag såg till att även längderna blev ordentligt schamponerade. När jag ansåg mig vara klar med schamponeringen sköljde jag noga ut schampot och greppade sedan tag i en balsamflaska för att göra samma sak med balsamet. Tillsist tvålade jag in min kropp med en duschtvål och såg till att mina ben var ordentligt rakade.

Efter en lång stund av att bara stå i duschen och fundera samt njuta av det varma vattnet som värmde upp hela min kropp gick jag med russinfingrar ut ur duschen. Den kalla luften som slog emot mig gjorde att jag huttrade till och jag skyndade mig därför att torka min kropp och dra på mig kläderna som fanns på toalettstolen, där jag tidigare hade lagt dem. När jag borstat tänderna och fixat ordning mitt hår öppnade jag försiktigt toalettdörren med min pyjamas, som jag tidigare hade haft på mig, i famnen. Jag tassade in i mitt rum och slängde in pyjamasen i min garderob för att sedan upptäcka en lapp som låg på mitt skrivbord. Jag rynkade på pannan och banade min väg fram till skrivbordet, som fanns precis bredvid garderoben, och greppade tag i lappen.

Godmorgon Melanie. Jag antar att du har vaknat med tanke på att du läser den här lappen. Det enda jag vill säga är att du somnade och jag ville inte väcka dig. Om du inte har något för dig imorgon så får du gärna höra av dig. Annars hör jag av mig.
/Justin

Jag vek ihop lappen samtidigt som gårdagen gick upp för mig. Justin hade kommit hit och vi hade pratat, sett på Abduction och.. Han hade sagt att jag var vacker. Jag log för mig själv samtidigt som Justin's ord repeterades i mitt huvud. "Jag tycker du är vacker, Melanie. Den vackraste tjejen på jorden." Aldrig tidigare hade någon sagt så fina ord till mig. Det var som att Justin var från en annan planet. En planet där bara ordet perfektion existerade.

Jag avbröts i mina tankar av ett ljud från min mobil. Ett ljud som betydde att jag hade fått ett sms. Jag förstod genast att Justin var avsändaren då han var den enda personen som skickade sms till mig. Han var den enda vännen jag hade. Jag rusade fram till min säng och slängde mig på den samtidigt som jag sträckte mig efter min mobil som låg på min kudde.

Från Justin:
Är du upptagen idag? Eller har du något för dig?

Jag skakade i en nekande gest på huvudet, som svar på hans frågor, men kom ganska snart på att han inte kunde se mig. Om det var något som jag verkligen inte var så var det just upptagen. Jag hade ingenting planerat på hela dagen och klockan var endast runt två.

Till Justin:
Nej, jag är inte upptagen och har inte heller någonting för mig. Jag tänkte steka pannkakor dock.

Jag kände hur min mage började skrika av hunger när jag skrev den sista meningen i mitt sms till Justin. Jag hade inte ens tänkt på att jag var hungrig förrän jag skrev att jag skulle steka pannkakor. Jag visste inte ens varför jag skrev det, men nu när jag tänkte efter lät det som en väldigt bra idé. Jag hoppade högt när min mobil vibrerade i min hand och gjorde ifrån sig ett högt ljud som betydde att jag hade fått ett till sms. Jag sänkte snabbt ljudet, så att det inte skulle skrämma livet ur mig ännu en gång, innan jag klickade mig in till meddelandet.

Från Justin:
Kan du inte komma hit? Vi kan steka pannkakor tillsammans om du vill? Mamma är inte hemma och jag har ingenting planerat på hela dagen så det skulle vara väldigt roligt med sällskap.

Jag nickade för mig själv. Det lät ju inte så dumt ändå. Jag skulle få mina älskade pannkakor och jag skulle samtidigt få umgås med Justin.

Till Justin:
Jag kommer.

Jag smög tyst ut från mitt rum, fortfarande ovetande om mina föräldrar var hemma eller inte, och nerför trappan. Väl nere sökte jag igenom alla rum letandes efter mina föräldrar, men som tur var så hittade jag dem inte någonstans, vilket betydde att de hade åkt till jobbet. Jag lät en lättad suck lämna min mun samtidigt som jag rusade till hallen där jag drog på mig mina vita, låga converse och en ljus sommarjacka. Sedan greppade jag tag om min mobil, som jag lagt ifrån mig på golvet, och greppade tag om ett par husnycklar ur nyckelskåpet då jag inte orkade springa upp till mitt rum och hämta mina egna nycklar. När jag slängt en snabb blick i spegeln och låst ytterdörren efter mig sprang jag ut på trottoaren och började med raska steg gå mot Justin's hus. Justin och jag bodde inte alls långt ifrån varandra. Det tog bara fem minuter, om man gick snabbt, att gå hem till Justin. Därför skyndade jag på mina steg så mycket jag kunde då jag inte kunde vänta längre på att få träffa Justin. Jag saknade Justin även fast det bara gått en natt sedan vi senast sågs. Plötsligt vibrerade det i min bakficka och jag drog inom kort min mobil ur min bakficka och öppnade upp det sms jag fått.

Från Justin:
Hittar du hit? Jag går ut för säkerhets skull. Så att du inte missar huset.

Jag brydde mig inte om att svara då det endast skulle dröja någon minut tills jag var framme.

Mycket riktigt så skymtade jag inom kort Justin stå utanför grinden till hans hus, sökande med blicken. När han såg mig sken han upp i ett stort leende och jag skyndade mig fram till honom. Jag kunde inte hejda mig själv när jag slängde mig i hans famn. Han skrattade och kramade mig hårt tillbaka, men lutade sig inom kort tillbaka.
"Ska vi gå in?" Jag nickade bara som svar och studerade honom medan han tryckte in koden på den lilla metalliska boxen för att sedan ta mig i armen och dra in mig genom grindarna. Han var noga med att grindarna hade stängts helt innan han återigen drog mig i armen, denna gången för att dra mig över grusparkeringen och fram till ytterdörren där vi snart klev in.

"Så.. Pannkakor var det?" frågade Justin med ett stort leende på läpparna samtidigt som vi steg in i det massiva köket. Jag nickade entusiastisk medan jag följde efter honom fram till diskbänken där han snart började rota i hyllorna som befann sig en bit ovanför den metallfärgade diskbänken.
"Ja. Det är det godaste som finns!" fick jag sedan ur mig i en ton som fick det att låta som att det inte fanns något annat svar på hans fråga. Ett högt och ytterst gulligt fniss lämnade hans strupe i samma stund som han greppade tag om en låda med strösocker och ställde med en duns ner den på diskbänken. Snart hördes Justin's röst eka genom det lyxiga köket.
"Så du anser att en lyxig måltid tillverkad av en skicklig kock inte är godare än pannkakor?" Jag ryckte på axlarna. Jag hade faktiskt ingen aning om hur en lyxig måltid som var tillverkad av en skicklig kock smakade. Jag var van vid att äta snabbmat eller sådan mat som jag själv klarade av att laga, exempelvis pannkakor.
"Jag vet inte. Jag menar, jag har aldrig ätit någon sådan måltid. Men ingenting slår pannkakor", svarade jag honom samtidigt som jag höjde upp en slickepott, som han lagt fram på diskbänken, i luften i ett försök att se hotfull ut. Men min plötsliga gest såg antagligen bara otroligt fånig ut då Justin brast ut i ett högt skratt. När han slutat kippa efter luft på grund av den kraftiga skrattattacken och lugnat ner sig öppnade han munnen och såg plötsligt väldigt seriös ut.
"Om du säger så, madame." Jag gav honom ett busigt leende, och han vände sig mot hyllorna och plockade fram dem andra ingredienserna som behövdes till pannkaksmeten.

När alla ingredienser stod uppradade på diskbänken, en stekpanna stod på spisen och varsitt vitt förkläde satt knutet runt Justin's respektive min midja bestämde vi oss för att starta vårat pannkaksbak. Jag mätte upp mjölet i ett deciliter mått och hällde sedan i det i den blåa bunken, som vi bestämt oss för att använda till pannkakssmeten, och gjorde sedan likadant med de andra torra ingredienserna. Justin skulle smälta smöret och ta hand om ägget och jag skulle precis vända mig mot honom för att se om han var klar när jag kände en kall och blöt sörja hamna i mitt hår. Förvirrat, samt förvånat, drog jag av ren reflex upp en hand till mitt hår för att få reda på vad den kalla väskan var för något. Jag upptäckte inom kort att det var ett ägg och snodde därför snabbt runt och upptäckte Justin stå med äggskal i handen och en min som berättade att han försäkte hålla sig för skratt. Något som dock inte verkade gå så bra då han snart föll in i en hög skrattattack.
"Justin!" skrek jag högt samtidigt som jag, med hjälp av mina händer, förgäves försökte få ur ägget ur mitt hår. När det inte verkade fungera blev jag med ens sugen på att hämnas på Justin och greppade därför snabbt tag i mjölpaketet. Justin, som fortfarande befann sig i skrattattacken, hade inte någon större koll på vad jag gjorde och fick därför en chock när jag hällde ut allt mjöl som fanns kvar i paketet på honom. Han spärrade förvånat upp sina ögon och såg, till en början, väldigt sur ut men inom kort syntes ett busigt leende på hans läppar. Jag kunde inte hindra det höga skrattet som lämnade min mun då han såg så rolig ut med ett ansikte som var helt täckt av mjöl. Mitt skratt varade dock inte så länge då han greppade tag om den blåa bunken, som jag hade blandat alla torra ingredienser i, och slängde den över mig. Där var matkriget igång.

Vårt matkrig höll på ända tills vi hörde hur ytterdörren slängdes upp. Justin spärrade upp sina ögon och jag följde inom kort hans exempel. Jag kände på mig att det var Pattie och hon kunde inte, under några omständigheter, se hur vi såg ut. Hur köket såg ut. Det visade sig att jag hade haft rätt då Pattie's röst snart studsade mellan väggarna.

"Hallå?! Justin?!" Justin såg panikslaget på mig. Han hade uppenbarligen samma tanke som mig - hans mamma fick inte se hur vi såg ut. Hon fick inte se hur köket såg ut. För det såg ut som att en bomb hade exploderat i köket. Hela diskbänken, golvet och vissa partier av väggarna var täckta av mjöl, socker, ägg, smör och andra ingredienser som användes i pannkakor. Även fast jag inte kände hans mamma, Pattie, speciellt bra då vi bara hade träffats en gång så kände jag på mig att hon inte skulle bli glad när hon hittade oss. Ingen skulle bli glad om man kom hem till ett hus med ett kök som såg ut som ett bombnedslag och med två ungdomar som såg ut att ha badat i bakingredienser. Jag avbröts i mina tankar av att Pattie dök upp i köket. Hennes mun vidgades och hon stod länge och bara glodde på oss tills hon panikslaget öppnade munnen.

"Vad har d-", hon avbröt sig själv. "Vad har ni gjort egentligen? Vad har ni haft för er?" Jag vände min blick från Pattie och till Justin som nervöst stirrade ner i marken. Tänkte han inte säga något? Tänkte han inte ge sin mamma en förklaring? Var jag tvungen att förklara för Pattie? Till min lättnad förflyttade Justin snart blicken från golvet och upp till Pattie som väntade på ett svar.
"Vi tänkte laga pannkakor.." fick han tillslut ur sig. Pattie rynkade på pannan.
"Ja, om man lagar pannkakor så blir ju hela köket nerstängt, och man själv ser ut som en levande pannkakssmet." Justin skakade på huvudet.
"Nej.. Vi råkade ha matkrig. Förlåt mamma." Justin stegade fram till Pattie och verkade vara påväg att dra in henne i en kram när Pattie stoppade honom.
"Tänk inte ens tanken", hon höll upp ett varnande finger mot honom. "Jag vill inte bli ett smetmonster jag också." Justin skrattade och Pattie gav honom ett leende innan hon vände sig mot mig.
"Vad gör du här, Melanie?" frågade hon vänligt. Jag tänkte precis öppna munnen för att svara henne när Justin svarade åt mig.
"Hon är min vän, mamma. Vi umgås." Ett stort leende formades på mina läppar när han berättade för Pattie att jag var hans vän. Jag älskade att höra de orden, just därför att jag nu hade en vän. En vän som visserligen var världskänd, men som ändå var helt perfekt och brydde sig om mig. Pattie nickade förstående på huvudet innan hon tycktes komma på något.
"Gå och duscha ni två. Du kan låna några kläder av mig Melanie. Justin kan visa dig." Jag log tacksamt mot henne, för att sedan känna ett par armar greppa tag om min kropp och bära upp mig. Ett tjejskratt studsade ut ur min mun när jag insåg att det var Justin som hade burit upp mig. Han ansåg antagligen att jag inte kunde gå själv. Jag skakade på huvudet mot honom.
"Justin, jag kan gå själv. Jag är inte en bebis." Han fnös högt och lät sedan sina läppar försiktigt tryckas mot mitt öra, redo för att viska något, samtidigt som han började gå, med mig i famnen, ut ur köket och antagligen mot badrummet. Hans varma andetag mot mitt öra fick mig att rysa av välbehag och jag ville aldrig att han skulle släppa ner mig ur sin varma omfammning. Plötsligt viskade han tyst i mitt öra.
"Du är min lilla bebis."

Sådär, då är kapitel 8 här! Kapitlet skulle egentligen varit längre men klockan är snart halv tre på natten så jag orkar helt enkelt inte. Men jag hoppas att längden är okej ändå :).

Jag brukar inte vara nöjd med något kapitel jag skriver, men jag har nog aldrig varit såhär onöjd. Jag förstår fullkomligt om ni slutar läsa den här novellen på grund av det här kapitlet. För det här kapitlet är rent ut sagt soppor.

Jag hoppas att ni har haft en bra jul! Själv ska jag fira jul idag då jag har skilda föräldrar :).

UPDATE: Tack så jättemycket Ema för din kommentar! Du fick mig att se kapitlet ur ett annat perspektiv och det kanske inte är så jättedåligt trots allt. Tack! :)

I förra kapitlet: Ännu en smäll hördes. Men denna smällen var så mycket annorlunda. Ljudet den hade skiljde sig från smällen innan. Även ljudet efter smällen var helt annorlunda. Melanie's skrik ekade genom telefonen. Mitt hjärta tog ett stort skutt av smärta och det kändes som att jag skulle kvävas när jag insåg vad som hade hänt. Vad Melanie's skrik berodde på. Hon hade blivit slagen.

Justin's Perspektiv

Jag visste inte vad jag höll på med, eller vart jag var på väg, när jag fort rusade ut i hallen och drog på mig mina vita, blingade skor. Jag skulle precis slänga mig mot den stora, mörka ytterdörren när jag blev stoppad av en varm och mjuk kvinnoröst.

"Justin, vart ska du?" Jag vände mig om mot köksdörren där jag fick se min mamma stå med en slev i handen och med ett vitt förkläde knutet runt midjan.
"Ut", svarade jag så vänligt jag kunde då jag var en aning irriterad över att hon hade stört mig i min 'språngsmarsch'. Hon skakade snabbt på huvudet och öppnade sedan lika snabbt sin mun.
"Justin, vi ska äta om fem minuter. Du kan väll gå ut efter middagen?" Jag skakade bestämt på huvudet i en nekande gest.
"Nej, det är viktigt mamma. Det kan inte vänta. Jag kan laga egen mat senare." En rynka bildades på hennes panna och hon tycktes fundera på vad hon skulle svara, innan hon förståendes nickade på huvudet.
"Okej. Jag litar på dig Justin. Om det är viktigt så tycker jag att du ska gå. Gör det du måste göra." Ett stort leende spreds på mina läppar när jag hörde hennes vänliga ord. Jag banade snabbt min väg genom hallen och fram till henne där jag drog in henne i en varm kram.
"Tack", viskade jag mot hennes hår. "Jag älskar dig." Hon kramade mig hårt tillbaka innan hon hastigt släppte taget om mig.
"Gå nu Justin." Jag nickade innan jag vände mig om och slängde mig mot ytterdörren som jag snabbt fick upp. Utan att ens bry mig om att stänga dörren efter mig rusade jag över grusparkeringen, som täckte i stort sätt hela framsidan, och fram till grinden där jag så fort jag kunde slog in koden. I väntan på att grindarna, som tog mycket längre tid på sig än vanligtsvis, skulle öppna sig funderade jag på vad jag för endast några minuter sedan hade hört genom min mobil. Var Melanie's pappa personen som hade slagit henne? Brukade hon bli slagen? Hur mådde hon? Var hon vid medvetandet?

Jag avbröst i mina tankar när grinden rasslade till vilket betydde att den var öppen. Såfort som mina ben bar mig sprang jag ut på trottoaren som fanns utanför huset. Utan att ens tänka på vart jag var på väg rusade jag över trottoarer, korsade bilvägar och sprang förbi passerande människor i hopp om att inte bli upptäckt av några fans eller papparazis.

Med en hög puls och svett rinnande nerför pannan fann jag mig själv stå utanför Melanie's hus frustrerad över att den grind som alltid annars stått öppen nu var stängd. I hopp om att den inte var låst lät jag en hand greppa tag om grinden och försökte putta upp den, men jag slutade dock lika kvickt som jag börjat då jag, till min besvikelse, förstod att den var låst. Vad skulle jag göra? Skulle jag gå härifrån och låtsas som att jag aldrig varit här, eller skulle jag ringa in till huset genom den lilla dosan som fanns på grindens vänstra sida, precis bredvid den dosan som man knappade in koden på? Men vad skulle Melanie's pappa säga, som jag antog var personen som hade slagit henne, om någon, jag, ville komma in till Melanie precis efter att han hade slagit henne? Skulle han inte misstänka något? Förresten skulle han väll inte ens släppa in mig, då det säkerligen syntes på Melanie att hon hade blivit slagen, med tanke på det kraftiga ljud som hade hörts vid slaget.

"Vad vill du?" Jag hoppade förvånat till då jag upptäckte en man stå på andra sidan grinden. Hans mörka, bruna hår och stränga uppsyn fick mig att inse att det var Melanie's pappa då jag kom ihåg honom sedan tidigare på dagen. Då när Melanie's föräldrar kom hem och de inte sa ett enda ord till henne, då de bara gick förbi henne utan att ens se henne. Som att hon vore luft. Ett gnisslande ljud fick mig att rycka till och jag insåg att det var grinden som höll på att öppna sig. När grinden var helt öppen tog mannen, Melanie's pappa, ett steg ut på trottoaren som jag stod på.
"Vad vill du?" Upprepade han igen, denna gången en aning barskare. Jag studerade hans spända käkar och den blixtrande ilskan i hans ögon. Nervöst öppnade jag munnen, utan att veta vad jag skulle säga. För vad skulle jag säga? Jag kunde ju inte berätta för honom att jag hade hört slaget och att jag nu var här för att kolla hur Melanie mådde.
"Jag-", jag avbröt mig snabbt och valde istället ett annat ord att påbörja min förklaring med. "Är Melanie hemma?" Han fnös. Förvirrat studerade jag honom när han himlade med ögonen. Hade jag sagt något fel?
"Vad vill du Melanie?" spottade han ur sig, betonade 'Melanie' på ett sätt som fick henne att framstå som att hon inte var värd någonting.
"Jag skulle bara vilja prata med henne." Han skakade suckandes på huvudet.
"Hur känner du henne? Brukar ni umgås?" Är du hennes pojkvän?" Fick han irriterat ur sig, den sista frågan med en avskyvärd ton. Jag skakade snabbt på huvudet.
"Nej, jag är inte hennes pojkvän." En lättnad tycktes skölja över honom.
"Bra. Jag vill inte ha några pojkar som ränner här." Han kliade sig i nacken innan han fortsatte. "Hur känner du henne då?" Jag svalde. Vad skulle jag svara? Jag kunde ju inte berätta för honom att vi hade träffats genom att min mamma krockat med henne och att Melanie hade fått en hjärnskakning. För om Melanie inte hade berättat ville hon troligtsvis inte att han skulle veta om det. Jag ville inte heller oroa honom, för visst skulle han bli orolig? Det blev väll alla föräldrar när de fick höra att sitt barn var skadat?
"Ehm..vi bara träffades." Fick jag tillslut fram. Till min förvåning nickade han som i ett sätt att visa att han accepterade mitt svar.
"Hur länge har ni känt varandra?" frågade han sedan istället.
"Jag vet inte riktigt..." svarade jag honom ärligt. För jag visste inte hur länge vi hade känt varandra. Eftersom att det kändes som att vi hade känt varandra i flera år glömde jag helt enkelt bort hur länge det i själva verket var. Han nickade innan han började stiga tillbaka in på trädgården.
"Jaha. Om du ursäktar mig så har jag inte tid med dig längre. Hejdå." Han tryckte på en knapp och grindarna började stängas. Förvirrat rynkade jag på pannan. Skulle jag inte få prata med Melanie?
"Men...kan jag inte få prata med Melanie?" frågade jag honom oförstående. Han skakade på huvudet i en nekande gest.
"Du vet, jag vill inte ha några pojkar som ränner här. Jag trodde att jag gjorde det klart för dig." Han stoppade ner en hand i sin byxficka och plockade upp ett cigarettpaket och en tändare. Jag bokstavligen kände frågetecknet som satt stämplat i min panna.
"Men jag berättade ju för dig att jag inte är hennes pojkvän." Han skakade på huvudet och lät ett mörkt skratt lämna hans strupe samtidigt som han plockade ut en cigarett ur cigarettpaketet.
"Det kvittar grabben. Jag vill inte ha någon som ränner här. Se så, stick hem nu." Jag studerade honom medan han satte cigaretten mellan läpparna och tände cigaretten, för att sedan vända sig om och traska fram till husets ytterdörr. Jag bet ett tag om min underläpp medan jag funderade på hur jag skulle göra. Jag kunde inte bara gå härifrån och vara ovetande om hur Melanie mådde. Jag var tvungen att träffa henne på något sätt.

Melanie's Perspektiv
Tårarna forsade ner för mina kinder medan jag satt upptryckt som en boll i min stora säng. Mina händer kramade hårt om mina ben som i ett försök att skydda mig mot all den psysiska smärtan som härjade inom mig. Jag kunde inte förstå att min egen pappa hade slagit mig. Att han för första gången hade använt våld mot mig. Min ena hand, som jag tidigare haft på mitt ben, förflyttade jag till min kind som fortfarande hettade av det hårda slaget. Jag strök varsamt mina fingertoppar mot kinden och kunde nästan känna hur ett stort blåmärke satte färg på min annars så bleka kind.

Plötsligt kände jag mig i starkt behov av en varm och förhoppningsvis bedövande dusch. Jag reste mig försiktigt upp från min säng och klev fram till min garderob där jag tog fram min pyjamas och nya underkläder, innan jag tyst smög ut från mitt rum och in till badrummet som fanns precis bredvid mitt rum. Jag var rädd för att någon av mina föräldrar skulle märka mig. Att jag skulle göra något som kunde få min pappa att ge mig ännu ett slag. Försiktigt drog jag av mig mina kläder innan jag ställde mig i duschen och drog på vattnet. Ett skri lämnade min mun när jag kände iskallt vatten sippra ner för min kropp. Jag täckte förskräckt min mun, rädd för att någon av mina föräldrar hade hört mig. De fick inte höra mig, de fick inte lägga märke till mig.

Jag hoppade snabbt ut ur duschen och var noga med att vattnet var varmt innan jag återigen gick in i duschen. Denna gånger var vattnet, till min lättnad, varmt och jag kunde slappna av. Jag tog lite schampo i min hand och började sedan schamponera mitt långa, röda hår. När jag schamponerat in hela håret sköljde jag noga ut allt schampot innan jag började tvåla in min kropp, för att sedan skölja av hela kroppen.

Efter en lång stund av att bara stå i duschen och njuta av vattnets värme gick jag ut ur duschen och drog på mig min rosa pyjamas. Jag rotade igenom badrummets lådor i hopp om att hitta min hårborste men när jag inte hittade den samlade jag ihop kläderna jag använt under dagen och tassade tyst in i mitt rum. Såfort jag hade stängt dörren efter mig hörde jag en knackning på min balkongs glasdörr och jag var tvungen att trycka min ena hand så hårt jag kunde mot min mun för att dämpa det gälla skriket som flög ut ur min strupe. När jag tillslut hade lugnat ner mig tog jag mod till mig och kollade bort mot glasdörren som ledde ut till min balkong. Jag var tvungen att slänga mig på min säng och trycka huvudet hårt mot kudden för att återigen försöka dämpa det gälla skriket som denna gången lämnade min strupe på grund av en gestalt som jag tycktes ha sett precis utanför glasdörren. Jag slängde mitt täcke över mig som i ett sätt att försöka finna skydd från den gestalten som befann sig på min balkong och antagligen var här för att mörda mig. Jag lyssnade spänt på att höra dörren brytas upp då jag kände något vibrera under min ena hand. Jag lyfte på filten som jag hade min hand på och hittade min mobil under den. Jag synade displayen som talade om att jag hade ett nytt sms. Jag rynkade på pannan. Vem skickade någonsin sms till mig, och klockan nio på kvällen? Jag klickade nyfiket upp sms'et.

Från Justin:
Melanie ta det lugnt. Det är bara jag.

Jag slängde snabbt av mig täcket när jag förstod att det var Justin som befann sig på balkongen. Mina kinder flammade upp i något, som jag antog, kunde jämföras med en tomatröd färg samtidigt som jag banade min väg fram till balkongdörren. Detta var så otroligt pinsamt. Hade han altså sett hur jag slängt mig under täcket och hur jag hade skrikit halsen av mig? Jag suckade. Detta var bara för pinsamt.

Jag lät min hand falla till balkongdörrens handtag för att snabbt släppa in Justin. Justin hann knappt komma in förrän jag överröste honom med frågor.
"Justin, vad gör du här? Varför tar du inte ytterdörren? Hur kom du-", han avbröt mig genom att lägga två fingrar mot mina läppar.
"En fråga i taget, Melanie." Jag kunde se hur hans ögon vandrade över mitt ansikte och när de landade på mitt blåmärke vidgades hans ögon och hans mun föll vidöppen. Han lät en av hans händer försiktigt vidröra vid det stora blåmärket. Han såg ut att vilja säga något, men verkade inte finna de rätta orden. Tillslut hörde jag hans vänliga stämma fylla rummet.
"Jag tycker du kan förklara det här istället, Melanie. Är du okej?"

Jag har inte läst igenom det här kapitlet så ni får gärna säga till om det är några stavfel eller andra fel.

En hel vecka utan kapitel, jag ber om ursäkt för det! Jag hoppas att detta kapitel var värt att vänta på, även fast jag själv inte är nöjd med det. Jag lyckas tydligen aldrig bli nöjd med mina kapitel, haha :). Jag ska försöka få en bättre struktur i mitt skrivande nu, då det inte funkar att sitta uppe till tolv varenda gång ett kapitel ska upp. 

VAD TYCKER NI OM DETTA KAPITEL? KOMMENTERA! :) ♥

I förra kapitlet: Men när 'the plastics' skymtades på skärmen, kunde jag inte längre hålla inne de höga snyftningarna som så länge velat komma ut genom min strupe. Justin granskade mig med en förvirrad blick, innan han snabbt drog in mig i en varm kram. Tryckte min kropp närmare hans. Jag borrade försiktigt in mitt ansikte mot hans bröstkorg samtidigt som Justin strök mig lugnande över ryggen.
"Melanie, varför är du så ledsen?" frågade han sedan med en bräcklig röst.

Melanie's Perspektiv
Jag höll på att svälja min egen tunga när han uttalade de fem orden som bildade en fråga - "varför är du så ledsen?" Vad skulle jag svara på en sådan fråga? Skulle jag berätta som det var, att mina klasskompisar hade skrattat åt mig, att de hade använt något som man kunde jämföra med mobbning mot mig? Nej. Det kunde jag inte förmå mig till att göra. Jag kunde inte släppa allt och berätta för honom hur det var. Jag var tvungen att hitta på en lögn, trots att jag hatade det faktum att jag skulle ljuga för honom. Att jag skulle ljuga för den enda personen som faktiskt verkade bry sig om mig. 

"Hormoner", viskade jag tillslut fram i hopp om att han skulle tro mig. Att han skulle gå på min värdelösa lögn. Justin rynkade på pannan, verkade fundera över vad jag sagt, innan han sakta skakade på huvudet. Han trodde mig inte. Men han öppnade inte munnen för att säga något om min värdelösa lögn. Han sa faktiskt ingenting. Inte ett enda ord uttalade han medan han sakta strök mig över ryggen och talade lugnande till mig, berättade att allt skulle bli bra, och att han fanns.

Jag satt upptryckt i Justin's famn med mina ben över hans, mitt huvud lutat mot hans bröstkorg och hans muskulösa armar runt mig när tanken slog mig att man kanske inte borde vara såhär intim med någon man endast var bekant med. Jag kände inte Justin och han kände inte mig. Åtminstone inte än. Han visste ingenting om min bakgrund, och jag visste i stort sätt ingenting mer om honom än att han var världskändisen Justin Bieber. Allt vi hade pratat om hittills hade endast varit oväsentliga ämnen, sådant som man kunde prata med vilken främling som helst om. Jag skrapade nervöst bort det ljusa nagellacket som befann sig på mina naglar, innan jag torkade bort tårarna som inte hade slutat rinna nerför mina kinder och harklade mig.
"Justin?" Han vände sin blick från mitt röda hår som han tidigare studerat, vilket hade gjort mig rädd för att han inte gillade min hårfärg, och mötte min blick.
"Ja?" Han gav mig ett stort, brett leende, antingen glad för att jag hade öppnat en konversation med honom.
"Du får gå. Jag menar.. du behöver inte vara här om du inte vill. Jag klara-" Han avbröt mig snabbt då han insåg vad min avsikt var - att be honom gå hem. För vad gjorde han egentligen här? Han hade säkerligen en hel bunt med viktigare och roligare saker att göra än att tillbringa tid med mig. Att lyssna på mina snyftningar och se tårar rinna ner för mina kinder kunde ju inte vara speciellt roligt. Jag ändrade mig snabbt. Att ens se på mig kunde inte vara roligt, och att föra en konversation med mig måste säkerligen vara dödstråkigt.
"Vill du att jag ska gå? För jag skulle gärna stanna", det sista mumlade han fram, men jag kunde ändå uppfatta de få orden. Han ville stanna. Jag hade gett honom chansen att gå men han hade fortfarande velat stanna. Mitt hjärta pumpade hårt, så hårt att jag nästan blev rädd, på grund av den oerhörda lyckan som min själ plötsligt fått känna. Jag kunde inte minnas senaste gången någon hade velat umgås med mig. Jag var nästan helt säker på att det aldrig hade hänt förut. Tårarna som tidigare hade rullat ner för mina kinder ersattes snabbt av ett överdrivet stort leende, ett pinsamt stort leende. Justin flinade åt mig och bet ett löst tag om sin underläpp. Jag kunde inte undgå att tycka att han såg så extremt snygg ut under den gesten. Jag visste att det var fel att tänka så, just därför att jag aldrig spanade in killar. Men Justin såg så bra ut att jag inte kunde hjälpa det. Jag tvivlade på att det fanns en enda människa på denna runda planet som inte tyckte att han såg bra ut, och om det fanns någon måste den personen ha något fel på sin syn. Han såg så gudomligt bra ut.

Jag vaknade upp från mina tankar när jag hörde Justin's röst eka genom det stora vardagsrummet.
"Ska vi göra något annat? Det kanske inte var en så bra idé att se en film ändå." Jag nickade.
"Ja...vad vill du göra? Han tycktes fundera ett tag innan ett stort, busigt leende uppstod på hans läppar.
"Kom", han tog tag i min hand och drog upp mig från soffan för att sedan, med mig i hasorna, bana sin väg genom rummet, ut till hallen och fram till ytterdörren. Min blick mötte frågande hans blick.
"Justin, vart ska vi?" Han gav mig ett flin.
"Du får se, ta på dig skorna." Jag gjorde som han sa och drog på mig ett par svarta sneakers innan jag följde efter honom ut ur huset. Hans steg rörde sig bak till baksidan, för att sedan styras, vad jag gissade, mot den stora studsmattan som befann sig i mitten av den stora gräsmattan.

När Justin kom fram till sin slutdestination, som var precis som jag hade gissat studsmattan, vände han sig mot mig.
"Vill du hoppa studsmatta med mig?" Han putade med läpparna samtidigt som han blinkade med sina ögon, något som antagligen skulle få mig att gå med på hans idé, men som bara såg extremt roligt ut.

Ett högt skratt flög ut ur min strupe.
"Ja, jag vill gärna hoppa studsmatta med dig. Men skratta inte åt mig när jag ramlar, jag har nästan aldrig hoppat studsmatta." Han rynkade på pannan och såg plötsligt ytterst seriös ut.
"Så du menar att du har en studsmatta, men ändå knappt inte har använt den?" Jag ryckte på axlarna.
"Ja, det är inte riktigt min grej." Han nickade förstående på huvudet innan han sparkade av sig sina skor och hoppade upp på studsmattan. Jag följde hans exempel och sparkade även jag av mig mina skor, innan jag greppade tag i Justin's hand som han höll fram mot mig, och inom kort befann jag mig på den runda, stora studsmattan. Nervöst började jag hoppa, mån om att inte snubbla på mina egna fötter och göra bort mig. Justin verkade däremot ha hoppat studsmatta många gånger förut, då han hoppade högt och gjorde olika slags volter i varannat hopp. Jag var rent ut sagt usel på att hoppa studsmatta. Rättare sagt så var jag usel på allting som inte hade att göra med att vara ett stort skämt eller göra bort mig.

Min blick gled upp från mina fötter, som jag flitigt granskat medan jag hoppade just för att vara säker på att inte snubbla, och hamnade på Justin's välformade kropp. Ett drag som jag inte borde ha gjort. Inom kort tappade jag balansen och var precis på väg att hamna pladask på studsmattan, då jag kände två starka händer runt min midja. Justin bärde upp mig på fötter och bet sig sedan i läppen för att, som jag uppfattade det, inte börja skratta. Jag stirrade nervöst ner på mina fötter. Jag kände mig misslyckad. Totalt misslyckad. Att jag inte ens kunde hoppa på en studsmatta utan att snubbla var bara i sig pinsamt, men att sedan någon, Justin, hade sett det hela gjorde det hela så mycket värre. Mina kinder hettade till och blev, vad jag trodde, lika röda som mitt röda hår. Diskret drog jag för mitt hår för mina kinder i ett försök att dölja mina rosiga kinder för Justin, något som dock verkade vara lönlöst då det verkade som att han redan hade sett dem.
"Melanie, kolla på mig." Jag gjorde som Justin ville och lät min blick möta hans.
"Det är ingenting att skämmas över. Kom, jag hjälper dig." Han sträckte fram en hand som jag tveksamt tog innan han försiktigt drog mig intill honom. Dock inte så nära att vi nuddade varandra. Han tog tag i min andra hand och började sedan försiktigt hoppa med mig. Just i det ögonblicket var jag otroligt tacksam över att baksidan var inringad av ett så högt staket att ingen kunde se igenom det, då det antagligen såg extremt fånigt ut.

"Hejdå Melanie. Jag hoppas att vi träffas snart igen", mumlade Justin mot min nacke samtidigt som han kramade om mig.
"Hejdå", mumlade jag tyst tillbaka. Klockan var runt fem på eftermiddagen och det hade nu blivit dags för Justin att bege sig hemåt. Jag gav honom hans mobil som jag hade hållt under tiden han hade dragit på sig sina skor och han tog tacksamt emot den. Han var precis på väg att vända sig om och gå ut ur ytterdörren när han, från vad jag uppfattade det som, kom på något.
"Varför svarade du aldrig på mitt sms, förresten?" Jag rynkade på pannan. Vilket sms? Från vad jag mindes hade jag inte fått ett enda sms under de senaste dagarna.
"Vilket sms?" Han plockade fram sin mobil som han hade lagt ner i sina svarta skinnbyxors ficka och knappade sedan in något på den, innan han sträckte fram den till mig. På skärmen visade sig ett sms med texten "Hej! Är det rätt nummer?". Jag förstod snabbt att det var det 'okända' smset som jag hade fått under gårdagens eftermiddag.
"Jaha det..jag visste inte att det var du", svarade jag honom samtidigt som jag greppade tag om min mobil som låg på hallbänken. Sparade hans nummer. "Men nu vet jag." Jag gav honom ett leende som han var snabb med att besvara.
"Bra. Hejdå, ta hand om dig, Melanie." Jag nickade.
"Hejdå Justin." Justin öppnade ytterdörren och skulle precis gå sin väg när en svart Range Rover rullade in på garageuppfarten.

Mitt hjärta tog ett skutt. Ett plågsamt skutt. Handsvetten klibbade i mina händer och pulsen dånade i mina öron. Detta fick inte vara sant. Detta fick inte hända. Allting tycktes gå i slowmotion under tiden som jag granskade de två gestalterna som klev ut ur bilen och manade sin väg över trädgården och mot ytterdörren. Mina föräldrar. Vad gjorde de hemma redan? Skulle de inte komma hem på fredag, om två dagar? Vad skulle Justin tänka när han upptäckte att de inte pratatade med mig? Skulle han dra slutsatsen att det var något fel på mig och sluta umgås med mig? Skulle han kräva en förklaring? Som faststelnad stod jag och studerade mina såkallade föräldrar som kom närmare ytterdörren. Justin och jag hade förflyttat oss en liten bit in då de klev in genom ytterdörren och passerade oss utan att uttala ett enda ord. Mån, som jag var, över att Justin inte skulle veta något om min kassa familjesituation schasade jag snabbt ut honom genom dörren och var precis på väg att stänga igen dörren då han greppade ett starkt tag om min arm. Han drog ut mig utanför dörren och stängde sedan snabbt igen dörren.
"Melanie, vilka var det där?" frågade han sedan nyfiket och med en glimt av oro i sin röst. Vad skulle jag säga? Skulle jag hitta på ännu en kass lögn? Skulle jag ljuga honom, den enda personen som brydde sig om mig och som ville umgås med mig, rätt upp i ansiktet ännu en gång? Nej, det kunde jag inte förmå mig till att göra. Jag bröt våran intensiva ögonkontakt och stirrade sedan ner på mina skor.
"Mina föräldrar." Viskade jag sedan fram med en ostadig röst. Jag hoppades innerligt att han inte skulle komma med några följdfrågor, och att han istället skulle gå sin väg och förhoppningsvis glömma bort denna incident. Att han skulle glömma bort denna bit som hade med mina föräldrar att göra, men att han skulle komma ihåg mig. Jag kände på mig hur han försökte fånga upp min blick, men jag vägrade möta hans blick just nu. Jag var för feg. Nervöst började jag skrapa bort det tunna lagret av nagellack som fortfarande fanns kvar på mina naglar, då jag hade en dålig vana av att jämt skrapa bort det såfort jag blev nervös.

Minuter passerade innan jag tillslut tog mod till mig och lät min blick glida upp för hans röda skor, svarta skinnbyxor och gråa tröjja, för att tillslut landa på hans ansikte. Hans ansikte skrek av förvirran samtidigt som han stirrade in mina mörka, bruna ögon. Han såg ut att fundera på hur han skulle formulera något han tänkte säga, då hans mun stod öppen och redo för att uttala några ord.
"Varför...varför hälsade de inte på dig?" Fick han tillslut ur sig. Jag slöt mina ögon för en sekund innan jag brådskande mumlade något som "jag måste gå", och vände på klacken för att smyga in i huset. Det gjorde ont att veta att jag troligtsvis hade förlorat min enda vän för den korta meningen. Men jag var inte redo för att släppa på allt och berätta för honom att mina föräldrar inte brydde sig om mig. Inte än.

Jag tassade tyst genom huset, fram till trappan och upp till mitt rum där jag så tyst som möjigt stängde dörren efter mig. Försiktigt tog jag mig igenom mitt rum och sjönk med en suck ner på min säng. Hela dagen virrade som ett virrvarr runt i min hjärna. Hade någon verkligen velat umgåtts med mig? Hade jag, för första gången på väldigt länge, en vän? En vän som inte var vem som helst utan självaste Justin Bieber? Varför kom mina föräldrar hem för tidigt? Vad tänkte Justin angående det faktum att mina föräldrar inte ens hälsat på mig? Skulle han ens prata med mig igen, efter att jag bara lämnade honom med ett enkelt "jag måste gå"? Jag halade snabbt upp min mobil ur min ficka.

Till Justin:
Förlåt.. Men det är vissa saker jag inte vill att du ska veta om mig... Inte än.

Jag slängde ner min mobil på den stora kudden bredvid mig, och reste mig sedan upp för att hämta min dator som stod på mitt vita skrivbord. Med datorn i handen gick jag tillbaka till den breda sängen, för att återigen sjunka ner på den. Jag fällde snabbt upp locket på den och tryckte sedan på startknappen. I väntan på att den skulle starta drog jag fram min dagbok från sitt gömställe, under en utav alla mina tjocka kuddar, och greppade tag i pennan som satt med hjälp av en klämma på dagbokens rygg. Snabbt bläddrade jag fram till en ny sida för att sedan låta pennan, med hjälp av min hand, dansa över det kritvita pappret.

Kära dagbok.
Det är så mycket som har hänt idag att jag inte kan berätta allt i full detalj. Det finns även så mycket tankar som virrar runt i mitt huvud, att om jag skulle skriva ner allt skulle det helt säkert ta en hel vecka.
Det hela började i skolan, på Engelska lektionen. Jag var försenad eftersom att Mr. Brown tydligen bestämt sig för att starta lektionen tidigare. Jag vart självklart tvungen att berätta för honom varför jag var sen, vilket gjorde att jag fick hela klassens uppmärksamhet. "The plastics" såg då det stora blåmärket i mitt ansikte, som jag fått på grund av krocken med Pattie, och kommenterade det självklart. Något som ledde till ett rent påhopp, och att hela min klass skrattade åt mig. Jag sprang därifrån, men blev stoppad av Justin som envisades med att följa med mig hem.

Jag stoppades i mitt skrivande då min mobil ljudligt började vibrera. Jag fångade upp mobilen och såg, till min förvåning, namnet Justin täcka en stor del av skärmen. Snabbt tryckte jag på svara.
"Hej, det är Melanie" svarade jag sedan som i ren reflex, trots att det var ett bra tag sedan jag sist hade svarat i en telefon.
"Melanie, du behöver inte säga förlåt. Jag förstår dig, trots att jag inte vet vad det är som du inte vill berätta för mig", hörde jag Justin's stämma spraka genom telefonen. "Vi har ju trots allt precis träffats", fortsatte han sedan. Jag öppnade munnen för att säga något, men avbröts av att min dörr slängdes upp. Min pappa stod ursinnig i dörren med en Ben&Jerry förpackning i handen. Snabbt slängde jag mobilen på min kudde och förberedde mig mentat på den utskällning jag visste att jag skulle få, då min pappa aldrig pratade med mig någon annan gång än då han skällde ut mig.

Justin's Perspektiv
Jag insåg ganska snart att Melanie inte var närvarande i samtalet då jag hörde röster, inklusive Melanie's röst, mycket lägre än vad jag skulle ha gjort om hon hade sin telefon vid sig. Jag antog att hon bara hade glömt att trycka på "lägga på knappen", och att jag därför borde avsluta samtalet. Men nyfiken som jag var kunde jag inte förmå mig till att lägga på. Jag ville veta vem det var hon pratade med och vad som hade gjort att hon helt plötsligt, utan förvarning, hade försvunnit från samtalet. Jag kunde inte urskilja allt de pratade om, men det mesta lyckades jag höra.
"Melanie, vad är det här? Vet du inte om vad vi har för regler i detta hus!?" hörde jag en mansröst skrika. Jag insåg att detta var något jag egentligen inte borde höra. Detta var mellan Melanie och personen hon pratade med. Jag funderade ett tag, försökte få mig till att klicka på "lägga på knappen", men när jag hörde ett "Svara mig!" blev nyfikenheten för stor. Jag tryckte mobilen hårt mot örat samtidigt som jag satte tillrätta mig i den stora soffan jag satt i. En dov smäll hördes genom telefonen och jag började genast undra vad det var som pågick i Melanie's hus när jag återigen hörde den mörka mansrösten "Förstår du vad jag och din mamma har fått genomgå på grund av dig!? Förstår du vilken otrolig börda du är!? Vilket otroligt misstag du är!? Vet du hur otroligt mycket jag och din mamma skäms över dig!?" Ännu en smäll hördes. Men denna smällen var så mycket annorlunda. Ljudet den hade skiljde sig från smällen innan. Även ljudet efter smällen var helt annorlunda. Melanie's skrik ekade genom telefonen. Mitt hjärta tog ett stort skutt av smärta och det kändes som att jag skulle kvävas när jag insåg vad som hade hänt. Vad Melanie's skrik berodde på. Hon hade blivit slagen.

Jag är egentligen inte alls nöjd med detta kapitel, men det är iallafall längre än dem andra kapitlen! Vad tycker ni?

Vill även passa på att uppmana er som inte redan gör det att följa mig på Instagram, där jag är mest aktiv. Även Facebook använder jag mig av en hel del!

Facebook: justinstories.blogg.se

Instagram: justinstories

Glöm nu inte för allt i världen bort att KOMMENTERA! :)

 

I förra kapitlet: Jag lät tårarna forsa medan jag sprang över gator, korsade bilvägar och förbi gåendes människor. Det var som att jag inte brydde mig längre. Jag som alltid varit mån om att ingen skulle få se mina inre känslor, blottade nu mina inre känslor totalt för varenda förbipasserande människa. Det stora huset som jag kallade mitt hem tornade sig upp framför mig när någon tog ett snabbt tag om min handled.
"Melanie?"

Melanie's Perspektiv

Jag stannade snabbt och vände mig långsamt mot personen som fortfarande hade ett löst tag om min handled. Jag ville inte prata med någon. Jag ville inte att någon, som tydligen visste vem jag var, skulle se hur bräcklig jag var. Jag ville inte se ett enda hånflin till som var riktat mot mig och förklarade vilken misslyckande varelse jag var. Vilken skam jag var. Allt jag ville var hem. Hem till tryggheten där jag, åtminstone för några dagar till, skulle få vara ensam. Jag lät min blick glida över personen som stod framför mig. Mina tårfyllda ögon gjorde min syn suddig, men jag kunde ändå urskilja vem personen framför mig var. 

"Justin?" frågade jag förvånat samtidigt som jag förgäves försökte hålla inne de tårar som hotades med att svämma över mina tårkanaler. En tår rann långsamt ner för min kind och skulle precis fortsätta sin väg ner över min haka då en hand stoppade den. Justin's hand. Han torkade försiktigt bort tåren innan han stirrade in i mina mörka, ledsna ögon. Jag mötte försiktigt hans hasselbruna blick som tycktes skifta i guld. Hans ögon skrek av oro. Jag kunde inte låta bli att hoppas att den oroliga glimten i hans ögon berodde på mig. Att han, någon, faktiskt brydde sig om mig. Jag skakade snabbt av mig tanken. Varför skulle en världskändis bry sig om mig?

Justin öppnade munnen, som i ett försök att säga något, men stängde den sedan lika snabbt igen. Han borrade in sina ögon intensivt i mina, som att försöka finna svar på alla de tusen frågor som tycktes cirkulera i hans hjärna. Minuter gick innan han återigen öppnade munnen.
"Melanie, hur mår du?" Mitt blod först till is. Den enda frågan jag inte ville höra, den enda frågan som jag visste kunde få mig att bryta ihop totalt, hade uttalats. Jag kunde inte längre kontrollera de tårar som snabbt översvämmade mina ögon och rann ner för mina kinder i något som skulle kunnat jämförts med ett skyfall. Genom mitt vattenfall av tårar såg jag hur Justin tycktes tveka lite innan han drog in mig i en varm kram. Han tryckte min kropp närmare hans kropp och jag kände en svag doft av killparfym flyga igenom min näsa. Jag tvekade en stund innan jag besvarade kramen och gosade in mitt ansikte mot hans axel.
"Jag är okej", viskade jag tillslut fram.

Justin's Perspektiv

Tusentals av tankar cirkulerade genom min hjärna samtidigt som jag tryckte Melanie's hulkande kropp mot min. Varför sa hon att hon var okej, när det var så uppenbart att hon inte var okej? Varför var hon så ledsen? Vad kunde ha orsakat den ilande smärtan som jag tycktes skymta i hennes ögon? Varför var hon så mån om att försöka dölja sina tårar? Kramade man någon, som man endast var bekant med, på det här sättet? Vad skulle papparazis kunna göra om de hittade mig stå och krama en okänd tjej på detta sättet? Skulle vi då pryda skvallertidningarnas förstasida redan imorgon? Den sista tanken fick mig att genast rycka till. Det fick bara inte hända. Jag släppte det omfamnande taget jag hade om Melanie's kropp och tog ett steg tillbaka. Jag lät min blick granska hennes smala kropp, starkt röda hår och hennes tårfyllda ögon. Hur hon, med hjälp av sina händer, försökte dölja de tårar som sipprade ner för hennes kinder. Det gjorde ont att se vilken människa som helst såhär ledsen, men den smärtan kunde inte mätas med den smärtan som uppstod när Melanie var ledsen. För varje tår som sipprade ner för hennes kind skrek mitt hjärta av smärta. Hon var speciell. Det hade varit så enkelt att prata med henne under lunchen som vi hade delat tillsammans med min mamma. Det hade känts som att vi hade känt varandra i flera år, även fast det bara hade varit någon timme. Jag var tvungen att se till att hon var okej innan jag lämnade henne. Att hon åtminstone hade någon vid sin sida när hon mådde såhär. Att hon inte var ensam.
"Melanie, vart var du på väg?" frågade jag henne försiktigt, rädd för att på något sätt göra henne mer ledsen. Hon öppnade sakta munnen och tog ett djupt andetag, något som jag gissade var ett drag för att få mer syre i kroppen, då det tar på krafterna att gråta så kraftigt som hon gör.
"Hem", mumlade hon tyst samtidigt som hon stirrade ner i marken.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade jag hastigt som följdfråga. Hon skakade på huvudet och försökte återigen torka bort tårarna som rann som bilar på en motorväg ner för hennes kinder.
"Jag ä-", orden stockade i halsen på henne. Hon harklade sig och förflyttade sin blick från marken, som hon så flitigt stått och studerat, och upp till mig. Mötte min blick.
"Ensam", viskade hon tyst fram. Så tyst att jag nästan inte kunde uppfatta det. Jag studerade hennes mörka, bruna ögon. De lyste av sorg, men samtidigt var de så otroligt vackra i det ljus som uppstod när hennes tårar reflekterade det starka solskenet. Jag tvekade ett tag innan jag snabbt öppnade munnen, så snabbt att jag inte skulle hinna reflektera innan jag sa det jag tänkte säga. Det jag ville göra.
"Jag följer med."

Melanie's Perspektiv

Det välkända, överdrivet stora huset tornade upp sig framför mig vid samma tidpunkt som jag halade upp den kalla metall nyckeln ur min Prada väska. Justin, som befann sig på min vänstra sida, hade hela vägen pratat om något TV-spel, som i ett försök att få mig på andra tankar - något som faktiskt hade fungerat, trots att jag egentligen inte alls brydde mig om TV-spel. När jag kom fram till den vitmålade, stora ytterdörren vände jag mig mot Justin.
"Hejdå, ta-", Justin avbröt mig snabbt samtidigt som han bestämt skakade på huvudet, precis som Pattie hade gjort den dagen jag krockade med henne.
"Kan jag inte få följa med in? Jag menar, om du inte har något annat för dig skulle det vara roligt att få lära känna dig lite bättre." Jag rynkade förvånat på pannan. Ville självaste Justin Bieber tillbringa tid tillsammans med mig? Ville han lära känna mig? Ville för en gångs skull någon lära känna mig? Min blick gled över Justin's välskapta ansikte. Han hade ett löst tag om sin underläpp med hjälp av sina framtänder, hans markerade käkben var löst spända och han flackade med blicken samtidigt som han drog en hand genom sitt bruna, välstylade hår. Han såg nervös ut.
"Okej... Jag menar, självklart." Fick jag tillslut nervöst ur mig som svar på hans fråga. Det var länge sedan jag hade fått chansen att svara på en sådan fråga. Så länge sen att jag knappt visste hur man svarade. Justin's tidigare nervösa ansiktsuttryck byttes snart ut mot ett stort leende innan han öppnade munnen, fortfarande med samma stora leende på läpparna.
"Trevligt." Jag fnös. Det lät så otroligt fånigt, men samtidigt så otroligt gulligt. Justin gav mig ett flin innan han skämtsamt drog husnyckeln ur min hand, för att sedan låsa upp dörren och öppna den.
"Damerna först."

Jag och Justin befann oss just nu i köket i hopp om att hitta något att äta. Jag hade precis visat Justin runt i huset när han hade börjat klaga om hur hungrig han var och "hur hans mage skrek av hunger". Rädd för att mista min enda vän, om man ens kunde kalla honom för det, hade jag såklart gått med på att hitta något att äta. Jag skulle nog, i stort sätt, kunna göra vad som helst för honom, då han faktiskt verkade bry sig om mig på riktigt. Min blick sökte sig genom kylskåpets alla hyllor i hopp om att finna något ätbart, och landade tillslut på en Coca Cola flaska som stod intryckt i ett hörn på en av de mellersta hyllorna. Jag greppade tag om flaskan, för att sedan vända mig om och ställa den på diskbänken som befann sig precis bredvid kylskåpet, samtidigt som jag med min ena fot sparkade igen kylskåpsdörren. Jag vände mig mot Justin som bokstavligen stod med näsan intryckt i frysen. Sättet han rotade runt i frysens olika lådor fick mig att genast jämföra honom med ett vilddjur som letade efter sitt byte i djungeln, vilket gjorde att jag inte kunde hålla inne det höga fnisset som så gärna ville lämna min strupe. Justin förflyttade omedelbart sin blick från frysen till mig.
"Vad?" Jag skakade på huvudet.
"Inget", jag tog ett andetag innan jag fortsatte, "tycker du om Coca Cola?" Ett stort, busigt leende uppstod på hans läppar.
"Såklart jag gör. Jag menar, vem gör inte?" Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag greppade tag i två glas som fanns i ett skåp över diskbänken. Justin återgick snabbt till att granska frysens alla lådor, och det dröjde inte en lång stund innan han fiskade upp två Ben&Jerry's och vände sig åt mitt håll.
"Kan vi ta dem här?" frågade han försiktigt med en glimt av hopp i sin blick. Jag slickade mig om läpparna. Om det fanns något som jag älskade så var det Ben&Jerry's. Så fort mina föräldrar åkte iväg på affärsresor, vilket var väldigt ofta, såg jag till att gå till närmaste köpcentrum och köpa hem några stycken. Mina föräldrar tillät nämligen inte något endaste spår av onyttig mat i detta hus när de var hemma, vilket gjorde att jag passade på så fort de inte var hemma.
"Självklart", svarade jag glatt som svar på Justin's fråga.

 Med Justin i släptåg gick jag ut ur köket och in i det stora vardagsrummet. Jag ställde ner de två Ben&Jerry's som jag bar på, på vardagsrumsbordet, för att sedan se Justin göra samma sak med Coca Cola flaskan, glasen och två skedar. Vi hade beslutat oss för att se en film. Eller rättare sagt så hade Justin kommit med förslaget och jag hade tyckt att det var en bra idé. Jag vände mig om mot Justin.

"Du kan få välja film", talade jag om för honom samtidigt som jag nickade mot hyllan som filmerna befann sig på. Han nickade glatt innan han steg fram till hyllan och lät sitt ena finger glida över DVD fodralens ryggar på jakt efter en bra film. Jag satte mig ner i den stora, mörka soffan och hällde sedan upp Coca Colan i de två glasen i väntan på att Justin skulle välja film. Inom kort spreds Justin's stämma över det stora rummet.
"Jag väljer en film som du gillar", han tog en paus innan han fortsatte, "eller iallafall en film som jag tror du gillar. Det är en tjejfilm." Ett stort leende spred sig på mina läppar. Hade han avstått från att välja en film som han gillade och istället valt en film som han trodde att jag gillade - en tjejfilm?

Justin stegade genom rummet och fram till den stora platt TV'n, där han snabbt stoppade in DVD skivan, som han hade i sin hand, i den lilla boxen som fanns under TV'n. Spänt väntade jag på att få reda på vilken film han hade valt medan jag i ögonvrån såg hur Justin satte sig bredvid mig. När texten 'Mean Girls' kom upp på den stora TV skärmen tog mitt hjärta ett skutt, för att sedan frysa till is. Minnena från Engelska lektionen forsade som ett vattenfall över min näthinna och jag kunde inte hindra de tårar som fyllde mina ögon och sakta rann ner för mina kinder. Justin, som tydligen uppfattade detta, kollade på mig med en sorgsen blick.
"Melanie, vad är det?" Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet. Jag ville inte att han skulle se mig såhär ledsen. Jag ville inte att han skulle veta om hur jag egentligen mådde. Jag ville inte att han skulle få dåligt samvete över att han hade valt en film som fick mig att börja gråta, när han egentligen bara hade valt den för att vara snäll. Jag strök snabbt bort tårarna och tittade sedan på TV skärmen som att ingenting hade hänt. Men när 'the plastics' skymtades på skärmen, kunde jag inte längre hålla inne de höga snyftningarna som så länge velat komma ut genom min strupe. Justin granskade mig med en förvirrad blick, innan han snabbt drog in mig i en varm kram. Tryckte min kropp närmare hans. Jag borrade försiktigt in mitt ansikte mot hans bröstkorg samtidigt som Justin strök mig lugnande över ryggen.
"Melanie, varför är du så ledsen?" frågade han sedan med en bräcklig röst.

Äntligen, eller vad säger ni? Det har aldrig tagit så lång tid att skriva ett kapitel som det gjorde idag. Men nu, klockan fyra på natten är det äntligen klart!

Vad tyckte ni om Justin's Perspektiv?

KOMMENTERA!