I förra kapitlet: "Gå och duscha ni två. Du kan låna några kläder av mig Melanie. Justin kan visa dig." Jag log tacksamt mot henne, för att sedan känna ett par armar greppa tag om min kropp och bära upp mig. Ett tjejskratt studsade ut ur min mun när jag insåg att det var Justin som hade burit upp mig. Han ansåg antagligen att jag inte kunde gå själv. Jag skakade på huvudet mot honom.
"Justin, jag kan gå själv. Jag är inte en bebis." Han fnös högt och lät sedan sina läppar försiktigt tryckas mot mitt öra, redo för att viska något, samtidigt som han började gå, med mig i famnen, ut ur köket och antagligen mot badrummet. Hans varma andetag mot mitt öra fick mig att rysa av välbehag och jag ville aldrig att han skulle släppa ner mig ur sin varma omfammning. Plötsligt viskade han tyst i mitt öra.
"Du är min lilla bebis."

---

Melanie's Perspektiv

Justin släppte ner mig när vi kom fram till något som jag trodde var badrummets dörr. Egentligen ville jag inte att han skulle släppa ner mig. Jag ville stanna i hans famn för alltid. Jag kände mig trygg i hans famn och jag älskade att dra in hans doft genom näsan, att känna hans starka, trygga armar runt mig och att känna hans andetag mot mitt huvud. Dock var det inget jag någonsin skulle erkänna för honom. Det skulle bara bli otroligt pinsamt och han skulle säkerligen bli avskräckt och aldrig vilja se mig igen. För jag kunde inte riskera att mista min enda vän på grund av att jag erkände för honom att jag tyckte om att vistas runt honom.

"Melanie?" Jag ryckte förvånat till när jag hörde Justin's röst mot mitt öra. Jag insåg att jag stod och stirrade på badrumsdörren och att Justin nu hade förflyttat sig så att han stod precis bredvid mig. Hans varma andetag smekte mitt öra och jag hade utan tvekan pausat mitt liv här och nu om jag hade förmågan.
"Är något fel?" hans vänliga röst fyllde mina öron och jag skakade instinktivt på huvudet i en nekande gest. Nej Justin, allt är helt perfekt.
"Nej", jag gav honom ett vänligt leende, "skulle det vara det?" Han ryckte på axlarna samtidigt som han förflyttade sig bort från mig och ställde sig istället framför mig. Han såg till att vi hade ögonkontakt innan han öppnade sin mun och lät sin vackra röst ännu en gång fylla mina öron.
"Jag går och hämtar ett par kläder från mamma som du kan låna. Du kan gå in och ta en dusch så länge om du vill." Jag log tacksamt mot honom. Han var så otroligt snäll och han brydde sig verkligen om mig. På riktigt. Jag kunde knappt minnas någon gång någon verkligen hade brytt sig om mig. Jag kunde nästan sätta mitt huvud på att det aldrig hade hänt. Även fast själva krocken med Pattie hade varit olycklig i sig så var jag väldigt lycklig över att den hade skett. För om jag aldrig hade krockat med henne och råkat få en hjärnskakning hade jag aldrig träffat Justin. Jag hade aldrig fått en vän. Jag hade varit ensam.

Jag vaknade upp från mina funderingar och upptäckte Justin som stod framför mig och granskade min späda kropp. Hans ögon grävde sig in i mina och för ett ögonblick kändes det som att han kunde se alla mina hemligheter som på en film i hans huvud. Som att han kunde se hur jag blev utskrattad av hela min klass, hur jag var helt osynlig, hur mina föräldrar totalt struntade i hur jag mådde och istället köpte ett helt ton med saker till mig i ett försök att bota min dåliga uppväxt, hur jag var helt ensam. Utan förvarning tog han ett steg fram och drog in mig i en varm kram. Förvånad över den plötsliga gesten glömde jag helt bort att besvara kramen, men drog, så fort förvånaden lagt sig, mina armar runt hans vältränade kropp och besvarade kramen. Jag gosade, som vanligt, in mitt ansikte mot hans bröstkorg. Det hade nästan blivit som en vana att göra just det - luta mitt huvud mot hans bröstkorg. Men det var så otroligt mysigt och han verkade inte ha något emot det. Jag hade ingen aning om varför han hade dragit in mig i en kram men jag kunde inte göra annat än njuta och hoppas att den aldrig skulle ta slut. Att han för alltid skulle hålla sina varma armar runt mig.

Till min besvikelse så släppte Justin min kropp alldelles för snabbt och tog inom kort ett steg bort från mig. Han lät sina ögon glida över min kropp som var alldelles nerstänkt av ägg, mjöl, socker och andra ingredienser som behövdes till pannkakor och snart formades hans läppar till ett stort flin.
"Gå och duscha nu. Du ser ut att behöva det." Ett högt skratt lämnade genast min strupe när jag kom att tänka på vårt tidigare matkrig. Det hade varit väldigt roligt, men jag tyckte synd om Pattie som antagligen inte var särskilt glad på oss då nästan hela köket bestod av
pannkaks-ingredienser när hon kom hem. Inom kort hörde jag Justin's klingande skratt eka i mina öron och jag insåg att han hade stämt in i mitt skratt. Jag granskade hans kropp och kunde inte hejda det asgarv som mitt tidigare skratt övergick till. Hela hans kropp var dränkt av ägg och mjöl, vilket var de ingredienser som jag använt mig av i vårat matkrig.

När min skrattattack lugnat ner sig och jag kunde prata ordentligt var jag snabb med att besvara hans påstående om att jag behövde duscha.
"Som att inte du behöver det. Du ser ju värre ut än vad jag gör." Ett busigt leende formades på hans läppar.
"Omöjligt." Jag skakade på huvudet men orkade inte diskutera det med honom. Jag visste att han inte skulle ge sig. Under de dagar som jag känt honom hade jag märkt att han var en otrolig vinnarskalle. Han ville vinna hela tiden oavsett vad det var för något man tävlade i. Jag gav honom ett snabbt leende innan jag vände mig mot den vita badrummsdörren och greppade tag i det guldiga handtaget. Långsamt öppnade jag dörren och fick en smärre chock när jag kunde se in i badrummet. Det var extremt stort och så otroligt vackert inrett. Färgerna gick i beige och brun vilket gav hela badrummet en mysig känsla och ljus stod placerade i olika delar av rummet. Visserligen var ljusen inte tända men jag visste att det skulle vara ännu mysigare om de hade varit det. I ena hörnet av rummet befann sig en stor bubbelpool, mitt emot den fanns en dusch och mellan dem hängde en rad med olika vita handdukar. Mot väggen som fanns till vänster om dörren, där vi befann oss, fanns en lång bänk där två handfat var placerade. Över bänken fanns det två skåp där jag antog att skönhetsprodukter, borstar, tvålar och andra sådana saker fanns. Väggen som befann sig till höger om oss bestod av en enda stor spegel. Badrummet var helt fantastiskt.

Jag insåg någorlunda snart att jag stod med munnen vidgad och betraktade varenda detalj i badrummet. Därför stängde jag snabbt munnen då jag inte ville att Justin skulle se min märkliga reaktion. Dock verkade som att han redan hade märkt min reaktion då jag i ögonvrån såg hur han försökte hålla sig för skratt.
"Gillar du det?" Jag vände mig om mot Justin som antagligen hade fått bukt på det skratt som ville komma ut ur hans mun då han antagligen inte hade kunnat prata annars. Jag nickade entusiastiskt.
"Älskar", jag blötte mina krustorra läppar med hjälp av min tunga innan jag fortsatte, "det är jättevackert." Han nickade förstående.
"Jag trodde väll det. Det såg ut som att du aldrig hade sett ett badrum förut." Han lät ett mjukt skratt lämna hans strupe innan han fortsatte. "Äsch, jag skojar bara med dig. Ta en dusch nu så går jag och hämtar kläder som du kan låna. Känn dig som hemma.. eller något. Du kan använda vad du vill." Ett leende formades genast på mina läppar. Snällare människa än Justin får man leta efter och jag är helt övertygad om att man aldrig kommer hitta någon. Justin vände sig om och var precis påväg att lämna badrummet när jag stoppade honom.
"Justin?" Han stannade och vände på huvudet så att han kunde betrakta mig medan jag pratade med honom.
"Tack." Ett stort leende lyste inom kort upp hela hans ansikte,
"För vad?" Jag bet mig försiktigt i läppen. Vad skulle jag säga? För att du bryr dig om mig? För att du är min enda vän? För att du är så snäll? Jag valde det sistnämnda alternativet. Det kanske var en aning löjligt men jag brydde mig faktiskt inte. Jag var tvungen att säga tack till honom någon gång och nu var ett perfekt tillfälle.
"För-", jag samlade mod till mig innan jag fortsatte, "att du är så snäll." Jag gav honom ett ytterst nervöst leende. Jag var nervös över vad han skulle säga. Skulle han tycka att jag var töntig nu? Till min lättnad så lämnade ett otroligt gulligt skratt hans kropp och han log vänligt mot mig.
"Tack för att du är så snäll mot mig", svarade han sedan. Jag blev en aning förvånad över hans svar och skulle precis fråga honom om han verkligen hade menat det när han med ett vänligt leende på hans läppar lämnade badrummet och stängde dörren bakom sig.

Justin's Perspektiv
När jag lämnade badrummet och spatserade mot mammas rum kunde jag inte låta bli att tänka på det Melanie hade sagt. "För att du är så snäll." Jag kunde inte avgöra om det var positivt eller negativt att hon hade sagt så då det dels betydde att hon tyckte om mig och dels att hon inte blivit så bra behandlad i sitt liv. För tackade man verkligen någon för att den var snäll mot en om man hade blivit bra behandlad i sitt liv? Om man hade haft en bra uppväxt och många människor som var vänliga mot en? Tog man det inte mer förgivet då? Jag skakade snabbt av mig tanken. Så länge Melanie inte berättade något som bevisade att mina tankar stämde fanns det ingen mening med att spekulera om det. Men hon har blivit slagen av sin egen pappa ekade en röst i mitt huvud.
"Nej", morrade jag mot mig själv. Jag ska inte spekulera om sådant jag inte vet. Det kanske fanns en förklaring till att Melanie blev slagen. Men är det verkligen okej att slå sitt eget barn? Jag ruskade hårt på huvudet och slog en knytnäve mot min panna i ett försök att skaka av mig tanken. Till min lättnad så fungerade det.

När jag kommit in i min mammas stora rum, som pryddes av vita, svarta och ytterst lite röda färger, styrde jag direkt mina steg mot dörren som befann sig på den ena kortsidan i det avlånga rummet. Dörren som ledde till hennes walk in closet. Väl inne i den stora garderoben granskade jag de olika hyllorna i jakt på något som Melanie kunde låna. Efter en stunds letande hittade jag en rosa tjocktröja med matchande mjukisbyxor som troligtsvis skulle passa Melanie perfekt. Nöjd över mig själv för att ha hittat något vettigt åt henne traskade jag tillbaka till badrummet för att upptäcka att det var låst. Inifrån toalletten hörde jag vatten som studsade mot golvet och jag förstod att Melanie redan hade börjat duscha. Hur skulle jag göra nu? Jag var helt säker på att hon inte skulle ta sig ut hit i bara handduk. Jag var tvungen att lämna kläderna till henne på något sätt. Trevande kände jag i mina byxfickor och hittade en nyckel som jag trodde skulle passa perfekt till att lirka upp låset med. Så ljudlöst som jag kunde lirkade jag med hjälp av nyckeln upp låset och öppnade tyst dörren. Melanie stod i duschen och mumlade på någon låt som jag inte kunde uppfatta. Duschen bestod av ett glas som gjorde det omöjligt för mig att se in i duschen, så det gjorde inget om jag råkade kolla mot hennes håll. Även om det absolut inte var något som var min avsikt. Jag la kläderna på bänken, precis bredvid ett av handfaten, och tassade tyst ut från badrummet. Jag stängde försiktigt dörren bakom mig och låste sedan, med hjälp av min nyckel, dörren. Som tur var så verkade det inte som att Melanie hade märkt mig. Det hoppades jag verkligen inte att hon hade gjort för hon kanske skulle missuppfatta allt fel. Hon kanske skulle tro att jag var en våldtäktsman när min egentliga avsikt var att lämna kläderna till henne. Jag skrattade tyst åt tanken. Nej, Melanie var inte sådan. Hon dömde inte utan hon trodde på sådant som hade bevisats.

Jag gick förbi min mammas rum och mot trappan som ledde till övervåningen. Trappan var placerad på ett, enligt mig, osmart ställe då man i stort sett behövde gå igenom hela huset för att komma till den. Jag tog två steg i taget när jag studsade upp för den breda trappan för att sedan rusa in i mitt rum som fanns innanför den första dörren till vänster när man kommit uppför trappan. Mitt rum var stort och fyrkantigt. I mitten befann sig en stor, bred säng med kritvita lakan och en kudde. På den blå fondväggen, som var den vägg som min sängs huvudgavel stod lutad mot, fanns mängder av fotografier. Fotografierna föreställde mina syskon, Jazzy och Jaxon, mina morföräldrar, mig som liten, min pappa, min mamma.. Min familj. De övriga väggarna var vita och golvet bestod av mörkt trägolv. På väggen mittemot min säng hängde en stor plasma TV och under den stod en liten hylla med TV spel. På vardera sida om sängen fanns två nattduksbord. På det ena nattduksbordet fanns en bild på mig tillsammans med Jazzy och Jaxon och på det andra nattduksbordet fanns min laptop, mobilladdare, plånbok och andra småsaker. Resten av mitt rum var i stort sett tomt förutom de växter som min mamma envisats med att jag skulle ha och den stora, svarta mattan som var så skön att sätta sina fötter mot på morgonen. Sedan hade även jag en liten vit dörr i mitt rum som ledde till min walk in closet. Dörren fanns precis bredvid dörren som jag precis gått igenom. Det hände faktiskt ibland, när jag var riktigt trött, att jag råkade ta fel dörr. När jag egentligen skulle ha kommit ut från rummet så hade jag funnit mig själv i min walk in closet. Jag skrattade åt tanken, men kom plötsligt på varför jag hade rusat in här. Jag skulle hämta kläder som jag kunde byta om till sen efter jag duschat. Jag fick plötsligt väldigt bråttom då jag hade skapat en egen liten tävling. Jag skulle vara klar före Melanie. Jag måste bli klar före Melanie. Jag sprang därför snabbt in i min garderob och greppade tag om ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Sedan rusade jag ut ur mitt rum och fram till det badrum som fanns vägg i vägg med mitt rum. Det badrumet var inte lika vältänkt och inte heller lika stort som det badrum Melanie använde. Men det var forfarande lyxigt inrett. Golvet bestod av vitt klinkergolv, precis som väggarna gjorde. Mot väggen längst in var en stor dusch uppsatt och det var dit jag gick.

När jag hade duschat klart och fått på mig nya kläder tog jag de nersmutsade kläder i famnen och slängde dem sedan i tvättkorgen som fanns i ena hörnet av badrummet. Sedan öppnade jag det lilla skåpet som fanns över handfatet och tog fram min parfym. Jag sprutade några droppar på mig och ställde sedan tillbaka parfymen i skåpet. När jag stängt luckan till skåpet slängde jag mig mot dörren som inom kort flög upp. Jag flängde snabbt in i mitt rum där jag direkt öppnade dörren till min walk in closet och tog fram en gul keps som jag tyckte passade ypperligt till min outfit. Om jag hade en keps på huvudet behövde jag heller inte styla mitt hår, vilket jag insåg att jag inte hade tid med om jag skulle hinna före Melanie. Visserligen så brukade tjejer ta lång tid på sig när det gällde att duscha och sådant, men Melanie var inte som vanliga tjejer. Hon var speciell, på ett bra sätt. Det var så lätt att tycka om henne. Hennes röda hår, hennes söta leende, hennes blyga och snälla personlighet.. Allt var så otroligt lätt att tycka om. Igår hade jag haft ovanligt svårt att sova och jag hade upptäckt mig själv ligga och tänka på henne. Faktiskt, så tänkte jag på henne nästan hela tiden och jag hade ingen aning om varför. Men på något sätt så lyckades det där speciella, tacksamma leende, det långa röda håret, den späda kroppen och den blyga personligheten dyka upp på min näthinna väldigt ofta. För att inte tala om hennes skratt. Hennes underbara skratt tycktes höras i mina öron hela tiden. Ibland blev jag nästan rädd för mig själv. Vad var det med mig?

Plötsligt kom jag att tänka på tävlingen jag hade med Melanie och jag fick därmed väldigt bråttom. Jag rusade snabbt ut ur mitt rum och flängde ner för trappan i kurs mot det badrum som Melanie, förhoppningsvis, fortfarande duschade i. Men när jag med ett bultande hjärta och med svettdroppar på min panna kände på handtaget några sekunder senare insåg jag att dörren var öppen och att Melanie inte befann sig där inne.

"Fan!" skrek jag högt i samma stund som jag hörde fnitter. Tjejfnitter. Jag rynkade på pannan och följde ljudet fram till vardagsrummet där Melanie satt uppflängd i soffan bredvid min mamma. I handen höll min mamma ett album och jag insåg till min förfäran att de satt och granskade bilder på mig som liten. Snabbt var jag framme vid soffan och tog Melanie's hand.
"Kom." Hon hoppade förvånat till och satte en hand för sitt hjärta samtidigt som hon förflyttade sin blick från albumet och upp till mig.
"Du skrämde livet ur mig!" Jag gav henne en medlidande blick. Det hade faktiskt inte varit meningen att skrämma henne. "Men nej, Justin. Jag vill faktiskt se de här bilderna. Du var så söt." Hon gav mig ett bländande leende innan hon tittade ner i albumet igen och mamma började förklara vad jag gjorde på bilderna, vart bilderna var tagna och hur gammal jag var. Det var väldigt roligt att se att mamma och Melanie kom så bra överens då Melanie faktiskt hade kommit att betyda väldigt mycket för mig, även fast vi inte hade känt varandra så speciellt länge. Dock så kunde jag inte låta min mamma skämma ut mig totalt och jag böjde mig därför över Melanie och greppade tag i hennes kropp. Hon skrek förvånat till men lät mig lyfta upp henne och hon slängde ett oförstående ögonkast mot mamma innan hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg. Jag bärde henne genom huset, upp för trappan och fram till mitt rum där jag släppte ner henne. Det var först då jag upptäckte den trumpna minen som var placerad över hennes ansikte. Jag höjde förvånat ögonbrynen och skulle precis fråga henne varför hon var så sur när hon hann före.
"Justin, jag ville faktiskt se på de där bilderna med din mamma." Jag rynkade förvånat på pannan. Var det därför hon var sur? Jag var precis på väg att säga något till mitt försvar när hennes röst återigen studsade mellan oss.
"Varför fick jag inte göra det?" Jag kliade mig i hårfästet samtidigt som jag slickade mig om läpparna.
"Därför-", jag tog en paus och granskade hennes ansiktsutryck ännu en gång. Hon såg faktiskt inte så arg ut som hon antagligen försökte sig själv att framstå. "Därför att jag tycker det är.. pinsamt?" Ett gudomligt skratt lämnade hennes kropp, men det tystnade lika snabbt som det kom. Jag ville att hon skulle skratta. Jag ville höra hennes underbara skratt under resten av mitt liv och jag hade utan tvekan donerat min högra arm för att få göra det. För att få höra hennes underbara skratt ytterligare lite till tog jag ett steg fram mot henne och grep tag i hennes midja. Inom kort började jag kittla henne och mycket riktigt så fick jag höra hennes skratt ännu en gång. Skrattandes så flaxade hon med sina armar och försökte få mig att sluta, men jag fortsatte. Efter en stund lyckades hon ta sig förbi mig och fram till min dörr som hon lätt slängde upp. Hon rusade ut ur mitt rum och istället för att springa nerför trappan, som jag trodde att hon skulle göra, rusade hon åt motsatt håll och mot rummet som vår hemmabio befann sig i. Dock så kom jag snabbt ikapp henne och hann fånga upp henne i mina armar innan hon hade kommit hal. Hon skrattade och försökte förgäves få bort mina armar runt hennes kropp.
"Justin!" Jag flinade mot henne och bärde henne utan svårigheter tillbaka till mitt rum. Väl inne i mitt rum började jag återigen kittla henne.
"Justin, sluta!" Jag rynkade på pannan och fick genast en lysande idé.
"Inte förrän du svarar på varför du sa att jag var söt. Tycker du inte att jag är söt längre?" Jag slutade kittla henne men höll mina händer berädda för att börja kittla henne igen. Hon rynkade på pannan och hennes kinder blossade inom kort upp. Hon tittade ner på sina händer och vägrade plötsligt möta min blick.
"Jo.. Fick du det inte ganska klart för dig när vi såg Abduction? Du vet.." hon tystnade men jag förstod genast vad hon menade. Det var när jag frågade om hon tyckte Taylor Lautner var snygg som jag lyckats få ur henne att hon tyckte att jag var snygg. Eftersom hon var så generad var jag snabb med att dra in henne i en kram. Hon verkade tveka ett tag innan hon besvarade kramen.

Egentligen ville jag inte att kramen skulle ta slut, men jag visste att jag inte kunde ha henne i mina armar för alltid. Därför släppte jag motvilligt den hårda omfamningen jag hade om hennes kropp och tog ett steg tillbaka. Melanie stirrade nervöst ner i marken och jag förstod inte varför. Hade jag gjort något fel? Tyckte hon inte om mina överdrivet hårda och långa kramar? Men hon hade trots allt inte tagit första steget till att släppa kramen, så kanske hade hon tyckt om kramen ändå? En pinsam tystnad befann sig mellan oss och jag hade ingen aning om varför. Vi hade alltid haft så lätt att prata, men nu hade vi båda antagligen fått tunghäfta. Jag kände mig tvungen till att bryta den spända tystnaden, vilket Melanie antagligen också kände då hon var snabbast med att bryta tystnaden.
"Så.. det här är ditt rum?" hon gav mig ett sött leende och jag höll på att smälta inombords. Var det verkligen normalt att känna så här för någon som man inte ens var kär i? För jag var väll inte kär i Melanie? Nej det är jag verkligen inte, intalade jag mig själv och var sedan snabb med att besvara Melanie's fråga som i ett försök till att tänka på något annat.
"Ja. Det är kanske inte så märkvärdigt, men jag gillar det." Hon höjde på ögonbrynen.
"Inte så märkvärdigt? Det är jättefint." Hon vände sig om och spatserade genom mitt rum fram till väggen där alla mina fotografier hängde. Jag följde snabbt efter henne och hon pekade på ett foto som föreställde mina syskon, Jazzy och Jaxon.
"Vilka är det där?" Hon vände sitt huvud åt mitt håll och gav mig ett brett leende.
"Mina syskon." Hennes ansiktsutryck ändrades snabbt till en förvånad blick.
"Jag trodde att du var ensambarn. Vart är de någonstans?" Jag gav henne ett vänligt leende. Hon var så söt när hon var så där oförstående och nyfiken. Jag slickade mig om läpparna och bet sedan ett löst tag om min underläpp.
"De är hos min pappa. I Kanada." Hon rynkade oförstående på pannan och jag greppade tag i hennes kopp och drog ner henne i sängen så att hon hamnade sittandes i mitt knä. Jag sträckte ut min ena arm så att jag kunde greppa tag i fotografiet som stod på mitt nattduksbord. Ett fotografi som föreställde mig och mina syskon. Hon granskade fotografiet och var precis på väg att fråga något när jag avbröt henne.
"De är inte mina helsyskon. Det är min pappas barn, inte min mammas. Min pappa bor i Kanada, jag bodde också där när jag var mindre. Men sedan flyttade vi hit, jag och min mamma." Melanie vred sig om i mitt knä så att hon kunde möta min blick.
"Vad heter de?" Ett busigt leende formades snart på mina läppar. Det var roligt att hon var så engagerad i mina syskon.
"Jazmine och Jaxon", jag tog ett andetag innan jag fortsatte, "fast jag brukar kalla Jazmine för Jazzy." Jag hann knappt säga klart min mening innan Melanie återigen öppnade sin mun.
"Hur gamla är de?" Jag lät ett tyst skratt lämna min mun. Melanie tittade oförstående på mig, men jag viftade bara bort det och svarade istället på hennes fråga.
"Jazzy är fyra och Jaxon är tre." Hon nickade förstående och hon strök sitt ena finger över de små ansiktena på fotografiet.
"Vad söta de är. Saknar du dem?" Jag nickade. Jag saknade dem väldigt mycket. Faktiskt så saknade jag dem så mycket att det högg till i bröstet vid blotta tanken av att det antagligen skulle dröja flera veckor tills jag skulle få se dem igen. Melanie verkade märka att jag blev en aning nedstämd och hon slöt därför sina tunna armar runt min kropp. Hon lutade sitt huvud mot min axel och jag följde hennes exempel.
"Justin, du är säkerligen en jättebra bror. Jag är nästan helt säker på att du är den bästa." Jag kramade förvånat om Melanie's kropp en aning hårdare som i ett sätt att visa min tacksamhet. Jag visste att Melanie var otroligt snäll men att hon kunde säga saker som verkligen högg tag i hjärtat hade jag faktiskt ingen aning om.

Melanie's Perspektiv
"Hejdå Melanie. Vi ses." Jag nickade och gav Justin ett stort leende i samma stund som grindarna öppnades och jag skulle precis sätta en fot på gatan som fanns precis utanför grinden när jag blev stoppad av en hand som greppade tag i min ena arm. Jag vände mig förvånat om och såg Justin stå med ett sorgset ansiktsutryck.
"Du tänker väll inte gå utan en hejdå kram?" Jag tittade skamset ner på mina fötter. Såklart att jag hade velat ge honom en kram, men jag var för feg för att göra det.
"Förlåt", viskade jag fram. Justin lade genast en hand på min haka och vände upp mitt ansikte så att jag inte hade något annat val än att möta hans blick.
"Det är ingenting att säga förlåt för Melanie. Jag bara.. Jag bara vill ha en kram. Om du vill förstås?" Jag nickade nervöst och han drog inom kort sina muskulösa armar runt min kropp. Han lutade sin haka mot mitt huvud och jag lutade, som så många andra gånger, mitt huvud mot hans bröstkorg.
"Jag ringer dig", hörde jag Justin viska mot mitt huvud. "Imorgon." Jag nickade försiktigt samtidigt som jag drog in hans doft genom näsan. Jag visste inte när jag nästa gång skulle träffa honom och jag ville därför minnas varenda detalj av honom.

Fastän jag inte alls ville att kramen skulle ta slut kände jag mig tvungen att avbryta den mysiga kramen då klockan redan var sex på kvällen och jag inte hade en aning om när mina föräldrar skulle komma hem. Försiktigt tog jag ett steg ur kramen.
"Jag måste verkligen gå nu. Hejdå Justin." Jag studerade Justins kropp en sista gång och tog sedan de stegen som behövdes fram till grinden. Jag gick igenom grinden och skulle precis fortsätta längs med gatan och hem när jag blev stoppad av Justin's röst.
"Hejdå." Jag vände mig om mot honom och gav honom ett leende innan jag började gå hemåt.

När jag kom hem upptäckte jag, till min förskräckning, att mina föräldrar redan var hemma. Deras svarta bil stod parkerad på grusplanen och lampor var tända i alla fönster förutom i de fönster som tillhörde mitt rum. Nervöst tog jag mig fram till ytterdörren. Jag ville verkligen inte att mina föräldrar skulle upptäcka mig. Jag hade hoppats på att de inte skulle vara hemma så att jag hade kunnat plocka med mig mat och dricka upp till mitt rum så att jag inte behövde möta dem. Nu var de dock hemma och jag hade inget annat val än att så tyst som möjligt försöka smita upp till mitt rum obemärkt. Jag kunde inte ta med mig någon mat upp. Jag fick helt enkelt somna hungrig. För det var så mycket bättre än att mina föräldrar skulle upptäcka mig. Försiktigt greppade jag tag om det kala handtaget som fanns på ytterdörren för att sedan, så tyst som möjligt, öppna dörren tillräckligt mycket för att jag skulle kunna kliva in. Jag var precis på väg att dra av mig min jacka när jag blev stoppad av en mörk röst. Min pappas röst.
"Vart har du varit, Melanie? Rektorn ringde till mig och undrade vart du var någonstans. Är det så att du har skolkat, Melanie?" Jag kunde genast förstå att han var arg. Riktigt arg. Han fnös ut mitt namn som att jag inte var värd någonting. Som att jag egentligen inte ens förtjänade en blick. Men han kände sig antagligen tvungen att prata med mig då han inte kunde tillåta mig att förstöra mina föräldrars rykte ännu mer genom att jag skolkade. Han ansåg antagligen att jag redan hade förstört det tillräckligt mycket med min existens. Fastän jag så gärna ville svara honom kunde inte ett ord lämna min strupe. Min pappa tog ett par steg mot mig så att han befann sig precis framför mig.
"Svara mig, Melanie. Vart har du varit någonstans?" väste han fram genom spända käkar. Jag kunde inte svara honom. Inte ett ord fick jag fram ur min strupe. Jag kunde knappt andas. Det var som att allting var avstängt i min kropp. Som att ingenting fungerade. Jag stod blixtstilla och studerade min pappa som var upp över öronen förbannad. Han var arg på mig. Innan jag ens hann så mycket som reagera hade min pappa svingat upp en arm i luften och gett mig ett slag. En käftsmäll. Styrkan i slaget gjorde att mina ben vek sig och jag föll med en duns till marken. Inom kort kände jag ett hårt slag mot magen som gjorde att jag tappade luften. Det kändes som att allting gick sönder inom mig av det plötsliga slaget och jag insåg att det var en spark som min mage fått ta emot. Men jag kunde knappt tänka på den egentliga smärtan som befann sig i min mage och på min ena kind. Allt jag kunde tänka på var att min pappa hade slagit mig igen.

Jag förstår helt ärligt inte hur detta kapitel lyckades bli så väldans långt. Men 8 sidor och lite mer än 5000 ord lyckades det på något sätt bli. Jag tänker inte säga vad jag tycker om detta kapitel för jag antar att ni nästan kan lista ut det själva vid detta laget.

 Sedan måste jag även berätta hur glad jag är över att jag har fått en hel drös med nya läsare under de senaste dagarna. Ni läsare betyder otroligt mycket för mig ♥

KOMMENTERA NU! JAG HAR SUTTIT EXTREMT MÅNGA TIMMAR MED DETTA KAPITEL OCH DET SKULLE DÄRFÖR BETYDA VÄLDIGT MYCKET OM NI KOMMENTERADE. MEN JAG TVINGAR ER SÅKLART INTE! :)

(Jag har inte läst igenom kapitlet så ser ni några grammatiska fel så får ni gärna säga till!)