I förra kapitlet: "Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Orden slant ur min mun utan svårigheter. Jag stammade inte och snubblade inte på orden, vilket jag nästan varit helt säker på att jag skulle göra då jag var väldigt nervös över hur Melanie skulle reagera. Hon skulle reagera kraftigt, det visste jag, men jag visste inte på vilket sätt. Skulle hon bli arg eller skulle hon bli ledsen? Ville hon att jag skulle hålla om henne eller inte? Skulle jag gå nu, direkt när jag fått ur mig orden, så att hon kunde få vara ensam? Nej, jag tänkte inte lämna henne själv. Jag hade ingen aning om vad hon skulle kunna få för sig att göra. Hon fick bli förbannad på mig, hon fick skrika åt mig, men jag skulle under inga omständigheter gå härifrån - det hade mamma varit noga med att poängtera. Utan att syna hennes reaktion tog jag ett steg mot henne och sträckte ut mina armar mot henne, så att det vidrörde hennes höfter, och drog henne sedan in i min famn. Om hon skulle bli arg kunde jag genom denna positionen försöka lugna henne och om hon skulle bli ledsen kunde jag försöka trösta henne. Det kändes bäst att ha henne nära mig, i min famn, där hon inte skulle kunna ha en chans att skada sig själv. För det var det värsta som skulle kunna hända. Jag skulle aldrig kunna stå ut med tanken att det var mitt fel att hon på något sätt skadades. Visserligen, så skadade antagligen detta henne psykist, men jag kunde i alla fall skydda henne från att skadas fysiskt. Åtminstone så länge hennes föräldrar inte var hemma. För jag kunde inte skydda henne mot hennes pappa. Trots att jag ville så hade jag inte den makten. Det bästa vore att anmäla honom, men Melanie skulle aldrig gå med på det. Hon skulle aldrig, trots hur mycket hon ogillade hennes föräldrar, anse att något var deras fel. Hon ansåg att det var henne det var fel på. Att det var hennes fel att hennes pappa slog henne. Det skrämde mig en aning. Jag hade aldrig i hela mitt liv träffat någon med en så dålig självbild och självförtroende som Melanie hade. Och jag förstod inte hur hon inte kunde se vilken fantastisk person hon var. Hur vacker hon var.
"V-vad menar d-du?" stammade Melanie hackigt fram. Min blick sökte sig ner till hennes ansikte och åsynen av det fick en skarp smärta att ila i mitt hjärta. Hon såg panikslagen ut. Hårt bet jag mig i läppen för att inte börja gråta av bara åsynen av henne. Det gjorde ont att veta att jag orsakade detta. Det gjorde ont att veta att det var mitt fel att Melanie nu hade panik. Försiktigt släppte jag greppet jag hade, med hjälp av mina tänder, om min läpp och tryckte Melanie ännu närmare min kropp.
"Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Jag såg dem inte... Jag menar, jag visste inte att de hade fått bilder på oss. Men Scooter ringde och-" Tårar vällde ur Melanies ögon och rann nerför hennes kinder. Det kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Det var jag som orsakade detta. Det var jag som orsakade Melanies tårar.
"M-men min pappa, mina klasskompisar, dina fans..." stammade Melanie fram. "De k-kommer hata mig ännu mer nu. Alla kommer hata mig. J-jag kan... Jag kan inte. Jag-" Jag förflyttade en av mina händer till hennes huvud och tryckte lätt mot det, så att hon lade sitt huvud mot min axel, vilket gjorde att hon slutade prata. Sedan strök jag henne lugnande över ryggen samtidigt som jag vaggade oss fram och tillbaka, precis som jag brukade göra med mina småsyskon när de var ledsna.
"Det kommer bli bra, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig. Och det kommer min mamma också att göra. Ingen kommer hata dig. Ingen kan hata dig. Det är omöjligt att hata dig."

Melanies Perspektiv
Försiktigt tog jag bort mitt huvud från Justins axel samtidigt som jag förgäves försökte torka bort alla de tårar som rann nerför mina kinder. Jag ville inte att Justin skulle se mig såhär. Jag ville inte att han skulle se mig gråta, trots att han redan hade sett det förut. Jag ville vara själv. Jag ville sova och stanna i min säng tills hela den här karusellen hade gått över. Jag ville inte att folk skulle veta vem jag var. Jag ville inte att mina klasskompisar skulle se bilderna och med hjälp av dem hitta på något det kunde reta mig för, istället för att bara behandla mig som luft. Och jag ville definitivt inte att min pappa skulle se bilderna så att han skulle få ytterligare en anledning till att slå mig. Jag var ett stort misslyckande och det faktum att jag inte kunde hålla tillbaka mina tårar framför Justin gjorde mig bara till ett ännu störe misslyckande. Jag var pinsam. Försiktigt tog jag ett steg ut från Justins hårda, trygga omfamning och förflyttade sedan snabbt min blick till golvet.
"Förlåt, jag... Jag är trött, jag vill sova. Och jag behöver tid att tänka." hasplade jag sedan hastigt ur mig som ursäkt, innan jag snabbt snurrande runt och skyndade mig mot trappen som ledde till övervåningen, där mitt rum befann sig. Jag ville inte berätta för Justin att jag gick på grund av det faktum att jag visste att mina tårar snart inte bara skulle vara tårar, utan höga snyftningar, vilket jag inte ville att han skulle höra. Jag ville inte att han skulle känna att det var hans fel att jag grät, för det var trots allt mitt fel. Det var jag som inte hade varit tillräckligt uppmärksam och därmed missat att paparazzis fotade oss. Och jag ville heller inte att han skulle se vilken stor misslyckad varelse jag var, hur bräcklig jag var och hur extremt töntig jag var.
När jag kom in i mitt rum stängde jag fort dörren bakom mig, innan jag skyndade mig mot min säng där jag med en suck la mig på mage, med mitt ansikte inborrat i min vita, fluffiga kudde. Först då kunde jag släppa ut de höga snyftningarna som jag hade kämpat med att hålla inne ända sedan Justin uttalat meningen som hade fått mitt hjärta att stanna för en nanosekund. Jag var rädd. Livrädd. Jag skulle inte vara osynlig längre. Folk skulle veta vem jag var. Jag kunde inte gömma mig bakom mitt röda hår längre. Jag var offentlig och jag kunde inte göra något åt det. Och det faktum att min pappa antagligen skulle se bilderna var det som skrämde mig mest.

Justins Perspektiv
Med tankarna på annat håll bläddrade jag igenom kanalerna på den stora plasma TV:n, som fanns hemma hos Melanie, i jakt efter ett bra program. När jag kollat igenom i stort sett alla kanaler för tredje gången gav jag upp mitt sökande och halade istället fram min mobil ur fickan. Den digitala klockan visade att klockan snart var kvart över elva på kvällen, vilket innebar att Melanie hade rusat upp till sitt rum för ungefär en halvtimma sedan. Kanske hade hon somnat? Jag hoppades nästan på att den tanken stämde. Då skulle hon åtminstone inte behöva oroa sig för paparazzis, och de bilder de hade fått på oss, för ett litet tag. Beslutsamt stängde jag av TV:n i samma stund som jag reste mig upp från soffan som jag tidigare suttit i. Försiktigt, inte helt säker på om detta var en bra idé, gick jag tyst mot trappan, uppför den och stannade inte förrän jag kom fram till dörren som tillhörde Melanies rum. Jag ville se hur hon mådde. Jag vill se att hon var okej. Men eftersom att hon bara hade sprungit upp till sitt rum, utan någon speciellt bra förklaring, så ville hon antagligen inte prata med mig just nu. Och om hon nu sov, vilket jag hoppades på, så ville jag inte väcka henne. Men, intalade jag mig själv, jag skulle aldrig kunna sova, eller tänka på något annat, så länge jag inte visste om hon var okej eller inte. Med det i åtanke sträckte jag försiktigt fram en hand och greppade tag i handtaget som tillhörde dörren som ledde in till Melanies rum. Så tyst som möjligt öppnade jag dörren och klev in i Melanies rum. Jag brydde mig inte om att stänga dörren efter mig, utan lämnade den vidöppen bakom mig. Tyst tassade jag fram till Melanies säng, osäker på om hon sov eller inte.
"Melanie?" Täcket som täckte hela Melanies kropp rörde sig en aning och inom kort hördes hennes vackra, bräckliga stämma.
"Mhm?" Jag tog ett steg närmare sängen och det var först då som jag fick syn på Melanies ansikte. Hennes kinder var våta av alla de tårar som sipprat ner för dem och hennes ögon var rödsprängda på grund av alla de tårar som bildats i dem. Det var som att mitt hjärta stannade vid den synen. Att veta att hon var förkrossad över något som angick mig, och inte henne, gjorde ont. Det var mitt fel. Allt var mitt fel. Om jag bara hade varit lite mer försiktigt hade detta inte hänt. För det var inte Melanie i sig som paparazzis ville ha bilder på. Det var det faktum att hon umgicks med mig, som gjorde henne intressant. Jag var nästan hundra procent säker på att det cirkulerade rykten om att hon var min flickvän. Så fort som jag umgicks med en tjej, skapade pressen en massa rykten om att det var min flickvän. Visserligen så hade jag faktiskt kysst Melanie, men vi var ändå inte mer än vänner. Jag visste inte varför jag kysste Melanie. Det bara hände, och jag valde att inte tänka mer på det. Melanie verkade ha lagt det bakom sig och det skulle jag med göra. Melanies sårbara röst väckte mig ur mina djupa funderingar.
"Ville du något speciellt?" hon försökte sig på ett leende, men det såg istället bara ut som en grimas. I vanliga fall skulle det vara något som jag skulle kunna skratta åt, men just nu kunde jag inte vara glad. Allt jag kunde tänka på var tjejen som låg i sängen framför mig och hur förkrossad hon var över något som jag hade orsakat. Jag blötte mina krustorra läppar, med hjälp av min tunga, och öppnade sedan munnen. Men det kom inga ord ut från min mun. Jag harklade mig och öppnade sedan munnen ännu en gång.
"Jag... Jag skulle bara kolla hur du mådde. Men," jag slog ut med armarna i en gest som talade om att jag menade Melanies rödsprängda ögon och våta kinder, "det verkar som att du inte mår så bra." Jag tog ytterligare ett steg närmare sängen, så att jag stog med mina ben tryckta mot sängkanten. "Kan jag?" Melanie, som verkade förstå vad jag menade, flyttade sig en bit längre in på sängen, så att jag kunde få plats att ligga bredvid henne, samtidigt som hon sakta nickade på huvudet i en jakande gest. Inom kort la jag mig i sängen, tätt bredvid Melanie, med täcket över mig. Jag la en av mina händer över hennes midja, och tryckte henne ännu närmare mig, så att jag nästan kramade henne.
"Förlåt, Melanie. Allting är mitt fel. Jag-" Melanie la bestämt en av sina händer över min mun, vilket gjorde att jag tystnade.
"Det är inte ditt fel Justin. Det är mitt fel. Det är alltid mitt fel. Men snälla, kan vi prata om det här imorgon? Jag är trött och jag vill bara sova." Jag nickade. Om Melanie mådde bäst av att inte prata om det just nu, skulle vi heller inte prata om det just nu. När det gällde detta ämnet så fick Melanie bestämma hur hon ville göra. Det var trots allt henne det handlade om. Visserligen så var även jag med på bilderna, men jag var van vid paparazzis. Det var inte jag som mådde dåligt över detta. Det var Melanie. Melanie borrade in sitt huvud i min bröstkorg och inom kort kände jag hur hennes andetag blev tyngre och djupare. Till sist hörde jag en låg snarkning från hennes mun, något som fick mig att tyst fnissa. Jag strök mina händer över Melanies hår och panna, och efter ett tag kände även jag hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre, och till sist hade jag svävat in i drömmarnas land jag också.

Jag vet att jag har använt den översta bilden förut, men jag orkade inte leta efter någon ny. Jag ber om ursäkt för det :).

Jag skrev klart detta igår, så detta är alltså ett tidsinställt inlägg. En av mina läsare kommenterade nämligen på Instagram och skrev att hon fyller år idag, så då tänkte jag att jag kan skjuta upp kapitlet till idag, så att hon får detta kapitel som en födelsedagspresent. SÅ GRATTIS! 

Detta kapitel ser väldigt kort ut, men det är ungefär lika långt som de flesta andra kapitlen.

KOMMENTERA GÄRNA! :)

I förra kapitlet: "Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.

"Papparazis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Melanies Perspektiv

En tår sipprade nerför min kind i samma stund som jag drog mina ben tätare mot min skakande kropp, och lutade mitt huvud mot dem. Varför var allt tvunget att hända nu, på en och samma gång? Varför hade min pappa helt plötsligt börjat slå mig? Varför var jag snart tvungen att återvända till skolan där alla, som jag tidigare hade varit osynlig för, nu såg mig? Varför hade inte Justin berättat om sina fans? För trots att han inte visste om att jag hade kommit på vem han var redan första dagen jag träffade honom, så måste han väll förstå att jag skulle komma på det någon gång? Han är ju trots allt världens kändaste tonåring. Varför var vi tvugna att möta Justins fans just idag, då allt jag ville var att ha en lugn dag? Hur kunde de ens veta vart vi var, eller rättare sagt han var? Och varför kysste han mig? Han var väll inte kär i mig och jag var väll inte kär i honom? Och om han nu var kär i mig så skulle jag aldrig kunna bli tillsammans med honom ändå. För det första var jag inte tillräckligt bra för honom och för det andra så skulle jag aldrig klara av allt det hat jag skulle få. Jag var redan på botten och om jag skulle bli hatad av flera miljoner människor skulle jag antagligen sjunka ännu längre ner, om det ens var möjligt. Varför tänkte jag ens såhär? Justin tyckte inte om mig på det sättet och jag tyckte inte om honom på det sättet. Vi var bara vänner och skulle heller aldrig bli något mer än bara vänner. Kyssen betydde ingenting. Den hade bara hänt. En hög suck lämnade min strupe. Jag klarade inte av alla dessa tankar. De hade ett järngrepp om min hjärna och jag hade ingen aning om hur jag skulle bli av med dem. Som i ren reflex flyttade jag mig från kudden jag satt på och drog fram min dagbok som låg gömd under den. Kanske skulle tankarna försvinna om jag skrev ner allt, varenda lilla tanke, i dagboken? Jag nickade åt mig själv. Det var en bra idé. Dagboken hade hjälpt mig så många gånger tidigare, och den skulle säkerligen kunna hjälpa mig även denna gången. Hastigt greppade jag tag i den rosa bläckpennan, som satt fastklämd med hjälp av en klämma på dagbokens rygg, och bläddrade fram till en tom sida i den välskrivna dagboken. Sedan lät jag pennan, med hjälp av min vänstra hand, dansa över det vita pappret.

En hög, lättad suck lämnade min strupe när jag slängde ihop dagboken och satte tillbaka pennan på dagbokens rygg. Jag kände mig lättad över att jag skrivit klart allt och inte behövde skriva mer med min skrivkrampande hand, men jag kände mig även lättad över det faktum att de jobbiga tankarna inte hade ett järngrepp om min hjärna längre. Det kändes åtminstone inte som att de skulle kväva mig längre. Och jag kände mig, på något konstigt sätt, lycklig. Glatt hoppade jag upp från min säng och rusade ut ur mitt rum. Med vetskapen om att mina föräldrar inte var hemma och jag kunde få hoppas att allt var bra för en stund, sprang jag snabbt ner för trappan och in i köket där jag hastigt rotade fram en gömd Ben&Jerry ur frysen. Fort slet jag av locket på förpackningen och rotade fram en sked i en av kökslådorna, för att sedan stoppa skeden i glassen och tillsist låta en smak av choklad träffa mina smaklökar. Chocolate Fudge Brownie, min favoritsmak. Lyckligt slickade jag mig om läpparna och var precis på väg att lämna köket, för att sätta på en film, när jag upptäckte en vit post-it lapp på köksbordet. Fundersamt rynkade jag på pannan, men förstod inom kort vad det var för något. Det hade nästan blivit som en vana att upptäcka en vit post-it lapp på köksbordet minst en gång i månaden. Mina föräldrar använde alltid post-it lappar för att berätta att de hade lämnat staten. eller i vissa fall landet, för att arbeta och jag misstänkte att det var precis det som skulle stå på lappen - att de hade åkt iväg på affärsresa. Beslutsamt skyndade jag mig mot köksbordet och greppade tag i den vita lilla lappen.

"Affärer i London. Kommer hem om två veckor, om allt går bra."

Ett stort leende spred sig på mina läppar, men tonades snart ner på grund av de kalla orden som stod på pappret. De två meningarna signalerade inga känslor alls. Det fanns ingen kärlek i orden. Det fanns inget "puss och kram, vi älskar dig", eller något sådant. Men jag var van. Mina föräldrar älskade mig inte och jag ville egentligen inte höra något sådant, då jag visste att det i så fall bara skulle vara lögner. De hade aldrig älskat mig och skulle heller aldrig göra. Om de hade älskat mig hade de inte lämnat en post-it lapp där de förklarade att de hade åkt iväg. De hade pratat med mig, frågat mig om jag var okej med att de åkte iväg och förklarat att de hade lagt pengar, som jag kunde köpa mat för, i kassaskrinet. Men, intalade jag mig själv, det var bra att de bara åkte iväg och lämnade en lapp. Jag behövde inte se dem de kommande två veckorna och jag behövde därför inte oroa mig för att bli slagen av min pappa de kommande två veckorna. Jag fick dessutom göra som jag ville. Jag kunde vara hemma och göra vad jag ville, utan att smyga omkring. Det tidigare stora leendet, som hade uppstått över mina läppar precis efter att jag hade läst lappen, började långsamt synas över mina läppar igen. Jag behövde inte oroa mig mer. Jag behövde inte gå runt och ha ont i magen på grund av att jag var rädd för att bli slagen av min egen pappa. I alla fall inte för två veckor.

En knackning på ytterdörren fick mig att förvånat släppa blicken från min laptop, där filmen Never Say Never spelades. Försiktigt reste jag mig upp från soffan och la i samma rörelse ifrån mig datorn på glasbordet som stod strax framför soffan. En aning skrämd trippade jag ut från vardagsrummet och fram till ytterdörren. Vem ville mig något nu? Ingen ville någonsin mig något. Ingen ville prata med mig eller vistas med mig. Ingen ville veta om min existens. Ingen, förutom Justin och Pattie. Men det var knappast Justin eller Pattie som befann sig bakom dörren just nu. Klockan var trots allt runt elva på kvällen och eftersom att jag bara lämnade Justin på morgonen, utan en bra förklaring, var chansen väldigt stor att han inte ens ville vara min vän längre. Kanske var det en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som befann sig på andra sidan dörren? Tanken fick en kall kår att gå igenom min kropp och jag vände mig snabbt bort från ytterdörren och gick istället in i köket där jag greppade tag i en kökskniv. Kanske var jag fånig, larvig och extremt barnslig, men om det nu var en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som stod utanför dörren ville jag åtminstone ha en chans att försvara mig. Med kökskniven i min hand banade jag skrämt min väg fram till ytterdörren ännu en gång. Livrädd öppnade jag dörren, nästan helt säker på att jag skulle behöva använda kniven för att försvara mig. Men, till min lättnad, mötte jag istället ett par välbekanta guldbruna ögon. Justins ögon. Förvånat stirrade jag på honom, med min blick inborrad i hans. Vad gjorde han här? Vad ville han mig såhär sent på kvällen? Visserligen gjorde det mig inget att han var här, jag trivdes i hans sällskap, men efter kyssen trodde jag inte att han ville vara min vän längre, så vad gjorde han nu här? Var det nu han skulle berätta för mig att han inte ville vara min vän längre och att jag skulle hålla mig borta från honom? Tanken skrämde mig en aning. Utan Justin skulle jag inte ha någon. Då skulle allt gå tillbaka till det normala igen och jag skulle återgå till att inte prata med någon, till att inte ha någon vän. Men, insåg jag, jag skulle aldrig klara mig utan Justin. Justin hade gett mitt liv en mening. Han var den enda personen som hade fått mig att känna lycka. Och nu när jag fått känna den där lyckan, som stavades Justin, skulle jag aldrig kunna återgå till mitt gamla liv utan att brytas sönder totalt. Om Justin nu kom för att berätta för mig att han inte ville vara min vän längre så skulle det bästa vara om jag hoppade framför tåget, eller om jag åt en massor med sömnpiller som jag visste fanns i badrumskåpet, för jag skulle vara psykiskt död ändå.
"Melanie?" Hastigt vaknade jag upp från mina funderingar, och insåg att jag åtminstone borde säga Hej. Om jag hade tur var inte Justin här för att avsluta våran vänskap.
"Öhm... Förlåt. Ehm... Hej.... Vill du komma in?" slängde jag snabbt ur mig, nervös över det faktum att jag bara hade stått och stirrat på honom, utan att säga något. Han kanske tog min tystnad på fel sätt? Kanske trodde han att jag inte ville ha honom där? Ett varmt, vänligt leende från Justin fick mig genast att lugna ner mig och släppa in honom i huset. Nu när mina föräldrar inte var hemma behövde jag inte smyga med att jag umgicks med Justin. Justin behövde inte smyga in i mitt rum genom att klättra upp på min balkong, och jag behövde inte smyga ut ur huset så fort som jag skulle hem till honom.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade Justin i samma stund som han slängde av sig sina vita skor. Jag skakade på huvudet.
"Nej, de är på någon affärsresa. De kommer hem om två veckor." Innan jag så mycket som hann reagera hade Justin tagit ett steg mot mig och dragit in mig i sin famn. Hans starka armar tryckte mig om möjligt ännu närmare honom, så att mitt öra hamnade precis vid hans mun. Hans varma andetag fick gåshud att spridas över mitt öra, för att sedan spridas över hela kroppen, samtidigt som hans händer strök mig tröstande över ryggen.
"Jag finns för dig, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig." viskade han sedan i mitt öra. "Du kan sova med mig... Jag menar, du kan sova i gästrummet hemma hos mamma. Du kan bo där, med oss, tills dina föräldrar kommer hem igen. Du ska inte behöva vara här själv i två veckor. Du kan följa med mig redan idag. Om du vill alltså... Mamma tycker om dig, hon skulle bara bli glad." Ett stort leende spred sig på mina läppar. Ville han verkligen att jag skulle bo hemma hos honom, hemma hos Pattie, medan mina föräldrar var i London? Var han inte här för att avsluta våran vänskap? Nej, intalade jag mig själv, han var inte här för att avsluta vår vänskap för då hade han aldrig erbjudit mig att bo hos honom i två veckor. Jag vred på nacken, så att jag kunde möta Justins blick, och nickade entusiastiskt.
"Gärna. Jag menar, tack."
Ett gudomligt skratt lämnade Justin mun. "Vet du? Jag är faktiskt glad över att du krockade med mamma. Inte för att du skadade dig alltså, men jag hade kanske aldrig träffat dig annars, och jag har aldrig träffat någon som efter så kort tid betyder så mycket för mig som du gör." Han lät sin ena hand smeka över min ena kind, för att sedan stryka över min rygg igen. "Du betyder så sjukt mycket för mig, Melanie." Mållös lät jag min blick granska honom. Menade han allvar, eller skojade han bara med mig? Jag sökte i Justins blick efter svar, sökte efter den lilla glimten av ironi som skulle förklara att allting bara var ett skämt, men den glimten fanns inte. Han ljög inte. Han menade allvar. Jag hade nyss fått höra de vänligaste orden i hela mitt liv. Utan att tänka hoppade jag snabbt en aning närmare Justin, så att min kropp var hårt tryckt mot hans. Hans starka armar kramade mig inom kort ännu hårdare.

"Kom jag vill-" jag blev abruten av Justins vackra stämma.
"Melanie, jag måste prata med dig." Jag skakade genast på huvudet, helt säker på att det hade att göra med kyssen - vilket jag inte ville prata om.
"Nej, jag vill bara visa dig en sak. Det går fort." Justin nickade och jag tog ett steg ur den hårda, trygga kramen och tog tag i hans arm för att dra med honom till vardagsrummet, där min dator stod på det nyinköpta glasbordet, som mina föräldrar verkade väldigt stolta över. Med hjälp av mina händer tog jag tag i min dator och räckte den sedan till Justin. Oförstående kollade han på mig, men när han lät sin blick glida över skärmen, och såg vilken film jag höll på att kolla på, hördes ett högt fnitter från hans strupe, samtidigt som hans kinder intog en rosa nyans.
"Varför kollar du på den här filmen för?" Jag kunde inte hindra det busiga leendet som övertog mina läppar.
"Nu när jag har sett dina fans och du vet om att jag vet vem du är tänkte jag att jag kunde se din film, så att jag lär känna Justin Bieber också." Ett lågt skratt lämnade hans läppar.
"Men det här var länge sen, jag kan nog hjälpa dig att lära känna Justin Bieber på egen hand, om du vill." Jag nickade.
"Gärna. Kan du inte sjunga? Jag har aldrig hört dig sjunga. Eller jo, på den här filmen, men din röst låter inte likadant nu. Du har mycket mörkare röst nu." Justin la ner datorn på glasbordet igen innan han tog ett steg mot mig.
"Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Ja, nu är ÄNTLIGEN kapitel 15 ute. Det dröjde nästan en månad och nästan fyra veckor, men det skulle ha kommit upp förra veckan men då slutade blogg.se fungera för mig. Nu funkar det och jag kände att det var ett bra läge att lägga upp kapitlet nu, klockan 4 på morgonen. Haha, jag måste verkligen gå och lägga mig nu.

SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA KOMMENTERA. JAG TVINGAR ER ABSOLUT INTE, DET ÄR ERAT VAL, MEN JAG BEHÖVER VERKLIGEN ALL DRIVKRAFT JAG KAN FÅ JUST NU. JAG HAR NÄMLIGEN KOMMIT I EN "DÅLIG" PERIOD MED SKRIVANDET... :)