I förra kapitlet: "Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.

"Papparazis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Melanies Perspektiv

En tår sipprade nerför min kind i samma stund som jag drog mina ben tätare mot min skakande kropp, och lutade mitt huvud mot dem. Varför var allt tvunget att hända nu, på en och samma gång? Varför hade min pappa helt plötsligt börjat slå mig? Varför var jag snart tvungen att återvända till skolan där alla, som jag tidigare hade varit osynlig för, nu såg mig? Varför hade inte Justin berättat om sina fans? För trots att han inte visste om att jag hade kommit på vem han var redan första dagen jag träffade honom, så måste han väll förstå att jag skulle komma på det någon gång? Han är ju trots allt världens kändaste tonåring. Varför var vi tvugna att möta Justins fans just idag, då allt jag ville var att ha en lugn dag? Hur kunde de ens veta vart vi var, eller rättare sagt han var? Och varför kysste han mig? Han var väll inte kär i mig och jag var väll inte kär i honom? Och om han nu var kär i mig så skulle jag aldrig kunna bli tillsammans med honom ändå. För det första var jag inte tillräckligt bra för honom och för det andra så skulle jag aldrig klara av allt det hat jag skulle få. Jag var redan på botten och om jag skulle bli hatad av flera miljoner människor skulle jag antagligen sjunka ännu längre ner, om det ens var möjligt. Varför tänkte jag ens såhär? Justin tyckte inte om mig på det sättet och jag tyckte inte om honom på det sättet. Vi var bara vänner och skulle heller aldrig bli något mer än bara vänner. Kyssen betydde ingenting. Den hade bara hänt. En hög suck lämnade min strupe. Jag klarade inte av alla dessa tankar. De hade ett järngrepp om min hjärna och jag hade ingen aning om hur jag skulle bli av med dem. Som i ren reflex flyttade jag mig från kudden jag satt på och drog fram min dagbok som låg gömd under den. Kanske skulle tankarna försvinna om jag skrev ner allt, varenda lilla tanke, i dagboken? Jag nickade åt mig själv. Det var en bra idé. Dagboken hade hjälpt mig så många gånger tidigare, och den skulle säkerligen kunna hjälpa mig även denna gången. Hastigt greppade jag tag i den rosa bläckpennan, som satt fastklämd med hjälp av en klämma på dagbokens rygg, och bläddrade fram till en tom sida i den välskrivna dagboken. Sedan lät jag pennan, med hjälp av min vänstra hand, dansa över det vita pappret.

En hög, lättad suck lämnade min strupe när jag slängde ihop dagboken och satte tillbaka pennan på dagbokens rygg. Jag kände mig lättad över att jag skrivit klart allt och inte behövde skriva mer med min skrivkrampande hand, men jag kände mig även lättad över det faktum att de jobbiga tankarna inte hade ett järngrepp om min hjärna längre. Det kändes åtminstone inte som att de skulle kväva mig längre. Och jag kände mig, på något konstigt sätt, lycklig. Glatt hoppade jag upp från min säng och rusade ut ur mitt rum. Med vetskapen om att mina föräldrar inte var hemma och jag kunde få hoppas att allt var bra för en stund, sprang jag snabbt ner för trappan och in i köket där jag hastigt rotade fram en gömd Ben&Jerry ur frysen. Fort slet jag av locket på förpackningen och rotade fram en sked i en av kökslådorna, för att sedan stoppa skeden i glassen och tillsist låta en smak av choklad träffa mina smaklökar. Chocolate Fudge Brownie, min favoritsmak. Lyckligt slickade jag mig om läpparna och var precis på väg att lämna köket, för att sätta på en film, när jag upptäckte en vit post-it lapp på köksbordet. Fundersamt rynkade jag på pannan, men förstod inom kort vad det var för något. Det hade nästan blivit som en vana att upptäcka en vit post-it lapp på köksbordet minst en gång i månaden. Mina föräldrar använde alltid post-it lappar för att berätta att de hade lämnat staten. eller i vissa fall landet, för att arbeta och jag misstänkte att det var precis det som skulle stå på lappen - att de hade åkt iväg på affärsresa. Beslutsamt skyndade jag mig mot köksbordet och greppade tag i den vita lilla lappen.

"Affärer i London. Kommer hem om två veckor, om allt går bra."

Ett stort leende spred sig på mina läppar, men tonades snart ner på grund av de kalla orden som stod på pappret. De två meningarna signalerade inga känslor alls. Det fanns ingen kärlek i orden. Det fanns inget "puss och kram, vi älskar dig", eller något sådant. Men jag var van. Mina föräldrar älskade mig inte och jag ville egentligen inte höra något sådant, då jag visste att det i så fall bara skulle vara lögner. De hade aldrig älskat mig och skulle heller aldrig göra. Om de hade älskat mig hade de inte lämnat en post-it lapp där de förklarade att de hade åkt iväg. De hade pratat med mig, frågat mig om jag var okej med att de åkte iväg och förklarat att de hade lagt pengar, som jag kunde köpa mat för, i kassaskrinet. Men, intalade jag mig själv, det var bra att de bara åkte iväg och lämnade en lapp. Jag behövde inte se dem de kommande två veckorna och jag behövde därför inte oroa mig för att bli slagen av min pappa de kommande två veckorna. Jag fick dessutom göra som jag ville. Jag kunde vara hemma och göra vad jag ville, utan att smyga omkring. Det tidigare stora leendet, som hade uppstått över mina läppar precis efter att jag hade läst lappen, började långsamt synas över mina läppar igen. Jag behövde inte oroa mig mer. Jag behövde inte gå runt och ha ont i magen på grund av att jag var rädd för att bli slagen av min egen pappa. I alla fall inte för två veckor.

En knackning på ytterdörren fick mig att förvånat släppa blicken från min laptop, där filmen Never Say Never spelades. Försiktigt reste jag mig upp från soffan och la i samma rörelse ifrån mig datorn på glasbordet som stod strax framför soffan. En aning skrämd trippade jag ut från vardagsrummet och fram till ytterdörren. Vem ville mig något nu? Ingen ville någonsin mig något. Ingen ville prata med mig eller vistas med mig. Ingen ville veta om min existens. Ingen, förutom Justin och Pattie. Men det var knappast Justin eller Pattie som befann sig bakom dörren just nu. Klockan var trots allt runt elva på kvällen och eftersom att jag bara lämnade Justin på morgonen, utan en bra förklaring, var chansen väldigt stor att han inte ens ville vara min vän längre. Kanske var det en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som befann sig på andra sidan dörren? Tanken fick en kall kår att gå igenom min kropp och jag vände mig snabbt bort från ytterdörren och gick istället in i köket där jag greppade tag i en kökskniv. Kanske var jag fånig, larvig och extremt barnslig, men om det nu var en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som stod utanför dörren ville jag åtminstone ha en chans att försvara mig. Med kökskniven i min hand banade jag skrämt min väg fram till ytterdörren ännu en gång. Livrädd öppnade jag dörren, nästan helt säker på att jag skulle behöva använda kniven för att försvara mig. Men, till min lättnad, mötte jag istället ett par välbekanta guldbruna ögon. Justins ögon. Förvånat stirrade jag på honom, med min blick inborrad i hans. Vad gjorde han här? Vad ville han mig såhär sent på kvällen? Visserligen gjorde det mig inget att han var här, jag trivdes i hans sällskap, men efter kyssen trodde jag inte att han ville vara min vän längre, så vad gjorde han nu här? Var det nu han skulle berätta för mig att han inte ville vara min vän längre och att jag skulle hålla mig borta från honom? Tanken skrämde mig en aning. Utan Justin skulle jag inte ha någon. Då skulle allt gå tillbaka till det normala igen och jag skulle återgå till att inte prata med någon, till att inte ha någon vän. Men, insåg jag, jag skulle aldrig klara mig utan Justin. Justin hade gett mitt liv en mening. Han var den enda personen som hade fått mig att känna lycka. Och nu när jag fått känna den där lyckan, som stavades Justin, skulle jag aldrig kunna återgå till mitt gamla liv utan att brytas sönder totalt. Om Justin nu kom för att berätta för mig att han inte ville vara min vän längre så skulle det bästa vara om jag hoppade framför tåget, eller om jag åt en massor med sömnpiller som jag visste fanns i badrumskåpet, för jag skulle vara psykiskt död ändå.
"Melanie?" Hastigt vaknade jag upp från mina funderingar, och insåg att jag åtminstone borde säga Hej. Om jag hade tur var inte Justin här för att avsluta våran vänskap.
"Öhm... Förlåt. Ehm... Hej.... Vill du komma in?" slängde jag snabbt ur mig, nervös över det faktum att jag bara hade stått och stirrat på honom, utan att säga något. Han kanske tog min tystnad på fel sätt? Kanske trodde han att jag inte ville ha honom där? Ett varmt, vänligt leende från Justin fick mig genast att lugna ner mig och släppa in honom i huset. Nu när mina föräldrar inte var hemma behövde jag inte smyga med att jag umgicks med Justin. Justin behövde inte smyga in i mitt rum genom att klättra upp på min balkong, och jag behövde inte smyga ut ur huset så fort som jag skulle hem till honom.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade Justin i samma stund som han slängde av sig sina vita skor. Jag skakade på huvudet.
"Nej, de är på någon affärsresa. De kommer hem om två veckor." Innan jag så mycket som hann reagera hade Justin tagit ett steg mot mig och dragit in mig i sin famn. Hans starka armar tryckte mig om möjligt ännu närmare honom, så att mitt öra hamnade precis vid hans mun. Hans varma andetag fick gåshud att spridas över mitt öra, för att sedan spridas över hela kroppen, samtidigt som hans händer strök mig tröstande över ryggen.
"Jag finns för dig, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig." viskade han sedan i mitt öra. "Du kan sova med mig... Jag menar, du kan sova i gästrummet hemma hos mamma. Du kan bo där, med oss, tills dina föräldrar kommer hem igen. Du ska inte behöva vara här själv i två veckor. Du kan följa med mig redan idag. Om du vill alltså... Mamma tycker om dig, hon skulle bara bli glad." Ett stort leende spred sig på mina läppar. Ville han verkligen att jag skulle bo hemma hos honom, hemma hos Pattie, medan mina föräldrar var i London? Var han inte här för att avsluta våran vänskap? Nej, intalade jag mig själv, han var inte här för att avsluta vår vänskap för då hade han aldrig erbjudit mig att bo hos honom i två veckor. Jag vred på nacken, så att jag kunde möta Justins blick, och nickade entusiastiskt.
"Gärna. Jag menar, tack."
Ett gudomligt skratt lämnade Justin mun. "Vet du? Jag är faktiskt glad över att du krockade med mamma. Inte för att du skadade dig alltså, men jag hade kanske aldrig träffat dig annars, och jag har aldrig träffat någon som efter så kort tid betyder så mycket för mig som du gör." Han lät sin ena hand smeka över min ena kind, för att sedan stryka över min rygg igen. "Du betyder så sjukt mycket för mig, Melanie." Mållös lät jag min blick granska honom. Menade han allvar, eller skojade han bara med mig? Jag sökte i Justins blick efter svar, sökte efter den lilla glimten av ironi som skulle förklara att allting bara var ett skämt, men den glimten fanns inte. Han ljög inte. Han menade allvar. Jag hade nyss fått höra de vänligaste orden i hela mitt liv. Utan att tänka hoppade jag snabbt en aning närmare Justin, så att min kropp var hårt tryckt mot hans. Hans starka armar kramade mig inom kort ännu hårdare.

"Kom jag vill-" jag blev abruten av Justins vackra stämma.
"Melanie, jag måste prata med dig." Jag skakade genast på huvudet, helt säker på att det hade att göra med kyssen - vilket jag inte ville prata om.
"Nej, jag vill bara visa dig en sak. Det går fort." Justin nickade och jag tog ett steg ur den hårda, trygga kramen och tog tag i hans arm för att dra med honom till vardagsrummet, där min dator stod på det nyinköpta glasbordet, som mina föräldrar verkade väldigt stolta över. Med hjälp av mina händer tog jag tag i min dator och räckte den sedan till Justin. Oförstående kollade han på mig, men när han lät sin blick glida över skärmen, och såg vilken film jag höll på att kolla på, hördes ett högt fnitter från hans strupe, samtidigt som hans kinder intog en rosa nyans.
"Varför kollar du på den här filmen för?" Jag kunde inte hindra det busiga leendet som övertog mina läppar.
"Nu när jag har sett dina fans och du vet om att jag vet vem du är tänkte jag att jag kunde se din film, så att jag lär känna Justin Bieber också." Ett lågt skratt lämnade hans läppar.
"Men det här var länge sen, jag kan nog hjälpa dig att lära känna Justin Bieber på egen hand, om du vill." Jag nickade.
"Gärna. Kan du inte sjunga? Jag har aldrig hört dig sjunga. Eller jo, på den här filmen, men din röst låter inte likadant nu. Du har mycket mörkare röst nu." Justin la ner datorn på glasbordet igen innan han tog ett steg mot mig.
"Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Ja, nu är ÄNTLIGEN kapitel 15 ute. Det dröjde nästan en månad och nästan fyra veckor, men det skulle ha kommit upp förra veckan men då slutade blogg.se fungera för mig. Nu funkar det och jag kände att det var ett bra läge att lägga upp kapitlet nu, klockan 4 på morgonen. Haha, jag måste verkligen gå och lägga mig nu.

SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA KOMMENTERA. JAG TVINGAR ER ABSOLUT INTE, DET ÄR ERAT VAL, MEN JAG BEHÖVER VERKLIGEN ALL DRIVKRAFT JAG KAN FÅ JUST NU. JAG HAR NÄMLIGEN KOMMIT I EN "DÅLIG" PERIOD MED SKRIVANDET... :)