"En fråga i taget, Melanie." Jag kunde se hur hans ögon vandrade över mitt ansikte och när de landade på mitt blåmärke vidgades hans ögon och hans mun föll vidöppen. Han lät en av hans händer försiktigt vidröra vid det stora blåmärket. Han såg ut att vilja säga något, men verkade inte finna de rätta orden. Tillslut hörde jag hans vänliga stämma fylla rummet.
"Jag tycker du kan förklara det här istället. Vad har hänt med dig?"

Melanie's Perspektiv
Jag svalde hårt. Aldrig att jag tänkte berätta för någon att min egen pappa hade slagit mig. Aldrig att jag tänkte berätta för någon om hur jag hade det - om hur ensam, utanför och utfryst jag var. Inte heller tänkte jag berätta för någon om att jag inte hade några vänner och att mina föräldrar inte brydde sig om mig. Att inte någon brydde sig om mig. Jag skakade intinsivt på huvudet som i ett försök att skaka av mig frågan. Men när jag lät min blick förflyttas från mitt ena fönster, som jag studerat över Justin's axel, och till Justin's ögon kunde jag se att han aldrig skulle släppa detta ämne. Inte förrän han hade fått ett svar, ett ärligt svar. Nervositeten börjades byggas upp inom mig när jag studerade Justin när han lät sina läppar falla vidöppna för att säga något.
"Melanie, vad är det som har hänt?" upprepade han, denna gången med en stor glimt av orolighet i ögonen. Jag bet mig nervöst i läppen under tiden som jag funderade ut ett svar.

Efter en lång stund av intinsiv ögonkontakt kände jag mig tvungen att bryta den spända tystnaden. Men vad skulle jag säga? Jag tänkte inte berätta sanningen för honom. Det var omöjligt.
"In-", orden stockade sig i halsen på mig och jag tog därför ett djupt andetag innan jag harklade mig. "Inget." Han skakade på huvudet samtidigt som han lät en frustrerad suck glida ur hans mun.
"Säg inte att det inte är något. Du är skadad Melanie!" Jag hoppade förvånat till över hans hårda ord, men lugnade genast ner mig när han lät sin ena hand flyga upp mot mitt ansikte för att sedan försiktigt smeka över det stora, bultande blåmärket som befann sig på min ena kind. Jag bet mig i läppen, nervös över det faktum att han inte accepterade mitt svar, och stirrade sedan ner i de mörka träplankorna som täckte mitt rums golv. Han accepterade inte mitt svar, repeterades om och om igen i mitt huvud när jag kände Justins hand ta ett tag om min haka och vinkla mitt huvud upp mot honom. Som att han ville ha ögonkontakt med mig. Men jag kunde inte möta hans blick. Jag visste att han skulle kräva ett ärligt svar av mig, och om jag mötte hans blick skulle det bli så mycket svårare att ljuga för honom. För att ljuga var den enda utvägen.
"Jag ramlade ner för trappan", fick jag snabbt ur mig medan jag noga granskade en utav de fyra väggarna som ramade in mitt rum, återigen över Justin's axel. Jag var livrädd för att möta hans blick. Jag var livrädd för att han skulle få ur mig sanningen - att min pappa hade slagit mig.
"Melanie, snälla.. kolla på mig." Jag förflyttade motvilligt min blick till Justin. Fortfarande mån om att inte möta hans blick lät jag min blick landa på hans skarpa, markerade käkben som jag upptäckt mig själv att älska att studera, om man bortser från hans gudomligt vackra, guldbruna ögon som jag vid detta tillfället inte vågade möta. När jag såg hans käkben röra på sig insåg jag att han skulle säga något, och jag vände därför min blick snabbt mot det mörka trägolvet igen. Men Justin's vackra röst hördes inte. Istället kände jag ett par starka, varma armar greppa tag om min kropp och jag kände snart Justin's kropp tryckas emot min. Försiktigt besvarade jag den trygga kramen och lutade sedan mitt huvud mot Justin's bröstkorg.

Jag vet inte hur lång tid som hade passerat när Justin's vänliga röst spreds genom mitt rum.
"Jag vet vad som hände." Jag rynkade på pannan. Vad menade han? Han kunde väll knappast mena att han visste vad som hade orsakat det stora blåmärket på min ena kind? Han kunde väll inte veta att jag inte alls hade ramlat ner för trappan utan blivit slagen?
"Vad menar du?" Orden flög automatiskt ur min mun och jag blev en aning chockad när jag hörde min egna röst forsa genom rummet. Han verkade plötsligt bli väldigt osäker och vände sin blick till golvet, som jag själv så flitigt studerat tidigare, och bet sig försiktigt i läppen.

Syret tycktes ta slut i min kropp samtidigt som pulsen dånade i mina öron. Mina ben kändes plötsligt lika tunna som spagetti och jag kunde inte längre hålla uppe min tunna kropp ståendes, vilket ledde till att jag automatiskt sjönk ner på golvet i en hög. Det kändes som att orden 'Jag vet vad som hände' och 'Du blev slagen' hade ett järngrepp runt min hals. Ett järngrepp som blev hårdare för varje sekund som gick och vars syfte var att få ur all gnutta luft ur mina lungor - att strypa mig. Han visste att jag hade blivit slagen. Han hade antagligen hört alla de ord min pappa hade skrikit åt mig. Han visste.

Plötsligt kände jag ett par starka armar greppa tag om min kropp och inom kort kände jag hur tunna lakan mötte min rygg. Ett varm täckte omfammnade min kropp och jag insåg att jag befann mig i min säng. Snart kände jag även hur sängen sjönk ner bredvid mig och hur någons, Justins, armar kramade runt min kropp och hur han bar upp mig i sin famn. Det var då min kropp började arbeta normalt igen och tårar började forsa ut ur mina ögon likt ett skyfall. Utan att göra ett enda knyst ifrån mig lät jag tårarna rinna nerför mina kinder för att sedan landa på Justin's bröstkorg som jag lutade mitt huvud mot. Det var först då han verkade förstå att jag grät då hans ena hand försiktigt började stryka bort de miljontalstårarna som aldrig tycktes vilja sluta forsa ut ur mina ögon.

"Förlåt", hörde jag Justin viska mot min panna. Jag förflyttade mitt huvud från hans bröskorg så att jag skulle kunna se på honom, få ögonkontakt med honom. När jag mötte hans blick såg jag att hans ögon var fulla av tårar, men det rann inga tårar nerför hans kinder. Jag skulle precis fråga honom vad han hade menat med sitt 'förlåt' när jag återigen hörde hans viskande röst, samt såg hur hans mun försiktigt rörde på sig.
"Förlåt. Jag skulle lagt på. Jag vet det. Jag skulle inte tjuvlyssnat, jag-", jag avbröt honom snabbt.
"Justin, det är jag som borde säga förlåt." Jag gjorde ett försök i att lämna hans knä, då jag insåg att det antagligen var tungt för honom att ha mig sittandes i hans knä, men han drog mig snabbt tillbaka. Justin såg till att mitt hvuud var lutat mot hans bröstkorg och mina ben över hans innan han riktade sitt huvud ner mot mig och såg till att vi ännu en gång fick ögonkontakt. Jag tog då tillfället i akt och fortsatte på det jag hade börjat säga till honom. "Jag ljög för dig, förlåt." Justin skakade på huvudet innan han försiktigt tryckte sina läppar mot min hjässa.
"Du behöver inte berätta alllt för mig, Melanie. Det finns sådant som jag inte vill att du ska veta om mig heller. Vi har ju trots allt precis träffats." Jag nickade. Han hade rätt i det han sa, men ändå kunde jag inte undgå att känna att han inte skulle släppa att jag hade blivit slagen. Han skulle fråga om det igen.

"Justin?" Jag förflyttade min blick från min dator som jag hade i mitt knä, där filmen Abduction spelades, och till Justin samtidigt som jag uttalade hans namn.
"Mhm?" mumlade han fram samtidigt som, även han, vände bort blicken från min dator och lät sina ögon istället granska min kropp, mitt ansikte.
"Varför tog du inte ytterdörren? Jag menar, varför klättrade du upp till min balkong istället för att bara ta ytterdörren?" Jag tycktes skymta ett flin på hans läppar innan han blev ytterst allvarlig.
"Din pappa lät mig inte träffa dig." Jag rynkade på pannan. Vad menade han? Jag öppnade min mun och skulle precis fråga honom när han satte ett finger mot mina läppar. Jag stängde snabbt munnen och han tog bort fingret från min mun. Han slickade sig om läpparna. "Han vill tydligen inte ha några pojkar som ränner här." Jag rynkade förvirrat på pannan och utan att jag kunde stoppa mig själv hörde jag hur de orden som absolut inte fick uttalas lämnade min mun.
"Sen när bryr sig han om något jag gör?" Jag stelnade genast till och satte mina två händer för min mun. Jag hoppades innerligt att Justin inte hade hört vad jag hade sagt. Dock försvann hoppet då Justin's kropp stelnade till och hans blick borrade sig in i mina ögon.
"Bryr sig inte din pappa om dig Melanie? Var det han som slog dig?" Jag visste att jag inte kunde ljuga nu, men jag kunde samtidigt inte berätta sanningen för honom. Utan att säga något nickade jag sakta på mitt huvud i ett sätt att visa att han hade rätt. Min pappa brydde sig inte om mig. Min pappa slog mig.

Efter en lång tid av spänd tystnad bröt Justin tystnaden.
"Melanie, jag finns för dig. Du kan ringa mig när du vill, du kan komma hem till mig när du vill. Jag finns." Chockad över hans vänliga ord kunde jag inte göra annat än att bara stirra på honom. Aldrig tidigare hade någon varit så snäll mot mig. Aldrig tidigare hade någon funnits för mig. Justin drog min kropp närmare hans och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Justin lämnade en kyss på min panna innan han viskade i mitt hår. "Jag finns." Jag kom plötsligt på att jag borde säga något tillbaka. Jag borde visa att jag är levande och att jag uppskattar hans vänliga ord. Jag drog mig därför undan från hans trygga omfammning.
"Tack, Justin." Ett stort leende spreds på hans läppar.
"Vad gör man inte för sina vänner?" Ett extremt stort leende formades på mina läppar när jag hörde hans ord. Han räknade mig som sin vän. Jag hade på riktigt en vän. En vän som brydde sig om mig. En vän som ville tillbringa tid med mig. Jag vände bort min blick från Justin och startade sedan filmen igen. Justin satte sig tillrätta precis bredvid mig i min stora säng och la sedan en arm runt min kropp. Inom kort hördes även ett lågt skratt från honom och jag vände därför min blick från filmen till Justin.
"Vad?" frågade jag honom förvirrat. Ett stort flin var placerat över hans läppar.
"Tycker du han är snygg?" Jag studerade honom förvirrat. Vem menade han?
"Vem menar du?" Han höjde sin hand och pekade på min dators skärm där Abduction fortfarande spelades.
"Taylor Lautner." Jag lät ett mjukt skratt lämna min strupe samtidigt som jag skakade på huvudet.
"Nej, jag brukar inte tänka på sådant." Det stora flinet på hans läppar övergick genast till ett stort, busigt leende.
"Brukar?" Han höjde flörtigt på ögonbrynen. Mina kinder hettade genast upp och jag försökte diskret dölja den stora rodnaden som jag visste befann sig på mina kinder. Jag hade aldrig funderat på människors snygghet innan jag träffade Justin. Han var den första människan som jag studerat på det sättet. Jag kollade ner i mitt knä när ännu ett lågt skratt hördes från Justin.
"Tycker du jag är snygg, Melanie?" Jag bet mig i läppen samtidigt som jag nervöst sneglade upp på honom. Jag försökte förgäves bli av med den grova rodnaden samtidigt som jag extremt nervöst nickade på huvudet i en jakande gest. Justin drog mig genast närmare honom.
"Jag tycker du är vacker, Melanie. Den vackraste tjejen på jorden."

Förlåt för den extremt långa väntan och förlåt om att jag inte kunde hålla mina löften om när kapitlet skulle komma upp. Men nu är kapitel 7 äntligen här!

Vad tycker ni? Är de inte för söta? 

KOMMENTERA! ♥