I förra kapitlet: "Tycker du jag är snygg, Melanie?" Jag bet mig i läppen samtidigt som jag nervöst sneglade upp på honom. Jag försökte förgäves bli av med den grova rodnaden samtidigt som jag extremt nervöst nickade på huvudet i en jakande gest. Justin drog mig genast närmare honom.

"Jag tycker du är vacker, Melanie. Den vackraste tjejen på jorden."

Melanie's Perspektiv

*BIP, BIP, BIP,BIP*

Jag slängde förvånat upp mina ögon men stängde dem lika snabbt igen, bländad av det starka solskenet som lös igenom mina mörka gardiner. Kisande öppnade jag mina ögon ytterligare en gång för att vända mig mot mitt nattduksbord som det höga ljudet kom ifrån. Fumlande sträckte jag ut en arm och försökte få tag i min mobil så att jag kunde stänga av alarmet som ringde varje dag och såg till att jag inte kom försent till skolan. Dock tänkte jag inte gå till skolan idag. Jag tänkte inte möta mina klasskompisars hånande blickar, höra deras hånskratt eller höra deras trakasserande kommentarer. För jag kände på mig att Ashley's kommentar hade väckt en sovande eld. Jag kände på mig att jag inte längre skulle vara osynlig utan att jag numera skulle vara en måltavla som det, enligt mina klasskompisar, var okej att göra vad de ville med. Jag skakade på huvudet åt mig själv samtidigt som jag fick tag i min mobil och stängde av alarmet. Jag var feg. Jag vågade inte möta mina klasskompisar eftersom att jag visste att de skulle göra allt för att komma åt mig. Jag vågade inte höra de ord som jag visste skulle komma ut ur deras munnar och inte skulle ha någon annan mening än att skada mig. Jag vågade inte höra de viska till varandra om vilket stort misslyckande jag var. Jag lät en frustrerad suck lämna min strupe. Jag var hopplös. Inte en endaste god egenskap hade jag. Inte en enda. Jag skakade ännu en gång på huvudet åt mig själv. Det var inte värt att tänka så. Det var inte värt att låta de negativa tankarna, som så många gånger tidigare, ta över min hjärna. Jag lät min ena hand lätt slå mig på min panna i ett försök att tränga bort de fåniga tankarna men när det inte tycktes fundera lät jag min blick söka sig till mobilen, som jag hade i min ena hand, och granska den digitala klockan. 07.04. Jag lät en frustrerad suck lämna min strupe samtidigt som jag drog en hand genom mitt röda hårsvall. Varför skulle jag vara vaken så här tidigt om jag ändå inte skulle till skolan? Jag vred på mig i min stora säng och kurade ihop mig till en boll för att sedan sluta mina ögon och låta sömnen och drömmarna ta över min kropp.

När jag nästa gång slog upp mina ögon var hela mitt rum ljust och jag antog att solen nu stod högt uppe på himlen. När jag sedan sneglade på klockan fick jag en chock. 13.21. Jag spärrade förvånat upp mina ögon och flög med ett skutt upp ur min säng. Jag hatade tanken av att jag sovit bort halva dagen. Trots att jag inte hade något planerat eller ens hade någon idé om vad jag skulle ägna dagen åt så kändes det, på något konstigt sätt, som slöseri på tid. Men eftersom att jag aldrig annars sov längre än till klockan tio så hade jag inte haft en endaste tanke på att ställa ett alarm. Jag marscherade genom mitt rum och fram till min garderob där jag tog fram ett par jeans och ett linne som jag tyckte verkade passande till dagens väder då det, med tanke på det starka solskenet, såg ut att vara varmt ute. Jag tog med mig kläderna och tassade tyst ut genom mitt rum och fram till toaletten, som befann sig vägg i vägg med mitt rum, och stängde så tyst som möjligt dörren efter mig. Eftersom att jag inte visste om mina föräldrar var hemma eller inte tog jag det säkra före det osäkra då jag absolut inte ville att de skulle märka mig. Efter slaget som min pappa hade gett mig hade jag blivit onaturligt rädd för att göra något som kunde få honom att slå mig igen. Jag var rädd för att ännu en gång få känna hans hårda, känslokalla hand mot min hud. Jag var rädd för att nästa slag skulle vara ännu hårdare än det första slaget. Men mest av allt var jag rädd för att Justin ännu en gång skulle fråga varför min egen pappa hade slagit mig. För jag visste att om han ännu en gång skulle få reda på att min pappa hade slagit mig skulle han aldrig släppa det utan en förklaring, vilket jag inte kunde ge honom. Jag visste knappt själv varför min pappa slog mig. Han hade aldrig gjort det tidigare och jag ansåg mig själv inte ha gjort något olämpligt, förutom att jag hade köpt en hel hög med Ben&Jerry's, vilket mina föräldrar inte tillät. Men man slog väll ändå inte sitt eget barn, sitt eget kött och blod, för att det hade köpt Ben&Jerry's fastän det inte fick? Slog man ens sitt barn överhuvudtaget? Jag stod länge och funderade på om det, i några omständigheter, var rätt att slå ett barn men kom inte fram till något vettigt beslut. Därför la jag de kläderna jag höll i handen på toalettstolen och drog sedan av mig mina kläder och stegade in i duschen. Jag skulle precis fortsätta min fundering när jag avbröt den precis lika snabbt som jag började den. Det var inte värt att ens tänka i de banorna. För det var inte okej att slå ett barn. Det var egentligen inte okej att slå någon. Min pappa hade gjort fel. Riktigt fel.

Jag släppte snabbt ämnet och tog istället tag i en av alla de schampoflaskor som prydde duschens ena hylla. Jag öppnade locket på flaskan och tryckte sedan ut schampo i min ena handflata. Sedan ställde jag tillbaka flaskan på den tomma platsen på hyllan, som bildats när jag tog ner flaskan, och började schamponera mitt långa hårsvall. Jag masserade min hårbotten med mina fingrar ett tag innan jag såg till att även längderna blev ordentligt schamponerade. När jag ansåg mig vara klar med schamponeringen sköljde jag noga ut schampot och greppade sedan tag i en balsamflaska för att göra samma sak med balsamet. Tillsist tvålade jag in min kropp med en duschtvål och såg till att mina ben var ordentligt rakade.

Efter en lång stund av att bara stå i duschen och fundera samt njuta av det varma vattnet som värmde upp hela min kropp gick jag med russinfingrar ut ur duschen. Den kalla luften som slog emot mig gjorde att jag huttrade till och jag skyndade mig därför att torka min kropp och dra på mig kläderna som fanns på toalettstolen, där jag tidigare hade lagt dem. När jag borstat tänderna och fixat ordning mitt hår öppnade jag försiktigt toalettdörren med min pyjamas, som jag tidigare hade haft på mig, i famnen. Jag tassade in i mitt rum och slängde in pyjamasen i min garderob för att sedan upptäcka en lapp som låg på mitt skrivbord. Jag rynkade på pannan och banade min väg fram till skrivbordet, som fanns precis bredvid garderoben, och greppade tag i lappen.

Godmorgon Melanie. Jag antar att du har vaknat med tanke på att du läser den här lappen. Det enda jag vill säga är att du somnade och jag ville inte väcka dig. Om du inte har något för dig imorgon så får du gärna höra av dig. Annars hör jag av mig.
/Justin

Jag vek ihop lappen samtidigt som gårdagen gick upp för mig. Justin hade kommit hit och vi hade pratat, sett på Abduction och.. Han hade sagt att jag var vacker. Jag log för mig själv samtidigt som Justin's ord repeterades i mitt huvud. "Jag tycker du är vacker, Melanie. Den vackraste tjejen på jorden." Aldrig tidigare hade någon sagt så fina ord till mig. Det var som att Justin var från en annan planet. En planet där bara ordet perfektion existerade.

Jag avbröts i mina tankar av ett ljud från min mobil. Ett ljud som betydde att jag hade fått ett sms. Jag förstod genast att Justin var avsändaren då han var den enda personen som skickade sms till mig. Han var den enda vännen jag hade. Jag rusade fram till min säng och slängde mig på den samtidigt som jag sträckte mig efter min mobil som låg på min kudde.

Från Justin:
Är du upptagen idag? Eller har du något för dig?

Jag skakade i en nekande gest på huvudet, som svar på hans frågor, men kom ganska snart på att han inte kunde se mig. Om det var något som jag verkligen inte var så var det just upptagen. Jag hade ingenting planerat på hela dagen och klockan var endast runt två.

Till Justin:
Nej, jag är inte upptagen och har inte heller någonting för mig. Jag tänkte steka pannkakor dock.

Jag kände hur min mage började skrika av hunger när jag skrev den sista meningen i mitt sms till Justin. Jag hade inte ens tänkt på att jag var hungrig förrän jag skrev att jag skulle steka pannkakor. Jag visste inte ens varför jag skrev det, men nu när jag tänkte efter lät det som en väldigt bra idé. Jag hoppade högt när min mobil vibrerade i min hand och gjorde ifrån sig ett högt ljud som betydde att jag hade fått ett till sms. Jag sänkte snabbt ljudet, så att det inte skulle skrämma livet ur mig ännu en gång, innan jag klickade mig in till meddelandet.

Från Justin:
Kan du inte komma hit? Vi kan steka pannkakor tillsammans om du vill? Mamma är inte hemma och jag har ingenting planerat på hela dagen så det skulle vara väldigt roligt med sällskap.

Jag nickade för mig själv. Det lät ju inte så dumt ändå. Jag skulle få mina älskade pannkakor och jag skulle samtidigt få umgås med Justin.

Till Justin:
Jag kommer.

Jag smög tyst ut från mitt rum, fortfarande ovetande om mina föräldrar var hemma eller inte, och nerför trappan. Väl nere sökte jag igenom alla rum letandes efter mina föräldrar, men som tur var så hittade jag dem inte någonstans, vilket betydde att de hade åkt till jobbet. Jag lät en lättad suck lämna min mun samtidigt som jag rusade till hallen där jag drog på mig mina vita, låga converse och en ljus sommarjacka. Sedan greppade jag tag om min mobil, som jag lagt ifrån mig på golvet, och greppade tag om ett par husnycklar ur nyckelskåpet då jag inte orkade springa upp till mitt rum och hämta mina egna nycklar. När jag slängt en snabb blick i spegeln och låst ytterdörren efter mig sprang jag ut på trottoaren och började med raska steg gå mot Justin's hus. Justin och jag bodde inte alls långt ifrån varandra. Det tog bara fem minuter, om man gick snabbt, att gå hem till Justin. Därför skyndade jag på mina steg så mycket jag kunde då jag inte kunde vänta längre på att få träffa Justin. Jag saknade Justin även fast det bara gått en natt sedan vi senast sågs. Plötsligt vibrerade det i min bakficka och jag drog inom kort min mobil ur min bakficka och öppnade upp det sms jag fått.

Från Justin:
Hittar du hit? Jag går ut för säkerhets skull. Så att du inte missar huset.

Jag brydde mig inte om att svara då det endast skulle dröja någon minut tills jag var framme.

Mycket riktigt så skymtade jag inom kort Justin stå utanför grinden till hans hus, sökande med blicken. När han såg mig sken han upp i ett stort leende och jag skyndade mig fram till honom. Jag kunde inte hejda mig själv när jag slängde mig i hans famn. Han skrattade och kramade mig hårt tillbaka, men lutade sig inom kort tillbaka.
"Ska vi gå in?" Jag nickade bara som svar och studerade honom medan han tryckte in koden på den lilla metalliska boxen för att sedan ta mig i armen och dra in mig genom grindarna. Han var noga med att grindarna hade stängts helt innan han återigen drog mig i armen, denna gången för att dra mig över grusparkeringen och fram till ytterdörren där vi snart klev in.

"Så.. Pannkakor var det?" frågade Justin med ett stort leende på läpparna samtidigt som vi steg in i det massiva köket. Jag nickade entusiastisk medan jag följde efter honom fram till diskbänken där han snart började rota i hyllorna som befann sig en bit ovanför den metallfärgade diskbänken.
"Ja. Det är det godaste som finns!" fick jag sedan ur mig i en ton som fick det att låta som att det inte fanns något annat svar på hans fråga. Ett högt och ytterst gulligt fniss lämnade hans strupe i samma stund som han greppade tag om en låda med strösocker och ställde med en duns ner den på diskbänken. Snart hördes Justin's röst eka genom det lyxiga köket.
"Så du anser att en lyxig måltid tillverkad av en skicklig kock inte är godare än pannkakor?" Jag ryckte på axlarna. Jag hade faktiskt ingen aning om hur en lyxig måltid som var tillverkad av en skicklig kock smakade. Jag var van vid att äta snabbmat eller sådan mat som jag själv klarade av att laga, exempelvis pannkakor.
"Jag vet inte. Jag menar, jag har aldrig ätit någon sådan måltid. Men ingenting slår pannkakor", svarade jag honom samtidigt som jag höjde upp en slickepott, som han lagt fram på diskbänken, i luften i ett försök att se hotfull ut. Men min plötsliga gest såg antagligen bara otroligt fånig ut då Justin brast ut i ett högt skratt. När han slutat kippa efter luft på grund av den kraftiga skrattattacken och lugnat ner sig öppnade han munnen och såg plötsligt väldigt seriös ut.
"Om du säger så, madame." Jag gav honom ett busigt leende, och han vände sig mot hyllorna och plockade fram dem andra ingredienserna som behövdes till pannkaksmeten.

När alla ingredienser stod uppradade på diskbänken, en stekpanna stod på spisen och varsitt vitt förkläde satt knutet runt Justin's respektive min midja bestämde vi oss för att starta vårat pannkaksbak. Jag mätte upp mjölet i ett deciliter mått och hällde sedan i det i den blåa bunken, som vi bestämt oss för att använda till pannkakssmeten, och gjorde sedan likadant med de andra torra ingredienserna. Justin skulle smälta smöret och ta hand om ägget och jag skulle precis vända mig mot honom för att se om han var klar när jag kände en kall och blöt sörja hamna i mitt hår. Förvirrat, samt förvånat, drog jag av ren reflex upp en hand till mitt hår för att få reda på vad den kalla väskan var för något. Jag upptäckte inom kort att det var ett ägg och snodde därför snabbt runt och upptäckte Justin stå med äggskal i handen och en min som berättade att han försäkte hålla sig för skratt. Något som dock inte verkade gå så bra då han snart föll in i en hög skrattattack.
"Justin!" skrek jag högt samtidigt som jag, med hjälp av mina händer, förgäves försökte få ur ägget ur mitt hår. När det inte verkade fungera blev jag med ens sugen på att hämnas på Justin och greppade därför snabbt tag i mjölpaketet. Justin, som fortfarande befann sig i skrattattacken, hade inte någon större koll på vad jag gjorde och fick därför en chock när jag hällde ut allt mjöl som fanns kvar i paketet på honom. Han spärrade förvånat upp sina ögon och såg, till en början, väldigt sur ut men inom kort syntes ett busigt leende på hans läppar. Jag kunde inte hindra det höga skrattet som lämnade min mun då han såg så rolig ut med ett ansikte som var helt täckt av mjöl. Mitt skratt varade dock inte så länge då han greppade tag om den blåa bunken, som jag hade blandat alla torra ingredienser i, och slängde den över mig. Där var matkriget igång.

Vårt matkrig höll på ända tills vi hörde hur ytterdörren slängdes upp. Justin spärrade upp sina ögon och jag följde inom kort hans exempel. Jag kände på mig att det var Pattie och hon kunde inte, under några omständigheter, se hur vi såg ut. Hur köket såg ut. Det visade sig att jag hade haft rätt då Pattie's röst snart studsade mellan väggarna.

"Hallå?! Justin?!" Justin såg panikslaget på mig. Han hade uppenbarligen samma tanke som mig - hans mamma fick inte se hur vi såg ut. Hon fick inte se hur köket såg ut. För det såg ut som att en bomb hade exploderat i köket. Hela diskbänken, golvet och vissa partier av väggarna var täckta av mjöl, socker, ägg, smör och andra ingredienser som användes i pannkakor. Även fast jag inte kände hans mamma, Pattie, speciellt bra då vi bara hade träffats en gång så kände jag på mig att hon inte skulle bli glad när hon hittade oss. Ingen skulle bli glad om man kom hem till ett hus med ett kök som såg ut som ett bombnedslag och med två ungdomar som såg ut att ha badat i bakingredienser. Jag avbröts i mina tankar av att Pattie dök upp i köket. Hennes mun vidgades och hon stod länge och bara glodde på oss tills hon panikslaget öppnade munnen.

"Vad har d-", hon avbröt sig själv. "Vad har ni gjort egentligen? Vad har ni haft för er?" Jag vände min blick från Pattie och till Justin som nervöst stirrade ner i marken. Tänkte han inte säga något? Tänkte han inte ge sin mamma en förklaring? Var jag tvungen att förklara för Pattie? Till min lättnad förflyttade Justin snart blicken från golvet och upp till Pattie som väntade på ett svar.
"Vi tänkte laga pannkakor.." fick han tillslut ur sig. Pattie rynkade på pannan.
"Ja, om man lagar pannkakor så blir ju hela köket nerstängt, och man själv ser ut som en levande pannkakssmet." Justin skakade på huvudet.
"Nej.. Vi råkade ha matkrig. Förlåt mamma." Justin stegade fram till Pattie och verkade vara påväg att dra in henne i en kram när Pattie stoppade honom.
"Tänk inte ens tanken", hon höll upp ett varnande finger mot honom. "Jag vill inte bli ett smetmonster jag också." Justin skrattade och Pattie gav honom ett leende innan hon vände sig mot mig.
"Vad gör du här, Melanie?" frågade hon vänligt. Jag tänkte precis öppna munnen för att svara henne när Justin svarade åt mig.
"Hon är min vän, mamma. Vi umgås." Ett stort leende formades på mina läppar när han berättade för Pattie att jag var hans vän. Jag älskade att höra de orden, just därför att jag nu hade en vän. En vän som visserligen var världskänd, men som ändå var helt perfekt och brydde sig om mig. Pattie nickade förstående på huvudet innan hon tycktes komma på något.
"Gå och duscha ni två. Du kan låna några kläder av mig Melanie. Justin kan visa dig." Jag log tacksamt mot henne, för att sedan känna ett par armar greppa tag om min kropp och bära upp mig. Ett tjejskratt studsade ut ur min mun när jag insåg att det var Justin som hade burit upp mig. Han ansåg antagligen att jag inte kunde gå själv. Jag skakade på huvudet mot honom.
"Justin, jag kan gå själv. Jag är inte en bebis." Han fnös högt och lät sedan sina läppar försiktigt tryckas mot mitt öra, redo för att viska något, samtidigt som han började gå, med mig i famnen, ut ur köket och antagligen mot badrummet. Hans varma andetag mot mitt öra fick mig att rysa av välbehag och jag ville aldrig att han skulle släppa ner mig ur sin varma omfammning. Plötsligt viskade han tyst i mitt öra.
"Du är min lilla bebis."

Sådär, då är kapitel 8 här! Kapitlet skulle egentligen varit längre men klockan är snart halv tre på natten så jag orkar helt enkelt inte. Men jag hoppas att längden är okej ändå :).

Jag brukar inte vara nöjd med något kapitel jag skriver, men jag har nog aldrig varit såhär onöjd. Jag förstår fullkomligt om ni slutar läsa den här novellen på grund av det här kapitlet. För det här kapitlet är rent ut sagt soppor.

Jag hoppas att ni har haft en bra jul! Själv ska jag fira jul idag då jag har skilda föräldrar :).

UPDATE: Tack så jättemycket Ema för din kommentar! Du fick mig att se kapitlet ur ett annat perspektiv och det kanske inte är så jättedåligt trots allt. Tack! :)