I förra kapitlet: Jag lät tårarna forsa medan jag sprang över gator, korsade bilvägar och förbi gåendes människor. Det var som att jag inte brydde mig längre. Jag som alltid varit mån om att ingen skulle få se mina inre känslor, blottade nu mina inre känslor totalt för varenda förbipasserande människa. Det stora huset som jag kallade mitt hem tornade sig upp framför mig när någon tog ett snabbt tag om min handled.
"Melanie?"

Melanie's Perspektiv

Jag stannade snabbt och vände mig långsamt mot personen som fortfarande hade ett löst tag om min handled. Jag ville inte prata med någon. Jag ville inte att någon, som tydligen visste vem jag var, skulle se hur bräcklig jag var. Jag ville inte se ett enda hånflin till som var riktat mot mig och förklarade vilken misslyckande varelse jag var. Vilken skam jag var. Allt jag ville var hem. Hem till tryggheten där jag, åtminstone för några dagar till, skulle få vara ensam. Jag lät min blick glida över personen som stod framför mig. Mina tårfyllda ögon gjorde min syn suddig, men jag kunde ändå urskilja vem personen framför mig var. 

"Justin?" frågade jag förvånat samtidigt som jag förgäves försökte hålla inne de tårar som hotades med att svämma över mina tårkanaler. En tår rann långsamt ner för min kind och skulle precis fortsätta sin väg ner över min haka då en hand stoppade den. Justin's hand. Han torkade försiktigt bort tåren innan han stirrade in i mina mörka, ledsna ögon. Jag mötte försiktigt hans hasselbruna blick som tycktes skifta i guld. Hans ögon skrek av oro. Jag kunde inte låta bli att hoppas att den oroliga glimten i hans ögon berodde på mig. Att han, någon, faktiskt brydde sig om mig. Jag skakade snabbt av mig tanken. Varför skulle en världskändis bry sig om mig?

Justin öppnade munnen, som i ett försök att säga något, men stängde den sedan lika snabbt igen. Han borrade in sina ögon intensivt i mina, som att försöka finna svar på alla de tusen frågor som tycktes cirkulera i hans hjärna. Minuter gick innan han återigen öppnade munnen.
"Melanie, hur mår du?" Mitt blod först till is. Den enda frågan jag inte ville höra, den enda frågan som jag visste kunde få mig att bryta ihop totalt, hade uttalats. Jag kunde inte längre kontrollera de tårar som snabbt översvämmade mina ögon och rann ner för mina kinder i något som skulle kunnat jämförts med ett skyfall. Genom mitt vattenfall av tårar såg jag hur Justin tycktes tveka lite innan han drog in mig i en varm kram. Han tryckte min kropp närmare hans kropp och jag kände en svag doft av killparfym flyga igenom min näsa. Jag tvekade en stund innan jag besvarade kramen och gosade in mitt ansikte mot hans axel.
"Jag är okej", viskade jag tillslut fram.

Justin's Perspektiv

Tusentals av tankar cirkulerade genom min hjärna samtidigt som jag tryckte Melanie's hulkande kropp mot min. Varför sa hon att hon var okej, när det var så uppenbart att hon inte var okej? Varför var hon så ledsen? Vad kunde ha orsakat den ilande smärtan som jag tycktes skymta i hennes ögon? Varför var hon så mån om att försöka dölja sina tårar? Kramade man någon, som man endast var bekant med, på det här sättet? Vad skulle papparazis kunna göra om de hittade mig stå och krama en okänd tjej på detta sättet? Skulle vi då pryda skvallertidningarnas förstasida redan imorgon? Den sista tanken fick mig att genast rycka till. Det fick bara inte hända. Jag släppte det omfamnande taget jag hade om Melanie's kropp och tog ett steg tillbaka. Jag lät min blick granska hennes smala kropp, starkt röda hår och hennes tårfyllda ögon. Hur hon, med hjälp av sina händer, försökte dölja de tårar som sipprade ner för hennes kinder. Det gjorde ont att se vilken människa som helst såhär ledsen, men den smärtan kunde inte mätas med den smärtan som uppstod när Melanie var ledsen. För varje tår som sipprade ner för hennes kind skrek mitt hjärta av smärta. Hon var speciell. Det hade varit så enkelt att prata med henne under lunchen som vi hade delat tillsammans med min mamma. Det hade känts som att vi hade känt varandra i flera år, även fast det bara hade varit någon timme. Jag var tvungen att se till att hon var okej innan jag lämnade henne. Att hon åtminstone hade någon vid sin sida när hon mådde såhär. Att hon inte var ensam.
"Melanie, vart var du på väg?" frågade jag henne försiktigt, rädd för att på något sätt göra henne mer ledsen. Hon öppnade sakta munnen och tog ett djupt andetag, något som jag gissade var ett drag för att få mer syre i kroppen, då det tar på krafterna att gråta så kraftigt som hon gör.
"Hem", mumlade hon tyst samtidigt som hon stirrade ner i marken.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade jag hastigt som följdfråga. Hon skakade på huvudet och försökte återigen torka bort tårarna som rann som bilar på en motorväg ner för hennes kinder.
"Jag ä-", orden stockade i halsen på henne. Hon harklade sig och förflyttade sin blick från marken, som hon så flitigt stått och studerat, och upp till mig. Mötte min blick.
"Ensam", viskade hon tyst fram. Så tyst att jag nästan inte kunde uppfatta det. Jag studerade hennes mörka, bruna ögon. De lyste av sorg, men samtidigt var de så otroligt vackra i det ljus som uppstod när hennes tårar reflekterade det starka solskenet. Jag tvekade ett tag innan jag snabbt öppnade munnen, så snabbt att jag inte skulle hinna reflektera innan jag sa det jag tänkte säga. Det jag ville göra.
"Jag följer med."

Melanie's Perspektiv

Det välkända, överdrivet stora huset tornade upp sig framför mig vid samma tidpunkt som jag halade upp den kalla metall nyckeln ur min Prada väska. Justin, som befann sig på min vänstra sida, hade hela vägen pratat om något TV-spel, som i ett försök att få mig på andra tankar - något som faktiskt hade fungerat, trots att jag egentligen inte alls brydde mig om TV-spel. När jag kom fram till den vitmålade, stora ytterdörren vände jag mig mot Justin.
"Hejdå, ta-", Justin avbröt mig snabbt samtidigt som han bestämt skakade på huvudet, precis som Pattie hade gjort den dagen jag krockade med henne.
"Kan jag inte få följa med in? Jag menar, om du inte har något annat för dig skulle det vara roligt att få lära känna dig lite bättre." Jag rynkade förvånat på pannan. Ville självaste Justin Bieber tillbringa tid tillsammans med mig? Ville han lära känna mig? Ville för en gångs skull någon lära känna mig? Min blick gled över Justin's välskapta ansikte. Han hade ett löst tag om sin underläpp med hjälp av sina framtänder, hans markerade käkben var löst spända och han flackade med blicken samtidigt som han drog en hand genom sitt bruna, välstylade hår. Han såg nervös ut.
"Okej... Jag menar, självklart." Fick jag tillslut nervöst ur mig som svar på hans fråga. Det var länge sedan jag hade fått chansen att svara på en sådan fråga. Så länge sen att jag knappt visste hur man svarade. Justin's tidigare nervösa ansiktsuttryck byttes snart ut mot ett stort leende innan han öppnade munnen, fortfarande med samma stora leende på läpparna.
"Trevligt." Jag fnös. Det lät så otroligt fånigt, men samtidigt så otroligt gulligt. Justin gav mig ett flin innan han skämtsamt drog husnyckeln ur min hand, för att sedan låsa upp dörren och öppna den.
"Damerna först."

Jag och Justin befann oss just nu i köket i hopp om att hitta något att äta. Jag hade precis visat Justin runt i huset när han hade börjat klaga om hur hungrig han var och "hur hans mage skrek av hunger". Rädd för att mista min enda vän, om man ens kunde kalla honom för det, hade jag såklart gått med på att hitta något att äta. Jag skulle nog, i stort sätt, kunna göra vad som helst för honom, då han faktiskt verkade bry sig om mig på riktigt. Min blick sökte sig genom kylskåpets alla hyllor i hopp om att finna något ätbart, och landade tillslut på en Coca Cola flaska som stod intryckt i ett hörn på en av de mellersta hyllorna. Jag greppade tag om flaskan, för att sedan vända mig om och ställa den på diskbänken som befann sig precis bredvid kylskåpet, samtidigt som jag med min ena fot sparkade igen kylskåpsdörren. Jag vände mig mot Justin som bokstavligen stod med näsan intryckt i frysen. Sättet han rotade runt i frysens olika lådor fick mig att genast jämföra honom med ett vilddjur som letade efter sitt byte i djungeln, vilket gjorde att jag inte kunde hålla inne det höga fnisset som så gärna ville lämna min strupe. Justin förflyttade omedelbart sin blick från frysen till mig.
"Vad?" Jag skakade på huvudet.
"Inget", jag tog ett andetag innan jag fortsatte, "tycker du om Coca Cola?" Ett stort, busigt leende uppstod på hans läppar.
"Såklart jag gör. Jag menar, vem gör inte?" Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag greppade tag i två glas som fanns i ett skåp över diskbänken. Justin återgick snabbt till att granska frysens alla lådor, och det dröjde inte en lång stund innan han fiskade upp två Ben&Jerry's och vände sig åt mitt håll.
"Kan vi ta dem här?" frågade han försiktigt med en glimt av hopp i sin blick. Jag slickade mig om läpparna. Om det fanns något som jag älskade så var det Ben&Jerry's. Så fort mina föräldrar åkte iväg på affärsresor, vilket var väldigt ofta, såg jag till att gå till närmaste köpcentrum och köpa hem några stycken. Mina föräldrar tillät nämligen inte något endaste spår av onyttig mat i detta hus när de var hemma, vilket gjorde att jag passade på så fort de inte var hemma.
"Självklart", svarade jag glatt som svar på Justin's fråga.

 Med Justin i släptåg gick jag ut ur köket och in i det stora vardagsrummet. Jag ställde ner de två Ben&Jerry's som jag bar på, på vardagsrumsbordet, för att sedan se Justin göra samma sak med Coca Cola flaskan, glasen och två skedar. Vi hade beslutat oss för att se en film. Eller rättare sagt så hade Justin kommit med förslaget och jag hade tyckt att det var en bra idé. Jag vände mig om mot Justin.

"Du kan få välja film", talade jag om för honom samtidigt som jag nickade mot hyllan som filmerna befann sig på. Han nickade glatt innan han steg fram till hyllan och lät sitt ena finger glida över DVD fodralens ryggar på jakt efter en bra film. Jag satte mig ner i den stora, mörka soffan och hällde sedan upp Coca Colan i de två glasen i väntan på att Justin skulle välja film. Inom kort spreds Justin's stämma över det stora rummet.
"Jag väljer en film som du gillar", han tog en paus innan han fortsatte, "eller iallafall en film som jag tror du gillar. Det är en tjejfilm." Ett stort leende spred sig på mina läppar. Hade han avstått från att välja en film som han gillade och istället valt en film som han trodde att jag gillade - en tjejfilm?

Justin stegade genom rummet och fram till den stora platt TV'n, där han snabbt stoppade in DVD skivan, som han hade i sin hand, i den lilla boxen som fanns under TV'n. Spänt väntade jag på att få reda på vilken film han hade valt medan jag i ögonvrån såg hur Justin satte sig bredvid mig. När texten 'Mean Girls' kom upp på den stora TV skärmen tog mitt hjärta ett skutt, för att sedan frysa till is. Minnena från Engelska lektionen forsade som ett vattenfall över min näthinna och jag kunde inte hindra de tårar som fyllde mina ögon och sakta rann ner för mina kinder. Justin, som tydligen uppfattade detta, kollade på mig med en sorgsen blick.
"Melanie, vad är det?" Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet. Jag ville inte att han skulle se mig såhär ledsen. Jag ville inte att han skulle veta om hur jag egentligen mådde. Jag ville inte att han skulle få dåligt samvete över att han hade valt en film som fick mig att börja gråta, när han egentligen bara hade valt den för att vara snäll. Jag strök snabbt bort tårarna och tittade sedan på TV skärmen som att ingenting hade hänt. Men när 'the plastics' skymtades på skärmen, kunde jag inte längre hålla inne de höga snyftningarna som så länge velat komma ut genom min strupe. Justin granskade mig med en förvirrad blick, innan han snabbt drog in mig i en varm kram. Tryckte min kropp närmare hans. Jag borrade försiktigt in mitt ansikte mot hans bröstkorg samtidigt som Justin strök mig lugnande över ryggen.
"Melanie, varför är du så ledsen?" frågade han sedan med en bräcklig röst.

Äntligen, eller vad säger ni? Det har aldrig tagit så lång tid att skriva ett kapitel som det gjorde idag. Men nu, klockan fyra på natten är det äntligen klart!

Vad tyckte ni om Justin's Perspektiv?

KOMMENTERA!