I förra kapitlet: Ännu en smäll hördes. Men denna smällen var så mycket annorlunda. Ljudet den hade skiljde sig från smällen innan. Även ljudet efter smällen var helt annorlunda. Melanie's skrik ekade genom telefonen. Mitt hjärta tog ett stort skutt av smärta och det kändes som att jag skulle kvävas när jag insåg vad som hade hänt. Vad Melanie's skrik berodde på. Hon hade blivit slagen.

Justin's Perspektiv

Jag visste inte vad jag höll på med, eller vart jag var på väg, när jag fort rusade ut i hallen och drog på mig mina vita, blingade skor. Jag skulle precis slänga mig mot den stora, mörka ytterdörren när jag blev stoppad av en varm och mjuk kvinnoröst.

"Justin, vart ska du?" Jag vände mig om mot köksdörren där jag fick se min mamma stå med en slev i handen och med ett vitt förkläde knutet runt midjan.
"Ut", svarade jag så vänligt jag kunde då jag var en aning irriterad över att hon hade stört mig i min 'språngsmarsch'. Hon skakade snabbt på huvudet och öppnade sedan lika snabbt sin mun.
"Justin, vi ska äta om fem minuter. Du kan väll gå ut efter middagen?" Jag skakade bestämt på huvudet i en nekande gest.
"Nej, det är viktigt mamma. Det kan inte vänta. Jag kan laga egen mat senare." En rynka bildades på hennes panna och hon tycktes fundera på vad hon skulle svara, innan hon förståendes nickade på huvudet.
"Okej. Jag litar på dig Justin. Om det är viktigt så tycker jag att du ska gå. Gör det du måste göra." Ett stort leende spreds på mina läppar när jag hörde hennes vänliga ord. Jag banade snabbt min väg genom hallen och fram till henne där jag drog in henne i en varm kram.
"Tack", viskade jag mot hennes hår. "Jag älskar dig." Hon kramade mig hårt tillbaka innan hon hastigt släppte taget om mig.
"Gå nu Justin." Jag nickade innan jag vände mig om och slängde mig mot ytterdörren som jag snabbt fick upp. Utan att ens bry mig om att stänga dörren efter mig rusade jag över grusparkeringen, som täckte i stort sätt hela framsidan, och fram till grinden där jag så fort jag kunde slog in koden. I väntan på att grindarna, som tog mycket längre tid på sig än vanligtsvis, skulle öppna sig funderade jag på vad jag för endast några minuter sedan hade hört genom min mobil. Var Melanie's pappa personen som hade slagit henne? Brukade hon bli slagen? Hur mådde hon? Var hon vid medvetandet?

Jag avbröst i mina tankar när grinden rasslade till vilket betydde att den var öppen. Såfort som mina ben bar mig sprang jag ut på trottoaren som fanns utanför huset. Utan att ens tänka på vart jag var på väg rusade jag över trottoarer, korsade bilvägar och sprang förbi passerande människor i hopp om att inte bli upptäckt av några fans eller papparazis.

Med en hög puls och svett rinnande nerför pannan fann jag mig själv stå utanför Melanie's hus frustrerad över att den grind som alltid annars stått öppen nu var stängd. I hopp om att den inte var låst lät jag en hand greppa tag om grinden och försökte putta upp den, men jag slutade dock lika kvickt som jag börjat då jag, till min besvikelse, förstod att den var låst. Vad skulle jag göra? Skulle jag gå härifrån och låtsas som att jag aldrig varit här, eller skulle jag ringa in till huset genom den lilla dosan som fanns på grindens vänstra sida, precis bredvid den dosan som man knappade in koden på? Men vad skulle Melanie's pappa säga, som jag antog var personen som hade slagit henne, om någon, jag, ville komma in till Melanie precis efter att han hade slagit henne? Skulle han inte misstänka något? Förresten skulle han väll inte ens släppa in mig, då det säkerligen syntes på Melanie att hon hade blivit slagen, med tanke på det kraftiga ljud som hade hörts vid slaget.

"Vad vill du?" Jag hoppade förvånat till då jag upptäckte en man stå på andra sidan grinden. Hans mörka, bruna hår och stränga uppsyn fick mig att inse att det var Melanie's pappa då jag kom ihåg honom sedan tidigare på dagen. Då när Melanie's föräldrar kom hem och de inte sa ett enda ord till henne, då de bara gick förbi henne utan att ens se henne. Som att hon vore luft. Ett gnisslande ljud fick mig att rycka till och jag insåg att det var grinden som höll på att öppna sig. När grinden var helt öppen tog mannen, Melanie's pappa, ett steg ut på trottoaren som jag stod på.
"Vad vill du?" Upprepade han igen, denna gången en aning barskare. Jag studerade hans spända käkar och den blixtrande ilskan i hans ögon. Nervöst öppnade jag munnen, utan att veta vad jag skulle säga. För vad skulle jag säga? Jag kunde ju inte berätta för honom att jag hade hört slaget och att jag nu var här för att kolla hur Melanie mådde.
"Jag-", jag avbröt mig snabbt och valde istället ett annat ord att påbörja min förklaring med. "Är Melanie hemma?" Han fnös. Förvirrat studerade jag honom när han himlade med ögonen. Hade jag sagt något fel?
"Vad vill du Melanie?" spottade han ur sig, betonade 'Melanie' på ett sätt som fick henne att framstå som att hon inte var värd någonting.
"Jag skulle bara vilja prata med henne." Han skakade suckandes på huvudet.
"Hur känner du henne? Brukar ni umgås?" Är du hennes pojkvän?" Fick han irriterat ur sig, den sista frågan med en avskyvärd ton. Jag skakade snabbt på huvudet.
"Nej, jag är inte hennes pojkvän." En lättnad tycktes skölja över honom.
"Bra. Jag vill inte ha några pojkar som ränner här." Han kliade sig i nacken innan han fortsatte. "Hur känner du henne då?" Jag svalde. Vad skulle jag svara? Jag kunde ju inte berätta för honom att vi hade träffats genom att min mamma krockat med henne och att Melanie hade fått en hjärnskakning. För om Melanie inte hade berättat ville hon troligtsvis inte att han skulle veta om det. Jag ville inte heller oroa honom, för visst skulle han bli orolig? Det blev väll alla föräldrar när de fick höra att sitt barn var skadat?
"Ehm..vi bara träffades." Fick jag tillslut fram. Till min förvåning nickade han som i ett sätt att visa att han accepterade mitt svar.
"Hur länge har ni känt varandra?" frågade han sedan istället.
"Jag vet inte riktigt..." svarade jag honom ärligt. För jag visste inte hur länge vi hade känt varandra. Eftersom att det kändes som att vi hade känt varandra i flera år glömde jag helt enkelt bort hur länge det i själva verket var. Han nickade innan han började stiga tillbaka in på trädgården.
"Jaha. Om du ursäktar mig så har jag inte tid med dig längre. Hejdå." Han tryckte på en knapp och grindarna började stängas. Förvirrat rynkade jag på pannan. Skulle jag inte få prata med Melanie?
"Men...kan jag inte få prata med Melanie?" frågade jag honom oförstående. Han skakade på huvudet i en nekande gest.
"Du vet, jag vill inte ha några pojkar som ränner här. Jag trodde att jag gjorde det klart för dig." Han stoppade ner en hand i sin byxficka och plockade upp ett cigarettpaket och en tändare. Jag bokstavligen kände frågetecknet som satt stämplat i min panna.
"Men jag berättade ju för dig att jag inte är hennes pojkvän." Han skakade på huvudet och lät ett mörkt skratt lämna hans strupe samtidigt som han plockade ut en cigarett ur cigarettpaketet.
"Det kvittar grabben. Jag vill inte ha någon som ränner här. Se så, stick hem nu." Jag studerade honom medan han satte cigaretten mellan läpparna och tände cigaretten, för att sedan vända sig om och traska fram till husets ytterdörr. Jag bet ett tag om min underläpp medan jag funderade på hur jag skulle göra. Jag kunde inte bara gå härifrån och vara ovetande om hur Melanie mådde. Jag var tvungen att träffa henne på något sätt.

Melanie's Perspektiv
Tårarna forsade ner för mina kinder medan jag satt upptryckt som en boll i min stora säng. Mina händer kramade hårt om mina ben som i ett försök att skydda mig mot all den psysiska smärtan som härjade inom mig. Jag kunde inte förstå att min egen pappa hade slagit mig. Att han för första gången hade använt våld mot mig. Min ena hand, som jag tidigare haft på mitt ben, förflyttade jag till min kind som fortfarande hettade av det hårda slaget. Jag strök varsamt mina fingertoppar mot kinden och kunde nästan känna hur ett stort blåmärke satte färg på min annars så bleka kind.

Plötsligt kände jag mig i starkt behov av en varm och förhoppningsvis bedövande dusch. Jag reste mig försiktigt upp från min säng och klev fram till min garderob där jag tog fram min pyjamas och nya underkläder, innan jag tyst smög ut från mitt rum och in till badrummet som fanns precis bredvid mitt rum. Jag var rädd för att någon av mina föräldrar skulle märka mig. Att jag skulle göra något som kunde få min pappa att ge mig ännu ett slag. Försiktigt drog jag av mig mina kläder innan jag ställde mig i duschen och drog på vattnet. Ett skri lämnade min mun när jag kände iskallt vatten sippra ner för min kropp. Jag täckte förskräckt min mun, rädd för att någon av mina föräldrar hade hört mig. De fick inte höra mig, de fick inte lägga märke till mig.

Jag hoppade snabbt ut ur duschen och var noga med att vattnet var varmt innan jag återigen gick in i duschen. Denna gånger var vattnet, till min lättnad, varmt och jag kunde slappna av. Jag tog lite schampo i min hand och började sedan schamponera mitt långa, röda hår. När jag schamponerat in hela håret sköljde jag noga ut allt schampot innan jag började tvåla in min kropp, för att sedan skölja av hela kroppen.

Efter en lång stund av att bara stå i duschen och njuta av vattnets värme gick jag ut ur duschen och drog på mig min rosa pyjamas. Jag rotade igenom badrummets lådor i hopp om att hitta min hårborste men när jag inte hittade den samlade jag ihop kläderna jag använt under dagen och tassade tyst in i mitt rum. Såfort jag hade stängt dörren efter mig hörde jag en knackning på min balkongs glasdörr och jag var tvungen att trycka min ena hand så hårt jag kunde mot min mun för att dämpa det gälla skriket som flög ut ur min strupe. När jag tillslut hade lugnat ner mig tog jag mod till mig och kollade bort mot glasdörren som ledde ut till min balkong. Jag var tvungen att slänga mig på min säng och trycka huvudet hårt mot kudden för att återigen försöka dämpa det gälla skriket som denna gången lämnade min strupe på grund av en gestalt som jag tycktes ha sett precis utanför glasdörren. Jag slängde mitt täcke över mig som i ett sätt att försöka finna skydd från den gestalten som befann sig på min balkong och antagligen var här för att mörda mig. Jag lyssnade spänt på att höra dörren brytas upp då jag kände något vibrera under min ena hand. Jag lyfte på filten som jag hade min hand på och hittade min mobil under den. Jag synade displayen som talade om att jag hade ett nytt sms. Jag rynkade på pannan. Vem skickade någonsin sms till mig, och klockan nio på kvällen? Jag klickade nyfiket upp sms'et.

Från Justin:
Melanie ta det lugnt. Det är bara jag.

Jag slängde snabbt av mig täcket när jag förstod att det var Justin som befann sig på balkongen. Mina kinder flammade upp i något, som jag antog, kunde jämföras med en tomatröd färg samtidigt som jag banade min väg fram till balkongdörren. Detta var så otroligt pinsamt. Hade han altså sett hur jag slängt mig under täcket och hur jag hade skrikit halsen av mig? Jag suckade. Detta var bara för pinsamt.

Jag lät min hand falla till balkongdörrens handtag för att snabbt släppa in Justin. Justin hann knappt komma in förrän jag överröste honom med frågor.
"Justin, vad gör du här? Varför tar du inte ytterdörren? Hur kom du-", han avbröt mig genom att lägga två fingrar mot mina läppar.
"En fråga i taget, Melanie." Jag kunde se hur hans ögon vandrade över mitt ansikte och när de landade på mitt blåmärke vidgades hans ögon och hans mun föll vidöppen. Han lät en av hans händer försiktigt vidröra vid det stora blåmärket. Han såg ut att vilja säga något, men verkade inte finna de rätta orden. Tillslut hörde jag hans vänliga stämma fylla rummet.
"Jag tycker du kan förklara det här istället, Melanie. Är du okej?"

Jag har inte läst igenom det här kapitlet så ni får gärna säga till om det är några stavfel eller andra fel.

En hel vecka utan kapitel, jag ber om ursäkt för det! Jag hoppas att detta kapitel var värt att vänta på, även fast jag själv inte är nöjd med det. Jag lyckas tydligen aldrig bli nöjd med mina kapitel, haha :). Jag ska försöka få en bättre struktur i mitt skrivande nu, då det inte funkar att sitta uppe till tolv varenda gång ett kapitel ska upp. 

VAD TYCKER NI OM DETTA KAPITEL? KOMMENTERA! :) ♥