I förra kapitlet: Men när 'the plastics' skymtades på skärmen, kunde jag inte längre hålla inne de höga snyftningarna som så länge velat komma ut genom min strupe. Justin granskade mig med en förvirrad blick, innan han snabbt drog in mig i en varm kram. Tryckte min kropp närmare hans. Jag borrade försiktigt in mitt ansikte mot hans bröstkorg samtidigt som Justin strök mig lugnande över ryggen.
"Melanie, varför är du så ledsen?" frågade han sedan med en bräcklig röst.

Melanie's Perspektiv
Jag höll på att svälja min egen tunga när han uttalade de fem orden som bildade en fråga - "varför är du så ledsen?" Vad skulle jag svara på en sådan fråga? Skulle jag berätta som det var, att mina klasskompisar hade skrattat åt mig, att de hade använt något som man kunde jämföra med mobbning mot mig? Nej. Det kunde jag inte förmå mig till att göra. Jag kunde inte släppa allt och berätta för honom hur det var. Jag var tvungen att hitta på en lögn, trots att jag hatade det faktum att jag skulle ljuga för honom. Att jag skulle ljuga för den enda personen som faktiskt verkade bry sig om mig. 

"Hormoner", viskade jag tillslut fram i hopp om att han skulle tro mig. Att han skulle gå på min värdelösa lögn. Justin rynkade på pannan, verkade fundera över vad jag sagt, innan han sakta skakade på huvudet. Han trodde mig inte. Men han öppnade inte munnen för att säga något om min värdelösa lögn. Han sa faktiskt ingenting. Inte ett enda ord uttalade han medan han sakta strök mig över ryggen och talade lugnande till mig, berättade att allt skulle bli bra, och att han fanns.

Jag satt upptryckt i Justin's famn med mina ben över hans, mitt huvud lutat mot hans bröstkorg och hans muskulösa armar runt mig när tanken slog mig att man kanske inte borde vara såhär intim med någon man endast var bekant med. Jag kände inte Justin och han kände inte mig. Åtminstone inte än. Han visste ingenting om min bakgrund, och jag visste i stort sätt ingenting mer om honom än att han var världskändisen Justin Bieber. Allt vi hade pratat om hittills hade endast varit oväsentliga ämnen, sådant som man kunde prata med vilken främling som helst om. Jag skrapade nervöst bort det ljusa nagellacket som befann sig på mina naglar, innan jag torkade bort tårarna som inte hade slutat rinna nerför mina kinder och harklade mig.
"Justin?" Han vände sin blick från mitt röda hår som han tidigare studerat, vilket hade gjort mig rädd för att han inte gillade min hårfärg, och mötte min blick.
"Ja?" Han gav mig ett stort, brett leende, antingen glad för att jag hade öppnat en konversation med honom.
"Du får gå. Jag menar.. du behöver inte vara här om du inte vill. Jag klara-" Han avbröt mig snabbt då han insåg vad min avsikt var - att be honom gå hem. För vad gjorde han egentligen här? Han hade säkerligen en hel bunt med viktigare och roligare saker att göra än att tillbringa tid med mig. Att lyssna på mina snyftningar och se tårar rinna ner för mina kinder kunde ju inte vara speciellt roligt. Jag ändrade mig snabbt. Att ens se på mig kunde inte vara roligt, och att föra en konversation med mig måste säkerligen vara dödstråkigt.
"Vill du att jag ska gå? För jag skulle gärna stanna", det sista mumlade han fram, men jag kunde ändå uppfatta de få orden. Han ville stanna. Jag hade gett honom chansen att gå men han hade fortfarande velat stanna. Mitt hjärta pumpade hårt, så hårt att jag nästan blev rädd, på grund av den oerhörda lyckan som min själ plötsligt fått känna. Jag kunde inte minnas senaste gången någon hade velat umgås med mig. Jag var nästan helt säker på att det aldrig hade hänt förut. Tårarna som tidigare hade rullat ner för mina kinder ersattes snabbt av ett överdrivet stort leende, ett pinsamt stort leende. Justin flinade åt mig och bet ett löst tag om sin underläpp. Jag kunde inte undgå att tycka att han såg så extremt snygg ut under den gesten. Jag visste att det var fel att tänka så, just därför att jag aldrig spanade in killar. Men Justin såg så bra ut att jag inte kunde hjälpa det. Jag tvivlade på att det fanns en enda människa på denna runda planet som inte tyckte att han såg bra ut, och om det fanns någon måste den personen ha något fel på sin syn. Han såg så gudomligt bra ut.

Jag vaknade upp från mina tankar när jag hörde Justin's röst eka genom det stora vardagsrummet.
"Ska vi göra något annat? Det kanske inte var en så bra idé att se en film ändå." Jag nickade.
"Ja...vad vill du göra? Han tycktes fundera ett tag innan ett stort, busigt leende uppstod på hans läppar.
"Kom", han tog tag i min hand och drog upp mig från soffan för att sedan, med mig i hasorna, bana sin väg genom rummet, ut till hallen och fram till ytterdörren. Min blick mötte frågande hans blick.
"Justin, vart ska vi?" Han gav mig ett flin.
"Du får se, ta på dig skorna." Jag gjorde som han sa och drog på mig ett par svarta sneakers innan jag följde efter honom ut ur huset. Hans steg rörde sig bak till baksidan, för att sedan styras, vad jag gissade, mot den stora studsmattan som befann sig i mitten av den stora gräsmattan.

När Justin kom fram till sin slutdestination, som var precis som jag hade gissat studsmattan, vände han sig mot mig.
"Vill du hoppa studsmatta med mig?" Han putade med läpparna samtidigt som han blinkade med sina ögon, något som antagligen skulle få mig att gå med på hans idé, men som bara såg extremt roligt ut.

Ett högt skratt flög ut ur min strupe.
"Ja, jag vill gärna hoppa studsmatta med dig. Men skratta inte åt mig när jag ramlar, jag har nästan aldrig hoppat studsmatta." Han rynkade på pannan och såg plötsligt ytterst seriös ut.
"Så du menar att du har en studsmatta, men ändå knappt inte har använt den?" Jag ryckte på axlarna.
"Ja, det är inte riktigt min grej." Han nickade förstående på huvudet innan han sparkade av sig sina skor och hoppade upp på studsmattan. Jag följde hans exempel och sparkade även jag av mig mina skor, innan jag greppade tag i Justin's hand som han höll fram mot mig, och inom kort befann jag mig på den runda, stora studsmattan. Nervöst började jag hoppa, mån om att inte snubbla på mina egna fötter och göra bort mig. Justin verkade däremot ha hoppat studsmatta många gånger förut, då han hoppade högt och gjorde olika slags volter i varannat hopp. Jag var rent ut sagt usel på att hoppa studsmatta. Rättare sagt så var jag usel på allting som inte hade att göra med att vara ett stort skämt eller göra bort mig.

Min blick gled upp från mina fötter, som jag flitigt granskat medan jag hoppade just för att vara säker på att inte snubbla, och hamnade på Justin's välformade kropp. Ett drag som jag inte borde ha gjort. Inom kort tappade jag balansen och var precis på väg att hamna pladask på studsmattan, då jag kände två starka händer runt min midja. Justin bärde upp mig på fötter och bet sig sedan i läppen för att, som jag uppfattade det, inte börja skratta. Jag stirrade nervöst ner på mina fötter. Jag kände mig misslyckad. Totalt misslyckad. Att jag inte ens kunde hoppa på en studsmatta utan att snubbla var bara i sig pinsamt, men att sedan någon, Justin, hade sett det hela gjorde det hela så mycket värre. Mina kinder hettade till och blev, vad jag trodde, lika röda som mitt röda hår. Diskret drog jag för mitt hår för mina kinder i ett försök att dölja mina rosiga kinder för Justin, något som dock verkade vara lönlöst då det verkade som att han redan hade sett dem.
"Melanie, kolla på mig." Jag gjorde som Justin ville och lät min blick möta hans.
"Det är ingenting att skämmas över. Kom, jag hjälper dig." Han sträckte fram en hand som jag tveksamt tog innan han försiktigt drog mig intill honom. Dock inte så nära att vi nuddade varandra. Han tog tag i min andra hand och började sedan försiktigt hoppa med mig. Just i det ögonblicket var jag otroligt tacksam över att baksidan var inringad av ett så högt staket att ingen kunde se igenom det, då det antagligen såg extremt fånigt ut.

"Hejdå Melanie. Jag hoppas att vi träffas snart igen", mumlade Justin mot min nacke samtidigt som han kramade om mig.
"Hejdå", mumlade jag tyst tillbaka. Klockan var runt fem på eftermiddagen och det hade nu blivit dags för Justin att bege sig hemåt. Jag gav honom hans mobil som jag hade hållt under tiden han hade dragit på sig sina skor och han tog tacksamt emot den. Han var precis på väg att vända sig om och gå ut ur ytterdörren när han, från vad jag uppfattade det som, kom på något.
"Varför svarade du aldrig på mitt sms, förresten?" Jag rynkade på pannan. Vilket sms? Från vad jag mindes hade jag inte fått ett enda sms under de senaste dagarna.
"Vilket sms?" Han plockade fram sin mobil som han hade lagt ner i sina svarta skinnbyxors ficka och knappade sedan in något på den, innan han sträckte fram den till mig. På skärmen visade sig ett sms med texten "Hej! Är det rätt nummer?". Jag förstod snabbt att det var det 'okända' smset som jag hade fått under gårdagens eftermiddag.
"Jaha det..jag visste inte att det var du", svarade jag honom samtidigt som jag greppade tag om min mobil som låg på hallbänken. Sparade hans nummer. "Men nu vet jag." Jag gav honom ett leende som han var snabb med att besvara.
"Bra. Hejdå, ta hand om dig, Melanie." Jag nickade.
"Hejdå Justin." Justin öppnade ytterdörren och skulle precis gå sin väg när en svart Range Rover rullade in på garageuppfarten.

Mitt hjärta tog ett skutt. Ett plågsamt skutt. Handsvetten klibbade i mina händer och pulsen dånade i mina öron. Detta fick inte vara sant. Detta fick inte hända. Allting tycktes gå i slowmotion under tiden som jag granskade de två gestalterna som klev ut ur bilen och manade sin väg över trädgården och mot ytterdörren. Mina föräldrar. Vad gjorde de hemma redan? Skulle de inte komma hem på fredag, om två dagar? Vad skulle Justin tänka när han upptäckte att de inte pratatade med mig? Skulle han dra slutsatsen att det var något fel på mig och sluta umgås med mig? Skulle han kräva en förklaring? Som faststelnad stod jag och studerade mina såkallade föräldrar som kom närmare ytterdörren. Justin och jag hade förflyttat oss en liten bit in då de klev in genom ytterdörren och passerade oss utan att uttala ett enda ord. Mån, som jag var, över att Justin inte skulle veta något om min kassa familjesituation schasade jag snabbt ut honom genom dörren och var precis på väg att stänga igen dörren då han greppade ett starkt tag om min arm. Han drog ut mig utanför dörren och stängde sedan snabbt igen dörren.
"Melanie, vilka var det där?" frågade han sedan nyfiket och med en glimt av oro i sin röst. Vad skulle jag säga? Skulle jag hitta på ännu en kass lögn? Skulle jag ljuga honom, den enda personen som brydde sig om mig och som ville umgås med mig, rätt upp i ansiktet ännu en gång? Nej, det kunde jag inte förmå mig till att göra. Jag bröt våran intensiva ögonkontakt och stirrade sedan ner på mina skor.
"Mina föräldrar." Viskade jag sedan fram med en ostadig röst. Jag hoppades innerligt att han inte skulle komma med några följdfrågor, och att han istället skulle gå sin väg och förhoppningsvis glömma bort denna incident. Att han skulle glömma bort denna bit som hade med mina föräldrar att göra, men att han skulle komma ihåg mig. Jag kände på mig hur han försökte fånga upp min blick, men jag vägrade möta hans blick just nu. Jag var för feg. Nervöst började jag skrapa bort det tunna lagret av nagellack som fortfarande fanns kvar på mina naglar, då jag hade en dålig vana av att jämt skrapa bort det såfort jag blev nervös.

Minuter passerade innan jag tillslut tog mod till mig och lät min blick glida upp för hans röda skor, svarta skinnbyxor och gråa tröjja, för att tillslut landa på hans ansikte. Hans ansikte skrek av förvirran samtidigt som han stirrade in mina mörka, bruna ögon. Han såg ut att fundera på hur han skulle formulera något han tänkte säga, då hans mun stod öppen och redo för att uttala några ord.
"Varför...varför hälsade de inte på dig?" Fick han tillslut ur sig. Jag slöt mina ögon för en sekund innan jag brådskande mumlade något som "jag måste gå", och vände på klacken för att smyga in i huset. Det gjorde ont att veta att jag troligtsvis hade förlorat min enda vän för den korta meningen. Men jag var inte redo för att släppa på allt och berätta för honom att mina föräldrar inte brydde sig om mig. Inte än.

Jag tassade tyst genom huset, fram till trappan och upp till mitt rum där jag så tyst som möjigt stängde dörren efter mig. Försiktigt tog jag mig igenom mitt rum och sjönk med en suck ner på min säng. Hela dagen virrade som ett virrvarr runt i min hjärna. Hade någon verkligen velat umgåtts med mig? Hade jag, för första gången på väldigt länge, en vän? En vän som inte var vem som helst utan självaste Justin Bieber? Varför kom mina föräldrar hem för tidigt? Vad tänkte Justin angående det faktum att mina föräldrar inte ens hälsat på mig? Skulle han ens prata med mig igen, efter att jag bara lämnade honom med ett enkelt "jag måste gå"? Jag halade snabbt upp min mobil ur min ficka.

Till Justin:
Förlåt.. Men det är vissa saker jag inte vill att du ska veta om mig... Inte än.

Jag slängde ner min mobil på den stora kudden bredvid mig, och reste mig sedan upp för att hämta min dator som stod på mitt vita skrivbord. Med datorn i handen gick jag tillbaka till den breda sängen, för att återigen sjunka ner på den. Jag fällde snabbt upp locket på den och tryckte sedan på startknappen. I väntan på att den skulle starta drog jag fram min dagbok från sitt gömställe, under en utav alla mina tjocka kuddar, och greppade tag i pennan som satt med hjälp av en klämma på dagbokens rygg. Snabbt bläddrade jag fram till en ny sida för att sedan låta pennan, med hjälp av min hand, dansa över det kritvita pappret.

Kära dagbok.
Det är så mycket som har hänt idag att jag inte kan berätta allt i full detalj. Det finns även så mycket tankar som virrar runt i mitt huvud, att om jag skulle skriva ner allt skulle det helt säkert ta en hel vecka.
Det hela började i skolan, på Engelska lektionen. Jag var försenad eftersom att Mr. Brown tydligen bestämt sig för att starta lektionen tidigare. Jag vart självklart tvungen att berätta för honom varför jag var sen, vilket gjorde att jag fick hela klassens uppmärksamhet. "The plastics" såg då det stora blåmärket i mitt ansikte, som jag fått på grund av krocken med Pattie, och kommenterade det självklart. Något som ledde till ett rent påhopp, och att hela min klass skrattade åt mig. Jag sprang därifrån, men blev stoppad av Justin som envisades med att följa med mig hem.

Jag stoppades i mitt skrivande då min mobil ljudligt började vibrera. Jag fångade upp mobilen och såg, till min förvåning, namnet Justin täcka en stor del av skärmen. Snabbt tryckte jag på svara.
"Hej, det är Melanie" svarade jag sedan som i ren reflex, trots att det var ett bra tag sedan jag sist hade svarat i en telefon.
"Melanie, du behöver inte säga förlåt. Jag förstår dig, trots att jag inte vet vad det är som du inte vill berätta för mig", hörde jag Justin's stämma spraka genom telefonen. "Vi har ju trots allt precis träffats", fortsatte han sedan. Jag öppnade munnen för att säga något, men avbröts av att min dörr slängdes upp. Min pappa stod ursinnig i dörren med en Ben&Jerry förpackning i handen. Snabbt slängde jag mobilen på min kudde och förberedde mig mentat på den utskällning jag visste att jag skulle få, då min pappa aldrig pratade med mig någon annan gång än då han skällde ut mig.

Justin's Perspektiv
Jag insåg ganska snart att Melanie inte var närvarande i samtalet då jag hörde röster, inklusive Melanie's röst, mycket lägre än vad jag skulle ha gjort om hon hade sin telefon vid sig. Jag antog att hon bara hade glömt att trycka på "lägga på knappen", och att jag därför borde avsluta samtalet. Men nyfiken som jag var kunde jag inte förmå mig till att lägga på. Jag ville veta vem det var hon pratade med och vad som hade gjort att hon helt plötsligt, utan förvarning, hade försvunnit från samtalet. Jag kunde inte urskilja allt de pratade om, men det mesta lyckades jag höra.
"Melanie, vad är det här? Vet du inte om vad vi har för regler i detta hus!?" hörde jag en mansröst skrika. Jag insåg att detta var något jag egentligen inte borde höra. Detta var mellan Melanie och personen hon pratade med. Jag funderade ett tag, försökte få mig till att klicka på "lägga på knappen", men när jag hörde ett "Svara mig!" blev nyfikenheten för stor. Jag tryckte mobilen hårt mot örat samtidigt som jag satte tillrätta mig i den stora soffan jag satt i. En dov smäll hördes genom telefonen och jag började genast undra vad det var som pågick i Melanie's hus när jag återigen hörde den mörka mansrösten "Förstår du vad jag och din mamma har fått genomgå på grund av dig!? Förstår du vilken otrolig börda du är!? Vilket otroligt misstag du är!? Vet du hur otroligt mycket jag och din mamma skäms över dig!?" Ännu en smäll hördes. Men denna smällen var så mycket annorlunda. Ljudet den hade skiljde sig från smällen innan. Även ljudet efter smällen var helt annorlunda. Melanie's skrik ekade genom telefonen. Mitt hjärta tog ett stort skutt av smärta och det kändes som att jag skulle kvävas när jag insåg vad som hade hänt. Vad Melanie's skrik berodde på. Hon hade blivit slagen.

Jag är egentligen inte alls nöjd med detta kapitel, men det är iallafall längre än dem andra kapitlen! Vad tycker ni?

Vill även passa på att uppmana er som inte redan gör det att följa mig på Instagram, där jag är mest aktiv. Även Facebook använder jag mig av en hel del!

Facebook: justinstories.blogg.se

Instagram: justinstories

Glöm nu inte för allt i världen bort att KOMMENTERA! :)