I förra kapitlet: "Hej, Justin. Jag vet att du är ledig och att du säkert har annat för dig just nu, men jag måste verkligen prata med dig." Jag rynkade oförstående på pannan. Hade det hänt något? Hade skvallertidningarna kommit upp med nya, helt osannolika, falska rykten? Eller var det någon intervju jag var tvungen att åka på?

"Ja, självklart. Är det något som har hänt? Jag menar, det låter som att du har något viktigt att berätta."

"Det är viktigt, Justin. Det är väldigt viktigt."

---

Melanies Perspektiv

"Melanie? Melanie, vakna." Långsamt kämpade jag upp mina ögonlock och upptäckte Justin som stod lutad över mig. Förvånat lät jag min blick svepa över det ljusa rummet som jag befann mig i. Sängen som jag låg i verkade vara placerad i mitten av rummet. På väggen mittemot sängen befann sig en stor plasma TV, på vardera sida om TV:n fanns en mängd av familjefotografier, väggen till vänster om mig var täckt av två gigantiska fönster, mot väggen till höger om mig stod en spegel placerad och i ena hörnet befann sig en stor, ljus fåtölj. Förvånat rynkade jag min panna. Vart var jag någonstans? Justin, som verkade ha uppfattat min reaktion, öppnade snabbt sin mun och inom kort hördes hans vackra stämma genom rummet.
"Du är i gästrummet, Melanie. Du är hemma hos mig." Rynkan på min panna försvann i samma stund som bitarna föll på plats. Min pappa hade slagit mig, Justin hade hämtat mig, vi hade spelat spel med hans mamma och vi hade sett på film. Men hur hade jag kommit in hit? Innan jag så mycket som hann fundera på att fråga Justin om det faktum att jag inte kunde minnas hur jag kommit in hit hördes Justins röst återigen studsa mellan rummets väggar.
"Du somnade när vi kollade på film. Jag ville inte väcka dig så jag bärde dig hit." Förstående skakade jag på huvudet och gav honom ett tacksam leende. Jag förstod inte varför han, Justin Bieber - en världskändis, var så snäll mot mig. Varför var just han så snäll mot mig när ingen annan var det? Han kunde vara vän med i stort sett vem han ville och han hade ändå valt mig -världens största skämt. Jag kunde inte förstå att han ville vara min vän. Min hjärna kunde helt enkelt inte koppla det faktum att han, en perfektion, ville vara vän med en sådan misslyckad varelse som mig. Jag skakade genast av mig mina fåniga tankar. Tänk inte för mycket, Melanie. Var glad över att du ens har en vän.
"Kom, mamma har gjort frukost." Justin räckte fram sin ena hand mot mig och utan att tveka greppade jag den. Med hjälp av Justin hamnade jag snart på fötter på de ljusa träplankorna som täckte rummets golv. En ilande smärta pulserade genom min mage. En smärta som gjorde att mina ben vek sig och snart kände jag hur jag föll mot golvet. Av ren reflex knep jag ihop mina ögon och förberedde mig för slaget mot marken. Förberedde mig för hur min kropp skulle bulta av smärta, förberedde mig för hur min mage skulle göra ännu ondare. Men slaget kom aldrig. Jag träffade aldrig marken. Istället kände jag hur två starka armar greppade tag om min kropp och drog mig upp på marken. Jag var som i chock. Jag visste inte vad som hände, jag visste inte vad jag gjorde och jag visste inte vad jag tänkte. Plötsligt kände jag mjuka lakan under min rygg och jag förstod att jag låg i sängen.

Justins röst drog mig tillbaka till verkligheten.
"Melanie? Melanie, hur mår du?" Jag öppnade sakta ögonen och blev tvungen att blinka ett flertal gånger för att vänja mig vid det starka solskenet som lyste igenom de stora gardinerna som hängde vid fönstren. En dov smärta befann sig i mitt huvud. Vad hade hänt? Jag mindes att jag hade blivit väckt av Justin och att jag sedan hade varit påväg att gå ner till köket eftersom att hans mamma hade gjort frukost. Sedan var allt svart. Jag mindes ingenting. Paniken steg sig inom mig när jag insåg att jag inte kom ihåg någonting av det som hade hänt efter att jag hade ställt mig upp.
"Vad-" Jag svalde hårt. Jag var rädd för att veta vad som hade hänt. Jag var rädd för att jag inte kom ihåg någonting. "Vad hände?" viskade jag. Justin sneglade på något bakom sig och snart satte sig Pattie på sängkanten.
"Du svimmade. Jag tror du måste till sjukhuset, Melanie. Du var borta rätt länge." Borta rätt länge? Hur länge? Varför svimmade jag? Vad var fel på mig?
"Hur länge?" viskade jag. Jag rynkade på pannan. Varför kunde jag inte prata normalt? Varför kunde jag bara viska?
"Så länge att vår doktor hann komma hit. Hon tycker att du borde åka till sjukhuset, Melanie." sade Pattie lugnt. Dock så talade den ytterst oroliga minen i hennes ansikte om att hon var allt annat än lugn. Jag skakade genast på huvudet, men ångrade mig genast då mitt huvud bultade av smärta vid den plötsliga gesten. Jag valde därför att sluta skaka på huvudet och lade ner mitt huvud på den mjuka kudden.
"Nej, inte sjukhuset. Inte sjukhuset. Nej." fick jag istället ur mig med panik i rösten. Jag ville inte till sjukhuset. Jag tänkte inte åka till sjukhuset. Jag hatade sjukhus och jag var helt säker på att de skulle få reda på att jag hade blivit slagen av min egen pappa. Det fick inte hända. Justin bytte plats med sin mamma och strök mig lugnande på kinden.
"Ta det lugnt, vi behöver inte åka till sjukhuset. Inte om du absolut inte vill." Han vände sig till Pattie. "Mamma, kan inte Mrs Davies undersöka henne istället?" Pattie tycktes fundera på de olika alternativen innan hon nickade på huvudet.
"Okej då. Jag ska hämta henne." Hon reste sig upp och försvann ut ur rummet.
"Mrs Davies är vår husdoktor", förklarade Justin, "det är hon som undersökte dig förra gången, du vet när du hade krockat med mamma." Jag gav honom ett förstående leende. Jag tyckte om Mrs Davis. Hon var snäll och förstående och hon verkade även vara en skicklig doktor. Jag var precis på väg att öppna munnen för att tacka Justin för att han hade fått Pattie att hämta Mrs Davies istället för att skicka mig till sjukhuset när dörren flög upp och Mrs Davies, med Pattie i släptåg, kom in i rummet. Mrs Davies bar på en liten väska som jag gissade innehöll alla de prylar som behövdes under min undersökning. Hon gav Justin och Pattie varsin blick som meddelade att de skulle gå ut härifrån och lämna oss ensamna och inom kort försvann de ut ur rummet. Mrs Davies ställde sig vid sängkanten precis bredvid mig och sträckte sedan fram en hand som jag genast tog.
"Hej, Melanie. Mrs Davies är jag, som du kanske kommer ihåg sedan förra gången. Hur mår du?"

Mrs Davies var precis klar med undersökningen på mig när Justin klev in i rummet.
"Är ni klara än?" undrade han försiktigt. Mrs Davies vände sig genast till honom och gav honom en sträng blick.
"Nej, inte riktigt än. Skulle du vara snäll att lämna rummet? Jag informerar dig när vi är klara." Justin gav mig en "vad-är-det-med-henne?" blick innan han snabbt lämnade rummet.
"Sådär, Melanie. Det är inte något allvarligt fel på dig. Har du varit stressad den senaste tiden? Har du ätit bra? Har något allvarligt hänt som du inte har mått bra av?" Hade jag varit stressad? Nej, det hade jag inte. Hade jag ätit bra? Ja, det hade jag. Jag hade iallafall inte ändrat på mina matvanor och de hade alltid fungerat tidigare. Hade något allvarligt hänt som jag inte mådde bra av? Ja, min pappa slog mig men annars är allt som vanligt.
"Nej, inget särskilt har hänt. Det har bara varit väldigt mycket läxor i skolan." ljög jag. Jag kunde inte säga som det var. Jag kunde inte säga att jag inte hade gått till skolan på snart en hel vecka. Jag kunde inte säga att min pappa hade slagit mig. Jag kunde inte berätta allt det som hänt den senaste tiden. Jag var tvungen att ljuga, och faktiskt, så var min lögn en väldigt trovärdig lögn. För hur skulle hon kunna veta om jag hade mycket läxor i skolan eller inte? Mrs Davies gav mig ett vänligt leende i samma stund som hon fiskade upp en burk med tabletter som hon gav mig. Snabbt synade jag förpackningen. 'Ta en om dagen för att motverka stress'.
"Den motverkar stress", förklarade Mrs Davies, "ta en om dagen och se till att ta det lugnt om dagarna så ska du se att du blir som vanligt snart igen." Jag nickade vänligt och ställde sedan ifrån mig den lilla burken på nattduksbordet som fanns precis bredvid sängen. Jag kunde inte äta de där tabletterna. Jag var inte stressad. Jag hade fortfarande ingen aning om vad det var som var fel på mig. Mrs Davies reste sig upp från sängkanten som hon tidigare suttit på och plockade sedan ihop alla de saker hon använt och lade ner de i den lilla väskan som hon hade haft med sig.
"Sådär, Melanie. Då tror jag att vi är klara. Jag hämtar Justin, han verkar vara väldigt ivrig på att få träffa dig." hon vände på klacken och försvann ut ur rummet. Inom kort hördes flera dunsar utanför, som att någon sprang i trappan, och jag insåg att det måste vara Justin. Det visade sig att jag hade haft rätt då dörren snart flög upp och Justin kom rusande in i rummet. Han satte sig på sängen, precis bredvid där jag låg, och sneglade sedan forskande på mig.
"Vad sade hon?" frågade han sedan nyfiket. När min blick svepte över hans ansikte kunde jag skymta en glimt av oro och jag kunde inte låta bli att undra om han var orolig för att det skulle vara något allvarligt fel på mig. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och, till min lättnad, gjorde det inte ont i magen. Det gjorde inte ont någonstans. Ett stort leende formades på mina läppar vid den upptäckten. Kanske var mina sår på magen på väg att läka? Kanske var alla de inre skadorna jag måste ha fått när min pappa slog mig på väg att läka? Justin studerade mig nogrannt och såg både orolig och glad ut. Jag kunde inte komma fram till om han var glad eller orolig. Kanske var han glad för att jag log och orolig för att jag ännu inte hade förklarat för honom vad Mrs Davies hade sagt. Jag slickade mig om läpparna som i ett sett att få lite tid att bestämma mig för om jag skulle berätta sanningen för honom eller om jag skulle ljuga, precis som jag hade gjort för Mrs Davies. Jag kom snabbt fram till att jag skulle säga sanningen. Han förtjänade sanningen. Han visste att min pappa hade slagit mig. Han visste att mina föräldrar inte brydde sig om mig.
"Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig", började jag försiktigt, rädd för att han skulle bli förfannad på grund av det faktum att jag hade ljugit för Mrs Davies. Justin kollade fundersamt på mig. Han lät en av sina händer glida genom sitt mörkbruna, mjuka, välstylade hår och bet sig sedan i läppen. Den gesten fick mig genast att tänka på hur snygg han egentligen var. Som tur var fick Justins mig genast att släppa den irriterande tanken.
"Vad menar du? Hittade inte Mrs Davies något fel på dig?" Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet. Jag visste att jag var tvungen att förklara för honom att jag hade ljugit för henne, men jag var rädd för hur Justin skulle reagera. Jag visste att han lätt kunde bli arg när han var orolig. Fast han brukade aldrig vara arg på mig eftersom det aldrig hade varit mitt fel. Det hade varit min pappas fel. Men nu så var det mitt fel. Det var jag som hade ljugit för Mrs Davies. Ingen annan. Jag släppte taget jag hade med tänderna om min läpp och tittade sedan nervöst ner i mitt knä. Jag vågade inte se honom i ögen när jag skulle berätta för honom.
"Hon undrade om något speciellt hade hänt den senaste tiden och jag kunde inte berätta för henne att pappa hade slagit mig, så jag ljög." rabblade jag nervöst upp. Justin sade ingenting. Allt var tyst. Det enda som hördes var våra lugna andetag. Var han arg nu? Var han så arg att han inte ville prata med mig mer? Var han så arg att han inte ville vara min vän mer?
"Melanie, kolla på mig." Jag lät min blick nervöst landa på Justins ansikte, mån om att inte möta hans blick.
"Varför verkar du så nervös? Tror du att jag är arg på dig?" Förvånat rynkade jag pannan. Hur kunde han veta det? Kunde han läsa mina tankar? Var han inte arg på mig?
"Är du inte arg på mig?" frågan lämnade min mun automatiskt. Justin skakade genast på huvudet i en nekande gest.
"Varför skulle jag vara det? För att du inte berättade för Mrs Davies att din pappa hade slagit dig? Vad tror du om mig egentligen, Melanie?" Skammen sköljde över mig när Justin uttalade den sista meningen. Det hade inte varit meningen att såra honom. Jag ville inte på något sätt såra honom.
"Förlåt." viskade jag samtidigt som jag skamset stirrade ner i mitt knä. Utan att jag var beredd på det drog Justin in mig i sin famn och snart satt jag i hans knä, med mina ben över hans och mitt huvud lutat mot hans bröstkorg.
"Du har inget att säga förlåt för, Melanie. Och du har inget att vara nervös eller rädd för heller. Såklart jag inte är arg på dig. Det är ganska förståeligt att du inte vill berätta för vem som helst att din pappa har slagit dig. Men vad sade du då? Jag menar, vad ljög du om?" Med ett busigt leende kollade jag upp på Justin.
"Jag sade att det hade varit mycket läxor i skolan den senaste tiden." Ett stort busigt leende tog plats över Justins läppar.
"Och?" Jag kollade oförstående på honom. Vad menade han? "Gick hon på det?" förklarade Justin när han såg min oförstående min. Jag nickade och sträckte mig mot nattduksbordet där jag greppade tag om den lilla burken som innehöll stresstabletterna.
"Ja, hon gav mig dem här." Jag gav Justin burken och han granskade den nogrannt.
"Stresstabletter?" Justin skakade roat på huvudet. "Du är nog en liten badgirl, trots allt." Jag skakade bestämt på huvudet och gjorde en låtsad ledsen min. Justins mungipor for genast upp och det dröjde inte länge förrän hans gudomliga skratt hördes.
"Nehe, är du en djävul?" Jag fortsatte skaka på huvudet och höll kvar samma min. Justin fortsatte skratta.
"Nehe, vad är du då?" frågade han sedan. Jag slutade skaka på huvudet och lät den låtsade ledsna minen övergå i ett stort busigt leende.
"En ängel." svarade jag självsäkert och blinkade sedan överdrivet med ögonen i en gest som skulle få mig att se ovanligt snäll ut. Justin log roat och greppade sedan tag i min kropp med sina armar samtidigt som han reste sig upp.
"Okej, Ängel, det blev tyvärr inget med den där frukosten som mamma lagade så vi kanske kan åka till Starbucks och köpa frukost istället. Om Ängeln mår bättre alltså?"
"Ängeln mår utmärkt och skulle gärna vilja åka till Starbucks." Jag tog en paus och gav honom ett överglatt leende. För det var precis så jag kände mig just nu. Jag var jätteglad av någon konstig anledning. "Och förresten, jag älskar det där namnet. Ängel, det skulle jag vilja bli kallad i resten av mitt liv." Ett mjukt, bedårande skratt lämnade Justins strupe.
"Som du vill, Ängel. Starbucks blir det."

Justin körde ut genom husets grindar och inom kort var vi på väg mot Starbucks. Det var inte långt till Starbucks men Justin hade insisterat på att ta bilen eftersom han påstod att jag inte fick gå så långt. Han hade burit mig hela vägen till bilen och jag var nästan helt säker på att om han fick bestämma skulle han även bära in mig på Starbucks, men det tänkte jag inte acceptera. Det gjorde faktiskt inte så ont i magen längre, men jag var medveten om att det troligtsvis berodde på värktabletten som Justin hade tvingat i mig innan vi lämnat huset. Vi satt i en behaglig tystnad ända tills vi såg Starbucks.
"Så, vad vill du ha för något?" frågade Justin i samma stund som han parkerade bilen precis utanför Starbucks.
"Jag vet inte. Jag har nästan aldrig varit på Starbucks". förklarade jag lågmält. Jag hade varit en gång på Starbucks tidigare. Det var för flera år sedan när mina föräldrar hade fått för sig att vi skulle ha en liten familjestund. Dock slutade det inte riktigt som det var tänkt då de båda hade fått åka iväg till jobbet, eftersom att det hade uppstått någon slags kris där, innan vi ens hade hunnit beställa. Det var den enda gången som mina föräldrar hade gjort något sådant med mig. Justin väckte mig ur mina funderingar genom att öppna bildörren åt mig. Försiktigt klev jag ur bilen, för att inte stöta till min mage på något vis, och följde efter Justin in på fiket. Direkt när jag klev in upptäckte jag att det var ovanligt folktomt där. Faktiskt, så var inte en endaste person där. Förvånat rynkade jag pannan. Det brukade alltid vara folk här. Åtminstone varenda gång som jag hade gått förbi här, vilket faktiskt var relativt ofta. Justin banade sin väg fram till kassan för att beställa. De två blondinerna i kassan verkade ovanligt nervösa och de båda två var tomatröda i ansiktet. Det tog mig endast en bråkdel av en sekund innan jag kom på varför. Det var ju självklart att de båda två hade koll på att det var Justin Bieber som stod framför dem. Justin vände sig snart till mig.
"Vad vill du ha för något?" Min blick gled över alla olika kakor, muffins och de olika drycker som fanns att välja på. Det skulle vara omöjligt för mig att beställa så jag valde det enklaste alternativet - att välja samma sak som Justin.
"Jag tar samma som dig." svarade jag tyst, nervös under blondinernas hotande blickar. Justin nickade innan han vände sig mot blondinerna igen och beställde något, som jag gissade skulle vara utsökt. Det dröjde inte länge innan Justin tog tag i en påse och vände sig bort från kassan och började gå mot mitt håll. Jag hade stått en liten bit från kassan då jag kände mig väldigt blottad under de två blondinernas blickar. Justin tog tag i min arm och drog med mig bort mot den mörka, trädörren som ledde ut från fiket. Han lät den tomma handen öppna dörren och tog sedan ett steg ut. När jag kunde se ut var det som att jag frös till is. Nej. Det här fick inte hända.

Egentligen hade jag tänkt att skriva 2000 ord men allting flöt på och när jag kollade hur många ord jag hade skrivit visade det sig att kapitlet blev hela 3000 ord!

Jag vet att många vill veta vad det var Scooter ville men eftersom detta kapitlet endast var i Melanies Perspektiv och Justin inte har berättat för henne vad Scooter ville så kan ni tyvärr inte få reda på det riktigt än.

Vad tyckte ni om detta kapitel? Jag tycker faktiskt att det blev helt okej, vilket är ganska ovanligt. Låt mig veta vad ni tycker! Kanske kommer kapitel 13 redan i helgen om ni kommenterar riktigt ordentligt! :)