I förra kapitlet: "Var har du ont, Melanie?" Melanie vände sig försiktigt om mot mig. Hennes tårfyllda ögon mötte mina och en av mina händer flög automatiskt fram och torkade bort de tårar som rann ner för hennes kinder. Vad hade hennes pappa gjort med henne?

"Jag-" började hon försiktigt. "Här", hon pekade på kinden, "Här", hon förflyttade sin hand och pekade mot magen. Jag strök min hand försiktigt mot hennes mage och hon gnydde till.
"Kan jag få se?" frågade jag henne istället då det uppenbarligen gjorde ont när jag rörde hennes mage. Melanie nickade försiktigt och började dra upp det tunna linnet som hon hade på sig tillsammans med ett par mjukisbyxor. Mina ögon vidgades så fort jag fick syn på det stora blåmärket och de blodiga såren som täckte hennes mage. 
"Herregud, Melanie!"

 

Melanies Perspektiv
Justin granskade min mage samtidigt som han bet sig i läppen. Hela hans ansiktsuttryck talade om att han tog ut sina känslor på sin läpp, vilket resulterade i att han bet sig hårt i läppen. Innan jag ens förstod vad jag gjorde hade jag sträckt ut en hand mot hans ansikte. Jag var tvungen att få honom att sluta. Jag ville inte att han skulle skadas på grund av mig. Jag ville inte att han skulle känna smärta på grund av mig. Försiktigt strök jag min hand mot hans käkben. Till min lättnad fick det honom att slappna av och han släppte inom kort taget som han hade, med hjälp av sina tänder, om sin läpp.
"Justin, jag mår bra." försökte jag förklara för honom med en sådan självsäker röst jag kunde få fram, men till min besvikelse var allt som kom ut ur min strupe en svag viskning. Justin skakade på huvudet och såg med ens väldigt arg ut. Nästintill förbannad.
"Ljug inte för mig, Melanie. Du mår inte bra! Du är fan helt sönderslagen!" Förskräckt, över den hårda tonen i Justins röst, satte jag mig snabbt upp i sängen och tryckte mig bak mot sängens huvudgavel. Den plötsliga rörelsen gjorde att min mage skrek av smärta och jag blev tvungen att bita mig hårt i kinden för att inte släppa ut ett högt skrik av smärta. Tårar samlades i mina ögon och rann snart ner för mina kinder. Tårar som jag inte ens brydde mig om att stoppa då jag visste att de inte skulle sluta rinna iallafall. Vad hade min pappa gjort mot mig egentligen? Vad hade jag gjort mot honom? Varför hade han helt plötsligt börjat slå mig? Han brukade aldrig slå mig. Han brukade ignorera mig och istället, tillsammans med min mamma, skämma bort mig med en massa dyra prylar som i ett sett att täcka över hur dåliga föräldrar de var. Det måste finnas en anledning till att han helt plötsligt hade börjat slå mig. För man börjar inte slå sitt barn, sitt eget kött och blod, utan en anledning. Hade jag varit en större misslyckad varelse än vanligtvis? Hade jag skämt ut mina föräldrar mer än vanligtvis? Hade jag-
"Förlåt, Melanie. Jag menade inte att skrika på dig. Det är inte ditt fel." Justin avbröt mina tankar och när jag kollade upp från mitt knä, som jag hade stirrat ner i utan att jag själv var medveten om det, fann jag honom sitta rakt framför mig, extremt nära. Justin lät sina händer hitta sin väg till mina kinder där han varsamt strök bort mina tårar med hjälp av sina tummar.
"Förlåt, Melanie. Jag bara... Jag... Jag hatar att se dig såhär, Melanie. Såhär svag, ledsen och skadad. Jag hatar att se dig ha ont, jag hatar att inte se ditt leende och jag hatar att inte höra ditt underbara skratt. Det är inte dig jag är arg på, Melanie. Jag är arg på personen som gjorde såhär mot dig. Det är din pappa jag är arg på. Förlåt." Han tog en paus och allt jag kunde tänka på under den pausen var killen som satt framför mig. Killen som verkligen brydde sig om mig och var min enda vän. Killen som jag hade umgåtts med varje dag sedan vi träffades och som betydde mer än någon annan i mitt liv gjorde. Killen vars namn var Justin Bieber. "Det är inte ditt fel, Melanie. Det var fel av mig att ta ut min ilska på dig. Förlåt. Jag... Jag bryr mig verkligen om dig, Melanie. Vet du hur mycket du betyder för mig? Vet du att jag tänker på dig hela tiden? Vet du att jag hör ditt skratt i mitt huvud hela tiden? Vet du att du är den snällaste människan jag någonsin träffat?" Jag satt som paralyserad och lyssnade på alla de vänliga ord som flög ut ur Justins mun och som var ägnade åt mig. Jag var fascinerad över det faktum att han var så vänlig och verkligen ville vara min vän. Att någon ville vara min vän. Innan jag hann så mycket som reagera hade Justin flyttat sig ytterligare lite närmare mig, om det nu var möjligt, och dragit in mig i en hård och mysig kram. Inom kort besvarade jag kramen och tryckte honom ännu närmare mig samtidigt som jag var noga med att inte dra honom tillräckligt nära för att skada min mage ännu mer.
"Förlåt", Justin lämnade en kyss på min panna, "Snälla säg något." Jag blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten och öppnade sedan sakta min mun.
"Jag förlåter dig, Justin", viskade jag, "men du behöver inte säga förlåt. Jag är inte arg på dig och jag är inte ledsen på grund av dig heller." Justin rynkade på pannan och var snabb med att svara på mitt påstående.
"Men du grät, Melanie. Du grät för att jag skrek på dig." Jag skakade intensivt på huvudet i en nekande gest.
"Nej, Justin. Jag grät inte på grund av dig. Jag grät för att det gör ont i magen. Det är min pappas fel, inte ditt." En ensam tår rann ner för Justins kind och jag sträckte genast fram min ena hand och torkade bort tåren.
"Varför är du ledsen? Varför gråter du?" frågade jag honom sedan försiktigt. Jag hade aldrig sett Justin gråta. Han var alltid så glad och lycklig. Tanken på att det troligtvis var jag som orsakat Justins tårar fick en obeskrivlig smärta att uppstå i min själ. Jag ville inte att han skulle vara ledsen på grund av mig. Jag ville inte att han skulle må dåligt på grund av mig. Jag ville att han skulle vara lycklig. Kanske vore det bäst om jag bara höll mig borta från honom? Kanske var han lyckligare utan mig? Kanske var det bäst om vi sa upp våran vänskap då den antagligen inte gjorde något annat än att skada honom. För Justin var så mycket bättre än mig. Han hade en mamma som brydde sig om honom, säkerligen en massvis med vänner och flera miljoners fans medan jag inte hade någon annan än Justin och möjligtvis Pattie.
"Jag bara", han tog en paus och tog ett djupt andetag samtidigt som han lutade huvudet bakåt i något, som jag trodde, var ett försök i att stoppa alla de tårar som hotade med att rinna ner för hans kinder. Försöket verkade fungera då det inte syntes några tårar när han återigen vände sin blick mot mig. "Jag bara tycker inte om att se dig ledsen, Melanie. Jag står inte ut med tanken att din egen pappa slår dig... Att du är skadad, att du mår dåligt." Ytterligare en tår rann ner för hans kind. "Jag vill att du-" hans röst sprack och flera tårar rann ut från hans tårkanaler och ner för hans kinder. " Jag vill att du ska vara lycklig." Utan att jag tänkte på vad jag gjorde hade jag hoppat närmare honom och dragit in honom i en trygg och tajt kram.
"Jag är lycklig, Justin. Jag är lycklig nu, när jag är med dig."

"Är du säker på att du inte vill åka till sjukhuset? Du vet, det är ganska djupa sår och de kanske behövs sys. Är det inte bäst om-" Jag höll snabbt upp en hand och satte sedan mitt ena finger mot hans läppar för att få tyst på honom. Jag ville inte till sjukhuset. Jag ville absolut inte till sjukhuset. Ingen, förutom Justin, fick få reda på att min pappa hade slagit mig. Ingen. Jag ville inte att min pappa skulle få ytterligare något att vara arg på mig för, trots att jag inte hade en aning om vad jag hade gjort för att reta upp honom. Jag hade försökt undvika honom, jag hade inte sagt något olämpligt och jag hade inte varit olydig. Faktiskt, så hade jag inte sagt ett enda ord till honom. Jag öppnade snabbt munnen så att jag skulle kunna förklara för Justin att jag absolut inte behövde åka till sjukhuset.
"Nej, Justin, det behövs inte. Det är inte så farligt." Justin spärrade genast upp sina ögon.
"Inte så farligt?! Har du verkligen sett såren, Melanie?" Jag insåg någorlunda snart att Justin hade rätt. Jag hade inte sett såren och därför hade jag ingen aning om hur illa det var, men jag var heller inte intresserad av att se dem. Det räckte att känna smärtan som såren gav ifrån sig och eftersom att Justin hade insisterat på att tvätta dem och sedan täcka dem med överdrivet stora plåster fanns det nu ingen chans att se dem heller då jag inte ville förstöra Justins arbete. Som svar på Justins fråga skakade jag menande på huvudet.
"Nej, det har jag inte, men jag vill inte se dem." Justin gjorde en förstående huvudskakning och precis när jag höll på att öppna munnen för att tacka honom för allt han hade gjort för mig så avbröt han mig.
"Vill du ha något att äta eller dricka? Vill du sova?" Jag funderade på de olika alternativen och bestämde mig, efter en stunds betänketid, för att jag inte var hungrig och att jag inte var tillräckligt trött för att kunna sova, däremot så ville jag gärna ha ett glas med iskallt vatten.
"Skulle jag kunna få ett glas vatten?" frågade jag Justin i samma stund som jag gav honom ett brett, tacksamt leende. Justins mungipor höjdes och inom kort befann sig ett stort, bländande leende över hans läppar.
"Självklart. Stanna här så kommer jag snart." Jag skakade bestämt på huvudet i en nekande gest som svar på den sista meningen som kom ut från Justins mun.
"Jag vill följa med." Justin tycktes överväga det olika alternativen, om det var okej för mig att följa med eller inte, innan han sträckte ut en hand och drog försiktigt upp mig från sängen.
"Kom då, men du måste lova att ta det försiktigt med din mage." Han granskade mitt ansikte och verkade sedan komma på något i samma stund som han varsamt sträckte sin ena hand mot min blåslagna kind. "Hur är det med din kind, förresten?" Min kind. Jag hade helt glömt bort att jag även blivit slagen på min kind. Att jag hade fått en käftsmäll. Till min lättnad så gjorde min kind inte allt så ont som min mage gjorde. Faktiskt, så var det till och med omöjligt att jämföra smärtan på min kind med smärtan som jag kände i min mage. Min kind gjorde inte ont om man jämförde den med min mage.
"Det är bra. Den gör knappt ont." fick jag snabbt och ärligt ur mig då jag inte ville att Justin skulle oroa sig i onödan. Egentligen ville jag inte att han skulle oroa sig alls, men det verkade omöjligt att få honom att förstå att jag mådde bra och att han inte behövde oroa sig för mig. Justin granskade mig skeptiskt.
"Är du säker?" Jag nickade.
"Hundratio procent säker." Justin log och tog sedan ett steg mot mig.
"Bra, men säg till om du ändrar dig." viskade han mot min panna i samma stund som han lyfte upp mig i sin famn och började spatsera mot köket.

Justins Perspektiv
Melanie hade precis druckit upp vattnet, som jag hade hällt upp i ett stort glas åt henne, när mamma klev in i köket. Mamma granskade oss båda och när hennes blick hamnade på Melanies ansikte föll genast en ytterst orolig min över hennes ansikte. Mamma banade sin väg genom köket och fram till Melanie där hon snabbt drog in henne i en kram. Det tog inte ens en bråkdel av en sekund innan Melanie besvarade kramen. Ett stort leende formades på mina läppar av att se att dem tyckte så mycket om varandra. Melanie var en av mina bästa vänner och det glädje mig verkligen att mamma älskade henne. Jag förstod verkligen inte hur man inte kunde tycka om henne. Hur kunde hennes pappa inte tycka om henne? Hur kunde han stå ut med sig själv när han slog henne? Hur kunde han stå ut med sig själv när han slog henne helt blåslagen och när han slog henne helt blodig? Hur kunde han? Jag skakade snabbt av mig tanken då jag visste att jag bara skulle bli förbannad av att tänka på det. Jag valde därför att studera min mamma och Melanie igen för att få något annat att tänka på.

Efter en lång stund av att bara stå och studera Melanie och min mamma när de kramades avbröt min mamma kramen och vände sig istället mot mig. Hon gav mig en orolig blick och jag gav henne en menande blick tillbaka som talade om att hon inte skulle fråga Melanie om något som var relaterat till blåmärket. Mamma nickade och fick plötsligt ett busigt leende på läpparna.
"Jo, jag tänkte om ni ville spela spel med mig?" En lång suck lämnade min strupe när jag hörde ordet spel. Jag hade inte lust att spela något spel, jag hade andra saker att tänka på, viktigare saker. Som att se till att Melanie mådde bra och jag var nästan helt säker på att Melanie inte skulle vilja spela något spel. Jag skulle därför precis säga åt min mamma att jag tyvärr inte hade lust att spela något spel när Melanies ljuvliga röst stoppade mig.
"Gärna. Vilket spel ska vi spela?" Jag sneglade förvånat mot Melanie. Så hon ville spela spel? Melanie hade ett stort, överlyckligt leende placerat på sina läppar och just i den stunden kunde jag inte göra annat än att njuta. Om det gjorde henne så lycklig så var valet självklart. Vi skulle spela spel.

Hallvägs in i brädspelet Monopol, som Melanie hade visat sig vara väldigt bra på, ringde min mobil. Hastigt fiskade jag upp den ur mina byxors ficka och synade sedan displayen. Scooter. Förvånat höjde jag ögonbrynen och gav sedan Melanie och mamma en ursäktande blick innan jag reste mig från stolen jag suttit på och traskade in i vardagsrummet för att kunna prata ostört. Vad ville han? Han hade semester, jag hade semester och klockan var ändå tio på kvällen. Snabbt tryckte jag på svara knappen och höjde sedan mobilen mot mitt öra.
"Justin." svarade jag sedan glatt. Jag hade faktiskt, när jag tänkte efter, saknat Scooter.
"Hej, Justin. Jag vet att du är ledig och att du säkert har annat för dig just nu, men jag måste verkligen prata med dig." Jag rynkade oförstående på pannan. Hade det hänt något? Hade skvallertidningarna kommit upp med nya, helt osannolika, falska rykten? Eller var det någon intervju jag var tvungen att åka på?
"Ja, självklart. Är det något som har hänt? Jag menar, det låter som att du har något viktigt att berätta."
"Det är viktigt, Justin. Det är väldigt viktigt."

Jag ber om ursäkt för den väldigt, väldigt långa väntan! Jag ska försöka förbättra mig, verkligen försöka, men jag måste verkligen se till att få bra betyg i skolan nu då jag vill gå på ett visst gymnasium och en speciell linje. Det finns inga andra alternativ för mig. Jag vill helt enkelt inte gå något annat. Så därför måste jag verkligen plugga, plugga och plugga. 

Jag hoppas att kapitlet var värt väntan även fast jag själv inte tycker om det. Tyvärr så hinner jag inte göra några bra bilder till detta kapitel då jag måste dyka in i skolböckerna igen nu, men jag hoppas att det duger åt er!

Tack för alla kommentarer och snälla ord som jag fått den senaste tiden. Ni har ingen aning om hur mycket det betyder för mig! ♥

KOMMENTERA! :)