I förra kapitlet: Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Melanies Perspektiv

Vad höll vi på med? Varför kysstes vi? Varför besvarade jag kyssen? Varför kysste Justin mig? Jag var väll inte kär i Justin och Justin var väll inte kär i mig? Vi var väll bara vänner? Beslutsamt avslutade jag kyssen. Det här var inte rätt. Vänner kysstes inte. Rädd för att möta Justins blick stirrade jag ner i mitt knä. Tänk om vi inte kunde vara vänner längre? Tänk om Justin faktiskt gillade mig mer än som en vän? Nej, så kunde det inte vara. Jag var inte tillräckligt vacker för honom. Jag var inte tillräckligt vacker för någon. Men varför hade han då kysst mig? Diskret slog jag en hand mot min panna för att trycka undan de irriterande tankarna. Jag hade inte tid för dem nu. Jag var tvungen att komma härifrån. Jag kunde inte vara kvar här längre. Jag var tvungen att vara ensam och försöka få bukt på alla de tankar som trängdes i min hjärna. Snabbt reste jag mig upp från Justins famn och ställde mig på det mörka trägolvet som täckte Justins rums golv, men jag kände mig ändå tvungen att förklara för honom att jag skulle gå.
"Jag... Jag måste gå." hasplade jag ur mig med en skakig röst. Allt detta var för mycket för mig. Alla de tankar som trängdes i min hjärna var för mycket för mig. Att min pappa hade slagit mig vid två olika tillfällen var bara det mycket att hantera, men det faktum att jag tidigare idag hade stött på Justins fans och att jag visste att jag snart skulle behöva återvända till skolan, och möta mina klasskompisar, gjorde inte det hela bättre. Sedan fanns alla tankar om den kyss som Justin och jag hade delat. Det var för mycket. Jag klarade inte mer. Det kändes som att vid varje ny förändring, eller negativ händelse så skärde en sten in i mitt hjärta, för att sedan stanna där som ett stort svart hål. Plötsligt kände jag för att gråta, storgråta, och jag fick genast bråttom. Justin fick inte se mig gråta. Han skulle vilja trösta mig, precis som alla andra gånger, vilket som inte fick hända denna gången. Jag behövde vara själv. Därför skyndade jag mig snabbt mot dörren som ledde ut från Justins rum och var precis på väg att lämna hans rum när jag hörde hans varma, ynkliga röst.
"Melanie..." Jag stannade upp ett ögonblick, medveten om att detta kunde vara sista gången jag hörde hans underbara röst, men valde sedan att fortsätta gå. Jag var tvungen att komma härifrån.

Justins Perspektiv
Frustrerat drog jag mina båda händer över mitt ansikte. Vad hade jag gjort? Varför hade jag kysst henne? Jag tyckte väll inte ens om henne på det sättet? Jag var väll inte kär i henne? Nej, intalade jag mig själv, det var jag inte. Det kunde jag inte vara. Och varför gick hon bara? Ville hon inte vara min vän längre? Var våran vänskap ett avslutat kapitel? Jag skakade på huvudet som svar på min egen fråga. Nej, det var den inte. Hon besvarade kyssen. Utan att jag tänkte på vad jag gjorde förde jag två av mina fingrar till min mun och strök dem mot mina läppar, precis där hon hade haft sina läppar. Men kanske besvarade hon kyssen bara för att vara snäll? Med tanke på det änglabarn hon var så skulle det ändå inte vara så konstigt. Tanken fick mig att av ren reflex sänka mina två fingrar från mina läppar. Men det hade ändå varit en bra kyss, erkände jag för mig själv. Om man inte tycker om att kyssa en person så kysser man väll inte så bra? Frustrerat drog jag händerna genom mitt hår och lät sedan ett lågt skratt, som var menat mot mig själv, lämna min strupe. Hon gick, Justin. Det förklarar väll ändå hur hon kände om kyssen? Irriterat reste jag mig upp från min säng. Det var mitt fel. Varför kysste jag henne? Vänner kysser inte varandra. Hon skulle aldrig vilja se mig mer. Hon skulle inte vilja vara min vän längre. Jag hade förlorat min allra bästa vän.
"Fan!" skrek jag, som i ett försök att få ut all den ilska som fanns inom mig. Jag var arg på mig själv, förbannad på mig själv. Varför kysste jag henne för? Jag var väll inte ens kär i henne?

Plötsligt kom mamma inrusande i rummet.
"Vad är det som har hänt?" Förvånat stirrade jag på henne. Hur visste hon att något hade hänt? Var hon en tankeläsare? Tanken fick mig att fnissa, trots att jag fortfarande var förbannad. Mamma stirrade oförstående på mig. Hennes bruna hår hängde löst nerför hennes axlar och hennes överkropp var täckt av en svart tröja och på benen hade hon ett par svarta jeans. Hon var vacker. Mamma harklade sig och lät sedan hennes vänliga, moderliga röst fylla mina öron.
"Du skrek och du brukar nästan aldrig skrika. Har det hänt något?" hon lade huvudet på sned och granskade mig noga. Jag kunde inte undgå att känna mig en aning nervös under hennes blick. Jag ville verkligen inte att hon skulle se igenom mig. Jag ville inte att hon skulle veta att något var fel, för jag var helt säker på att hon då skulle lyckas få mig att förklara vad som hade hänt - vilket jag inte ville göra. Till min fasa verkade jag inte ha turen på min sida. Hon tog snabbt ett steg mot mig och drog in mig i en varm och snabb kram, innan hon tog tag i min hand och drog med mig fram till min säng. Mamma satte sig ner i mitten av min breda säng, med ryggen lutad mot huvudgaveln, och gjorde en gest som betydde att jag skulle lägga mig ner, med mitt huvud i hennes knä. Jag gjorde som hon ville och kröp upp i sängen och la mig på rygg, tvärs över sängen, med hennes knä som kudde. Hon greppade inom kort tag i mitt huvud och strök mig lugnande över kinderna och pannan.
"Berätta vad det är som har hänt, Justin. Jag vet att det är något. Jag ser det på dig. Det har med Melanie att göra, eller hur?" Nervöst bet jag mig i läppen. Hur kunde hon veta allting? Hur kunde hon se igenom mig så lätt trots att jag verkligen hade försökt att dölja att något var fel? Vad skulle jag svara? Skulle jag berätta att jag hade kysst Melanie? Tveksamt öppnade jag munnen. Jag visste att jag var tvungen att säga något snabbt så att hon inte skulle kunna missuppfatta min tystnad på något sätt.
"Jag..." började jag tveksamt, tveksam över om jag skulle berätta för henne att jag hade kysst Melanie eller inte. "JagkyssteMelanie." rabblade jag tillslut snabbt upp.
"Va?" mamma granskade mig frågande. Hon hade antagligen inte uppfattat det jag hade sagt, vilket betydde att jag var tvungen att rabbla upp den extremt pinsamma och idiotiska meningen en gång till, fast långsammare.
"Öhm..." började jag osäkert. Jag harklade mig och försökte sedan förgäves förbereda mig mentalt inför det jag skulle säga, men jag insåg någorlunda snart att jag aldrig skulle bli redo så jag tänkte istället på att det skulle kännas bättre när det var gjort. "Jag kysste Melanie." fick jag ur mig och stängde sedan snabbt mina ögon så att hon inte kunde möta min blick.

Jag vet inte hur lång tid som passerade, men det var tillräckligt lång tid för att jag nästan skulle hinna somna, innan jag hörde min mammas vackra röst.
"Åh, jag visste att det var något speciellt mellan er. Kysste hon dig tillbaka?" Jag vågade försiktigt öppna mina ögon och det första jag gjorde var att möta mammas blick. Hon såg inte alls arg, besviken eller ledsen ut som jag hade förväntat mig utan istället glad och lycklig. Oförstående rynkade jag min panna när jag tänkte på vad hon hade sagt. Det var inget speciellt mellan mig och Melanie? Vi kanske hade en bättre vänskap än vad många andra hade och med tanke på att vi inte hade känt varandra så länge kanske det var ovanligt, men det var inte något "speciellt" mellan oss. Jag svalde en klump som fanns i min hals, som jag inte upptäckt tidigare, och blötte sedan mina läppar.
"Mamma, det är inget speciellt mellan mig och Melanie." förklarade jag långsamt så att hon verkligen skulle förstå varenda ord i meningen. "Hon", jag bet mig i läppen, rädd för de ord som inom kort skulle komma ur min mun. "Hon bara gick direkt efter. Jag tror inte att hon vill vara min vän längre." En lång suck lämnade min mammas mun.
"Tänk inte så, Justin. Hon kommer vilja vara din vän, jag lovar. Ge henne bara lite tid, hon kanske rent av tyckte om kyssen trots att hon var för blyg för att våga besvara den." Utan att jag kunde hindra mig själv öppnade jag snabbt min mun för att motargummentera henne.
"Hon besvarade kyssen, mamma." Ett stort leende spred sig på mammas läppar och hon tog inom kort bort sina händer från mitt ansikte, för att istället försiktigt klappa händerna. Gesten fick mig att fundersamt rynka på pannan. Vad var det med henne? Mamma tycktes plötsligt inse sin konstiga reaktion och hon slutade snart klappa händerna och det överlyckliga leendet på hennes läppar förvandlades till ett vanligt leende.
"Ja men då så, vad är problemet? Du gillar henne, hon gillar dig." sade hon sedan. Intensivt skakade jag på huvudet. Jag var inte kär i Melanie. Det kunde jag inte vara, det var omöjligt. Vi hade inte känt varandra tillräckligt länge för att kunna blanda in sådana känslor i vår vänskap. Jag fick inte vara kär i Melanie, för jag var helt säker på att hon inte kände likadant. Hon skulle åtminstone aldrig klara av allt det hat hon skulle få från mina fans och jag skulle heller aldrig vilja utsätta henne för något sådant.
"Jag gillar henne inte på det sättet, mamma. Jag är inte kär i henne." En låg fnysning hördes från min mamma i samma stund som hon lade tillbaka sina händer på mitt ansikte och strök med dem över mina kinder.
"Du kysste henne, Justin." sade hon sedan och kollade menande på mig. Jag förstod vad hon menade. Man kysser inte någon utan en anledning, iallafall inte Melanie. Jag var nästan helt säker på att kyssen jag gav Melanie var hennes första kyss och jag kände genast hur skuldkänslorna började växa inom mig. Hon förtjänade en riktigt kyss, en kyss som hon tyckte om, som sin första kyss. Hon förtjänade en bättre kyss än vad jag kunde ge henne, som hennes första kyss. Men nu hade jag redan kysst henne och skadan var redan skedd. Om det inte vore så att hon redan hade kysst någon, men det tvekade jag på. Hade jag förlorat henne nu? Skulle hon ens vilja prata med mig igen?

Mamma och jag var båda tysta. Ingen sa ett ord. Tillslut ryckte mamma på axlarna och till min lättnad verkade det som att hon inte skulle fråga mer om kyssen, då hon antagligen förstod att jag inte ville prata om det. För det ville jag inte. Jag ville helst glömma hur dum jag hade varit. Jag ville helst glömma det faktum att jag inte hade en aning om varför jag hade kysst henne. Men, erkände jag för mig själv, det hade varit en bra kyss. Melanie kunde kyssas och jag skulle ljuga för mig själv om jag intalade mig själv att jag inte tyckte om den. För det hade jag gjort, av någon konstig anledning. Men det skulle inte hända igen. Melanie hade visat klart och tydligt genom att lämna mig att hon inte ville kyssas, och jag insåg att det var något man inte gjorde med sina vänner. Man kysstes inte. Om jag hade tur så skulle hon åtminstone prata med mig igen. För jag behövde prata med henne. Det fanns så mycket som jag behövde prata med henne om. Dels så behövde jag prata med henne om mina fans och varför jag inte hade berättat något för henne och dels om det Scooter hade sagt när han hade ringt när mamma, jag och Melanie hade spelat spel. Men kanske behövde jag prata med mamma om det först? För Melanie skulle antagligen få panik och mamma kanske hade några bra råd som hon kunde dela med sig av. Ja, så fick det bli. Försiktigt satte jag mig upp från mammas omfamning och satte mig istället framför henne, så att jag ordentligt kunde se henne i ögonen.
"Mamma?" frågade jag sedan försiktigt, ytterst nervös över hur mamma skulle reagera. Visserligen hade det inte med henne att göra, men eftersom att mamma och Melanie kom så bra överrens så skulle hon antagligen börja oroa sig för hur Melanie skulle reagera. Mamma mötte min blick och log sedan ett litet, vänligt leende.
"Ja?" Nervöst bet jag mig i läppen. Jag var rädd för hur Melanie skulle reagera när hon fick reda -på det här och jag hoppades innerligt att mamma hade några idéer, eller råd, om hur jag skulle göra när jag berättade det för henne. För trots att jag inte visste om hon någonsin skulle prata med mig igen, så skulle jag i alla fall behöva berätta det för henne, innan hon fick reda på det på något annat sätt. Nervöst harklade jag mig och fumlade med halsbandet som hängde runt min hals.
"Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.
"Papparazzis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Hihi, jag kände för att tidsinställa detta kapitel. Så nu får ni ett kapitel tidigare än någonsin tror jag! Nästan alla andra kapitel har ju kommit efter tio på kvällen och nu är klockan bara åtta på morgonen. Perfekt. 

Vad tyckte ni om detta kapitel? Ni fick äntligen reda på vad Scooter hade berättat för Justin! Vad tycker ni om det? Hur tror ni Melanie kommer reagera?

Nu kommer jag försöka skriva minst 2 kapitel varje vecka, då det var vad de flesta av er tyckte. Så det kommer troligen inte dröja särskilt länge tills nästa kapitel kommer!

KOMMENTERA! JAG VILL VETA VAD NI TYCKER! :)