Melanies Perspektiv

21 Augusti
Kära dagbok. Igår började skolan igen efter två månader av sommarlov. Tråkigt nog är det bara att konstatera att jag redan vill krypa under täcket i min säng och stanna där förevigt. Inte en endaste mänsklig varelse pratade med mig igår, förutom då min mentor ropade upp mitt namn när hon tog närvaron. Men vad gör en sådan enkel tillkallelse för skillnad? Jag menar, hon var tvungen att ropa upp mitt namn för att se om jag var närvarande på lektionen eller inte.
Men saken är den att jag inte förstår vad jag har gjort för att förtjäna detta helvete till liv. Varför ska just jag vara den personen som inte har några vänner? Varför skulle just jag behöva vara den spermien som kom snabbast fram till min mors ägg? Det skulle varit så mycket enklare om någon annan hade kommit före. Då hade jag aldrig behövt upptäcka denna hemska värld och mina föräldrar kanske kunde ha haft turen att få ett barn att vara stolta över. Men ändå så förstår jag inte vad det är för fel med mig som gör att alla hatar mig. Är jag kanske så ful att det är pinsamt att vistas med mig? Eller har jag kanske någon sjukdom som gör att jag är allmänt störd, som ingen har berättat för mig att jag har? Eller har jag helt enkelt fötts osynlig?

Jag lät en frustrerad suck glida ur min mun samtidigt som jag slog igen den rosa välskrivna dagboken. Det var inte värt att låta de negativa tankarna om mig själv ta över min hjärna. För om jag var oälskad av alla andra människor på denna runda planet, skulle det inte vara bättre för mig själv om jag älskade mig själv, så att åtminstone någon älskade mig? Nej, inte ens jag kan älska någon som mig. Jag är en misslyckad varelse som är för feg att göra det ända rätta - självmord. Jag skakade på huvudet i ett försök att skaka av mig mina onaturliga tankar. Om jag hade klarat en stor del av mitt sjuttonåriga liv i ensamhet, varför skulle jag då inte klara ett litet år till? För visst kommer jag få nya kompisar på college?
"Ja såklart jag kommer", mumlade jag tyst för mig själv i ett försök att låta övertygande. Vilket som dock inte verkade fungera. Jag rullade suckandes runt i sängen som jag legat i och ställde mig med dagboken i min hand på det kalla trägolvet. Kanske en god frukost kunde få mig på andra tankar.

Min plan om en god frukost fallerade såfort jag kom ner till köket då klockan visade sig vara mycket mer än vad jag trodde. Jag hade fort flugit upp för trappan och in till mitt rum där jag fort hade dragit på mig gårdagens kläder, som hade legat slängda på min skrivbordstol. Sedan hade jag snabbt försökt få ut de värsta tovorna ur mitt långa, rödsprängda hår, samtidigt som jag skrikit både det ena och det andra om det eftersom att det vägrade att lyda mig. Nu, tio minuter senare, var jag påväg till skolan och kunde inte annat att förbanna min klädsel som bestod av ett par svarta mjukisbyxor och en stor vit stickad tröja. En klädsel som jag igår hade tagit på mig när jag kom hem från skolan för att enbart vara hemma i. Jag lär vara osynlig i skolan men jag bryr mig fortfarande om vad jag har på mig och något som jag aldrig har på mig förutom hemma är just mjukisbyxor. Visst älskar jag dem och tycker att dem är otroligt sköna och mysiga, men jag skulle aldrig självmant ha på mig dem någon annanstans än hemma. Det var min kära dagboks fel att jag nu var påväg till skolan i dem. För om den inte hade råkat befinna sig på mitt skrivbord och lockat mig till att börja skriva i den, hade jag definitivt inte haft mjukisbyxor på mig vid detta laget. Jag halade fram min mobil ur min jackficka och upptäckte till min fasa att klockan redan var fem över åtta, vilket betydde att jag skulle bli sen till min första lektion. Pågrund av att jag hade problem med mitt ena ben kunde jag inte öka farten, så jag skulle bli ungefär tio minuter sen.
"Fan", morrade jag ilsket för mig själv. Om det var något jag hatade var det att komma försent till lektioner. Dels så ändrades lärarnas syn på en, och dels så fick man alltid hela klassen uppmärksamhet när lärarna krävde en förklaring för förseningen. Man kan ju tycka att jag borde tycka om den uppmärksamheten eftersom att ingen annars lägger märke till mig. Men det gör jag verkligen inte. Jag hatar att ha mina falska klasskompisars blickar på mig. Jag känner mig smutsig när de stirrar på mig, de gör mig smutsig. För flera år sedan hade jag kallat dem mina kompisar men när jag sedan upptäckt att de endast umgåtts med mig för att få träffa mina föräldrar, som råkar vara två av Amerikas mest framgångsrika företagare, hade jag börjat undvika att ta med mig dem hem till mig. Det valet hade lett till att de sakta hade börjat dra sig undan från mig och idag, flera år senare, pratar de inte med mig alls. Jag är säker på att de inte ens lägger märke till mig längre, om man bortser från när jag kommer försent till lektioner - något som händer ytterst sällan. För att få stopp på mina tankar, som gjorde mig mer nervös än nödvändigt, drog jag fram min mobil och även mina hörsnäckor för att sedan snabbt stoppa in hörsnäckorna i mina öron. Snart började Rihannas låt Diamonds pumpa genom mina öron och jag höjde ljudet till max, något som om jag hade otur skulle kunna förstöra mina trumhinnor. Men i detta laget brydde jag mig inte, jag var villig att göra allt för att få verkligheten att tyna bort runt mig.

Det var precis det som hände. Verkligheten tynade bort runt mig och jag hann inte ens reflektera över vad som hände innan jag landande med en duns på marken. Huvudet dånade. Dels pågrund av musiken som fortfarande dånade i mina öron, dels pågrund av trycket som mitt bakhuvud fått när jag föll baklänges, på något sätt som jag ännu inte kommit underfund med. Av ren reflex la jag snabbt en hand på mitt dunkande bakhuvud, som i ett försök att dämpa smärtan, medan jag med min andra hand snabbt drog ut hörsnäckorna ur mina öron. Allt för att försöka lätta på trycket som befann sig innanför mitt huvud och som verkade stiga för varje sekund som gick. Kisande försökte jag öppna mina ögon men stängde dem sedan lika snabbt igen, bländad av det friska solskenet som verkade vara ovanligt starkt just idag. Rädd för att huvudvärken skulle öka ytterligare la jag en hand för mina ögon innan jag sakta öppnade dem igen. Med handen fortfarande för mina ögon satte jag mig sakta upp innan jag försiktigt drog bort handen från ansiktet. En suddig gestalt syntes sittandes på huk bredvid mig.
"Herre Gud, är du okej?", frågade gestalten oroligt och jag kunde nu konstatera att det var en kvinna då hon bar en kvinnoröst. Jag öppnade munnen för att försöka få fram ett ljud så att hon skulle tro att jag var okej och inte behövde ödsla mer tid på att titta på när jag, skämtet själv, kämpade med en smärta som denna gången inte var psykisk utan fysik. Men jag stängde sedan snabbt munnen igen då ett plötsligt illamående gjorde att kvällsmaten från igår var på väg uppför min strupe. Jag satte en hand för munnen medan jag kröp fram till diket som befann sig precis bredvid gångvägen, för att sedan låta spyan komma ur min mun.
"Herregud, du är verkligen inte okej", mumlade kvinnan för sig själv och räckte mig sedan en servett som jag tacksamt tog emot. När jag var säker på att det inte skulle komma några mer spyor torkade jag mig runt munnen med den och vände mig sedan mot kvinnan som satt på huk bredvid mig. Hon såg ut att vara runt trettioåldern. Jag lät mina mörka ögon glida över hennes nätta ansikte som bestod av ett par kristallblå ögon som var inringade utav mörka långa ögonfransar, en nätt och liten näsa, ett par läppar som var täckta av ett ljust läppglans och ett par välplockade ögonbryn. Hennes mörka hår hängde löst över hennes axlar och ett par diamant örhängen hängde i hennes öron. Hon var vacker. Hon mötte min blick och öppnade sedan snabbt munnen för att säga något. Inom kort hörde jag hennes ljusa, vänliga röst klinga i mina öron.
"Förlåt. Jag såg dig inte. Hur mår du?" Det var först då jag upptäckte blåmärket i hennes panna och drog snabbt slutsatsen att vi måste ha krockat. Jag funderade på om jag skulle säga som det var - att det kändes som att mitt huvud skulle explodera vilken sekund som helst, eller om jag skulle ljuga och säga att allting var bra så att hon kunde gå vidare och förhoppningsvis glömma bort denna lilla incident. Men sedan slogs jag av tanken att hon kanske faktiskt brydde sig om mig på riktigt. Jag kunde inte se något elakt i hennes blick. Allt jag såg var vänlighet och oro. Hon brydde sig om mig på riktigt, något ingen annan tycktes göra. Jag kunde inte ljuga.
"Mitt huvud hotar med att sprängas snart, men annars mår jag bra. Hur är det med dig?" Hon rynkade på pannan.
"Tänk inte på mig nu, det är du som är mest skadad. Kan jag ringa någon som kan komma och hämta dig? Du ska nog inte vara ensam i ett sådant skick." Jag skakade på huvudet och öppnade sedan snabbt munnen.
"Skolan. Jag ska till skolan." Hon skakade bestämt på huvudet.
"Finns det någon jag kan ringa? Jag skulle gärna vilja ha ett medgivande från någon att jag kan släppa iväg dig till skolan när du mår såhär. Du kan ha hjärnskakning, du borde låta en doktor kolla på dig." Hon lät bestämd. Väldigt bestämd. Hon skulle aldrig låta mig gå härifrån förrän hon fått bekräftat från någon att hon fick släppa iväg mig. Men vem denne någon kunde vara hade jag ingen aning om. Det fanns ingen jag kunde ringa. Mina föräldrar var på en affärsresa och skulle inte komma hem förrän nästa vecka. De kunde jag inte ringa. Det fanns inte en chans att de ens skulle svara. De brydde sig inte ett skit om mig. Mormor, som var den enda släkting som mina föräldrar fortfarande hade kontakt med, var precis som mina föräldrar. Hon visste knappt om min existens. Henne kunde jag inte heller ringa. Det fanns ingen. Jag hade ingen. Jag hade aldrig haft någon. Så vad skulle jag säga? 'Det finns ingen. Mina föräldrar bryr sig inte om mig.' Nej det kunde jag inte säga. Jag ville inte att någon skulle veta om att jag var ensam. Ensam i en stor värld där alla människor tycktes ha någon att älska och någon att bli älskad av. Alla utom jag. Jag bestämde mig för att ljuga, eller bättre sagt - förvrida sanningen.
"Mina föräldrar är på affärsresa, jag kan inte ringa dem på dagarna." Jag funderade i bråkdelen av en sekund innan jag fortsatte. "Det är väldigt stor tidsskillnad." Hon nickade.
"Det finns ingen annan jag kan ringa?"
"Nej." Hon nickade förstående för att sedan se väldigt fundersam ut.
" Jag antar att jag inte har så mycket att säga till om, men skulle du inte kunna följa med mig hem så att min husdoktor kan få ta en titt på dig? Det var ju jag som orsakade din huvudvärk trots allt." Även fast jag visste att man inte skulle följa med främlingar så såg hon så vänlig och orolig ut att jag inte ens kunde överväga tanken att säga nej. Sedan verkade hon inte vara speciellt farlig heller, hon var snarare motsatsen till farlig.
"Okej." Hennes tidigare oroliga ansiktsuttryck ersattes av ett stort leende och jag insåg att detta var den första gången i mitt liv som jag gjorde någon glad.

Ett stort, vitt tegelhus tornade upp sig framför mig och jag insåg att det måste vara här kvinnan, som hade presenterat sig som Pattie, bodde då hon stannade till och knappade in en kod på den stora järngrinden som ledde in till huset och dess stora trädgård. Det hade visat sig att Pattie endast bodde två gator från det onödigt stora huset där jag bodde tillsammans med mina föräldrar som aldrig var hemma. Det var nästan otäckt att tillbringa så pass mycket tid som jag gjorde, ensam i ett sådant stort hus. Mina föräldrar var bara hemma någon vecka per månad på grund av deras arbete så jag förstod inte meningen med att ha ett sådant stort hus som vi hade. Det skulle ha räckt med en liten lägenhet i en del av Los Angeles som inte var det dyraste området, men det var något som mina föräldrar inte verkade ägna en tanke. Grindarna öppnades och jag följde lydigt efter Pattie innanför grindarna. Gruset, som husets parkering bestod av, knastrade under mina fötter när jag följde efter Pattie fram till husets stora, mörka ytterdörr. Hon drog fram en nyckel och öppnade sedan smidigt dörren.
"Stig på." Jag gjorde som hon sa och tog ett försiktigt kliv över tröskeln innan jag befann mig innanför husets väggar. Jag kunde nu konstatera att Pattie inte bara var rik, som man kunde förstå av husets storlek, utan riktigt rik. Inredningen var väl tänkt och lampan som hängde i hallens tak, där vi nu befann oss, bestod av diamanter och guld. Jag tog försiktigt av mig mina vita converse och ställde dem sedan prydligt på skohyllan som stod mot den ljusa väggen.
"Följ med här", sa Pattie vänligt samtidigt som hon gestikulerade med armen mot en öppen dörr på hallens vänstra sida. Jag styrde mina steg mot dörren och upptäckte sedan att det var dörren till köket.
"Är du hungrig, törstig?" Tanken av mat eller dricka fick det att vända sig i magen på mig och jag höll upp händerna i en nekande gest.
"Nej tack. Det är bra." Hon nickade och började sedan vandra genom köket till något som jag antog var vardagsrummet då en stor plasma tv täckte en av rummets vita väggar, och en enorm soffa täckte en stor del av det stora rummets yta.
"Du kan vänta här, jag ska bara gå och ringa doktorn. Jag kommer snart tillbaka," rabblade Pattie snabbt upp.
"Okej." Hon gav mig ett vänligt leende och gick sedan tillbaka mot köket. Jag satte mig ner på den stora soffan och drog fram min mobil. En iPhone 5. Mina föräldrars sätt att bota deras dåliga sätt att fostra upp mig på var att ge mig presenter stup i kvarten. Dyra presenter. Men jag ville inte ha presenter. Jag ville ha en riktigt familj som brydde sig om mig och älskade mig. Inte en som köpte mig. Jag suckade och slog in koden för att sedan trycka fram Temple Run - ett uttjatat spel som ibland kunde vara underhållande. Jag hade aldrig varit speciellt bra på det men jag var mån om att varje gång slå mitt eget rekord. Jag bet mig i läppen medan jag fokuserade mig på att inte bli tagen av de apliknande varelserna, men avbröts då jag hörde steg närma sig rummet som jag befann mig i. Jag stängde ner min mobil och la ner den i fickan på mina mjukisbyxor innan jag tittade upp mot dörren som ledde till köket. Pattie kom in i rummet med en telefon i handen, men hon var inte ensam. En lång, smal pojke med markerade käkben, hasselnöts färgade ögon och brunt välfixat hår kom efter henne. Han hade på sig ett par svarta skinnbyxor, och en vit T-shirt som framhävde hans magmuskler. Det gick inte att undgå att han såg bra ut - han var snygg. Han närmade sig mig och när han var inom räckhåll räckte han artigt fram handen. Jag tog den och gav honom ett leende innan han öppnade munnen.
"Hej, jag är Justin."

Åh, jag är så sjukt nervös över om ni kommer gilla detta kapitel eller inte. Men låt mig veta vad ni tycker! Både positivt och negativt. Är denna novell värd att följa?