Melanies Perspektiv

Jag sträckte fram min vänstra hand och greppade tag om mina converse, som prydligt stod uppställda på den svarta skohyllan, innan jag ställde ned dem på golvet och snabbt gled i dem. Kort efter att jag träffat Justin, som visade sig vara Patties son, hade husdoktorn kommit. Efter en relativt snabb undersökning hade doktorn förklarat att jag hade en lätt hjärnskakning, och med det dåliga samvetet som Pattie hade över att hon, enligt sig själv, orsakat hjärnskakningen bad hon mig stanna kvar på lunch - något som jag inte kunde förmå mig att tacka nej till. Först hade tanken av mat fått det att vända sig i magen på mig men när jag sedan fått se den exklusiva måltiden, som måste ha tagit flera timmar att tillaga, hade min mage snabbt börjat skrika av hunger. Det hade varit underbart gott, och en stor skillnad mot den skräpmat jag annars brukade trycka i mig om dagarna i brist på matlagningskunskaper. Även fast själva hjärnskakningen var olycklig i sig var jag glad över att den inträffat då jag aldrig tidigare hade träffat på så vänliga människor som Justin och Pattie . Det hade känts som att vi hade känt varandra i flera år, även fast det i själva verket endast var några få timmar. Dock kunde jag inte undgå att tycka att Justin var en aning mystisk då han hela tiden hade undvikit att prata om sig själv. Såfort ämnet hade kommit på tal hade han snabbt skakat av sig det och börjat pratat om något annat, något oväsentligt. Men jag ville veta vem han var, jag ville veta varför han verkade så bekant även fast jag var säker på att jag aldrig hade träffat honom tidigare.

Jag knöt skosnörena på mina skor och vände mig sedan mot Pattie.
"Tack så jättemycket för allt." Jag gav henne ett brett leende innan jag fortsatte. "Maten var verkligen jättegod." Hon rynkade på pannan och skakade snabbt på huvudet.
"Nej det är jag som ska tacka. Det var väldigt trevligt med sällskap."
"Så jag räknas inte som något sällskap?" Jag förflyttade min blick från Pattie till den öppna köksdörren där Justin stod lutad mot dörrkarmen med ett busigt leende på läpparna. Jag gav honom ett retligt flin och såg samtidigt i ögonvrån hur Pattie skakade på huvudet och himlade med ögonen. Jag skrattade lågt innan jag öppnade munnen.
"Jag ska nog gå nu. Hejdå, och återigen, tack för allt Pattie." Pattie tog tre snabba steg mot mig innan hon omfamnande min smala, tunna kropp i en varm och vänlig kram. Jag njöt av den varma omfamningen, samtidigt som jag besvarade kramen. Jag kunde inte minnas senaste gången jag fick en kram av någon och att för en gångs skull få en, av någon som jag endast känt i ett fåtal timmar, betydde så otroligt mycket. Pattie hade dock ingen aning om hur mycket kramen betydde för mig, då jag inte berättat om hur min situation var - om hur ensam jag var, så hon tog, till min besvikelse, snart ett steg tillbaka och mötte min blick.
"Ha det så bra nu, och kom ihåg att du alltid är välkommen hit." Förstummad av hennes vänliga ord nickade jag bara på huvudet som svar innan jag öppnade den mörka, tunga ytterdörren och steg ut på den lilla trappan som ledde ner till grusvägen, innan jag artigt stängde dörren efter mig. Jag drog fram min mobil samt hörsnäckor, för att sedan smidigt sätta in hörsnäckorna i mina öron och låta One Directions låt 'Still the One' pumpa genom mina öron, dock inte på hösta volym för att undvika samma missöde som inträffade på morgonen. Jag la i min mobil i mina svarta mjukisbyxors ficka och började sakta stega ned för trappan, över grusgången och fram till den stora, höga järngrinden som tillsammans med det lika höga staketet ramade in den stora trädgården. Jag försökte smidigt putta upp grinden men insåg ganska snabbt att den var låst. Jag suckade frustrerat samtidigt som jag frenetiskt letade efter den lilla dosan som användes till att trycka in koden på. Kanske att grindarna skulle öppnas om jag tryckte på den lilla knappen som betydde att man hade skrivit klart koden? Ett leende formades på mina läppar när jag stegade fram till dosan som jag hittat sittandes på den högra sidan av grinden. Jag höll hoppfullt andan och knep ihop ögonen medan jag snabbt tryckte på den lilla knappen. Förväntansfullt öppnade jag ögonen. Grinden hade inte rört sig en millimeter. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte gå tillbaka och fråga Justin eller Pattie om hjälp. Det skulle vara allt för pinsamt. Men jag kunde samtidigt inte stå här hela dagen.

Jag hoppade förskräckt till när jag kände en hand på min axel. Snabbt snodde jag runt och upptäckte Justin stå framför mig med ett brett leende på läpparna. Jag drog ut mina hörsnäckor ur mina öron och la ner dem i min ficka innan jag frågande såg på honom.
"Behöver du hjälp?" Frågade han vänligt och nickade mot grinden, i ett sätt att förtydliga att han menade om jag behövde hjälp med att få upp grinden. Jag harklade mig.
"Ja, jag kan inte koden", svarade jag blygt medan jag tittade ner på mina skor. Det var pinsamt att jag, Universums största skämt, ännu en gång gjorde bort mig genom att inte kunna komma igenom grinden, och på så sätt påbörja min vandring hem.
"Hey, titta på mig." Jag förflyttade lydigt min blick från mina skor till honom. "Såklart att du inte kan koden. Du har aldrig varit här förut. Det är inget att skämmas över." Jag förstod att det fanns en mening i det han sa och nickade försiktigt på huvudet.
"Ja, du har rätt." Han gav mig ett leende innan han tog ett steg förbi mig och knappade in koden på den lilla dosan. Ett rasslande ljud hördes och inom kort stod grindarna vidöppna.
"Tack." Justin mötte snabbt min blick, frågetecknet lyste i hans panna.
"För vad?"
"För att du öppnade grinden." Han skakade snabbt på huvudet.
"Nej, du behöver inte tacka mig för det. Det är självklart att jag öppnar grinden för dig. Jag menar, det är ju inte meningen att du ska behöva vara kvar här för alltid." Jag gav honom ett brett leende innan jag traskade förbi honom, genom grinden och ut på gatan.
"Hejdå Justin. Det var trevligt att träffa dig", meddelade jag honom vänligt samtidigt som jag vände mig om, redo för att gå hem. Jag skulle precis påbörja min vandring när hans vänliga, vackra stämma stoppade mig.
"Vänta. Kan jag få ditt mobilnummer?" Chockad över hans ord vände jag mig om mot honom och mötte hans blick. Han såg allvarlig ut. Han menade allvar. Men varför skulle han vilja ha mitt mobilnummer? Varför skulle någon som Justin vilja ha mitt mobilnummer? Jag menar, med det utseendet och personligheten som han har borde han vara den populäraste killen i hela Los Angeles, medan jag inte ens har några vänner. Hade jag hört fel? Ja, så måste det vara, intalade jag mig själv.
"Va?" Fick jag tillslut fram.
"Kan jag få ditt mobilnummer?" Upprepade han medan han bet sig i läppen. Jag var tvungen att kontrollera min andning medan jag granskade honom. Han var snygg, olagligt snygg. Jag skakade snabbt bort mina tankar. Jag spanade aldrig in killar, så varför skulle jag börja med det nu? Det fanns ändå ingen mening med det. Jag var inte intresserad av någon obesvarad kärlek, vilket var det enda det kunde bli då någon aldrig skulle kunna tycka om mig på det sättet. Dock var jag ju faktiskt inte kär i Justin utan tyckte bara att han var snygg. Jag försökte återigen skaka av mig mina tankar. Varför tänkte jag ens såhär? Jag kom plötsligt på att jag inte hade svarat på Justins fråga än, och fick snabbt bråttom. Jag ville inte att han skulle tro att jag inte ville ge honom mitt mobilnummer.
"Ja, såklart du kan", fick jag snabbt ur mig. Han släppte snabbt taget han hade med tänderna om sin läpp, och ett stort skinande leende tog istället plats på hans läppar, samtidigt som han halade fram sina mobil från byxfickan. Han tryckte på den lite innan han räckte den till mig och jag insåg att han höll på att skapa en ny kontakt som han hade döpt till 'Melanie', och att jag nu bara behövde skriva in mitt mobilnummer. Jag knappade snabbt in numret och räckte honom sedan mobilen.
"Tack. Jag skickar dig ett sms sedan, så att du får mitt nummer också."
"Gör det", svarade jag med ett leende för att sedan vända på klacken och påbörja min vandring hemåt.

 Kära dagbok.

Jag kan inte föstå att någon faktiskt pratade med mig idag. Att någon faktiskt bad mig stanna kvar på lunch, och att någon faktiskt ville ha mitt mobilnummer. Ingen tvingade dem till det, utan de valde det helt själva. Justin och Pattie valde att prata med mig. Saken är den att de betedde sig som att jag var en helt normal människa, som att jag var en helt normal människa med massvis med vänner, som alla andra. Jag fick för en dag känna mig normal, något som jag aldrig någonsin känt mig. Iallafall inte sedan så långt jag kan minnas. Dock så missade jag skolan.

Jag slängde snabbt igen den rosa dagboken. Skolan. Jag hade totalt glömt bort att ringa skolan och tala om att jag inte skulle komma på dagens lektioner. Jag drog snabbt fram min mobil ur min ficka och slängde en snabb blick på klockan. 14.23. Skolan hade inte slutat för dagen ännu, och om jag hade tur skulle Miss Parkes fortfarande befinna sig på sitt kontor. Jag ställde mig snabbt upp från skrivbordstolen jag suttit på och rusade ut ur mitt rum och nerför trappan och in till kontoret - ett ställe som jag egentligen inte fick befinna mig på. Men detta var ett nödfall, jag var tvungen att hitta lappen som numret till sjukanmälan stod på. Jag letade igenom det vita skrivbordets lådor och hittade tillslut det jag sökte. Jag tog med mig pappret in till köket där jag snabbt grep tag om den svarta, trådlösa hemtelefonen och slog in numret. Signal efter signal gick fram, tills jag tillslut hörde Miss Parkes mjuka röst.
"Miss Parkes"
"Hej, det är Melanie." Jag svalde. Antingen skulle hon bli rasande och ge mig kvarsittning resten av veckan, eller annars skulle hon vara förstående. Det berodde helt och hållet på hur hennes dagsform var. Hon hade nämligen väldigt kraftiga humörsvängningar, troligtvis befann hon sig i klimakteriet.
"Hej Melanie, vart är du någonstans?" Frågade hon vänligt. Jag hade tur. Hon var på glatt humör idag.
"Jag ramlade och fick hjärnskakning på vägen till skolan. Förlåt för att jag inte informerat dig tidigare."
"Åh, be inte om ursäkt för det. Hur mår du?" Hon var definitivt på gott humör idag. Aldrig tidigare hade hon varit såhär trevlig och förstående.
"Jag mår bra nu. Jag kommer imorgon igen."
"Okej. Tack så mycket för att du hörde av dig. Jag skriver in din frånvaro i boken. Hejdå." Ett klick hördes i telefonen och jag insåg att hon hade lagt på. Jag la lättat ifrån mig telefonen. Hon hade varit förstående. Jag behövde inte ha kvarsittning. Jag behövde inte tillbringa ytterligare tid, än vad jag egentligen behövde på den plats jag hatade mest - skolan. Egentligen var det inte själva skolan som jag hatade, utan tanken av att gå runt i skolan och låtsas att jag mådde bra, medan jag egentligen skrek av smärta inombords. Även fast jag försökte inbilla mig själv att jag trivdes bäst själv och att det inte gjorde mig något att jag inte hade några vänner, så gick den psykiska smärtan jag kände när jag befann mig i skolan inte att undvika. Den var för stark. Ett högt pip, som talade om att jag hade ett nytt sms, hördes från övervåningen och avbröt mina tankar. Konstigt. Jag fick aldrig sms. Aldrig. Jag reste mig upp från köksstolen, som jag tidigare suttit på, och skyndade mig upp till mitt rum där jag snabbt greppade tag om min mobil.

Från: Okänd

Hej! Är det rätt nummer?

Jag rynkade på pannan. Hur skulle jag kunna veta om det var rätt nummer om jag inte visste vem avsändaren var? Jag tog med mig min mobil till min säng där min dator låg. Jag startade snabbt datorn och tog sedan fram en sida som kunde identifiera mobilnummer. Jag slog in numret i sökrutan, och tryckte sedan på sök. Ingen träff. Jag rynkade på pannan. Hur skulle jag då veta vem avsändaren till detta sms var? Jag funderade ett tag. Kanske var det Justin? Nej, jag tänkte inte dra några slutsatser förrän jag var hundra procent säker, vilket jag ännu inte var. Jag bestämde mig för att strunta i det och loggade istället in på Twitter. Kanske hade Justin Twitter? Jag sökte på 'Justin' i sökfältet och fick fram en rad med olika Twitter konton. Min blick landade på en bild som föreställde Justin. Han hade Twitter. Jag klickade mig in på hans sida. Mitt hjärta stannade.Jag drog ihop ögonen och kippade efter andan. Anledningen till varför han hade verkat så bekant fick sig en förklaring. Han var Justin Bieber.

Åh, jag är inte alls nöjd med detta kapitel Men vad tycker ni om det? :)

Kommentera!