Jag håller på att göra en ny novellblogg där jag kommer att lägga upp den nya novellen. Jag uppdaterar, så fort som den nya bloggen är klar, namnet på bloggen :)

I förra kapitlet: "Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Orden slant ur min mun utan svårigheter. Jag stammade inte och snubblade inte på orden, vilket jag nästan varit helt säker på att jag skulle göra då jag var väldigt nervös över hur Melanie skulle reagera. Hon skulle reagera kraftigt, det visste jag, men jag visste inte på vilket sätt. Skulle hon bli arg eller skulle hon bli ledsen? Ville hon att jag skulle hålla om henne eller inte? Skulle jag gå nu, direkt när jag fått ur mig orden, så att hon kunde få vara ensam? Nej, jag tänkte inte lämna henne själv. Jag hade ingen aning om vad hon skulle kunna få för sig att göra. Hon fick bli förbannad på mig, hon fick skrika åt mig, men jag skulle under inga omständigheter gå härifrån - det hade mamma varit noga med att poängtera. Utan att syna hennes reaktion tog jag ett steg mot henne och sträckte ut mina armar mot henne, så att det vidrörde hennes höfter, och drog henne sedan in i min famn. Om hon skulle bli arg kunde jag genom denna positionen försöka lugna henne och om hon skulle bli ledsen kunde jag försöka trösta henne. Det kändes bäst att ha henne nära mig, i min famn, där hon inte skulle kunna ha en chans att skada sig själv. För det var det värsta som skulle kunna hända. Jag skulle aldrig kunna stå ut med tanken att det var mitt fel att hon på något sätt skadades. Visserligen, så skadade antagligen detta henne psykist, men jag kunde i alla fall skydda henne från att skadas fysiskt. Åtminstone så länge hennes föräldrar inte var hemma. För jag kunde inte skydda henne mot hennes pappa. Trots att jag ville så hade jag inte den makten. Det bästa vore att anmäla honom, men Melanie skulle aldrig gå med på det. Hon skulle aldrig, trots hur mycket hon ogillade hennes föräldrar, anse att något var deras fel. Hon ansåg att det var henne det var fel på. Att det var hennes fel att hennes pappa slog henne. Det skrämde mig en aning. Jag hade aldrig i hela mitt liv träffat någon med en så dålig självbild och självförtroende som Melanie hade. Och jag förstod inte hur hon inte kunde se vilken fantastisk person hon var. Hur vacker hon var.
"V-vad menar d-du?" stammade Melanie hackigt fram. Min blick sökte sig ner till hennes ansikte och åsynen av det fick en skarp smärta att ila i mitt hjärta. Hon såg panikslagen ut. Hårt bet jag mig i läppen för att inte börja gråta av bara åsynen av henne. Det gjorde ont att veta att jag orsakade detta. Det gjorde ont att veta att det var mitt fel att Melanie nu hade panik. Försiktigt släppte jag greppet jag hade, med hjälp av mina tänder, om min läpp och tryckte Melanie ännu närmare min kropp.
"Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Jag såg dem inte... Jag menar, jag visste inte att de hade fått bilder på oss. Men Scooter ringde och-" Tårar vällde ur Melanies ögon och rann nerför hennes kinder. Det kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Det var jag som orsakade detta. Det var jag som orsakade Melanies tårar.
"M-men min pappa, mina klasskompisar, dina fans..." stammade Melanie fram. "De k-kommer hata mig ännu mer nu. Alla kommer hata mig. J-jag kan... Jag kan inte. Jag-" Jag förflyttade en av mina händer till hennes huvud och tryckte lätt mot det, så att hon lade sitt huvud mot min axel, vilket gjorde att hon slutade prata. Sedan strök jag henne lugnande över ryggen samtidigt som jag vaggade oss fram och tillbaka, precis som jag brukade göra med mina småsyskon när de var ledsna.
"Det kommer bli bra, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig. Och det kommer min mamma också att göra. Ingen kommer hata dig. Ingen kan hata dig. Det är omöjligt att hata dig."

Melanies Perspektiv
Försiktigt tog jag bort mitt huvud från Justins axel samtidigt som jag förgäves försökte torka bort alla de tårar som rann nerför mina kinder. Jag ville inte att Justin skulle se mig såhär. Jag ville inte att han skulle se mig gråta, trots att han redan hade sett det förut. Jag ville vara själv. Jag ville sova och stanna i min säng tills hela den här karusellen hade gått över. Jag ville inte att folk skulle veta vem jag var. Jag ville inte att mina klasskompisar skulle se bilderna och med hjälp av dem hitta på något det kunde reta mig för, istället för att bara behandla mig som luft. Och jag ville definitivt inte att min pappa skulle se bilderna så att han skulle få ytterligare en anledning till att slå mig. Jag var ett stort misslyckande och det faktum att jag inte kunde hålla tillbaka mina tårar framför Justin gjorde mig bara till ett ännu störe misslyckande. Jag var pinsam. Försiktigt tog jag ett steg ut från Justins hårda, trygga omfamning och förflyttade sedan snabbt min blick till golvet.
"Förlåt, jag... Jag är trött, jag vill sova. Och jag behöver tid att tänka." hasplade jag sedan hastigt ur mig som ursäkt, innan jag snabbt snurrande runt och skyndade mig mot trappen som ledde till övervåningen, där mitt rum befann sig. Jag ville inte berätta för Justin att jag gick på grund av det faktum att jag visste att mina tårar snart inte bara skulle vara tårar, utan höga snyftningar, vilket jag inte ville att han skulle höra. Jag ville inte att han skulle känna att det var hans fel att jag grät, för det var trots allt mitt fel. Det var jag som inte hade varit tillräckligt uppmärksam och därmed missat att paparazzis fotade oss. Och jag ville heller inte att han skulle se vilken stor misslyckad varelse jag var, hur bräcklig jag var och hur extremt töntig jag var.
När jag kom in i mitt rum stängde jag fort dörren bakom mig, innan jag skyndade mig mot min säng där jag med en suck la mig på mage, med mitt ansikte inborrat i min vita, fluffiga kudde. Först då kunde jag släppa ut de höga snyftningarna som jag hade kämpat med att hålla inne ända sedan Justin uttalat meningen som hade fått mitt hjärta att stanna för en nanosekund. Jag var rädd. Livrädd. Jag skulle inte vara osynlig längre. Folk skulle veta vem jag var. Jag kunde inte gömma mig bakom mitt röda hår längre. Jag var offentlig och jag kunde inte göra något åt det. Och det faktum att min pappa antagligen skulle se bilderna var det som skrämde mig mest.

Justins Perspektiv
Med tankarna på annat håll bläddrade jag igenom kanalerna på den stora plasma TV:n, som fanns hemma hos Melanie, i jakt efter ett bra program. När jag kollat igenom i stort sett alla kanaler för tredje gången gav jag upp mitt sökande och halade istället fram min mobil ur fickan. Den digitala klockan visade att klockan snart var kvart över elva på kvällen, vilket innebar att Melanie hade rusat upp till sitt rum för ungefär en halvtimma sedan. Kanske hade hon somnat? Jag hoppades nästan på att den tanken stämde. Då skulle hon åtminstone inte behöva oroa sig för paparazzis, och de bilder de hade fått på oss, för ett litet tag. Beslutsamt stängde jag av TV:n i samma stund som jag reste mig upp från soffan som jag tidigare suttit i. Försiktigt, inte helt säker på om detta var en bra idé, gick jag tyst mot trappan, uppför den och stannade inte förrän jag kom fram till dörren som tillhörde Melanies rum. Jag ville se hur hon mådde. Jag vill se att hon var okej. Men eftersom att hon bara hade sprungit upp till sitt rum, utan någon speciellt bra förklaring, så ville hon antagligen inte prata med mig just nu. Och om hon nu sov, vilket jag hoppades på, så ville jag inte väcka henne. Men, intalade jag mig själv, jag skulle aldrig kunna sova, eller tänka på något annat, så länge jag inte visste om hon var okej eller inte. Med det i åtanke sträckte jag försiktigt fram en hand och greppade tag i handtaget som tillhörde dörren som ledde in till Melanies rum. Så tyst som möjligt öppnade jag dörren och klev in i Melanies rum. Jag brydde mig inte om att stänga dörren efter mig, utan lämnade den vidöppen bakom mig. Tyst tassade jag fram till Melanies säng, osäker på om hon sov eller inte.
"Melanie?" Täcket som täckte hela Melanies kropp rörde sig en aning och inom kort hördes hennes vackra, bräckliga stämma.
"Mhm?" Jag tog ett steg närmare sängen och det var först då som jag fick syn på Melanies ansikte. Hennes kinder var våta av alla de tårar som sipprat ner för dem och hennes ögon var rödsprängda på grund av alla de tårar som bildats i dem. Det var som att mitt hjärta stannade vid den synen. Att veta att hon var förkrossad över något som angick mig, och inte henne, gjorde ont. Det var mitt fel. Allt var mitt fel. Om jag bara hade varit lite mer försiktigt hade detta inte hänt. För det var inte Melanie i sig som paparazzis ville ha bilder på. Det var det faktum att hon umgicks med mig, som gjorde henne intressant. Jag var nästan hundra procent säker på att det cirkulerade rykten om att hon var min flickvän. Så fort som jag umgicks med en tjej, skapade pressen en massa rykten om att det var min flickvän. Visserligen så hade jag faktiskt kysst Melanie, men vi var ändå inte mer än vänner. Jag visste inte varför jag kysste Melanie. Det bara hände, och jag valde att inte tänka mer på det. Melanie verkade ha lagt det bakom sig och det skulle jag med göra. Melanies sårbara röst väckte mig ur mina djupa funderingar.
"Ville du något speciellt?" hon försökte sig på ett leende, men det såg istället bara ut som en grimas. I vanliga fall skulle det vara något som jag skulle kunna skratta åt, men just nu kunde jag inte vara glad. Allt jag kunde tänka på var tjejen som låg i sängen framför mig och hur förkrossad hon var över något som jag hade orsakat. Jag blötte mina krustorra läppar, med hjälp av min tunga, och öppnade sedan munnen. Men det kom inga ord ut från min mun. Jag harklade mig och öppnade sedan munnen ännu en gång.
"Jag... Jag skulle bara kolla hur du mådde. Men," jag slog ut med armarna i en gest som talade om att jag menade Melanies rödsprängda ögon och våta kinder, "det verkar som att du inte mår så bra." Jag tog ytterligare ett steg närmare sängen, så att jag stog med mina ben tryckta mot sängkanten. "Kan jag?" Melanie, som verkade förstå vad jag menade, flyttade sig en bit längre in på sängen, så att jag kunde få plats att ligga bredvid henne, samtidigt som hon sakta nickade på huvudet i en jakande gest. Inom kort la jag mig i sängen, tätt bredvid Melanie, med täcket över mig. Jag la en av mina händer över hennes midja, och tryckte henne ännu närmare mig, så att jag nästan kramade henne.
"Förlåt, Melanie. Allting är mitt fel. Jag-" Melanie la bestämt en av sina händer över min mun, vilket gjorde att jag tystnade.
"Det är inte ditt fel Justin. Det är mitt fel. Det är alltid mitt fel. Men snälla, kan vi prata om det här imorgon? Jag är trött och jag vill bara sova." Jag nickade. Om Melanie mådde bäst av att inte prata om det just nu, skulle vi heller inte prata om det just nu. När det gällde detta ämnet så fick Melanie bestämma hur hon ville göra. Det var trots allt henne det handlade om. Visserligen så var även jag med på bilderna, men jag var van vid paparazzis. Det var inte jag som mådde dåligt över detta. Det var Melanie. Melanie borrade in sitt huvud i min bröstkorg och inom kort kände jag hur hennes andetag blev tyngre och djupare. Till sist hörde jag en låg snarkning från hennes mun, något som fick mig att tyst fnissa. Jag strök mina händer över Melanies hår och panna, och efter ett tag kände även jag hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre, och till sist hade jag svävat in i drömmarnas land jag också.

Jag vet att jag har använt den översta bilden förut, men jag orkade inte leta efter någon ny. Jag ber om ursäkt för det :).

Jag skrev klart detta igår, så detta är alltså ett tidsinställt inlägg. En av mina läsare kommenterade nämligen på Instagram och skrev att hon fyller år idag, så då tänkte jag att jag kan skjuta upp kapitlet till idag, så att hon får detta kapitel som en födelsedagspresent. SÅ GRATTIS! 

Detta kapitel ser väldigt kort ut, men det är ungefär lika långt som de flesta andra kapitlen.

KOMMENTERA GÄRNA! :)

I förra kapitlet: "Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.

"Papparazis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Melanies Perspektiv

En tår sipprade nerför min kind i samma stund som jag drog mina ben tätare mot min skakande kropp, och lutade mitt huvud mot dem. Varför var allt tvunget att hända nu, på en och samma gång? Varför hade min pappa helt plötsligt börjat slå mig? Varför var jag snart tvungen att återvända till skolan där alla, som jag tidigare hade varit osynlig för, nu såg mig? Varför hade inte Justin berättat om sina fans? För trots att han inte visste om att jag hade kommit på vem han var redan första dagen jag träffade honom, så måste han väll förstå att jag skulle komma på det någon gång? Han är ju trots allt världens kändaste tonåring. Varför var vi tvugna att möta Justins fans just idag, då allt jag ville var att ha en lugn dag? Hur kunde de ens veta vart vi var, eller rättare sagt han var? Och varför kysste han mig? Han var väll inte kär i mig och jag var väll inte kär i honom? Och om han nu var kär i mig så skulle jag aldrig kunna bli tillsammans med honom ändå. För det första var jag inte tillräckligt bra för honom och för det andra så skulle jag aldrig klara av allt det hat jag skulle få. Jag var redan på botten och om jag skulle bli hatad av flera miljoner människor skulle jag antagligen sjunka ännu längre ner, om det ens var möjligt. Varför tänkte jag ens såhär? Justin tyckte inte om mig på det sättet och jag tyckte inte om honom på det sättet. Vi var bara vänner och skulle heller aldrig bli något mer än bara vänner. Kyssen betydde ingenting. Den hade bara hänt. En hög suck lämnade min strupe. Jag klarade inte av alla dessa tankar. De hade ett järngrepp om min hjärna och jag hade ingen aning om hur jag skulle bli av med dem. Som i ren reflex flyttade jag mig från kudden jag satt på och drog fram min dagbok som låg gömd under den. Kanske skulle tankarna försvinna om jag skrev ner allt, varenda lilla tanke, i dagboken? Jag nickade åt mig själv. Det var en bra idé. Dagboken hade hjälpt mig så många gånger tidigare, och den skulle säkerligen kunna hjälpa mig även denna gången. Hastigt greppade jag tag i den rosa bläckpennan, som satt fastklämd med hjälp av en klämma på dagbokens rygg, och bläddrade fram till en tom sida i den välskrivna dagboken. Sedan lät jag pennan, med hjälp av min vänstra hand, dansa över det vita pappret.

En hög, lättad suck lämnade min strupe när jag slängde ihop dagboken och satte tillbaka pennan på dagbokens rygg. Jag kände mig lättad över att jag skrivit klart allt och inte behövde skriva mer med min skrivkrampande hand, men jag kände mig även lättad över det faktum att de jobbiga tankarna inte hade ett järngrepp om min hjärna längre. Det kändes åtminstone inte som att de skulle kväva mig längre. Och jag kände mig, på något konstigt sätt, lycklig. Glatt hoppade jag upp från min säng och rusade ut ur mitt rum. Med vetskapen om att mina föräldrar inte var hemma och jag kunde få hoppas att allt var bra för en stund, sprang jag snabbt ner för trappan och in i köket där jag hastigt rotade fram en gömd Ben&Jerry ur frysen. Fort slet jag av locket på förpackningen och rotade fram en sked i en av kökslådorna, för att sedan stoppa skeden i glassen och tillsist låta en smak av choklad träffa mina smaklökar. Chocolate Fudge Brownie, min favoritsmak. Lyckligt slickade jag mig om läpparna och var precis på väg att lämna köket, för att sätta på en film, när jag upptäckte en vit post-it lapp på köksbordet. Fundersamt rynkade jag på pannan, men förstod inom kort vad det var för något. Det hade nästan blivit som en vana att upptäcka en vit post-it lapp på köksbordet minst en gång i månaden. Mina föräldrar använde alltid post-it lappar för att berätta att de hade lämnat staten. eller i vissa fall landet, för att arbeta och jag misstänkte att det var precis det som skulle stå på lappen - att de hade åkt iväg på affärsresa. Beslutsamt skyndade jag mig mot köksbordet och greppade tag i den vita lilla lappen.

"Affärer i London. Kommer hem om två veckor, om allt går bra."

Ett stort leende spred sig på mina läppar, men tonades snart ner på grund av de kalla orden som stod på pappret. De två meningarna signalerade inga känslor alls. Det fanns ingen kärlek i orden. Det fanns inget "puss och kram, vi älskar dig", eller något sådant. Men jag var van. Mina föräldrar älskade mig inte och jag ville egentligen inte höra något sådant, då jag visste att det i så fall bara skulle vara lögner. De hade aldrig älskat mig och skulle heller aldrig göra. Om de hade älskat mig hade de inte lämnat en post-it lapp där de förklarade att de hade åkt iväg. De hade pratat med mig, frågat mig om jag var okej med att de åkte iväg och förklarat att de hade lagt pengar, som jag kunde köpa mat för, i kassaskrinet. Men, intalade jag mig själv, det var bra att de bara åkte iväg och lämnade en lapp. Jag behövde inte se dem de kommande två veckorna och jag behövde därför inte oroa mig för att bli slagen av min pappa de kommande två veckorna. Jag fick dessutom göra som jag ville. Jag kunde vara hemma och göra vad jag ville, utan att smyga omkring. Det tidigare stora leendet, som hade uppstått över mina läppar precis efter att jag hade läst lappen, började långsamt synas över mina läppar igen. Jag behövde inte oroa mig mer. Jag behövde inte gå runt och ha ont i magen på grund av att jag var rädd för att bli slagen av min egen pappa. I alla fall inte för två veckor.

En knackning på ytterdörren fick mig att förvånat släppa blicken från min laptop, där filmen Never Say Never spelades. Försiktigt reste jag mig upp från soffan och la i samma rörelse ifrån mig datorn på glasbordet som stod strax framför soffan. En aning skrämd trippade jag ut från vardagsrummet och fram till ytterdörren. Vem ville mig något nu? Ingen ville någonsin mig något. Ingen ville prata med mig eller vistas med mig. Ingen ville veta om min existens. Ingen, förutom Justin och Pattie. Men det var knappast Justin eller Pattie som befann sig bakom dörren just nu. Klockan var trots allt runt elva på kvällen och eftersom att jag bara lämnade Justin på morgonen, utan en bra förklaring, var chansen väldigt stor att han inte ens ville vara min vän längre. Kanske var det en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som befann sig på andra sidan dörren? Tanken fick en kall kår att gå igenom min kropp och jag vände mig snabbt bort från ytterdörren och gick istället in i köket där jag greppade tag i en kökskniv. Kanske var jag fånig, larvig och extremt barnslig, men om det nu var en mördare, en inbrottstjuv, en psykopat eller en våldtäktsman som stod utanför dörren ville jag åtminstone ha en chans att försvara mig. Med kökskniven i min hand banade jag skrämt min väg fram till ytterdörren ännu en gång. Livrädd öppnade jag dörren, nästan helt säker på att jag skulle behöva använda kniven för att försvara mig. Men, till min lättnad, mötte jag istället ett par välbekanta guldbruna ögon. Justins ögon. Förvånat stirrade jag på honom, med min blick inborrad i hans. Vad gjorde han här? Vad ville han mig såhär sent på kvällen? Visserligen gjorde det mig inget att han var här, jag trivdes i hans sällskap, men efter kyssen trodde jag inte att han ville vara min vän längre, så vad gjorde han nu här? Var det nu han skulle berätta för mig att han inte ville vara min vän längre och att jag skulle hålla mig borta från honom? Tanken skrämde mig en aning. Utan Justin skulle jag inte ha någon. Då skulle allt gå tillbaka till det normala igen och jag skulle återgå till att inte prata med någon, till att inte ha någon vän. Men, insåg jag, jag skulle aldrig klara mig utan Justin. Justin hade gett mitt liv en mening. Han var den enda personen som hade fått mig att känna lycka. Och nu när jag fått känna den där lyckan, som stavades Justin, skulle jag aldrig kunna återgå till mitt gamla liv utan att brytas sönder totalt. Om Justin nu kom för att berätta för mig att han inte ville vara min vän längre så skulle det bästa vara om jag hoppade framför tåget, eller om jag åt en massor med sömnpiller som jag visste fanns i badrumskåpet, för jag skulle vara psykiskt död ändå.
"Melanie?" Hastigt vaknade jag upp från mina funderingar, och insåg att jag åtminstone borde säga Hej. Om jag hade tur var inte Justin här för att avsluta våran vänskap.
"Öhm... Förlåt. Ehm... Hej.... Vill du komma in?" slängde jag snabbt ur mig, nervös över det faktum att jag bara hade stått och stirrat på honom, utan att säga något. Han kanske tog min tystnad på fel sätt? Kanske trodde han att jag inte ville ha honom där? Ett varmt, vänligt leende från Justin fick mig genast att lugna ner mig och släppa in honom i huset. Nu när mina föräldrar inte var hemma behövde jag inte smyga med att jag umgicks med Justin. Justin behövde inte smyga in i mitt rum genom att klättra upp på min balkong, och jag behövde inte smyga ut ur huset så fort som jag skulle hem till honom.
"Är dina föräldrar hemma?" frågade Justin i samma stund som han slängde av sig sina vita skor. Jag skakade på huvudet.
"Nej, de är på någon affärsresa. De kommer hem om två veckor." Innan jag så mycket som hann reagera hade Justin tagit ett steg mot mig och dragit in mig i sin famn. Hans starka armar tryckte mig om möjligt ännu närmare honom, så att mitt öra hamnade precis vid hans mun. Hans varma andetag fick gåshud att spridas över mitt öra, för att sedan spridas över hela kroppen, samtidigt som hans händer strök mig tröstande över ryggen.
"Jag finns för dig, Melanie. Jag kommer alltid att finnas för dig." viskade han sedan i mitt öra. "Du kan sova med mig... Jag menar, du kan sova i gästrummet hemma hos mamma. Du kan bo där, med oss, tills dina föräldrar kommer hem igen. Du ska inte behöva vara här själv i två veckor. Du kan följa med mig redan idag. Om du vill alltså... Mamma tycker om dig, hon skulle bara bli glad." Ett stort leende spred sig på mina läppar. Ville han verkligen att jag skulle bo hemma hos honom, hemma hos Pattie, medan mina föräldrar var i London? Var han inte här för att avsluta våran vänskap? Nej, intalade jag mig själv, han var inte här för att avsluta vår vänskap för då hade han aldrig erbjudit mig att bo hos honom i två veckor. Jag vred på nacken, så att jag kunde möta Justins blick, och nickade entusiastiskt.
"Gärna. Jag menar, tack."
Ett gudomligt skratt lämnade Justin mun. "Vet du? Jag är faktiskt glad över att du krockade med mamma. Inte för att du skadade dig alltså, men jag hade kanske aldrig träffat dig annars, och jag har aldrig träffat någon som efter så kort tid betyder så mycket för mig som du gör." Han lät sin ena hand smeka över min ena kind, för att sedan stryka över min rygg igen. "Du betyder så sjukt mycket för mig, Melanie." Mållös lät jag min blick granska honom. Menade han allvar, eller skojade han bara med mig? Jag sökte i Justins blick efter svar, sökte efter den lilla glimten av ironi som skulle förklara att allting bara var ett skämt, men den glimten fanns inte. Han ljög inte. Han menade allvar. Jag hade nyss fått höra de vänligaste orden i hela mitt liv. Utan att tänka hoppade jag snabbt en aning närmare Justin, så att min kropp var hårt tryckt mot hans. Hans starka armar kramade mig inom kort ännu hårdare.

"Kom jag vill-" jag blev abruten av Justins vackra stämma.
"Melanie, jag måste prata med dig." Jag skakade genast på huvudet, helt säker på att det hade att göra med kyssen - vilket jag inte ville prata om.
"Nej, jag vill bara visa dig en sak. Det går fort." Justin nickade och jag tog ett steg ur den hårda, trygga kramen och tog tag i hans arm för att dra med honom till vardagsrummet, där min dator stod på det nyinköpta glasbordet, som mina föräldrar verkade väldigt stolta över. Med hjälp av mina händer tog jag tag i min dator och räckte den sedan till Justin. Oförstående kollade han på mig, men när han lät sin blick glida över skärmen, och såg vilken film jag höll på att kolla på, hördes ett högt fnitter från hans strupe, samtidigt som hans kinder intog en rosa nyans.
"Varför kollar du på den här filmen för?" Jag kunde inte hindra det busiga leendet som övertog mina läppar.
"Nu när jag har sett dina fans och du vet om att jag vet vem du är tänkte jag att jag kunde se din film, så att jag lär känna Justin Bieber också." Ett lågt skratt lämnade hans läppar.
"Men det här var länge sen, jag kan nog hjälpa dig att lära känna Justin Bieber på egen hand, om du vill." Jag nickade.
"Gärna. Kan du inte sjunga? Jag har aldrig hört dig sjunga. Eller jo, på den här filmen, men din röst låter inte likadant nu. Du har mycket mörkare röst nu." Justin la ner datorn på glasbordet igen innan han tog ett steg mot mig.
"Självklart. Men jag måste prata med dig först, Melanie. Det är viktigt." Leendet försvann snabbt från mina läppar vid ordet Viktigt. Han ville trots allt inte vara min vän längre. Han var trots allt här för att säga upp vår vänskap. Jag drog in ett djupt andetag och försökte förbereda mig mentalt för det som skulle komma. Men det var inga ord om vänskap, det var inga ord om att han inte ville vara min vän längre. Istället var det orden "Paparazzis har fått bilder på oss, Melanie. Och de finns över hela internet, och även i en del skvallertidningar, nu" som lämnade hans läppar.

Ja, nu är ÄNTLIGEN kapitel 15 ute. Det dröjde nästan en månad och nästan fyra veckor, men det skulle ha kommit upp förra veckan men då slutade blogg.se fungera för mig. Nu funkar det och jag kände att det var ett bra läge att lägga upp kapitlet nu, klockan 4 på morgonen. Haha, jag måste verkligen gå och lägga mig nu.

SNÄLLA, SNÄLLA, SNÄLLA KOMMENTERA. JAG TVINGAR ER ABSOLUT INTE, DET ÄR ERAT VAL, MEN JAG BEHÖVER VERKLIGEN ALL DRIVKRAFT JAG KAN FÅ JUST NU. JAG HAR NÄMLIGEN KOMMIT I EN "DÅLIG" PERIOD MED SKRIVANDET... :)

I förra kapitlet: Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Melanies Perspektiv

Vad höll vi på med? Varför kysstes vi? Varför besvarade jag kyssen? Varför kysste Justin mig? Jag var väll inte kär i Justin och Justin var väll inte kär i mig? Vi var väll bara vänner? Beslutsamt avslutade jag kyssen. Det här var inte rätt. Vänner kysstes inte. Rädd för att möta Justins blick stirrade jag ner i mitt knä. Tänk om vi inte kunde vara vänner längre? Tänk om Justin faktiskt gillade mig mer än som en vän? Nej, så kunde det inte vara. Jag var inte tillräckligt vacker för honom. Jag var inte tillräckligt vacker för någon. Men varför hade han då kysst mig? Diskret slog jag en hand mot min panna för att trycka undan de irriterande tankarna. Jag hade inte tid för dem nu. Jag var tvungen att komma härifrån. Jag kunde inte vara kvar här längre. Jag var tvungen att vara ensam och försöka få bukt på alla de tankar som trängdes i min hjärna. Snabbt reste jag mig upp från Justins famn och ställde mig på det mörka trägolvet som täckte Justins rums golv, men jag kände mig ändå tvungen att förklara för honom att jag skulle gå.
"Jag... Jag måste gå." hasplade jag ur mig med en skakig röst. Allt detta var för mycket för mig. Alla de tankar som trängdes i min hjärna var för mycket för mig. Att min pappa hade slagit mig vid två olika tillfällen var bara det mycket att hantera, men det faktum att jag tidigare idag hade stött på Justins fans och att jag visste att jag snart skulle behöva återvända till skolan, och möta mina klasskompisar, gjorde inte det hela bättre. Sedan fanns alla tankar om den kyss som Justin och jag hade delat. Det var för mycket. Jag klarade inte mer. Det kändes som att vid varje ny förändring, eller negativ händelse så skärde en sten in i mitt hjärta, för att sedan stanna där som ett stort svart hål. Plötsligt kände jag för att gråta, storgråta, och jag fick genast bråttom. Justin fick inte se mig gråta. Han skulle vilja trösta mig, precis som alla andra gånger, vilket som inte fick hända denna gången. Jag behövde vara själv. Därför skyndade jag mig snabbt mot dörren som ledde ut från Justins rum och var precis på väg att lämna hans rum när jag hörde hans varma, ynkliga röst.
"Melanie..." Jag stannade upp ett ögonblick, medveten om att detta kunde vara sista gången jag hörde hans underbara röst, men valde sedan att fortsätta gå. Jag var tvungen att komma härifrån.

Justins Perspektiv
Frustrerat drog jag mina båda händer över mitt ansikte. Vad hade jag gjort? Varför hade jag kysst henne? Jag tyckte väll inte ens om henne på det sättet? Jag var väll inte kär i henne? Nej, intalade jag mig själv, det var jag inte. Det kunde jag inte vara. Och varför gick hon bara? Ville hon inte vara min vän längre? Var våran vänskap ett avslutat kapitel? Jag skakade på huvudet som svar på min egen fråga. Nej, det var den inte. Hon besvarade kyssen. Utan att jag tänkte på vad jag gjorde förde jag två av mina fingrar till min mun och strök dem mot mina läppar, precis där hon hade haft sina läppar. Men kanske besvarade hon kyssen bara för att vara snäll? Med tanke på det änglabarn hon var så skulle det ändå inte vara så konstigt. Tanken fick mig att av ren reflex sänka mina två fingrar från mina läppar. Men det hade ändå varit en bra kyss, erkände jag för mig själv. Om man inte tycker om att kyssa en person så kysser man väll inte så bra? Frustrerat drog jag händerna genom mitt hår och lät sedan ett lågt skratt, som var menat mot mig själv, lämna min strupe. Hon gick, Justin. Det förklarar väll ändå hur hon kände om kyssen? Irriterat reste jag mig upp från min säng. Det var mitt fel. Varför kysste jag henne? Vänner kysser inte varandra. Hon skulle aldrig vilja se mig mer. Hon skulle inte vilja vara min vän längre. Jag hade förlorat min allra bästa vän.
"Fan!" skrek jag, som i ett försök att få ut all den ilska som fanns inom mig. Jag var arg på mig själv, förbannad på mig själv. Varför kysste jag henne för? Jag var väll inte ens kär i henne?

Plötsligt kom mamma inrusande i rummet.
"Vad är det som har hänt?" Förvånat stirrade jag på henne. Hur visste hon att något hade hänt? Var hon en tankeläsare? Tanken fick mig att fnissa, trots att jag fortfarande var förbannad. Mamma stirrade oförstående på mig. Hennes bruna hår hängde löst nerför hennes axlar och hennes överkropp var täckt av en svart tröja och på benen hade hon ett par svarta jeans. Hon var vacker. Mamma harklade sig och lät sedan hennes vänliga, moderliga röst fylla mina öron.
"Du skrek och du brukar nästan aldrig skrika. Har det hänt något?" hon lade huvudet på sned och granskade mig noga. Jag kunde inte undgå att känna mig en aning nervös under hennes blick. Jag ville verkligen inte att hon skulle se igenom mig. Jag ville inte att hon skulle veta att något var fel, för jag var helt säker på att hon då skulle lyckas få mig att förklara vad som hade hänt - vilket jag inte ville göra. Till min fasa verkade jag inte ha turen på min sida. Hon tog snabbt ett steg mot mig och drog in mig i en varm och snabb kram, innan hon tog tag i min hand och drog med mig fram till min säng. Mamma satte sig ner i mitten av min breda säng, med ryggen lutad mot huvudgaveln, och gjorde en gest som betydde att jag skulle lägga mig ner, med mitt huvud i hennes knä. Jag gjorde som hon ville och kröp upp i sängen och la mig på rygg, tvärs över sängen, med hennes knä som kudde. Hon greppade inom kort tag i mitt huvud och strök mig lugnande över kinderna och pannan.
"Berätta vad det är som har hänt, Justin. Jag vet att det är något. Jag ser det på dig. Det har med Melanie att göra, eller hur?" Nervöst bet jag mig i läppen. Hur kunde hon veta allting? Hur kunde hon se igenom mig så lätt trots att jag verkligen hade försökt att dölja att något var fel? Vad skulle jag svara? Skulle jag berätta att jag hade kysst Melanie? Tveksamt öppnade jag munnen. Jag visste att jag var tvungen att säga något snabbt så att hon inte skulle kunna missuppfatta min tystnad på något sätt.
"Jag..." började jag tveksamt, tveksam över om jag skulle berätta för henne att jag hade kysst Melanie eller inte. "JagkyssteMelanie." rabblade jag tillslut snabbt upp.
"Va?" mamma granskade mig frågande. Hon hade antagligen inte uppfattat det jag hade sagt, vilket betydde att jag var tvungen att rabbla upp den extremt pinsamma och idiotiska meningen en gång till, fast långsammare.
"Öhm..." började jag osäkert. Jag harklade mig och försökte sedan förgäves förbereda mig mentalt inför det jag skulle säga, men jag insåg någorlunda snart att jag aldrig skulle bli redo så jag tänkte istället på att det skulle kännas bättre när det var gjort. "Jag kysste Melanie." fick jag ur mig och stängde sedan snabbt mina ögon så att hon inte kunde möta min blick.

Jag vet inte hur lång tid som passerade, men det var tillräckligt lång tid för att jag nästan skulle hinna somna, innan jag hörde min mammas vackra röst.
"Åh, jag visste att det var något speciellt mellan er. Kysste hon dig tillbaka?" Jag vågade försiktigt öppna mina ögon och det första jag gjorde var att möta mammas blick. Hon såg inte alls arg, besviken eller ledsen ut som jag hade förväntat mig utan istället glad och lycklig. Oförstående rynkade jag min panna när jag tänkte på vad hon hade sagt. Det var inget speciellt mellan mig och Melanie? Vi kanske hade en bättre vänskap än vad många andra hade och med tanke på att vi inte hade känt varandra så länge kanske det var ovanligt, men det var inte något "speciellt" mellan oss. Jag svalde en klump som fanns i min hals, som jag inte upptäckt tidigare, och blötte sedan mina läppar.
"Mamma, det är inget speciellt mellan mig och Melanie." förklarade jag långsamt så att hon verkligen skulle förstå varenda ord i meningen. "Hon", jag bet mig i läppen, rädd för de ord som inom kort skulle komma ur min mun. "Hon bara gick direkt efter. Jag tror inte att hon vill vara min vän längre." En lång suck lämnade min mammas mun.
"Tänk inte så, Justin. Hon kommer vilja vara din vän, jag lovar. Ge henne bara lite tid, hon kanske rent av tyckte om kyssen trots att hon var för blyg för att våga besvara den." Utan att jag kunde hindra mig själv öppnade jag snabbt min mun för att motargummentera henne.
"Hon besvarade kyssen, mamma." Ett stort leende spred sig på mammas läppar och hon tog inom kort bort sina händer från mitt ansikte, för att istället försiktigt klappa händerna. Gesten fick mig att fundersamt rynka på pannan. Vad var det med henne? Mamma tycktes plötsligt inse sin konstiga reaktion och hon slutade snart klappa händerna och det överlyckliga leendet på hennes läppar förvandlades till ett vanligt leende.
"Ja men då så, vad är problemet? Du gillar henne, hon gillar dig." sade hon sedan. Intensivt skakade jag på huvudet. Jag var inte kär i Melanie. Det kunde jag inte vara, det var omöjligt. Vi hade inte känt varandra tillräckligt länge för att kunna blanda in sådana känslor i vår vänskap. Jag fick inte vara kär i Melanie, för jag var helt säker på att hon inte kände likadant. Hon skulle åtminstone aldrig klara av allt det hat hon skulle få från mina fans och jag skulle heller aldrig vilja utsätta henne för något sådant.
"Jag gillar henne inte på det sättet, mamma. Jag är inte kär i henne." En låg fnysning hördes från min mamma i samma stund som hon lade tillbaka sina händer på mitt ansikte och strök med dem över mina kinder.
"Du kysste henne, Justin." sade hon sedan och kollade menande på mig. Jag förstod vad hon menade. Man kysser inte någon utan en anledning, iallafall inte Melanie. Jag var nästan helt säker på att kyssen jag gav Melanie var hennes första kyss och jag kände genast hur skuldkänslorna började växa inom mig. Hon förtjänade en riktigt kyss, en kyss som hon tyckte om, som sin första kyss. Hon förtjänade en bättre kyss än vad jag kunde ge henne, som hennes första kyss. Men nu hade jag redan kysst henne och skadan var redan skedd. Om det inte vore så att hon redan hade kysst någon, men det tvekade jag på. Hade jag förlorat henne nu? Skulle hon ens vilja prata med mig igen?

Mamma och jag var båda tysta. Ingen sa ett ord. Tillslut ryckte mamma på axlarna och till min lättnad verkade det som att hon inte skulle fråga mer om kyssen, då hon antagligen förstod att jag inte ville prata om det. För det ville jag inte. Jag ville helst glömma hur dum jag hade varit. Jag ville helst glömma det faktum att jag inte hade en aning om varför jag hade kysst henne. Men, erkände jag för mig själv, det hade varit en bra kyss. Melanie kunde kyssas och jag skulle ljuga för mig själv om jag intalade mig själv att jag inte tyckte om den. För det hade jag gjort, av någon konstig anledning. Men det skulle inte hända igen. Melanie hade visat klart och tydligt genom att lämna mig att hon inte ville kyssas, och jag insåg att det var något man inte gjorde med sina vänner. Man kysstes inte. Om jag hade tur så skulle hon åtminstone prata med mig igen. För jag behövde prata med henne. Det fanns så mycket som jag behövde prata med henne om. Dels så behövde jag prata med henne om mina fans och varför jag inte hade berättat något för henne och dels om det Scooter hade sagt när han hade ringt när mamma, jag och Melanie hade spelat spel. Men kanske behövde jag prata med mamma om det först? För Melanie skulle antagligen få panik och mamma kanske hade några bra råd som hon kunde dela med sig av. Ja, så fick det bli. Försiktigt satte jag mig upp från mammas omfamning och satte mig istället framför henne, så att jag ordentligt kunde se henne i ögonen.
"Mamma?" frågade jag sedan försiktigt, ytterst nervös över hur mamma skulle reagera. Visserligen hade det inte med henne att göra, men eftersom att mamma och Melanie kom så bra överrens så skulle hon antagligen börja oroa sig för hur Melanie skulle reagera. Mamma mötte min blick och log sedan ett litet, vänligt leende.
"Ja?" Nervöst bet jag mig i läppen. Jag var rädd för hur Melanie skulle reagera när hon fick reda -på det här och jag hoppades innerligt att mamma hade några idéer, eller råd, om hur jag skulle göra när jag berättade det för henne. För trots att jag inte visste om hon någonsin skulle prata med mig igen, så skulle jag i alla fall behöva berätta det för henne, innan hon fick reda på det på något annat sätt. Nervöst harklade jag mig och fumlade med halsbandet som hängde runt min hals.
"Du vet när Scooter ringde när du, jag och Melanie spelade spel?" Mamma nickade, en gest som förklarade att hon hängde med på det jag sade. Nervöst hoppade jag en bit längre bort från mamma, ifall hon skulle få något nervöst sammanbrott och börja slå omkring sig eller liknande. Dock så hade det aldrig hänt tidigare, men jag ville ändå vara beredd på det, för det jag hade att berätta var något som kunde orsaka ett nervöst sammanbrott. Nervöst harklade jag mig.
"Papparazzis har tagit bilder på mig och Melanie och de finns tydligen i nästan varenda tidning i New York." hasplade jag sedan snabbt ur mig.

Hihi, jag kände för att tidsinställa detta kapitel. Så nu får ni ett kapitel tidigare än någonsin tror jag! Nästan alla andra kapitel har ju kommit efter tio på kvällen och nu är klockan bara åtta på morgonen. Perfekt. 

Vad tyckte ni om detta kapitel? Ni fick äntligen reda på vad Scooter hade berättat för Justin! Vad tycker ni om det? Hur tror ni Melanie kommer reagera?

Nu kommer jag försöka skriva minst 2 kapitel varje vecka, då det var vad de flesta av er tyckte. Så det kommer troligen inte dröja särskilt länge tills nästa kapitel kommer!

KOMMENTERA! JAG VILL VETA VAD NI TYCKER! :)

"Fan", muttrade han, "hur kunde de hitta mig?" Han fortsatte spatsera fram och tillbaka framför mig samtidigt som han bet sig i läppen, gjorde allt förutom att möta min blick. "Det här skulle inte hända." fortsatte han sedan. Jag stod blickstilla på min plats, precis bredvid kassan, samtidigt som jag studerade honom. Jag ville hem. Jag ville inte vara här. Jag ville inte behöva möta Justins fans. Inte här, inte nu. Vi skulle bara åka hit, köpa frukost och sedan åka hem till Justin igen. Vi skulle inte möta Justins fans. Det skulle inte bli såhär. Jag öppnade min mun och tog ett djupt andetag, som i ett försök att lugna ner mig själv, innan jag snabbt öppnade munnen igen.
"Jag vill hem, Justin. Jag vill inte vara här mer." fick jag tillslut ur mig. Allt som hade hänt under det senaste dygnet var för mycket för mig. Jag orkade inte mer. Allt jag ville var att lägga mig under täcket i min säng och inte vakna igen förrän allt var tillbaka till det normala. Jag ville inte bli slagen av min pappa mer och jag ville inte behöva möta Justins fans. Justin vände sig mot mig och mötte min blick för första gången sedan vi upptäckt de skrikande tonårstjejerna som trängdes utanför Starbucks dörr och hade som mål att få en autograf från honom, en bild med honom eller rent av bara en skymt av honom.
"Melanie", började Justin försiktigt. Hans ögon lyste av sorg och han såg ytterst nervös ut. Plötsligt kände jag en ilska växa inom mig. En ilska som jag aldrig hade känt förut.
"Nej." jag sträckte upp en hand i luften för att få honom att förstå att han skulle hålla tyst. Jag ville inte att han skulle säga förlåt och förklara sig innan jag hade fått säga det jag hade gått och burit på ända sedan den dagen vi först träffade - att jag visste.
"Tror du inte att jag har vetat om det här?" Justin stirrade på mig som att han inte förstod vad jag menade, vilket jag var helt säker på att han gjorde. "Tror du inte att jag vet vem du är?" fortsatte jag utan att bry mig om hans fejkade, oförstående min. Justin fortsatte att stirra på mig. Jag valde att hålla tyst och inte säga något mer. Jag ville att han skulle svara på min fråga och jag hoppades innerligt att han skulle säga sanningen istället för att komma med en bortförklaring. En lång spänd tystnad uppstod mellan oss. En tystnad så spänd att den fick mig att skruva på mig av obehag. Justins blick var fäst vid min. Hans blick var tom och visade inga känslor över huvud taget. Faktiskt, så såg han helt död ut. Det såg ut som att hans själ hade lämnat hans kropp och det endast var hans kropp som fanns kvar framför mig. Den tanken fick mig att genast vilja krama honom, säga förlåt och berätta att allt skulle bli bra. Men jag visste att jag inte kunde göra det om jag inte ville släppa detta "jag-vet-vem-du-är" ämnet. Jag skulle aldrig kunna fortsätta vara arg på honom om han kramade mig, om han ens rörde vid mig, utan istället gå tillbaka till den person jag alltid varit - den blyga och den tysta tjejen. Till min lättnad så hördes Justins vackra, vänliga röst snart, men endast som en svag och klen viskning. Det lät nästan som att han hade slut på syre i sina lungor.
"Melanie.. Jag kan inte.. Inte här.. Jag menar, kan vi åka hem till mig och prata om det här?" han slängde en blick på något bakom mig och jag vred snabbt på nacken för att få en skymt av det han kollade på. Där stod de två blondinerna, som tidigare hade hjälpt oss i kassan, och viskade till varandra samtidigt som de vägrade att släppa oss med blicken. Det syntes på långa vägar att de hade hört hela vårat samtal och jag kunde inte undgå att känna mig som ett offer under deras intensiva blickar. Därför var jag snabb med att vrida tillbaka min nacke och låta min blick landa på Justin.
"Okej." viskade jag lågt, rädd för att de två blondinerna skulle höra något mer av vårat samtal som, faktiskt, var väldigt privat. Justin nickade och drog upp sin mobil ur sina byxors ena ficka innan han knappade in något på den och satte den mot örat. Inom kort hörde jag hans röst, som jag av någon konstig anledning skulle kunna döda för att få höra, flöda genom fiket och in i mina öron.
"Hej, det är Justin. Jag behöver din hjälp."

Justin lade på samtalet och var precis på väg att ta tag i min arm när jag tog ett steg bort från honom. Han fick inte röra mig. Jag var tvungen att visa att jag var arg, att jag var stark och att jag verkligen ville att han skulle berätta för mig om det faktum att han var en kändis. Om han rörde mig visste jag att han lätt skulle kunna manipulera mig, vilket som absolut inte fick hända. Justin tog även han ett steg tillbaka när han upptäckte min reaktion, men med ett ansiktsutryck som direkt fick mig att vilja gråta. Storgråta. Det såg ut som att han hade fått ett hårt slag i magen och nu var tvungen att kippa efter luft för att få någon luft i sina lungor över huvud taget. Jag var tvungen att placera mina händer bakom min rygg för att inte sträcka ut mina armar och röra vid honom. Justin harklade sig.
"Öhm.. min livvakt hämtar oss. Det ska tydligen finnas någon bakväg." Han vände sig till de två blondinerna.
"Skulle ni kunna visa oss bakvägen? För det finns en bakväg, eller hur?" De två blondinerna slutade viska till varandra och stirrade sedan på Justin. En stor rodnad syntes på deras kinder och de nickade.
"Ja, kom vi kan visa dig." sade den ena blondinen tillslut och tog tag i Justins arm och drog med honom in bakom kassan. Jag följde tveksamt efter. Det var inte förvånande att hon inte hade nämt mig. Jag var osynlig för alla förutom Justin, Pattie och nu även min pappa. Jag följde efter Justin och de två tjejerna som var slingrade runt hans kropp genom något som jag antog var personalrummet, genom en lång kliniskt ren korridor och fram till en vit dörr. De två tjejerna fnittrade hysteriskt och jag ställde mig diskret mot väggen bredvid Justin.
"Vanessa. Jag heter Vanessa", fnittrade den ena blondinen fram med kinder som var blossande röda. Den andra tjejen verkade även hon vara mån om att Justin skulle få veta hennes namn och öppnade därför snabbt munnen.
"Summer." fnittrade även hon fram med kinder som såg precis likadana ut som Vanessas - illröda. Jag kunde inte undgå att fundera på varför de betedde sig som de gjorde. Jag behövde prata med Justin. Jag behövde få veta varför han inte nämnt något om det faktum att han var en kändis tidigare, trots att jag hade vetat om det. Men han hade antagligen inte haft en aning om att jag visste vem han var och därför så räknades inte heller det faktumet. Jag menar, han hade inte berättat något ändå, oavsett om jag inte hade fått reda på det på egen hand. Hur hade han kunnat tro att jag inte visste vem han var? Alla visste vem han var, åtminstone alla i tonåren. Hur hade han kunnat tro att jag inte skulle komma på vem han var? Hur hade han kunnat veta om jag var ett fan eller inte? I och för sig så kanske han känner av sådant. Om jag hade varit ett fan så hade jag säkert reagerat på samma sätt som Summer och Vanessa gjorde och man vore blind om man inte såg hur de reagerade i Justins närhet. Justin verkade plötsligt bli medveten om att jag stod bredvid honom och tog, innan jag ens han så mycket som reagera, ett tag om min hand. Värmen som hans hand sände till min hand, och hela min kropp, gjorde att jag insåg att jag inte ville något annat än att han skulle röra mig. Jag ville inte vara någon annanstans än i Justins närhet. Jag ville att han skulle krama mig. Jag ville krama honom. En sådan sak som att han inte hade berättat för mig om hans kändisskap skulle inte få förstöra våran vänskap. För det var väll egentligen inte en sådan stor sak? Han kanske inte hade berättat något för att skydda mig? Eller kanske för att han var rädd för att mista mig som sin vän? Kanske var han rädd för vad jag skulle tycka om hela den här kändiskarusellen? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Du är patetisk, Melanie. Du är en mes. Du kan inte låtsas som att det är okej att han inte har berättat för dig vem han är. Du kan inte låtsas att du någonsin skulle klara av kändislivet. Du kan inte vara kompis med en kändis, Melanie.

Justins Perspektiv

Bilen, som min livvakt kommit och hämtat mig och Melanie med, rullade innanför grindarna till min mammas hus. Så fort som han hade stannat bilen vände jag mig mot honom, gav honom ett handslag, och hoppade sedan snabbt upp ur bilen. Jag tog snabbt ett steg till den bakre bildörren, så att jag kunde hjälpa Melanie ut. Jag var helt säker på att hon kunde klara det själv, men jag ville hjälpa henne. Jag ville hålla henne i handen igen, jag ville krama henne, jag ville kyssa hennes panna. Jag ville inte att det faktum att hon nu visste vem jag var skulle förstöra vår vänskap. Jag kunde inte mista henne. Jag kunde faktiskt inte se ett liv utan henne. Jag kunde inte låta en sådan vän, som betydde mer än något annat för mig, bara gå. Jag var tvungen att fixa till det här. Jag var tvungen att förklara för henne varför jag inte hade sagt något och jag var tvungen att förklara för henne vad Scooter hade berättat för mig när han ringde igår. Jag var helt säker på att hon skulle få panik. Eller annars skulle hon låtsas som att allt var bra, precis som hon alltid brukar göra. Jag ville inte berätta det för henne, just därför att jag visste att det skulle döda henne inifrån, men jag var tvungen. Jag kunde inte låta henne vara ovetande. Det skulle kännas ännu värre om hon kom på det själv, precis som hon tydligen hade gjort med det faktum att jag var en kändis. Jag skakade av mig tankarna och öppnade bildörren. Snabbt lade jag mina armar runt Melanies kropp och bärde upp henne i min famn. Ett tjejigt, extremt gulligt och underbart skratt lämnade hennes strupe i samma stund som jag försiktigt sparkade igen bildörren och styrde mina steg mot det stora huset. Allt jag kunde tänka på under tiden som jag traskade in genom ytterdörren, genom alla de rum som var på vägen till trappan, upp för trappan och in i mitt rum var tjejen som jag hade i min famn. Tjejen med det röda, sprakande håret. Tjejen med de mörka, vackra ögonen. Tjejen som betydde så otroligt mycket för mig. Tjejen som fick mitt hjärta att bulta hårdare vid blotta tanken av hennes existens. Melanie.

När jag kom in i mitt rum sparkade jag igen dörren bakom mig och var precis på väg att släppa ner Melanie ur min famn när jag kände hennes ena hand landa på mitt kindben. Det kändes som att min hud bokstavligen brann upp under hennes berörning och av ren reflex lutade jag snabbt mitt huvud mot hennes hand så att hon skulle förstå att hon inte skulle flytta på den. Rädd för att Melanie skulle flytta sin hand från mitt kindben lät jag min blick försktigt glida över hennes kropp och sedan till hennes ansikte, till hennes ögon. Melanies ögon skimrade i skenet från den starka lampan i taket av mitt rum, något som gjorde de så otroligt vackra. Vår ögonkontakt var intensiv. Mycket mer intensiv än vad den någonsin hade varit. Det enda som existerade var jag och Melanie. Det var som att Melanie och jag befann oss på en egen planet. En egen planet där inget annat än vi existerade. Utan att jag märkte det vandrade min blick nerför hennes ansikte, förbi hennes näsa och ner till hennes mun. Hennes framtänder hade ett försiktigt grepp om hennes underläpp och utan att jag visste vad jag gjorde flyttade jag försiktigt en av mina händer till hennes underläpp och lossade försiktigt hennes underläpp från hennes tänder. Hennes läpp var varm och mjuk och det var som att något hände när jag rörde vid den. Det var som att alla känslor som jag hade försökt hålla tillbaka nu växte sig enorma och utan att jag uppfattade vad jag höll på med, eller vad jag gjorde, pressade jag mina läppar mot hennes. Hennes läppar kändes så mycket mjukare mot mina läppar, än vad de hade gjort mot mina fingrar och det kändes som att min mage höll på att explodera på grund av alla känslor som verkade befinna sig där. Försiktigt sjönk jag ner på min säng, med Melanie fortfarande i min famn och med mina läppar fortfarande pressade mot hennes, och det var först då som jag kände hur hon tog bort sin hand från mitt kindben och istället placerade dem mot mitt bakhuvud och, med hjälp av sina händer, tryckte mig närmare sig. Sedan kände jag hur hon försiktigt besvarade kyssen.

Vad hände i slutet, egentligen!? Har Justin känslor för Melanie? Har Melanie känslor för Justin?

Jag vet att min uppdatering har varit sämst. Den har verkligen varit jättedålig. Men jag vet inte vad som har hänt med mig de senaste veckorna. Jag orkar inte skriva, jag orkar inte plugga.. Men jag tänker inte komma med någon bortförklaring!

Om ni följer mig på Instagram har ni säkerligen sett de tankar som jag hade om att lägga ner bloggen tidigare idag. Era kommentarer gjorde det omöjligt för mig att göra det. Jag bara kunde inte. Förhoppningsvis löser sig den saken som hände iallafall!

KOMMENTERA NU! JAG VILL VETA VAD NI TYCKTE OM SLUTET! :)